Nu har jag varit här i snart två månader och börjar känna mig hemma i denna vardagen. Allt är väldigt olikt Sverige, både bra och dåligt. Barnen är otroligt fina barn och vissa av dem har berättat om sin bakgrund och när man hör detta blir man väldigt glad att ställen som Phyllis finns.
Den första tiden tyckte jag var tung men det tror jag beror mycket på att jag bor hos grannarna Wendo och Shaees bed and breakfast. Detta eftersom det är lite problem med gästhuset för tillfället och jag hoppas verkligen huset blir bra snart så att de andra volontärerna kan bo där. För att inte bo på Phyllis gör allt lite svårare, man träffar inte barnen lika mycket då man måste gå tillbaka innan det är mörkt och mörkt blir det runt halv sju, sju. Barnen går i skolan till fyra, halv fem så det blir inte mycket tid med dem på vardagarna.
Mina första veckor här hade barnen jullov och det tyckte jag var en fin tid med tanke på att man kom barnen mycket närmre. Dock fanns det inte lika mycket att göra då barnen är mycket hjälpsamma och hjälper till med alla sysslor.
De barn som har varit svårast för mig att komma in på livet är de äldre flickorna. Jag får känslan av att det beror på att vi är ganska nära i åldern, jag är dock bara tre/fyra år äldre än dem. Men som sagt blir det lite bättre varje dag. De äldre pojkarna har varit de som tog emot oss direkt. Vi spelade mycket fotboll och basket ihop och de är mycket nyfikna ungdomar som ställer tusen frågor.
Något som känns konstigt är hur de ser på kvinnliga och manliga sysslor. Min första tid när det bara var jag och Hanna här nämnde de till exempel aldrig att det behövdes pumpa vatten när vi frågade om vad som behövdes göras. En dag när Daniel gjorde det frågade jag om jag fick hjälpa till och detta chockade pojkarna som stod runt omkring en anning. Jag förstår att de inte är uppväxta på samma sätt som jag med att dela upp sysslor. Men det har varit lite svårt att vänja mig vid.
Människorna, personal som barn, är otroligt fina människor och jag som person har vuxit och lärt mig mycket. Både om mig själv och om att jobba så intensivt med andra. Det kommer att bli tomt att lämna när min tid i Kenya är slut, för denna gång.
/ Johanna
fredag 28 januari 2011
Inlägg från Daniel
Hej igen.
Nu har jag blivit sjuk så jag har vart väldigt hängig. Har drabbats av en maginfektion och tappat mycket i vikt. Men med lite medicin ska jag snart vara på benen igen. När jag berättade på Phyllis att jag mådde dåligt så var alla framme och önskade mig lycka till och gav mig kramar och var jätte vänliga mot en (det är dom annars också).
Även den gammle pratglada grannen Josuha var framme och berättade att han alltid bad för mig. Han vill ha bilder på oss volontärer med sig själv på så han kommer ihåg oss.
Sen sist har det varit mycket majs och bönrensning på Phyllis. Vi har även pratat med personalen om att på lördagseftermiddagar och söndagar få tillgång till biblioteket för att i mindra grupper ha pysselstunder med barnen. Där vi ska göra halsband, armband, loppor och andra roliga saker med papper, pennor, sax, glitter och andra roligheter.
Vi skall även vara med på lite fler lektioner. Förra svenska lektionen var uppskattad och baren vill gärna ha det igen.
Jag har även tillsammas med Johanna och Hanna varit pa safari i Masai Mara, vilket var en upplevelse.
Jag hoppas att när jag nästa vecka skall skriva, att jag då är frisk och kan återga till Phyllis och vara som vanligt och sparka boll igen och jaga minstingarna Ruth och John.
Pa återseende,
Daniel
Nu har jag blivit sjuk så jag har vart väldigt hängig. Har drabbats av en maginfektion och tappat mycket i vikt. Men med lite medicin ska jag snart vara på benen igen. När jag berättade på Phyllis att jag mådde dåligt så var alla framme och önskade mig lycka till och gav mig kramar och var jätte vänliga mot en (det är dom annars också).
Även den gammle pratglada grannen Josuha var framme och berättade att han alltid bad för mig. Han vill ha bilder på oss volontärer med sig själv på så han kommer ihåg oss.
Sen sist har det varit mycket majs och bönrensning på Phyllis. Vi har även pratat med personalen om att på lördagseftermiddagar och söndagar få tillgång till biblioteket för att i mindra grupper ha pysselstunder med barnen. Där vi ska göra halsband, armband, loppor och andra roliga saker med papper, pennor, sax, glitter och andra roligheter.
Vi skall även vara med på lite fler lektioner. Förra svenska lektionen var uppskattad och baren vill gärna ha det igen.
Jag har även tillsammas med Johanna och Hanna varit pa safari i Masai Mara, vilket var en upplevelse.
Jag hoppas att när jag nästa vecka skall skriva, att jag då är frisk och kan återga till Phyllis och vara som vanligt och sparka boll igen och jaga minstingarna Ruth och John.
Pa återseende,
Daniel
El på väg till Phyllis!
Daniel rapporterar om att elektricitet snart är en verklighet på Phyllis!
Jag har pratat med managern Sammy om projeket el på Phyllis. Det skulle komma att kosta omkring 50.000 kenyanska shilling. Regeringen betalar dragingen från huvudvägen fram till Phyllis. Sen står Phyllis för själva för dragningen från lilla vägen utanför Phyllis in på området, samt för montering och inköp av lampor och annan elektronisk utrustning såsom kablar, eluttag, lampkontakter mm. Sammy berättade att det med all sannolikhet kommer att finnas el på Phyllis om ca 2 månader. Företaget som kommer vara ansvarig för projeket är Kenya Power Lightning Company.
Elektriciteten kommer underlätta på många sätt bland annat i köket, på kvällarna, för datatrafik, telefon samt för att barn med faddrar lättare skall kunna komunicera. Det är även en fördel om barn som börjar närma sig high school ålder lär sig grunderna inom datavärlden. Även vattenfrågan kommer att bli bättre när det kommer el till Phyllis. Så en tid framöver kommer det dras mycket el, kablar, kopplingar, lampknappar och uttag på barnhemmet!
Det ser "lysande ut".
Daniel
Jag har pratat med managern Sammy om projeket el på Phyllis. Det skulle komma att kosta omkring 50.000 kenyanska shilling. Regeringen betalar dragingen från huvudvägen fram till Phyllis. Sen står Phyllis för själva för dragningen från lilla vägen utanför Phyllis in på området, samt för montering och inköp av lampor och annan elektronisk utrustning såsom kablar, eluttag, lampkontakter mm. Sammy berättade att det med all sannolikhet kommer att finnas el på Phyllis om ca 2 månader. Företaget som kommer vara ansvarig för projeket är Kenya Power Lightning Company.
Elektriciteten kommer underlätta på många sätt bland annat i köket, på kvällarna, för datatrafik, telefon samt för att barn med faddrar lättare skall kunna komunicera. Det är även en fördel om barn som börjar närma sig high school ålder lär sig grunderna inom datavärlden. Även vattenfrågan kommer att bli bättre när det kommer el till Phyllis. Så en tid framöver kommer det dras mycket el, kablar, kopplingar, lampknappar och uttag på barnhemmet!
Det ser "lysande ut".
Daniel
tisdag 25 januari 2011
Daniels första inlägg!
Hejsan.
Min första tid på Phyllis har varit intressant. Först gäller det att ställa in sig och ändra sin vanor, men det går ganska fort. Att lära känna baren KAN vara ett jobbigt steg. Men det gäller bara att bjuda på sig själv och våga vara öppen och ge mycket av sig själv. Tar jag fram en boll t.ex. så kommer det garanterat ett antal barn som blir jätteglada av att spela lite och lära sig lite olika lekar.
Jag har lärt mig en del swahili vilket är roligt, något barnen också tycker. Så fort jag säger fel så viker sig barnen av skratt och kort därefter så tillrättavisar dom mig och säger hur jag skall uttala orden. Vi har också lärt köksmästaren Maurice en del svenska köksord som han tycker är väldigt roligt att använda.
I skolan var vi med en dag och hade lite svenska undervisning. Vi lärde barnen veckodagar och räkna från ett till tio. Sen lärde dom oss att räkna på swahilii.
Det kan ibland kännas som det är lite att göra, men då får man leta efter uppgifter för det finns alltid saker att göra. Tiden så här långt har varit intreseant.
Vi hörs snart igen! Ha det så bra hemma i Sverige.
Hälsningar Daniel
Min första tid på Phyllis har varit intressant. Först gäller det att ställa in sig och ändra sin vanor, men det går ganska fort. Att lära känna baren KAN vara ett jobbigt steg. Men det gäller bara att bjuda på sig själv och våga vara öppen och ge mycket av sig själv. Tar jag fram en boll t.ex. så kommer det garanterat ett antal barn som blir jätteglada av att spela lite och lära sig lite olika lekar.
Jag har lärt mig en del swahili vilket är roligt, något barnen också tycker. Så fort jag säger fel så viker sig barnen av skratt och kort därefter så tillrättavisar dom mig och säger hur jag skall uttala orden. Vi har också lärt köksmästaren Maurice en del svenska köksord som han tycker är väldigt roligt att använda.
I skolan var vi med en dag och hade lite svenska undervisning. Vi lärde barnen veckodagar och räkna från ett till tio. Sen lärde dom oss att räkna på swahilii.
Det kan ibland kännas som det är lite att göra, men då får man leta efter uppgifter för det finns alltid saker att göra. Tiden så här långt har varit intreseant.
Vi hörs snart igen! Ha det så bra hemma i Sverige.
Hälsningar Daniel
fredag 14 januari 2011
Carins sista dagar på Phyllis
Hej!
Det var en månad sedan jag kom hem, och jag har börjat landa. Det tar tid och det visste jag. Det är förstås olika för alla. Jag vill berätta om mina sista veckor på Phyllis. De var rätt så tunga. Jag började förbereda mig för avsked två veckor innan. Det låter kanske konstigt för dig, men det bara blev så och sådan är jag. Jag har väldigt svårt för avsked och såhär i efterhand så inser jag att det var bra för det blev inte så svårt att åka som jag trodde det skulle bli. Å andra sidan så hade jag svårt att hitta på något med barnen de sista veckorna. Det var förvisso väldigt varmt så varken de eller jag orkade göra så mycket, men jag kände också att det var svårt att hitta på något för jag var ledsen över att lämna dem. Vi pratade och hängde. Det var jobbigt att det inte kom något regn att tala om. Vad jag förstår var det minst två månader utan regn vilket gör att man får snåla när man tvättar sig. Maggie sa till barnen hur mycket vatten de kunde ta.
En lördag kväll under Evening devotion sjöng Beatrice (gymnasiet) och jag Marie Fredrikssons låt Mot okända hav. Jag gav henne texten en gång eftersom jag tyckte att den passade henne/oss eftersom vi pratat en del om våra föräldrar och gråtit en skvätt tillsammans. Vi översatte den och lyssnade på sången och övade innan vi sjöng den. Det blev bra! Hon tycker om lugna låtar.
Det är svårt att tro ibland, men vissa barn, speciellt de äldre, har lite tråkigt ibland på lovet. Jag visade dem ett par kluriga saker – hjärngympa – som de gjorde. De kämpade verkligen och var på väg visade dem ett par kluriga saker – hjärngympa – som de gjorde. De kämpade verkligen och var på väg att ge upp men gjorde inte det. Jag sa att de skulle bli glada när de lyckats klura ut det hela och det blev de.
Samuel som går i sexan och hans farbror kom en dag med en get som de skänkte till julfirandet. Det var roligt att träffa Samuel en kort stund igen. Vi fick bra kontakt.
Jag hängde en kväll med Caren och Douglas (lärare) och lagade middag tillsammans, jag sov hos Caren och dagen efter tog vi matatun till ett samhälle i närheten. Sen gjorde vi lunch. VI pratade om allt mellan himmel och jord. De är verkligen härliga!
Jag mailade ut till folk jag kände inklusive föräldrar på skolan om att jag ville köpa böcker till biblioteket. Jag fick en del pengar och det blev 88 böcker inkl fem kartor, varav fyra gick till skolan och en till biblioteket. Ett stort tack till de som skänkte pengar till böckerna!
Jag ordnade ett disco min sista fredagskväll eftersom några gymnasieelever hade önskat det. Det blev ett kortvarigt disco, eftersom ena högtalaren inte fungerade och vi behövde ha tv-dörren öppen så musiken hördes. Då ville de såklart titta på musikvideon istället för att dansa. Så det gjorde de. Gymnasiekillarna hade samma dag gjort chokladbollar till alla. De hade aldrig bakat innan. De fick ett svenskt recept och översatte det ganska bra själva. Jag instruerade dem lite och de var mycket koncentrerade på sin uppgift och gillade den. De blev jättegoda!
Jag satte upp en inbjudan till att fira Lucia min sista kväll, söndagskvällen, och alla undrade vad det var, men de fick vänta. Jag blev nervös. Alla var där inkl barnhemmets och min frisör Milly och hennes kompis, Francis som jobbar hos Shaees och Billy som är volontär hos dem. Tyvärr hade Sam och Paul åkt till sin mormor och Shaees, Wendo och Zain var iväg så de kunde inte komma. Maggie hjälpte mig att vira ett vitt lakan om mig och jag hade Maragias vita t-shirt på mig. Med ljus i handen och guldigt glitter i håret och runt midjan gick jag sakta barfota in i matsalen där alla satt vända mot tvn. Jag fick gå väldigt sakta eftersom lakanet var tight kring benen. Jag sjöng de vanliga sångerna och berättade för dem varför vi firar lucia. Jag höll även ett tal för dem om vad jag upplevt där och hur jag kände – på swahili. Det var uppskattat, antingen var de tysta eller så skrattade de.
Jag gjorde rastaflätor tre gånger och just i dag tog jag ut rastaflätorna jag gjorde några dagar innan jag åkte. Det var lines som sitter fast och braids som är lösa. Jag kopierade Miriams frisyr – efter att ha frågat såklart. Mina nya elever tog ut dem under en dryg timme och jag ser verkligen ut som ett troll eller en svamp, Michael Jackson, ett lejon eller en discokula – ja, det är elevernas syn på mig nu. Snart ska jag tvätta håret och då får jag min vanliga frisyr igen.
Jag åkte till Nairobi på måndagen och träffade Joyce och Maureen som var internatelever och slutat åttan. Vi gick en runda på stan och käkade. Sedan åkte vi hem till Joyce syster där Joyce bodde under lovet. Vi och Maureens mamma sov där och det var mysigt att vara med dem på kvällen. Det blev god middag och jag visade foton från Sverige. De gav mig nylonstrumpor att sätta runt håret under natten. Tyvärr tog mitt kamerabatteri slut så jag fick ingen rolig bild på när vi alla stod med strumpor på huvudet.
Mitt lilla husdjur amöban i magen har försvunnit och det känns mycket bra att ha sluppit den.
Jag är otroligt glad att jag har varit så varmt välkommen på Phyllis, både av barn och vuxna. Jag uppskattar alla väldigt mycket. Självklart lär man känna vissa barn och vuxna mer än andra, men jag tycker om dem alla. Det känns också varmt i hjärtat av att veta att de uppskattade mig.
Det är svårt att ta ut höjdpunkter när hela vistelsen var en höjdpunkt – men att få barnens leende och känna en värmande hand mot armen och att prata livet och kärleken med dem är klart det bästa. TACK till alla som lät mig vara där!
(Jag har lärt mig fem olika ord på swahili för rumpa!)
Ha det fint! Carin
Det var en månad sedan jag kom hem, och jag har börjat landa. Det tar tid och det visste jag. Det är förstås olika för alla. Jag vill berätta om mina sista veckor på Phyllis. De var rätt så tunga. Jag började förbereda mig för avsked två veckor innan. Det låter kanske konstigt för dig, men det bara blev så och sådan är jag. Jag har väldigt svårt för avsked och såhär i efterhand så inser jag att det var bra för det blev inte så svårt att åka som jag trodde det skulle bli. Å andra sidan så hade jag svårt att hitta på något med barnen de sista veckorna. Det var förvisso väldigt varmt så varken de eller jag orkade göra så mycket, men jag kände också att det var svårt att hitta på något för jag var ledsen över att lämna dem. Vi pratade och hängde. Det var jobbigt att det inte kom något regn att tala om. Vad jag förstår var det minst två månader utan regn vilket gör att man får snåla när man tvättar sig. Maggie sa till barnen hur mycket vatten de kunde ta.
En lördag kväll under Evening devotion sjöng Beatrice (gymnasiet) och jag Marie Fredrikssons låt Mot okända hav. Jag gav henne texten en gång eftersom jag tyckte att den passade henne/oss eftersom vi pratat en del om våra föräldrar och gråtit en skvätt tillsammans. Vi översatte den och lyssnade på sången och övade innan vi sjöng den. Det blev bra! Hon tycker om lugna låtar.
Det är svårt att tro ibland, men vissa barn, speciellt de äldre, har lite tråkigt ibland på lovet. Jag visade dem ett par kluriga saker – hjärngympa – som de gjorde. De kämpade verkligen och var på väg visade dem ett par kluriga saker – hjärngympa – som de gjorde. De kämpade verkligen och var på väg att ge upp men gjorde inte det. Jag sa att de skulle bli glada när de lyckats klura ut det hela och det blev de.
Samuel som går i sexan och hans farbror kom en dag med en get som de skänkte till julfirandet. Det var roligt att träffa Samuel en kort stund igen. Vi fick bra kontakt.
Jag hängde en kväll med Caren och Douglas (lärare) och lagade middag tillsammans, jag sov hos Caren och dagen efter tog vi matatun till ett samhälle i närheten. Sen gjorde vi lunch. VI pratade om allt mellan himmel och jord. De är verkligen härliga!
Jag mailade ut till folk jag kände inklusive föräldrar på skolan om att jag ville köpa böcker till biblioteket. Jag fick en del pengar och det blev 88 böcker inkl fem kartor, varav fyra gick till skolan och en till biblioteket. Ett stort tack till de som skänkte pengar till böckerna!
Jag ordnade ett disco min sista fredagskväll eftersom några gymnasieelever hade önskat det. Det blev ett kortvarigt disco, eftersom ena högtalaren inte fungerade och vi behövde ha tv-dörren öppen så musiken hördes. Då ville de såklart titta på musikvideon istället för att dansa. Så det gjorde de. Gymnasiekillarna hade samma dag gjort chokladbollar till alla. De hade aldrig bakat innan. De fick ett svenskt recept och översatte det ganska bra själva. Jag instruerade dem lite och de var mycket koncentrerade på sin uppgift och gillade den. De blev jättegoda!
Jag satte upp en inbjudan till att fira Lucia min sista kväll, söndagskvällen, och alla undrade vad det var, men de fick vänta. Jag blev nervös. Alla var där inkl barnhemmets och min frisör Milly och hennes kompis, Francis som jobbar hos Shaees och Billy som är volontär hos dem. Tyvärr hade Sam och Paul åkt till sin mormor och Shaees, Wendo och Zain var iväg så de kunde inte komma. Maggie hjälpte mig att vira ett vitt lakan om mig och jag hade Maragias vita t-shirt på mig. Med ljus i handen och guldigt glitter i håret och runt midjan gick jag sakta barfota in i matsalen där alla satt vända mot tvn. Jag fick gå väldigt sakta eftersom lakanet var tight kring benen. Jag sjöng de vanliga sångerna och berättade för dem varför vi firar lucia. Jag höll även ett tal för dem om vad jag upplevt där och hur jag kände – på swahili. Det var uppskattat, antingen var de tysta eller så skrattade de.
Jag gjorde rastaflätor tre gånger och just i dag tog jag ut rastaflätorna jag gjorde några dagar innan jag åkte. Det var lines som sitter fast och braids som är lösa. Jag kopierade Miriams frisyr – efter att ha frågat såklart. Mina nya elever tog ut dem under en dryg timme och jag ser verkligen ut som ett troll eller en svamp, Michael Jackson, ett lejon eller en discokula – ja, det är elevernas syn på mig nu. Snart ska jag tvätta håret och då får jag min vanliga frisyr igen.
Jag åkte till Nairobi på måndagen och träffade Joyce och Maureen som var internatelever och slutat åttan. Vi gick en runda på stan och käkade. Sedan åkte vi hem till Joyce syster där Joyce bodde under lovet. Vi och Maureens mamma sov där och det var mysigt att vara med dem på kvällen. Det blev god middag och jag visade foton från Sverige. De gav mig nylonstrumpor att sätta runt håret under natten. Tyvärr tog mitt kamerabatteri slut så jag fick ingen rolig bild på när vi alla stod med strumpor på huvudet.
Mitt lilla husdjur amöban i magen har försvunnit och det känns mycket bra att ha sluppit den.
Jag är otroligt glad att jag har varit så varmt välkommen på Phyllis, både av barn och vuxna. Jag uppskattar alla väldigt mycket. Självklart lär man känna vissa barn och vuxna mer än andra, men jag tycker om dem alla. Det känns också varmt i hjärtat av att veta att de uppskattade mig.
Det är svårt att ta ut höjdpunkter när hela vistelsen var en höjdpunkt – men att få barnens leende och känna en värmande hand mot armen och att prata livet och kärleken med dem är klart det bästa. TACK till alla som lät mig vara där!
(Jag har lärt mig fem olika ord på swahili för rumpa!)
Ha det fint! Carin
söndag 9 januari 2011
Inlägg från Johanna, Hanna och Daniel
Barnen har nu börjat skolan och det känns lite tomt utan dom på dagarna. Dock känns det som vi kan vara till mer hjälp nu då barnen inte gör alla sysslor och där är inte lika många att leka med.
Daniel har anlänt och vi kommer alla tre bra överens. Vi planerar att ta alla barnen klassvis och ha pysselstund, då det är nästintill omöjligt att ha alla samtidigt. Vi vill också att alla barnen ska känna sig sedda och det känns som en bra idé att ta dem i små grupper.
Sysslorna som är nu är att pumpa vatten, hacka grönsaker, mjölka korna (dock har bara Johanna provat detta, de andra fegar lite). Dagarna nu när Daniel har anlänt har vi spenderat med att visa honom runt på Phyllis och idag i Nakuru. Vi försöker hjälpa honom att så snabbt som möjligt komma in i vardagslivet. Då magarna forfarande gör sig påminda vågar vi inte äta lunchen varje dag och lagar eget i gästhuset vilket också fungerar mycket bra.
På söndag ska en av lärarna, Samuel, ta oss till Thomsons Fall vilket ska bli en rolig utflykt.
En av dagarna hade vi en svensklektion för barnen, vi fick veta detta fem minuter innan och hann inte planera något bättre. Vi försöker också vara med de små på deras kiswahili lektion så vi lär oss något. Det är svårt men barnen får många skratt åt oss. Kocken Maurice vill lära sig lite svenska så vi ger han några nya ord varje dag.
Barnen tycker det är väldigt kul att börja skolan igen och har sett fram emot det hela lovet. Skoluniformerna är Sveriges färger och barnen är otroligt söta i dem.
Hälsningar
Johanna, Hanna och Daniel
Daniel har anlänt och vi kommer alla tre bra överens. Vi planerar att ta alla barnen klassvis och ha pysselstund, då det är nästintill omöjligt att ha alla samtidigt. Vi vill också att alla barnen ska känna sig sedda och det känns som en bra idé att ta dem i små grupper.
Sysslorna som är nu är att pumpa vatten, hacka grönsaker, mjölka korna (dock har bara Johanna provat detta, de andra fegar lite). Dagarna nu när Daniel har anlänt har vi spenderat med att visa honom runt på Phyllis och idag i Nakuru. Vi försöker hjälpa honom att så snabbt som möjligt komma in i vardagslivet. Då magarna forfarande gör sig påminda vågar vi inte äta lunchen varje dag och lagar eget i gästhuset vilket också fungerar mycket bra.
På söndag ska en av lärarna, Samuel, ta oss till Thomsons Fall vilket ska bli en rolig utflykt.
En av dagarna hade vi en svensklektion för barnen, vi fick veta detta fem minuter innan och hann inte planera något bättre. Vi försöker också vara med de små på deras kiswahili lektion så vi lär oss något. Det är svårt men barnen får många skratt åt oss. Kocken Maurice vill lära sig lite svenska så vi ger han några nya ord varje dag.
Barnen tycker det är väldigt kul att börja skolan igen och har sett fram emot det hela lovet. Skoluniformerna är Sveriges färger och barnen är otroligt söta i dem.
Hälsningar
Johanna, Hanna och Daniel
söndag 2 januari 2011
Hälsa Daniel från Göteborg välkommen
Vi välkomnar Daniel Törnqvist som åker ner till barnhemmet den 3:e januari. Läs nedan om vem han är och vad han har för planer under sin vistelse på Phyllis.
Hej,
Mitt namn är Daniel och nu är det äntligen dags för mig att bege mig neråt på världskartan. Den 3:e lämnar jag Landvetter (Göteborg) för att mellanlanda i London och senare i Nairobi.Som jag förstått det på tidigare volontärer så är det en väldigt händelserik tid med både roliga och jobbiga händelser samt många upplevelser.
Jag tänkte kort berätta vem jag är och varför jag väljer att åka till Kenya. Jag är 20 år och är född och uppvuxen i Göteborg. Jag gick snickarprogrammet och jobbar nu som snickare. På fritiden blir det mycket vänner musik och lite annat smått och gott. Jag tror att jag kan bidra med en del praktiska ting såsom att sätta lite fart på den kommande personalbyggnaden och kolla upp renoveringsmöjligheterna för gästhuset. Sen är jag ju som många andra en sportnörd och älskar att utöva alla typer av sportaktiviteter, mestadels fotboll basket och andra bollsporter. Jag har även ett stort intresse för mat och hoppas kunna få hjälpa till en del i köket och ge mina smaklökar nya minnen. Jag hör av mig mer när jag kommer ner.
Ha de fint så länge. / Daniel
Hej,
Mitt namn är Daniel och nu är det äntligen dags för mig att bege mig neråt på världskartan. Den 3:e lämnar jag Landvetter (Göteborg) för att mellanlanda i London och senare i Nairobi.Som jag förstått det på tidigare volontärer så är det en väldigt händelserik tid med både roliga och jobbiga händelser samt många upplevelser.
Jag tänkte kort berätta vem jag är och varför jag väljer att åka till Kenya. Jag är 20 år och är född och uppvuxen i Göteborg. Jag gick snickarprogrammet och jobbar nu som snickare. På fritiden blir det mycket vänner musik och lite annat smått och gott. Jag tror att jag kan bidra med en del praktiska ting såsom att sätta lite fart på den kommande personalbyggnaden och kolla upp renoveringsmöjligheterna för gästhuset. Sen är jag ju som många andra en sportnörd och älskar att utöva alla typer av sportaktiviteter, mestadels fotboll basket och andra bollsporter. Jag har även ett stort intresse för mat och hoppas kunna få hjälpa till en del i köket och ge mina smaklökar nya minnen. Jag hör av mig mer när jag kommer ner.
Ha de fint så länge. / Daniel
onsdag 29 december 2010
Läs om förre detta volontären Carolines återresa till Phyllis
Caroline Nilsson heter jag och under fem veckor i höst besökte jag Phyllis för tredje gången. Att gripa möjligheten att åka tillbaka och besöka barnen ger så otroligt mycket tillbaka till mig. Då barn kommer framspringandes när jag precis har anlänt till Phyllis och hälsar är en fantastisk upplevelse och ger en långt bestående känsla.
Har nu varit tillbaka i Sverige i två veckor och skall försöka sammanfatta vad jag gjorde under mitt fem veckor långa besök. Det är inte lätt. Vart ska jag börja, små minnen dyker upp hela tiden och det är svårt att skriva något sammanhängande. Exempelvis tänker jag ofta på lilla John Kamau, 8 år, som kom till Phyllis i februari i år. Hur jag sitter i matsalen och tittar på tv med barnen och John ställer sig bredvid mig lite försynt. När jag lägger min arm runt hans axel är det som att trycka på en knapp. Genast greppar han tag i min hand och trycker den mot sig och sätter sig bredvid mig. Han sitter där och blir omfamnad och somnar slutligen i min famn. Pojken behöver ha så mycket närhet och jag gör mitt bästa för att ge honom det. Att lämna honom kändes extra tungt.
John Kamau
Ett annat barn som också ofta finns i mina tankar är Agnes, 11 år och hur svårt jag haft för att få kontakt med henne. Hon har varit på Phyllis alla tre gånger jag varit där och för varje gång har jag upplevt henne som allt mer tystlåten. Har jag försökt prata med henne har jag fått en sur blick tillbaka eller ett mycket knapphändigt svar. Hon är en tjej som helt enkelt inte öppnar upp sig för vem som helst. Men så gjorde vi en utflykt med Agnes, hennes syster Beth och tre andra barn från Phyllis. Utflykten gick till två internatskolor varav på den ena skolan studerar Agnes och Beths syster Maria på. Vi besökte även Thomsons Fall och det blev en heldagsutflykt för barnen. Efter denna utflykt var Agnes som förändrad, hon sken alltid upp som en sol när hon såg mig, skrev brev och tackade för utflykten, och jag kunde nu prata med henne hur lätt som helst. Det fanns inget stopp på hennes prat och det var som att öppna en kran, orden bara flödade ur henne och hon hade hur mycket som helst att berätta.
Alla barn på Phyllis har olika bakgrund och olika förutsättningar och det är inte lätt alla gånger hur man ska bete sig och agera med vissa av barnen. Med Agnes krävdes det helt enkelt en heldag där hon verkligen fick spendera tid med mig och känna att jag faktiskt är en ganska trevlig person som hon kunde prata med och lita på mig. Det värmer otroligt i hjärtat att hon gick från att blänga surt på mig till att skina som en sol så fort hon såg mig.
Utflykt till Thomsons Fall. Agnes längst fram i sällskap med Joel, Diba, Beth Paul och förre detta volontären Carl-Ola Annerfors
Ytterligare ett exempel, gymnasieleven Sammy som är hur snäll som helst och pratar mer än gärna med mig. Men endast om det bara är han och jag, var någon av hans jämnåriga vänner i närheten då gick det inte för sig att prata med mig. En dag skulle jag följa honom till Nakuru och den matatu som skulle ta honom till hans internatskola. Vi hann inte mer än sätta oss i matatun förrän han tog fram sitt block och bad om min adress så han kunde skriva brev till mig i Sverige. Då vet man att trots hans tuffa attityd när han umgicks med sina vänner gjorde jag trots allt intryck på honom.
Sammy och jag
Jag skulle kunna fylla på med hur många historier som helst, men väljer att avsluta med en fjärde om Paul, 16 år. Även han gymnasieelev, men boendes på Phyllis då han går på gymnasiet i Kampi ya Moto. För honom var det rätt tråkigt att vara på Phyllis under terminerna eftersom han var det enda äldre barnet där och inte hade några jämnåriga att prata med. Det blev att han och jag pratade mycket varje kväll om livet, framtiden, hans drömmar och att man skall vara tacksam för det man har. En dag följde jag med honom till sjukhuset då han hade problem med att andas. När vi skulle betala patientavgiften fick vi oss ett ordentligt skrattanfall. Mannen skulle skriva Pauls för- och efternamn på ett patientkort och Paul har tagit Jacintas efternamn Lahti. Mannen i luckan förstod inte hur han skulle stava det för han missade att ha med h:et. Paul sa då "iko" a och t. Iko betyder emellan på swahili, men mannen förstod inte utan trodde att Paul hette Paul Lati Iko. Så på hans patientkort står det nu Paul Lati Iko, dvs. Paul Lathi emellan. Det tyckte vi var väldigt roligt och jag skämdes lite när jag inte kunde sluta skratta framme vid luckan. Och så fnissade vi mycket åt det under hela hemvägen. Efter den incidenten kallade jag Paul allt som oftast för Iko! En ödmjukare människa än Paul har jag nog aldrig stött på och jag hoppas att allt kommer gå väl för honom i livet.
Paul spelar basket
Vad betyder det då för barnen att gamla volontärer kommer tillbaka till Phyllis? Efter flera samtal med barnen är svaret att det betyder otroligt mycket för dem. Att åka tillbaka visar barnen att personen ifråga verkligen bryr sig om dem genuint. Under åren har det varit många svenskar som kommit och gått, genom att åka tillbaka visar du barnen att du genuint bryr dig om dem. Att de är viktiga för dig. De har skapat en relation till dig första gången du var där och genom att åka tillbaka visar du att du bryr dig och ni får tillfälle att bygga vidare på den relation ni skapade första gången du var där.
Så till alla er som någon gång har besökt Phyllis är mitt råd att om ni har möjlighet så åk tillbaka! Det ger så otroligt mycket tillbaka, inte bara till dig själv utan även till barnen. Jag kommer definitivt fortsätta åka tillbaka.
Caroline Nilsson
Har nu varit tillbaka i Sverige i två veckor och skall försöka sammanfatta vad jag gjorde under mitt fem veckor långa besök. Det är inte lätt. Vart ska jag börja, små minnen dyker upp hela tiden och det är svårt att skriva något sammanhängande. Exempelvis tänker jag ofta på lilla John Kamau, 8 år, som kom till Phyllis i februari i år. Hur jag sitter i matsalen och tittar på tv med barnen och John ställer sig bredvid mig lite försynt. När jag lägger min arm runt hans axel är det som att trycka på en knapp. Genast greppar han tag i min hand och trycker den mot sig och sätter sig bredvid mig. Han sitter där och blir omfamnad och somnar slutligen i min famn. Pojken behöver ha så mycket närhet och jag gör mitt bästa för att ge honom det. Att lämna honom kändes extra tungt.
Ett annat barn som också ofta finns i mina tankar är Agnes, 11 år och hur svårt jag haft för att få kontakt med henne. Hon har varit på Phyllis alla tre gånger jag varit där och för varje gång har jag upplevt henne som allt mer tystlåten. Har jag försökt prata med henne har jag fått en sur blick tillbaka eller ett mycket knapphändigt svar. Hon är en tjej som helt enkelt inte öppnar upp sig för vem som helst. Men så gjorde vi en utflykt med Agnes, hennes syster Beth och tre andra barn från Phyllis. Utflykten gick till två internatskolor varav på den ena skolan studerar Agnes och Beths syster Maria på. Vi besökte även Thomsons Fall och det blev en heldagsutflykt för barnen. Efter denna utflykt var Agnes som förändrad, hon sken alltid upp som en sol när hon såg mig, skrev brev och tackade för utflykten, och jag kunde nu prata med henne hur lätt som helst. Det fanns inget stopp på hennes prat och det var som att öppna en kran, orden bara flödade ur henne och hon hade hur mycket som helst att berätta.
Alla barn på Phyllis har olika bakgrund och olika förutsättningar och det är inte lätt alla gånger hur man ska bete sig och agera med vissa av barnen. Med Agnes krävdes det helt enkelt en heldag där hon verkligen fick spendera tid med mig och känna att jag faktiskt är en ganska trevlig person som hon kunde prata med och lita på mig. Det värmer otroligt i hjärtat att hon gick från att blänga surt på mig till att skina som en sol så fort hon såg mig.
Utflykt till Thomsons Fall. Agnes längst fram i sällskap med Joel, Diba, Beth Paul och förre detta volontären Carl-Ola Annerfors
Ytterligare ett exempel, gymnasieleven Sammy som är hur snäll som helst och pratar mer än gärna med mig. Men endast om det bara är han och jag, var någon av hans jämnåriga vänner i närheten då gick det inte för sig att prata med mig. En dag skulle jag följa honom till Nakuru och den matatu som skulle ta honom till hans internatskola. Vi hann inte mer än sätta oss i matatun förrän han tog fram sitt block och bad om min adress så han kunde skriva brev till mig i Sverige. Då vet man att trots hans tuffa attityd när han umgicks med sina vänner gjorde jag trots allt intryck på honom.
Jag skulle kunna fylla på med hur många historier som helst, men väljer att avsluta med en fjärde om Paul, 16 år. Även han gymnasieelev, men boendes på Phyllis då han går på gymnasiet i Kampi ya Moto. För honom var det rätt tråkigt att vara på Phyllis under terminerna eftersom han var det enda äldre barnet där och inte hade några jämnåriga att prata med. Det blev att han och jag pratade mycket varje kväll om livet, framtiden, hans drömmar och att man skall vara tacksam för det man har. En dag följde jag med honom till sjukhuset då han hade problem med att andas. När vi skulle betala patientavgiften fick vi oss ett ordentligt skrattanfall. Mannen skulle skriva Pauls för- och efternamn på ett patientkort och Paul har tagit Jacintas efternamn Lahti. Mannen i luckan förstod inte hur han skulle stava det för han missade att ha med h:et. Paul sa då "iko" a och t. Iko betyder emellan på swahili, men mannen förstod inte utan trodde att Paul hette Paul Lati Iko. Så på hans patientkort står det nu Paul Lati Iko, dvs. Paul Lathi emellan. Det tyckte vi var väldigt roligt och jag skämdes lite när jag inte kunde sluta skratta framme vid luckan. Och så fnissade vi mycket åt det under hela hemvägen. Efter den incidenten kallade jag Paul allt som oftast för Iko! En ödmjukare människa än Paul har jag nog aldrig stött på och jag hoppas att allt kommer gå väl för honom i livet.
Vad betyder det då för barnen att gamla volontärer kommer tillbaka till Phyllis? Efter flera samtal med barnen är svaret att det betyder otroligt mycket för dem. Att åka tillbaka visar barnen att personen ifråga verkligen bryr sig om dem genuint. Under åren har det varit många svenskar som kommit och gått, genom att åka tillbaka visar du barnen att du genuint bryr dig om dem. Att de är viktiga för dig. De har skapat en relation till dig första gången du var där och genom att åka tillbaka visar du att du bryr dig och ni får tillfälle att bygga vidare på den relation ni skapade första gången du var där.
Så till alla er som någon gång har besökt Phyllis är mitt råd att om ni har möjlighet så åk tillbaka! Det ger så otroligt mycket tillbaka, inte bara till dig själv utan även till barnen. Jag kommer definitivt fortsätta åka tillbaka.
Caroline Nilsson
Julafton på Phyllis!
Att fira jul i ett annat land är alltid intressant och mycket roligt. På julafton började förberedelserna när barnhemmets granne Wendo kom för att baka bullar och kakor med barnen, vilket var mycket uppskattat! Sen skulle geten slaktas för inälvorna skulle utgöra middag på julaftonskvällen och resten av köttet sparades till juldagen. Tyvärr hade vi så mycket att förbereda med julklapparna till barnen att vi missade detta speciella tillfälle. Istället visade barnen oss senare med glädje och väldigt detaljerat vad som var vad inne i geten och i dess huvud. Vi har aldrig förr ätit inälvor från en get så det var en intressant upplevelse. Hela julaftonskvällen bjöds det på dans och musik för att fira in den 25:e.
Lunchen på juldagen var mycket god, vi fick bland annat köttet från geten. Sen började för barnen en lite för lång och spänd väntan på Father Christmas. Patrick, som går på high shool, var Father Christmas och han gjorde det mycket roligt. Våra presenter var uppskattade, även om de stora flickorna var generade av att få underkläder. I varje present hade vi lagt ner lite godis, klistermärken och pärlor. Sen berodde det på i vilken ålder barnen var i, men det var något i klädväg till alla.
Annars börjar vi mer och mer komma in i vardagen och tanken på att vissa av barnen snart ska åka tillbaka till sina internatskolor
gör oss lite ledsna. Skolan börjar den 4 januari och det kommer bli tomt utan alla skrattade och hoppande gymnasiebarn.
/ Johanna & Hanna
Paul visar sina skills på bakning och vi blev imponerade!
Simon och Michael visade med glädje upp detaljer av huvudet och berättade hur det skulle kokas.
Spänd väntan på att Father Christmas ska dela ut paketen.
Sarah och James tackar Father Christmas (Patrick).
Lunchen på juldagen var mycket god, vi fick bland annat köttet från geten. Sen började för barnen en lite för lång och spänd väntan på Father Christmas. Patrick, som går på high shool, var Father Christmas och han gjorde det mycket roligt. Våra presenter var uppskattade, även om de stora flickorna var generade av att få underkläder. I varje present hade vi lagt ner lite godis, klistermärken och pärlor. Sen berodde det på i vilken ålder barnen var i, men det var något i klädväg till alla.
Annars börjar vi mer och mer komma in i vardagen och tanken på att vissa av barnen snart ska åka tillbaka till sina internatskolor
gör oss lite ledsna. Skolan börjar den 4 januari och det kommer bli tomt utan alla skrattade och hoppande gymnasiebarn.
/ Johanna & Hanna
Paul visar sina skills på bakning och vi blev imponerade!
Simon och Michael visade med glädje upp detaljer av huvudet och berättade hur det skulle kokas.
Spänd väntan på att Father Christmas ska dela ut paketen.
Sarah och James tackar Father Christmas (Patrick).
onsdag 22 december 2010
Läs om Johanna och Hannas första tid på Phyllis
Hej,
Nu är vi inne på vår elfte dag i Kenya. Vi har haft en tuff start med försening i Amsterdam och sen var vi sjuka i tre dagar.
Nu börjar vi komma in i vardagen även om det tar lite tid. Barnen har jullov och hjälper till mycket på Phyllis, därför är det svårare för oss att hitta rätt plats. Men vi spelar fotboll, basket, hoppar hopprep och försöker göra smycken med barnen. Barnen tyckte det var lite roligare att ta pärlorna och spara till senare, men vi kommer ge det fler försök:). Annars hjälper vi till med vardagssysslorna, allt från hacka kål till att rensa ris och laga mat.
Om två dagar är det jul och vi önskar alla där hemma i kalla Sverige en bra jul. Vi har planerat en överraskning för barnen och ser framemot att göra julen speciel för dem. Efter jul får ni veta vad överraksningen var!
Hälsningar
Johanna och Hanna
Nu är vi inne på vår elfte dag i Kenya. Vi har haft en tuff start med försening i Amsterdam och sen var vi sjuka i tre dagar.
Nu börjar vi komma in i vardagen även om det tar lite tid. Barnen har jullov och hjälper till mycket på Phyllis, därför är det svårare för oss att hitta rätt plats. Men vi spelar fotboll, basket, hoppar hopprep och försöker göra smycken med barnen. Barnen tyckte det var lite roligare att ta pärlorna och spara till senare, men vi kommer ge det fler försök:). Annars hjälper vi till med vardagssysslorna, allt från hacka kål till att rensa ris och laga mat.
Om två dagar är det jul och vi önskar alla där hemma i kalla Sverige en bra jul. Vi har planerat en överraskning för barnen och ser framemot att göra julen speciel för dem. Efter jul får ni veta vad överraksningen var!
Hälsningar
Johanna och Hanna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)