Claras volontärberättelse

Idag är det iskallt i Göteborg. Vinden känns som nålar mot ansiktet och timmarna med solljus är alldeles för få. Vi sitter och skriver på vårt examensarbete hela dagarana i universitetets bibliotek och livet är som livet är, när det är vinter i Sverige. För tre månader sedan var det annorlunda. Vi skulle snart iväg på äventyret i Kenya. Vi skulle dit för att samla empiri och börja skriva på vår examensuppsats för att bli fritidslärare. Vi skulle framför allt få möta nya människor, nya kulturer och ny natur.

Allting kändes så självklart den dagen vi äntligen kom fram, när vi körde in på barnhemsområdet var det som att komma tillbaka till något jag mött tidigare. Det jag trott skulle kännas så nytt och ovant kändes som hemma. Första tiden på Phyllis kändes så lätt och spännande. Ellinore visade och informerade om allt vi kunde behöva veta. Hon blev en självklar länk för att snabbt komma in i barngruppen och inte minst blev hon en fin vän att dela tankar med.

Den första veckan kretsade mycket kring skolan. Framförallt på att skolan slutade för året och att klass 8 skulle göra sina examensprov för att kunna gå vidare till highschool. 

 

Bordersbarnen flyttade från barnhemmmet och eleverna från highschool och universitet kom hem i olika omgångar. Det infann sig en mer och mer avslappnad attityd till såväl tider som frisyrer och flickorna satt med både pennor och nålar för att ta ut sina strama flätor.

 

Allt eftersom dagarna gick fick jag nya relationer till barnen. Från att första dagen ha blivit överröst av nyfikna frågor från de allra yngsta barnen och de minst blyga tjejerna kunde jag efter hand märka hur fler och fler hittade vägar att skapa samtal eller busa. Mycket skedde genom lek och musik. Under tiden Ellinore var kvar blev det många kvällar med gitarr och sång på bänken utanför kontoret. 

Några av mina finaste minnen är från den där bänken. Både från kvällarna då vi satt och sjöng och något barn somnade i mitt knä och från gångerna såväl tjejer som killar samlades för att måla nagellack. Men också från fina pratstunder med enskilda barn om allt från religion och samhällsfrågor till relationer och känslor.

En av de saker jag tyckt allra bäst om är just de där stunderna då man kommer förbi artighetsfraserna och kan vara nyfiken på varandras tankar och åsikter. Av naturliga skäl har de längre samtalen skett mest med de äldre eleverna. Det tar lite längre tid att hitta de lugna stunderna med dem, då de även har en del uppgifter att utföra under dagarna. Men oj vad det är värt väntan!

Oavsett ålder har barnen ofta mycket att berätta om man bara tar sig tid att lyssna när de själva vill dela med sig. Det kan vara fantasier, funderingar eller tankar på tider som varit. Några av de roligaste eller mest rörande berättelserna har jag tillexempel fått då vi hjälpts åt att laga mat, bära vatten eller pysslat.

Några andra av mina absolut mest närvarande minnen är all närhet och kärlek som finns. Som när någon av de yngsta kom fram och gav mig en kram på morgonen vid teet eller ville sitta i knät eller rida på ryggen. 

Eller när någon av de äldre tjejerna nyfiket granskade mina händer eller kände på mitt hår. Det kunde också vara när de äldre killarna, som från början varit avvaktande, började hälsa genom ett handslag eller ville slå sin knytnäve mot min när vi möttes. Oavsett vem eller på vilket sätt, är det tydligt hur viktig närheten är för dem allihop. Liksom all positiv uppmärksamhet och tid som de kanske inte får varje dag, men som vi volontärer har möjlighet att ge. Det är en av de bästa sakerna med att vara hos barnen. Tiden man har är för dem, kraften ska bara fördelas mellan olika lekar och tankarna behöver inte nå längre än några timmar. Dessutom ger varje stund så mycket mer energi än den tar!

 

Våren kommer inte komma till Göteborg på ett antal månader. Vårt examensarbete har inte blivit inlämnat i tid och vi kommer sitta med det i minst en månad till. Men inget av det spelar någon roll när jag tänker tillbaka på hur vi lekte häst, jagades, lyssnade på musik, dansade, skrattade och grät tillsammans. Det får vara hur kallt det vill mot kinderna denna vinter. För minnena från Phyllis Memorial värmer mer än någon sol någonsin kan göra.

Skrivet av Clara Jageby, volontär på Phyllis Memorial Children's Home, november - december 2015