Att jämföra och lära av varandra

Först kan jag berätta om att Phyllis Memorial Children's Home har nu ett nymålat kök. Efter att i ca 1 1/2 vecka ha använt carporten med några extra plåtväggar som vindskydd för matlagningen har det nymålade köket nu börjats användas igen. Lämpligt nog blev den första middagen i köket en riktig finmiddag! I söndags ville nämligen Ellinore ha en avskedsfest så det lagades stora mängder ris och fårgryta. Och både fiskdamm och "sätt mustasch på Ellinore" hanns med innan det blev disco.

Utekök under ommålning!

Köket, nymålat och fint med matlagning på g!

Fiskdamm!

Varje dag jag är här upptäcker jag nya sidor hos något av barnen. Ena dagen kan det handla om att få höra någon sjunga på ett sätt som får mig att glömma allt annat, nästa dag kanske det handlar om att någon som knappt tittat åt ens håll plötsligt väljer att ta kontakt genom ett leende eller lite bus.
Ikväll fick jag en lång pratstund med tre av killarna som ganska nyss kommit hem från high school. De började fråga mig om min upplevelse av Kenya och sedan började vi jämföra olika företeelser i våra hemländer, vilket ledde till många skratt. Även frågan om religion och tro kom upp i jämförelsen och ledde till ett mycket intressant och spännande samtal om hur vi ser på vår värld.

Redan innan jag åkte hit visste jag att tron på den kristna guden och Jesus är väldigt stark här. Men hur djupt det sitter och med vilken självklarhet man tar det som en sanning hade jag nog inte helt förstått. Det är bön före varje måltid, i skolbussen innan den åker iväg och innan man kliver ut när man kommit fram. Man har kyrka i matsalen både lördag eftermiddag och söndag morgon som barnen för det mesta håller i. Och de beskriver hur de i skolan får lära sig om evolutionsteorin som någon som andra tror på när de inte tror på Gud. Därför får man vara lite försiktig när man hamnar i dessa frågor och samtal. Att komma från ett väldigt sekulariserat samhälle som ser på vetenskapen som det självklara svaret på många frågor kräver ödmjukhet och stor nyfikenhet.

Jag tycker personligen att dessa samtal är otroligt viktiga och intressanta, men man måste hela tiden påminna sig själv om att vi inte är här för att lära ut en ny sanning. Om något är vi här för att ge tid. Tid åt barnen att få berätta, fråga, fundera och skratta åt våra olikheter och likheter. Att få dela med sig av och höra om andras erfarenheter och insikter är något jag ser som väldigt viktigt för att barnen ska kunna känna sig sedda och betydelsefulla. Dessutom lär man sig otroligt mycket av varandra genom att stanna lite extra i ett samtal. Vare sig det handlar om religion, flätor i håret eller musiksmak!

/Clara

Inte som jag trodde men riktigt gott

Ellinore hade förberett så att vi kunde baka kladdkaka med barnen. Jag fick uppgiften att fixa något att lägga upp kakorna på eftersom de var för kladdigt att ta direkt i handen (svenska mått mätt). Eftersom det inte fanns några papperstallrikar och jag inte ville låta barnen diska ännu en gång så löste vi uppläggningen på A4 papper indelat i mindre delar. Jag stod själv i köket när det var dags att dela upp kakan och vips bestämmer sig en kackerlacka för att hoppa ner i kakan. Jag slår snabbt undan den med min hand och känner mig smått äcklad. Det lustiga är dock att när det är dags att lägga upp kakan så har jag glömt bort det faktum att kackerlackan gosat runt där på och att oddsen för att fler kackerlackor besökt godsakerna när jag vänt bort blicken är stor. Jag mumsar därför glatt i mig min kakbit och ser mig runt på de belåtna ansiktena. 

Clara och Jacinta

Ruth, Shiro, Jenny, Fridah och Njoroge

Att duschen inte fungerat ordentligt är också något som hemma skulle bli outhärdligt men här finner man sig snabbt i att duscha med hinkar istället för med duschmunstycket. Det kan i och för sig bero på att det är varmare här också vilket får det kalla vattnet från brunnen att svalka gott mot kroppen. Kanske blir toleransen större här där det som känns självklart hemma sätts i perspektiv och inte upplevs som lika nödvändigt längre.

 

En sak som har förvånat mig är att min rädsla för ormar, spindlar och andra djur tycks vara obefintlig. En och annan spindel, vildhundar, kackerlackor, paddor och pissmyror förekommer men de ormar, ödlor och mygg som jag förväntat mig att behöva försvara mig mot inte har visat sig. Jag sover dock ändå med myggnät runt sängen för säkerhets skull. 

Myrtåg!

Idag lämnade Ellinor barnhemmet. Vi har haft tre underbara veckor tillsammans och det kommer att bli tomt utan henne. Hon har dock lämnat en god energi här på barnhemmet som vi kan bygga vidare på.   

Sätta mustach på Ellinore-leken!

Det var inspirerande att se barnen skriva brev till de gamla volontärerna, hur koncentrerade de var och trots att strömmen gick mitt i brevskrivandet satt många av barnen kvar och skrev i skenet av våra mobillampor. Man märker hur mycket volontärernas närvaro betyder för barnen vilket är inspirerande. 

Lek på skolgården.

De äldre barnen dansar nästan varje dag och de är så inspirerande att se dem släppa loss. Jag tycker att det är svårare att komma de äldre barnen nära men jag märker hur det lossnar mer och mer för varje dag som går, vilket känns roligt. 

Det dansas nästan varje dag!

Nu är det bara tre veckor kvar på barnhemmet och det är verkligen som alla som varit här säger att tiden rusar iväg ännu snabbare här än hemma. 

/Jenny

Flätbestyr

Nywele,

En betydande del av vardagen här handlar om hår. Kenyanerna har enligt mig ett fantastiskt vackert hår när det får växa helt naturligt och bli långt men själva vill de ha sådant hår som jag. Det är mycket prat om vilken hårstil som är snyggast och nästan alla äldre tjejer och kvinnor flätor in löshår och gör fina frisyrer. En flätning tar många timmar och likaså utflätningen. 

Auntie Maggie hjälper auntie Ruth att fixa till frisyren.

De flesta pojkarna och minstingar rakar av sitt hår, och när det kommer till de lite äldre tjejerna är reglerna lite olika vad gäller skolan. I grundskolan måste håret vara kort eller flätat, flätningen ser superavancerad ut men verkar vara något som varje kenyansk flicka vet hur man gör. Själv har jag fått prova på att ta ut flätorna när de vuxit sig för långa och barnen har även försökt fläta mitt hår vilket inte blir särskilt vackert och gör ganska ont.

De äldre tjejerna i high school måste dock ha utsläppt hår och det ska vara bakåtkammat och gärna fönat, om det är långt ska det sättas upp i tofs. När barnen gått färdigt sin sista skoldag häromveckan var det många som på en gång började ta ut sina flätor, då infann sig en riktig lovkänsla!

Förutom flätbestyr har veckan innehållit jobb i grönsakslandet, pärlande av armband, bad på Olo-Ika, bollsport och till barnens stora lycka: filmvisning!

Nancy, Clara och Jacinta busar i poolen!

Obama letar fiskar och Julia trivs i vattnet!

Fina Anita pärlar ett armband.

I söndags fick barnhemmet dessutom besök av en grupp/organisation som arbetar volontärt med att inspirera och göra aktiviteter för barnhemsbarn i hela Kenya. De var ca 15 personer som höll föreläsningar, lekar, dans och gav barnen en händelserik och rolig dag. Energin var verkligen på topp och innan kvällsmaten dansade och sjöng vi till barnens egna skiva som de spelade in i våras.

Vi leker blindbock under söndagens inspirationsdag.

Dagarna jag har kvar på Phyllis går nu rasande fort och jag njuter verkligen så mycket jag kan, känns verkligen helt knäppt att 11 veckor snart passerat.

/Ellinore

Ödmjuk självsäkerhet och fritt flygande drömmar

Känns som så länge. Men jag har faktiskt varit här i två veckor nu! Jag tittade tillbaka på bilder från de första dagarna och nu ser jag personligheter istället för bara ansikten. Två veckor är ingenting egentligen, men här är den tiden fylld med så mycket intryck och fantastiska erfarenheter att det samtidigt känns som jättelänge. 

 

En sak jag verkligen ville göra med barnen när vi åkte hit var att få bada i utomhusbassängen som finns nära här. Vi försökte komma iväg två gånger men blev stoppades av dåligt väder. Men i fredags var det äntligen strålande sol och perfekt badväder. Så vi packade in de minsta barnen i skolbussen och gav oss av. Vilken härlig dag det var! Ingen av barnen kan tyvärr simma men det stoppar de verkligen inte från att kasta sig i och leka som om de vore fiskar. Dock med simringar och armpuffar, men helt orädda!

 

 

Det är så mycket som imponerar mig med dessa fantastiska barn. Samtidigt som de är väldigt olika på alla möjliga sätt så har de alla en sån oerhörd vilja och styrka. Det är som om de inte ser hinder för någonting och drömmarna får alltid flyga fritt. 

Jag tror inte jag har upplevt den ödmjuka självsäkerheten någon annanstans.

På grund av detta tänker jag att det ibland kan vara lätt att glömma att de allra flesta faktiskt fortfarande är barn. De är barn som behöver uppmärksamhet, närhet, ensamtid, lek, allvar, skratt, lugn och kärlek. 

 

 

Det jag upplevt hittills är att barn inte riktigt ses på det sättet här i Kenya och det är något jag får påminnelser om varje dag. Även om även personalen kan skoja och busa med dem när tid finns mellan arbetsuppgifterna så är inte leken prioriterad alls.

Det är svårt att veta exakt vad jag kan göra som inte bara handlar om olika aktiviteter. Jag vill ju finnas till för alla vilket är svårt, men att försöka få dem att känna sig sedda och uppskattade är något jag är noga med att försöka varje dag. 

/Clara

Kille eller tjej

En lite lustig grej är att många av barnen frågat mig om jag är kille eller tjej. De första gångerna skrattade jag bara och sa jag är tjej, eller så svarade jag att det inte spelar någon roll. Men när jag undersökt detta lite närmare så har jag från ett av barnen fått reda på att det inte är på grund av mitt ansikte utan på grund av mina kläder. Det verkar som att mitt val att använda ganska säckiga kläder fått vissa av barnen att se mig som en kille, därför har jag fått smeknamnet Johnny. Kanske har det att göra med att jag är duktigt på sport också och att det anses vara killarnas forum (detta är iof en egen analys av situationen). Jag känner mig ganska road av det hela. 

 

Det börjar kännas som att dagarna flyter in i varandra och att vi har gått in i en ny period nu när det är lov och High school eleverna kommit till barnhemmet. Plötsligt finns det mera ansikten att känna igen och namn att lära sig. Jag hade med en DVD-spelare hit och några filmer eftersom jag hade hört att den dvd:n som funnits på barnhemmet hade gått sönder. Problemet som uppstod var att sladden inte passade till TV:n vilket resulterade i att barnen hittade en annan sladd som fick bilden att fungera men inte ljudet. Någon dag senare satt en kille och grejade med sladdarna och lyckades lösa problemet, så nu fungerar både ljud och bild och filmerna har avlöst varandra. Barnen sitter fängslade framför filmerna och man märker hur mycket de uppskattar detta.

Idag hade vattenbilen gått sönder, vilket gjorde att femton killar fick hjälpa till att putta bilen fram och tillbaka innan den tillslut startade. Det var ett gott exempel på det fina team work som finns på Phyllis. Här hjälps man åt om något gått sönder, det är inte alltid allt lagas direkt men tillslut brukar saker fixas på ett eller annat sätt. 

Det finns mycket kreativitet och barnen leker lekar med frukter som de hittar och bygger leksaker med pinnar och skräp. Man får dock passa sig för vad man slänger i sopgropen där soporna sedan bränns så att inte barnen kommer dit och letar fynd bland det vi slänger. Man använder sig också av maten i många led här, tappar man majs på marken plockar man upp det och den kål som inte människan kan äta tilldelas djuren.

Det är inspirerande att se hur man kan tillhandahålla med resurserna på bästa sätt och det är något som vi i Sverige kan lära oss av. Jag tänker även på hur många skratt som jag har fått höra under mina två veckor på Phyllis och det värmer verkligen mitt hjärta.
 

/Jenny

De där obeskrivliga stunderna..

Häromdagen insåg jag att jag fått en vardag här, min kropp och hjärna har vant sig vid Phyllis-livet. Därför känns det lite skrämmande att anlända hem till en vinter, mörker, kyla och massor av måsten så snart. Visst finns en hemlängtan i mig men den har successivt blivit mindre under tiden jag varit här. Numer spenderas vardagen med två blivande fritids- och bildlärare vilket är superhärligt. Kreativiteten flödar och under de få dagar de varit här har vi redan hunnit ha flera ritstunder, nagellackning, ansiktsmålning och dessutom ett disco. I söndagskväll tog jag fram gitarren och ett stort gäng satte sig runtom. Vi sjöng alla låtar vi kunde i princip och det var ett ögonblick där jag kände sån total lycka. De stunderna blir fler och fler ju längre tid man spenderar här på barnhemmet och är väldigt svåra att beskriva, jag tror alla som besökt Phyllis kan relatera till det. 

Ellinore

Jennys första intryck

Tänk vad mycket som kan hinnas med på en vecka. Kolhackning har varvats med bollekar, ramsor, disko, fotografering, nagellacks målning, tecknande, ansiktsmålning och spännande samtal både med barnen och personalen. Den första veckan på Phyllis har varit full av nya bekantskaper och nya upplevelser. Jag har lärt mig hur man hackar kol på bästa sätt, det underlättar om man får den vassa kniven men eftersom vi är tre volontärer så får man ibland nöja sig med den inte så vassa kniven. Jag har varit med och planterat kol. Killarna på barnhemmet hjälper till med planteringen. 

 

Det slår mig hur väl införstådda barnen är med rutinerna här på Phyllis, de äter vid samma tid varje dag, förutom nu på lovet som precis har börjat. Det är skönt med dessa rutiner speciellt när man är ny och intrycken snurrar runt varv efter varv i skallen. Jag märker att många av barnen är nyfikna på oss nya volontärer men att det ofta är samma barn som är framme och vill vara med på kort och vara med och leka. Det ska bli spännande att utmana mig själv till att ta mer kontakt med de barn som ligger i periferin som håller sig mer i skymundan.

 

Veckan har också spenderats mycket till att försöka lära mig namnet på barnen här. Jag har alltid haft svårt att lära mig namn och har därför fasat över hur det ska gå att lära in namnet på barnen här. Det underlättar dock att det nu har blivit lov eftersom det innebär att det är färre barn kvar på barnhemmet och att det därmed blir mindre namn att lära in. Det är häftigt med så många personligheter på ett ställe och jag ser fram emot att lära känna både barnen och personalen bättre för varje dag som går.

Jenny

Blandade intryck under Claras första vecka på Phyllis

En vecka på Phyllis!

Tyvärr blev vi försenade redan på Landvetter och fick sova över i både Amsterdam och Nairobi innan vi äntligen kom fram, ett dygn senare än tänkt. Det var så speciellt att svänga upp på grusvägen mot husen och känna att man äntligen var här. Men konstigt nog kändes det inte ovant alls. Så fort jag klev ur bilen möttes jag av kramar från auntisarna och Ellinore. Fick omedelbart hjälp att bära väskor till gästhuset och Ellinore visade oss vart vi skulle bo.

Det kändes som jag varit här förut. Alla är så välkomnande och efter ett dygn kändes det så hemma att jag lika gärna kunnat vara här i en vecka eller mer. Samtidigt är det mycket nya intryck hela tiden. Många namn att lära, rutiner att komma ihåg och swahili att hänga med i. Tänk om vi inte hade haft Ellinore! Hon är en fantastisk person att ha som vän och guide. Hon kan rutinerna, vet hur vi planerar aktiviteter och var vi hittar saker vi behöver. Inte minst orkar hon med alla frågor vi har eftersom allt är nytt för oss. Det är mycket därför vi har hunnit med att hitta på en massa skoj.

Eftersom terminen för år 1-7 tog slut i fredags var vi med i skolan på onsdagen. Vi hade en liten lektion med klass 4 och 5 då barnen fick rita vad de ville medan lärarna satt och rättade de test som de gjort dagen innan. Det var ett bra och roligt sätt att se vilka intressen och funderingar som fanns i gruppen. 

 

På fredagen skulle vi vara med på en avslutningsceremoni men saker och ting blev försenade så medan klasserna samlades i det största klassrummet passade de på att dansa och sjunga tillsammans. Så härligt att se den energin så tidigt på morgonen. Här är det ingen som klagar på morgontrötthet minsann! Efter närmare en timme fick eleverna ställa upp sig i rader vända mot flaggstången. Ca 8 elever var utvalda att utföra en liten koreografi som ledde fram till att två av dem hissade flaggan och allihop sjöng nationalsången. Allt kändes ganska militäriskt och efteråt var det tal av en lärare och även vi volontärer fick säga några ord. När eleverna gick tillbaka till klassrummen gick vi för att hacka dagens vitkål.

Jag har funderat mycket kring skolan. Det är så himla annorlunda från hemma.

Medans vi blir vilsna om inte läraren är i tid, går barnen här upp 06.00 och är i skolan vid 7 för att plugga en timme själva innan läraren kommer. Och även på eftermiddagarna och kvällarna sitter de med sina skolböcker utan att någon varken övervakar eller kontrollerar. Utbildning betyder verkligen allt här. Alla elever, inklusive förskolebarnen, fick vid avslutningen tillbaka ett testresultat där det stod vilken placering de hade i klassen (ex 12 av 27) och om de är kvalificerade att börja i nästa årskurs efter lovet eller om de måste gå om. Hårt kan man tycka. Men för de som går i klass 8 avgörs hela livet de tre sista dagarna på terminen. Vilket för deras del är denna veckan. De kommer ha examensprov tisdag, onsdag och torsdag. De måste serveras all mat uppe i skolan och vi får inte vara på området omkring skolan och leka med de andra barnen. Dessutom kommer det vara beväpnad polis utanför skolan. Allt för att ingen ska kunna fuska. För dels så avgör dessa prov vilken, om ens någon, high school de får gå i de kommande fyra åren. Och dels så ger det skolan ett betyg där man jämförs med alla andra skolor i området. Det är alltså enorm press på dessa barn och de har nu suttit och pluggat i stort sett all sin vakna tid sedan vi kom hit.

Jag önskar så att de kunde få känna sig ovärdeliga oavsett betyg och rangordning. Att även de som inte passar in i mallen för skolan kan få känna att de har en självklar plats i samhället. Och att alla dessa barn får möjlighet når sina fantastiska drömmar om att bli allt från pilot och ingenjör till musiker och hjärnkirurg.

Det är så svårt att föreställa sig hur det är att ingå i ett sånt här skolsystem men det berör verkligen, både positivt och negativt, att se deras disciplin och hängivenhet till skolan.

Hoppas de kan få lite lov nu och bara vara ett tag.

Clara

Perfektion

Efter en jättehärlig dag med badutflykt till poolen i Olo-Ika kom jag hem och var så trött. Jag gick och hämtade två gitarrer och slog mig ner i gräset tillsammans med några av barnen. De ville genast öva på det de lärt sig under lektionerna och lär gärna också varandra. I den stunden, när kvällssolen värmde skönt, någon kröp upp i mitt knä och ville mysa och det spelades Michael Jacksson och One direction sånger på gitarrerna, då kändes allt liksom perfekt. Alla fina relationer som skapats, alla skratt och kramar, kärleken jag känner för barnen blev så verklig och påtaglig. Samtidigt slog det mig jag att det inte är alltför lång tid kvar tills jag ska åka och även om jag längtar efter familj, vänner och mitt liv hemma känns det väldigt jobbigt att lämna.

 

Förutom poolbesöket med ett gäng killar i söndags har jag i veckan besökt skolan och fick möjlighet att hålla i lite sångövningar i klass 5, på kvällarna har vi spelat alla möjliga bollsporter, fotboll, brännboll, doppboll, basket och volleyboll! I tisdags anlände de nya volontärerna Jenny och Clara som jag redan trivs superbra med. I slutet av veckan går barnen på lov och då kommer livet här se ganska annorlunda ut, barnen får mycket mer fritid och dessutom åker de barnen som bor här på internat under skolterminerna hem. Jag ser fram emot att kunna anordna fler aktiviteter och göra utflykter under min sista tid här och ett stort avskedskalas är redan i planeringsstadiet! 

 

/Ellinore

Möt Jenny och Clara!

Våra nya volontärer Jenny och Clara är på väg till Kenya! Nedan berättar de lite om sig själva:

Jenny:

Här kommer en liten presentation av mig själv. Jag är 26 år gammal och kommer från Partille en kranskommun till Göteborg. Jag studerar på Göteborgs universitet till fritidslärare och bildlärare tillsammans med Clara som jag ska dela denna upplevelse med.  Vi ska kombinera volontärarbete med skolarbete då vi ska skriva vårt examensarbete på plats. Jag gillar att utföra kreativa sysslor som att måla och fotografera. Jag har studerat fotografi på en folkhögskola och ser fram emot att få fånga vardagen på Phyllis på film. När jag rör mig gillar jag bäst att spela någon form av bollsport eller träna något pass på friskis.

Jag känner mig spänd av förväntan inför att komma till Phyllis.

Visst har jag tankar om hur vardagen kommer att vara och hur de mänskliga mötena kommer att kännas men samtidigt anar jag att resan inte kommer att bli alls så som jag föreställer mig den. Därför förbereder jag mig på att låta mig förvånas. Jag hoppas att jag ska kunna stanna upp och uppleva den platts och de människor jag möter och att jag både kan ta med mig och ge andra många långa minnen.

Clara:

Äntligen ska jag få åka till Phyllis Memorial!

Jag heter Clara Jageby och kommer åka till Kampi ya Moto tillsammans med min vän Jenny för att kombinera volontärarbete med fältstudier till vårt examensarbete. Jag läser till grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem och bild på Göteborgs universitet sedan 2,5 år tillbaka. Har länge velat arbeta som volontär och trodde att chansen skulle försvinna när jag började plugga. Men då vi fick idén att kombinera de två sakerna var det inte mycket att tveka över! Jag har nu väntat i två år på att få åka.

Jag är nyss fyllda 28 år och bor i Göteborg sedan drygt tre år tillbaka men kommer från början från den lilla byn Örby i Marks kommun. När jag inte pluggar umgås jag gärna med vänner. Jag har ett stort intresse för populärkultur i allmänhet och musik i synnerhet och går gärna på konserter så ofta tid och plånbok tillåter. Dessutom tycker jag om att spela fotboll vilket jag för närvarande gör i ett korplag, och när tid finns går jag även gärna till gymmet en sväng.

Jag har tänkt mycket på resan men tror inte att jag kan förbereda mig så mycket på hur det blir och hur jag kommer reagera på olika händelser. Det enda jag vet är att jag hoppas kunna vara ett stöd för såväl barn som personal under den tid jag är där, och att vi kommer kunna locka fram många härliga skratt hos varandra.Vad det kommer innehålla vet vi först efteråt. Nu ser jag bara fram emot att få komma fram och träffa alla!

Inför resan har jag och Jenny haft ett event där vi informerade om Phyllis Memorial och samtidigt sålde egengjord konst och tygkassar med tryck vi själva designat för att samla in pengar för att kunna köpa saker till barnhemmet. Det blev väldigt lyckat och många fler än vi kunde ana dök upp. Även när vi kommer hem kommer vi informera om resan och Phyllis Memorial. Bland annat i en skola som jag haft praktik på under min utbildning och till de stiftelser och fackförbund som givit oss stipendier till denna resa. Bilder från resan kommer även att visas upp i den fotoklubb som Jenny är med i.

Clara och Jenny