Nu har jag varit här i snart två månader och börjar känna mig hemma i denna vardagen. Allt är väldigt olikt Sverige, både bra och dåligt. Barnen är otroligt fina barn och vissa av dem har berättat om sin bakgrund och när man hör detta blir man väldigt glad att ställen som Phyllis finns.
Den första tiden tyckte jag var tung men det tror jag beror mycket på att jag bor hos grannarna Wendo och Shaees bed and breakfast. Detta eftersom det är lite problem med gästhuset för tillfället och jag hoppas verkligen huset blir bra snart så att de andra volontärerna kan bo där. För att inte bo på Phyllis gör allt lite svårare, man träffar inte barnen lika mycket då man måste gå tillbaka innan det är mörkt och mörkt blir det runt halv sju, sju. Barnen går i skolan till fyra, halv fem så det blir inte mycket tid med dem på vardagarna.
Mina första veckor här hade barnen jullov och det tyckte jag var en fin tid med tanke på att man kom barnen mycket närmre. Dock fanns det inte lika mycket att göra då barnen är mycket hjälpsamma och hjälper till med alla sysslor.
De barn som har varit svårast för mig att komma in på livet är de äldre flickorna. Jag får känslan av att det beror på att vi är ganska nära i åldern, jag är dock bara tre/fyra år äldre än dem. Men som sagt blir det lite bättre varje dag. De äldre pojkarna har varit de som tog emot oss direkt. Vi spelade mycket fotboll och basket ihop och de är mycket nyfikna ungdomar som ställer tusen frågor.
Något som känns konstigt är hur de ser på kvinnliga och manliga sysslor. Min första tid när det bara var jag och Hanna här nämnde de till exempel aldrig att det behövdes pumpa vatten när vi frågade om vad som behövdes göras. En dag när Daniel gjorde det frågade jag om jag fick hjälpa till och detta chockade pojkarna som stod runt omkring en anning. Jag förstår att de inte är uppväxta på samma sätt som jag med att dela upp sysslor. Men det har varit lite svårt att vänja mig vid.
Människorna, personal som barn, är otroligt fina människor och jag som person har vuxit och lärt mig mycket. Både om mig själv och om att jobba så intensivt med andra. Det kommer att bli tomt att lämna när min tid i Kenya är slut, för denna gång.
/ Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar