onsdag 27 januari 2016

Jennys volontärberättelse


Det är fyra veckor sedan jag lämnade Phyllis. Minnena känns närmare nu än förut och en ny typ av saknad har infunnit sig. I början saknade jag barnen men vetskapen att jag inte skulle träffa dem nästa dag hade ännu inte sjunkit in. Nu börjar jag förstå att det är ganska långt kvar tills jag kommer att få träffa dem igen. Jag undrar ofta vad de gör om dagarna och vad som rör sig i deras huvuden. Jag kan inte annat än att känna mig tacksam för att jag har fått lära känna barn och personal på Phyllis. Jag är förundrad över att så mycket värme och charm kan rymmas på ett och samma ställe. 







Vissa stunder minns jag mer än andra, som när de två nya barnen kom till barnhemmet Isac och Abigail. Jag var nere i gästhuset när de kom och hörde hur de grät. Det är klart det är läskigt att komma som ny till en helt främmande plats med många nya ansikten. Redan samma kväll såg vi hur både de stora och små barnen tog hand om nykomlingarna. Att kasta boll och dansa blev en ice-breaker som bjöd in till gemenskapen. 



 
 




 


Jag minns även extra starkt när jag lyckades övertala personalen att rita porträtt av varandra och det slutade med gapskratt i säkert en halvtimma åt teckningarna som skulle föreställa deras kollegor men i ärlighetens namn såg ut som om små barn hade ritat. Jag satte upp teckningarna i matsalen intill barnens teckningar så att alla kunde se mästerverken.






 

Sista ”kyrkan,” då barnen samlas i matsalen och sjunger psalmer tillsammans, var känslosam och extra fin. Alla var på ovanligt gott humör, tjejerna höll om varandras axlar och dansade en gemensam dans längst bak i matsalen och Simon, eller var det Peter som sjöng fader Abraham med texten ”if you’re happy and you know it nod your head, nodie nodie” samtidigt som alla nickade på huvudet. Obama och Johnny tog modet till sig och gick fram och sjöng en låt tillsammans och de andra hakade på sången.


Det finns så många minnen som jag håller varmt om hjärtat som jag aldrig kommer att glömma. Det känns märkligt att vara så långt ifrån livet på Phyllis och så långt ifrån barnen. När jag ser på bilderna och fotografierna sugs jag tillbaka till livet där. Jag ser miljön framför mig, hur byggnaderna förhåller sig till varandra, hur barnen leker, tvättar sina kläder, väntar på att bli serverade gideri. Jag saknar dem. Det är något befriande med att gå in i barnens vardag och att släppa sitt egna här hemma, få en paus och inse vad som faktiskt betyder något, nämligen relationer till andra, vänskap, kärlek.




Skrivet av Jenny Robertsson, volontär vid Phyllis Memorial, november - december 2015

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar