Inte som jag trodde men riktigt gott

Ellinore hade förberett så att vi kunde baka kladdkaka med barnen. Jag fick uppgiften att fixa något att lägga upp kakorna på eftersom de var för kladdigt att ta direkt i handen (svenska mått mätt). Eftersom det inte fanns några papperstallrikar och jag inte ville låta barnen diska ännu en gång så löste vi uppläggningen på A4 papper indelat i mindre delar. Jag stod själv i köket när det var dags att dela upp kakan och vips bestämmer sig en kackerlacka för att hoppa ner i kakan. Jag slår snabbt undan den med min hand och känner mig smått äcklad. Det lustiga är dock att när det är dags att lägga upp kakan så har jag glömt bort det faktum att kackerlackan gosat runt där på och att oddsen för att fler kackerlackor besökt godsakerna när jag vänt bort blicken är stor. Jag mumsar därför glatt i mig min kakbit och ser mig runt på de belåtna ansiktena. 

Clara och Jacinta

Ruth, Shiro, Jenny, Fridah och Njoroge

Att duschen inte fungerat ordentligt är också något som hemma skulle bli outhärdligt men här finner man sig snabbt i att duscha med hinkar istället för med duschmunstycket. Det kan i och för sig bero på att det är varmare här också vilket får det kalla vattnet från brunnen att svalka gott mot kroppen. Kanske blir toleransen större här där det som känns självklart hemma sätts i perspektiv och inte upplevs som lika nödvändigt längre.

 

En sak som har förvånat mig är att min rädsla för ormar, spindlar och andra djur tycks vara obefintlig. En och annan spindel, vildhundar, kackerlackor, paddor och pissmyror förekommer men de ormar, ödlor och mygg som jag förväntat mig att behöva försvara mig mot inte har visat sig. Jag sover dock ändå med myggnät runt sängen för säkerhets skull. 

Myrtåg!

Idag lämnade Ellinor barnhemmet. Vi har haft tre underbara veckor tillsammans och det kommer att bli tomt utan henne. Hon har dock lämnat en god energi här på barnhemmet som vi kan bygga vidare på.   

Sätta mustach på Ellinore-leken!

Det var inspirerande att se barnen skriva brev till de gamla volontärerna, hur koncentrerade de var och trots att strömmen gick mitt i brevskrivandet satt många av barnen kvar och skrev i skenet av våra mobillampor. Man märker hur mycket volontärernas närvaro betyder för barnen vilket är inspirerande. 

Lek på skolgården.

De äldre barnen dansar nästan varje dag och de är så inspirerande att se dem släppa loss. Jag tycker att det är svårare att komma de äldre barnen nära men jag märker hur det lossnar mer och mer för varje dag som går, vilket känns roligt. 

Det dansas nästan varje dag!

Nu är det bara tre veckor kvar på barnhemmet och det är verkligen som alla som varit här säger att tiden rusar iväg ännu snabbare här än hemma. 

/Jenny