Det var en månad sedan jag kom hem, och jag har börjat landa. Det tar tid och det visste jag. Det är förstås olika för alla. Jag vill berätta om mina sista veckor på Phyllis. De var rätt så tunga. Jag började förbereda mig för avsked två veckor innan. Det låter kanske konstigt för dig, men det bara blev så och sådan är jag. Jag har väldigt svårt för avsked och såhär i efterhand så inser jag att det var bra för det blev inte så svårt att åka som jag trodde det skulle bli. Å andra sidan så hade jag svårt att hitta på något med barnen de sista veckorna. Det var förvisso väldigt varmt så varken de eller jag orkade göra så mycket, men jag kände också att det var svårt att hitta på något för jag var ledsen över att lämna dem. Vi pratade och hängde. Det var jobbigt att det inte kom något regn att tala om. Vad jag förstår var det minst två månader utan regn vilket gör att man får snåla när man tvättar sig. Maggie sa till barnen hur mycket vatten de kunde ta.
En lördag kväll under Evening devotion sjöng Beatrice (gymnasiet) och jag Marie Fredrikssons låt Mot okända hav. Jag gav henne texten en gång eftersom jag tyckte att den passade henne/oss eftersom vi pratat en del om våra föräldrar och gråtit en skvätt tillsammans. Vi översatte den och lyssnade på sången och övade innan vi sjöng den. Det blev bra! Hon tycker om lugna låtar.
Det är svårt att tro ibland, men vissa barn, speciellt de äldre, har lite tråkigt ibland på lovet. Jag visade dem ett par kluriga saker – hjärngympa – som de gjorde. De kämpade verkligen och var på väg visade dem ett par kluriga saker – hjärngympa – som de gjorde. De kämpade verkligen och var på väg att ge upp men gjorde inte det. Jag sa att de skulle bli glada när de lyckats klura ut det hela och det blev de.
Samuel som går i sexan och hans farbror kom en dag med en get som de skänkte till julfirandet. Det var roligt att träffa Samuel en kort stund igen. Vi fick bra kontakt.
Jag hängde en kväll med Caren och Douglas (lärare) och lagade middag tillsammans, jag sov hos Caren och dagen efter tog vi matatun till ett samhälle i närheten. Sen gjorde vi lunch. VI pratade om allt mellan himmel och jord. De är verkligen härliga!
Jag mailade ut till folk jag kände inklusive föräldrar på skolan om att jag ville köpa böcker till biblioteket. Jag fick en del pengar och det blev 88 böcker inkl fem kartor, varav fyra gick till skolan och en till biblioteket. Ett stort tack till de som skänkte pengar till böckerna!
Jag ordnade ett disco min sista fredagskväll eftersom några gymnasieelever hade önskat det. Det blev ett kortvarigt disco, eftersom ena högtalaren inte fungerade och vi behövde ha tv-dörren öppen så musiken hördes. Då ville de såklart titta på musikvideon istället för att dansa. Så det gjorde de. Gymnasiekillarna hade samma dag gjort chokladbollar till alla. De hade aldrig bakat innan. De fick ett svenskt recept och översatte det ganska bra själva. Jag instruerade dem lite och de var mycket koncentrerade på sin uppgift och gillade den. De blev jättegoda!
Jag satte upp en inbjudan till att fira Lucia min sista kväll, söndagskvällen, och alla undrade vad det var, men de fick vänta. Jag blev nervös. Alla var där inkl barnhemmets och min frisör Milly och hennes kompis, Francis som jobbar hos Shaees och Billy som är volontär hos dem. Tyvärr hade Sam och Paul åkt till sin mormor och Shaees, Wendo och Zain var iväg så de kunde inte komma. Maggie hjälpte mig att vira ett vitt lakan om mig och jag hade Maragias vita t-shirt på mig. Med ljus i handen och guldigt glitter i håret och runt midjan gick jag sakta barfota in i matsalen där alla satt vända mot tvn. Jag fick gå väldigt sakta eftersom lakanet var tight kring benen. Jag sjöng de vanliga sångerna och berättade för dem varför vi firar lucia. Jag höll även ett tal för dem om vad jag upplevt där och hur jag kände – på swahili. Det var uppskattat, antingen var de tysta eller så skrattade de.
Jag gjorde rastaflätor tre gånger och just i dag tog jag ut rastaflätorna jag gjorde några dagar innan jag åkte. Det var lines som sitter fast och braids som är lösa. Jag kopierade Miriams frisyr – efter att ha frågat såklart. Mina nya elever tog ut dem under en dryg timme och jag ser verkligen ut som ett troll eller en svamp, Michael Jackson, ett lejon eller en discokula – ja, det är elevernas syn på mig nu. Snart ska jag tvätta håret och då får jag min vanliga frisyr igen.
Jag åkte till Nairobi på måndagen och träffade Joyce och Maureen som var internatelever och slutat åttan. Vi gick en runda på stan och käkade. Sedan åkte vi hem till Joyce syster där Joyce bodde under lovet. Vi och Maureens mamma sov där och det var mysigt att vara med dem på kvällen. Det blev god middag och jag visade foton från Sverige. De gav mig nylonstrumpor att sätta runt håret under natten. Tyvärr tog mitt kamerabatteri slut så jag fick ingen rolig bild på när vi alla stod med strumpor på huvudet.
Mitt lilla husdjur amöban i magen har försvunnit och det känns mycket bra att ha sluppit den.
Jag är otroligt glad att jag har varit så varmt välkommen på Phyllis, både av barn och vuxna. Jag uppskattar alla väldigt mycket. Självklart lär man känna vissa barn och vuxna mer än andra, men jag tycker om dem alla. Det känns också varmt i hjärtat av att veta att de uppskattade mig.
Det är svårt att ta ut höjdpunkter när hela vistelsen var en höjdpunkt – men att få barnens leende och känna en värmande hand mot armen och att prata livet och kärleken med dem är klart det bästa. TACK till alla som lät mig vara där!
(Jag har lärt mig fem olika ord på swahili för rumpa!)
Ha det fint! Carin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar