Jag har nu varit på Phyllis i två veckor, den första veckan var oerhört full av nya intryck, så pass att det nästan var jobbigt. Under den senaste veckan känner jag däremot att allt har landat lite grann. Jag börjar förstå vilka rutiner som finns och jag börjar lära känna  åtminstone en del av barnen, ungdomarna och personalen. 

En av de största utmaningarna hitills har varit att komma ihåg alla namn. Ena stunden tror jag att jag har koll, for att i nästa inse att jag återigen glömt bort vilket namn som faktiskt tillhör vilket ansikte. Men det kommer nog..

Är det något jag har lärt mig de senaste två veckorna så är det att "det löser sig - inga problem -hakuna matata". Alla tycks ha den oerhört sköna inställningen till det mesta här. På något vis lyckas man här med att ta det lugnt, stressa långsamt, men samtidigt få en hel del gjort. 

Det har hänt en del saker på barnhemmet under de två veckor jag varit här. Tjejerna och killarna har bytt dorm med varandra. Alla sängar med madrasser och personliga tillhörigheter bars ut på gården och in i det andra dormet. Enligt mig resulterade det hela i en något kaotisk siutation, där den strukturerade delen av min hjärna helt fick stängas av. 

Något annat väldigt roligt som hänt for Phyllis är att bussen har kommit, vilket givetvis skapade en stor glädje hos såväl barn som personal. Bussen är väldigt fin och på ena sidan finns barnhemmets namn och logga och på den andra sidan skolans. Redan morgonen efter bussens ankomst började den användas för sina numera dagliga turer runt om i närområdet. På morgonen för att hämta skolbarn och på eftermiddagen for att köra hem dem. 

På återseende. 
//Tove Karlsson

Ny volontär på väg mot Phyllis och Kenya!

Hejsan!

Jag heter Gun-Britt och bor i Kumla i Närke. Jag är förskollärare men arbetar sedan ett antal år inom särskolan. Nu är det min tur!!! Nu ska jag få åka till Phyllis och det känns fantastiskt ..... och pirrigt. Jaa det är nog för mig som för de flesta andra volontärer - en massa undringar och känslor som snurrar runt i huvudet. Jag är så glad att denna min dröm sedan länge äntligen blir verklighet.

I januari i år var vi på en rundresa i Kenya. Vi fick se vacker och ovanlig natur och många olika sorters djur och fåglar men att få komma till Kenya och leva vardagsliv med barnen och personalen på Phyllis slår nog det mesta. Jag tänker att även om den enskilda volontären kanske inte kan bidra med så stora saker så ger nog volontärverksamheten som helhet en internationell touch åt skolan - en förståelse för att vi människor hör ihop trots att vi lever under olika förhållanden och i olika kulturer. Bra för barnen på Phyllis och bra för oss som får komma på besök.

Så nu börjar det bli dags att packa väskan och hoppas att allt som ska med får plats. Det är bla. en bok från min skola och en hel del saker och pengar som personalen på IKEA Örebro samlat in, köpt sockor och ätit kakor för. Jag har också med pengar från släkt och vänner som ska förvandlas till något bra för barnen på Phyllis.
Den 1:a oktober lyfter planet mot Kenya!!!

Ha det bra så hörs vi framöver. / Gun-Britt

Marijanas Volontärberättelse

Jag har länge suttit och tittat på en blank skärm, inte kunnat finna orden.. det känns svårt att sätta ord på det man upplever när man är med barnen på Phyllis. De påverkar en så starkt och djupgående, de berör en och de inspirerar en. Det finns nog egentligen inga ord, det är helt enkelt en känsla; stark, intensiv, ljus och väldigt varm och nu när man är så långt ifrån dem är den stundvis fysiskt smärtsam. Jag minns hur jag, när jag ansökte om att åka som volontär till Phyllis, träffade en före detta volontär för en intervju i Stockholm. Medan vi satt på ett café och fikade berättade hon för mig om människorna vid Phyllis. Idag minns jag inte mycket av orden som hon använde eller sakerna som hon berättade, men jag minns väldigt tydligt hur hon sken upp när hon pratade om sina minnen, hur genuint hon log medan hon berättade om barnen, och hur hennes ögon glänste medan hon försökte hålla tillbaka tårar av kärlek för de här människorna som hon hade träffat i Kenya. Jag blev berörd av känslan som hon bar på, av styrkan och äktheten i den, och minns att jag undrade var den kom ifrån. Nu vet jag, för nu finns den inom mig och nu syns den även i mina ögon.

Med härligaste Paul i Olduka

Under mina sju korta veckor vid Phyllis Memorial har vi gjort en hel del; Vi har lekt, busat, bakat massor, organiserat olika aktiviteter, tävlingar, fester, discon, middagar och talangshower. Vi har hackat mängder med grönsaker och tillbringat många dagar på olika sjukhus och otaliga timmar i sjukstugan plåstrandes om alla busungar. Vi har letat sponsorer till den nya skolbussen, haft pick nick på farmen och åkt på utflykter till Nakuru, Kampi Ya Moto, Olduka i Mogotio, Lake Nakuru, Nairobi, Baringo m.m. Vi har dansat runt en barrig midsommarstång och spenderat många timmar i sovsolarna busandes med och läsandes berättelser för barnen. Och även om jag bär med mig massor av minnen från stunderna vi tillbringat tillsammans så är det inte de som lyser starkast när jag tänker tillbaka på tiden vid Phyllis. Det som lyser starkast är människornas auror, och de berör djupt. Bara minnesbilden av dem gör att det värmer i hjärtat; Uncle Maurices kramar och glimt i ögonen, de olika barnens charmiga personligheter, Auntie Ruths starka utstrålning och härliga fnitter, Uncle Gidraphs genuina godhet och oskuldsfulla nyfikenhet, Auntie Maggies allvarliga, fokuserade blick, Auntie Rachels busiga påhitt, Auntie Sarahs glädje, lekfullhet och blyga leende, Mr. Karruros vänlighet och godhjärtade ambitioner och sist men absolut inte minst, Mr. Leonards varma & visa blick och charmiga leende.

Barnen kryper självklart & oundvikligen in i ens hjärtan direkt, de charmar en och klamrar sig fast där inne så hårt att man trots det fysiska avståndet alltid är med dem. Jag vet inte hur många gånger sedan min hemkomst jag har kommit på mig själv med att tänka ”Jag önskar barnen kunde… smaka på den goda maten jag äter/ göra det roliga som jag gör/se den här fina platsen som jag befinner mig på” etc. De finns med mig överallt och i allt jag gör nu och jag längtar redan tills nästa gång jag får krama om dem och busa med dem igen. Barnen på Phyllis är verkligen älskvärda och underbara, de jobbar riktigt hårt och anstränger sig för att lyckas, men de är inga änglar. De busar, bråkar och gör dumheter, precis som barn vart som helst i världen. De ställer till med problem ibland och det händer att de gör Jacinta både förtvivlad, uppgiven och sjuk utav oro, precis som vilka barn som helst gör med sina föräldrar. Jacinta och personalen får kämpa ordentligt för att hantera de olika situationerna som kan uppstå pga. barnens ofta inte så långtänkta beslut. Alla ni mammor och pappor där ute vet hur svårt det kan vara att se till att ett enda barn växer upp och utvecklas från spädbarn, genom trotsåldern, tonåren och in i vuxenlivet och blir en hälsosam, skötsam och ansvarsfull individ. Föreställ er då 74 barn, alla med varsin tung historia i ryggsäcken och alla i olika åldrar och utvecklingsfaser samtidigt, och fråga er själva hur ni skulle hantera detta!

Jacinta hanterar detta på ett makalöst sätt och jag förundras över att om och om igen inse hur otroligt mycket kärlek som får plats i den kvinnan. Även hon är extremt snabb med att säkra en egen plats djupt i ens hjärta. Kärleken hon känner till dessa barn är villkorslös och oändlig. Sitt ner tillsammans med henne en kväll och ställ ett par frågor om några av barnen så kommer ni bli precis lika övertygade som jag är. Hon blir djupt emotionellt involverad i varje berättelse om varje enskilt barn, hon minns tillbaka på allting de gått igenom och känner lika starkt än idag som hon gjorde då när de kom till henne för första gången. Hon är en kvinna av stål som skulle ge och göra precis allt för sina barn, det finns ingen tvekan om den saken.

Jacinta gör allt för sina barn.
Under vår utflykt till Olduka, klättrade hon i berg,
korsade floder och bjöd på många härliga skratt. 

Jag tror att många inte förstår fullt ut vad Jacinta egentligen har åstadkommit och vad hennes arbete innebär, varje dag. Inte bara för barnen vid barnhemmet, utan för alla elever som går på barnhemmets skola och deras familjer. Själv insåg jag inte storheten i det förrän jag satt på ett sponsormöte i Nairobi där jag berättade om Phyllis och blev tårögd när jag för första gången fullt ut förstod innerbörden av mina ord. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken så fort jag tänker tanken på att många av dessa barn och härliga personligheter inte skulle varit vid liv idag om det inte vore för 9-åriga Lottas logiska ord till sin mamma, och hennes mammas starka beslutsamhet för 13 år sedan. Men det går längre än så, mycket längre.

Många av er vet att Jacinta och Sabine använde det pris på 50 000kr som de fick tilldelat av IM till att bygga en skola till barnhemsbarnen samt andra barn som bor i närområdet; Phyllis Memorial Academy. Men det är kanske inte lika många som vet att Jacinta och Sabines skola är den enda skolan i området som erbjuder barn från fattiga och utsatta familjer en högkvalitetsutbildning. De flesta barn i området har antingen inte råd att gå i skolan överhuvudtaget eller så går de i offentliga skolor. Tyvärr är kvalitén på utbildningen i offentliga skolor så pass låg att det mer eller mindre är slöseri med tid att skicka sina barn dit, och framtidsutsikterna för dessa barn är inte särskilt ljusa. Många sjätteklassare klarar t.ex. inte av att skriva en mening som egentligen tillhör andraklassnivå. Familjer med pengar skickar därför sina barn till privatskolor som tar ut väldigt höga terminsavgifter och försäkrar därmed att deras barn kommer att få en bra utbildning och trygg framtid. När det är dags att söka utbildningar på gymnasie- och universitetsnivå konkurrerar privateleverna lätt ut de fattiga eleverna från offentliga skolor och stänger därmed igen dörrarna till deras väg ur fattigdomen.

Jacinta och Sabine har skapat ett alternativ för de fattiga familjerna; en skola som kostar mindre än 20% av de övriga privatskolorna men som erbjuder utbildning med minst lika hög kvalitet och goda förutsättningar för vidareutbildning. På bara 6 år har Phyllis Memorial Academy blivit en av de tre bästa skolorna i hela distriktet och förra året kom 17 av distriktets 50 bäst presterande elever från Jacintas och Sabines skola. I år började två barnhemsbarn, Lewis och David studera på universitet, nästa år går 6 elever ut motsvarande gymnasium med möjlighet att studera vidare, året därpå blir det ännu fler och så fortsätter det. På samhällsnivå innebär detta att föräldralösa barn och barn från utsatta familjer äntligen får en reell möjlighet att klättra upp ur sin fattigdom och misär, få en akademisk utbildning och skapa en bättre framtid för sina familjer och för framtida generationer - Generationer som kanske inte skulle fått möjligheten att existera om det inte vore för Jacintas och Sabines hängivenhet och hårda arbete.

Utflykt till Lake Nakuru med bla Lewis och David (t.h),
de första barnhemsbarnen att börja studera vid universitet.

När ni sponsrar barnhemmet bidrar ni alltså inte bara till att skapa en förbättring i de 74 barnhemsbarnens liv, och inte heller bara i de övriga mer eller mindre 180 skolelevernas liv… ni bidrar till en samhällsförändring på rotnivå som kommer att påverka långt efter att vi själva inte längre finns kvar för att se de långsiktiga effekterna av den. Och ni ska veta att det är en riktigt fin och välförtjänt förändring!

Skrivet av Marijana Gutic, som var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy juni – juli 2012

Ny volontär anlände till Phyllis igår, 13/9

Hej!

Mitt namn är Tove Karlsson och jag kommer från en liten stad i Småland, Nybro, där jag är uppväxt tillsammans med fyra syskon. För  tre år sedan flyttade jag till Göteborg för att studera till lärare vid Göteborgs universitet, vilket jag fortfarande gör och trivs väldigt bra med.

Jag kommer om ett par dagar landa i Nairobi för att sedan fortsätta min resa till Phyllis memorial där jag kommer att stanna i tre månader. Resfeber har jag jag såklart och nervös över alla nya möten med såväl människor som med den Kenyanska kulturen är jag definitivt. Det är svårt att föreställa sig hur de närmsta månaderna kommer att bli, men jag är säker på att få träffa fantastiska människor, få nya erfarenheter och ha otroligt rolig, vilket räcker gott och väl för mig.

Väl på Phyllis memorial hoppas jag att få ta del och lära mig av hur vardagen är på barnhemmet. Min förhoppning är också att kunna ge något tillbaka, hjälpa till där det behövs och göra allt för att både jag, personal och barn ska få tre fatnastiska månader.

/Tove

2012-09-10

Slutet på en resa & drömmen om en till…

Mitt avskedsinlägg kommer lite sent, dels eftersom de sista dagarna i Kenya var fullspäckade med resor och aktiviteter, och dels eftersom jag känner en enorm motvilja till att skriva något som heter ”avskedsinlägg”. Jag vill helt enkelt inte säga hejdå till Phyllis Memorial och alla underbara människor som jag haft äran att lära känna där. Jag har bestämt mig för att detta är ett ”Vi ses igen nästa gång – inlägg” istället, för jag kommer definitiv komma tillbaka.

Jag kommer komma tillbaka för att återigen bli mött av Uncle Maurices stora leende om morgonarna – vilken underbart start på varje dag! Jag kommer komma tillbaka för att få min dagliga ”rulla-runt-i-gräset-kram” av minstingarna, för att flyga drake med dem, för att vända ryggen till medan de tjuväter godis i gästhuset, för att berätta sagor för dem, lyssna på deras glada sånger och underhållas av deras danser, tricks och påhitt – Härligare busungar är svåra att hitta!

Jag kommer komma tillbaka för att återigen prata tjejsnack och skratta med Nelly, Stacy och de andra tonårstjejerna i sovsalen, för att mysa med Mary och Jacinta, rita med John Maina, kittlas med John Kamau, ha vattenkrig med Joseph, lyssna på Willys berättelser, diskutera filmer med Lewis och se vilka bra bilförare han och David har blivit under tiden som jag varit borta.

Jag kommer komma tillbaka för att se hur de och alla de andra barnen har utvecklats och hur deras personligheter har formats. Jag kommer komma tillbaka för att göra om allting vi gjort och ännu mer! Men framförallt kommer jag att komma tillbaka för att uppfylla en dröm som växt fram under mina alldeles för få veckor på Phyllis, en dröm som det visade sig att även Jacinta i hemlighet har drömt under många år. Det är en dröm om att se barnen (och Gidraph!) bada i havet! Det är en otroligt vacker dröm, kanske bland de vackraste jag drömt, och jag kommer göra allt jag kan för att förverkliga den.

Vi ses alltså igen - nästa gång i Mombasa!

Då visar vi lille Johnny var fisk kommer ifrån och då ersätter vi hårda klippor och en brunfärgad, grund bäck till vita sandstränder och ett kristallblått hav som Boaz, John och alla de andra barnen kan simma ordentligt i!

Ha det underbart så länge!

Marijana

Baboonrån vid Lake Nakuru & Elefantmys i Nairobi

Kl. 7 på onsdagsmorgonen laddade David, Lewis, Stacy, Kevin, Gidraph, Mary, Dani och lilla Barbara en safarivan med chapati, pannkakor, hembakat bröd, pålägg, frukt, sötsaker i mängder, juice, mjölk, många liter vatten och min kamera och begav oss mot Lake Nakuru där vi tillbringade dagen. Barnen var förundrade över alla djur, men den som tittade med störst ögon var nog ändå Gidraph! Vi såg flamingos, noshörningar, två olika typer av giraffer, tre arter apor, buffalos, massvis med zebror, flodhästar, impalor, strutsar och massvis med andra djurarter vars namn jag bara kan på engelska eller inte alls! Vi hade en jättemysig picknick uppe på en av utsiktsplatserna och alla njöt av mackor med köttpålägg, tropisk juice och Maryland cookies. Efter påfyllning och en ”photosession” begav vi oss mot andra sidan sjön i jakt efter lejonen. Jag såg faktiskt en lejonhona gå in i ett buskage men eftersom ingen annan hann se henne innan hon försvunnit så var det så klart ingen som trodde på mig heller! ”You were dreaming” (”Du drömde”) hette det istället. På tal om att drömma så tog alla varsin liten tupplur under dagens gång. Lewis var först med att somna tillsammans med lille Dani i famnen, Stacy slumrade till kort därpå och till och med Gidraph tog en powernap efter många timmars stirrande på djuren. Vi åt chapati till lunch med pannkakor till efterrätt på ett fält intill ett stort vattenfall. Medan jag och grabbarna fotades vid vattenfallet invaderade babianerna bilen och ett krig mellan Mary & Stacy och babianerna utbröt! Chauffören fick agera hjälte och jaga bort babianerna med något metallverktyg som hot, därefter fick han stå vakt under resten av lunchen. Så fort en babian närmade sig var chauffören framme med sitt verktyg och agerade stor och stark tills de backade. Detta funkade rätt OK tills vi var på väg ut från parken. Vid det här laget var alla trötta och guarden var nere. Vi trodde att dagens äventyr hade gått mot sitt slut men ack vad fel vi hade! Först hoppar en babian upp till det öppna fönstret vid förarsätet varpå Gidraph tittar förvånat på den och sekundsnabbt förbereder högern och skrämmer bort apan. Några sekunder senare flyger plötsligt en annan babian in genom mellanrummet som finns på taket, landar på sätet mellan mig och Kevin, rycker åt sig en påse, tittar snabbt i den och bestämmer sig för att ta med sig den. Innan vi förstått vad som händer flyger den ut samma väg som den kom in och rusar runt i parken med sin nyfunna skatt varpå de biffiga, uniformklädda vakterna börjar springa efter den för att ta tillbaka våra saker. Som tur var så var det skräppåsen han lyckades roffa åt sig så de behövde inte avsluta jakten. Aporna bjöd som ni kan förstå på många skratt den dagen. Lite bilder på både dem och oss kan ni se nedan!

Bilder från Lake Nakuru:

Stämningen var på topp på väg in i parken

Noshörningarna var inte rädda för oss

Barbara höll hårt i kikaren

                

Picknick

Vilostund med utsikt över sjön

Grabbarna tittar på flodhästar från ovan

Med Kevin vid vattenfallet

En av de busiga babianerna som
Mary och Stacy fajtades med!

Hela gänget vid utsiktsplatsen

På torsdagen var det dags för mig att samla ihop min väskor och bege mig mot Nairobi för safari och hemresa. För att förlänga dagarna med barnen tog jag med mig Nelly, Karen och Obama till Nairobi för att titta på alla djuren i några olika djurparker. Det var inte lätt att slita sig från alla andra som inte skulle följa med och avskedet vid Phyllis blev tårfyllt. Det tog en bra stund innan stämningen i bilen kom upp på topp igen men det gjorde den såsmåningom. Barnen hade aldrig varit i Nairobi tidigare och förundrades över de höga byggnaderna, monumenten och de stora parkerna man kunde se från vägen. Flygplatsen och alla flygplan som flög ovanför oss var en attraktion i sig och Obamas stora, nyfikna ögon följde varje flygplan med blicken. Nelly räknade dem till en början men när hon kom upp till 23 tappade hon intresset för dem och gav upp räkningen. Vår första destination var The Elephant Nursery där barnen fick se elefanter i olika storlekar leka, bada och bli matade. Skötarna berättade en hel del om deras arbete med att ta hand om och förbereda de föräldralösa elefanterna för återvändo till det vilda och de nyfikna elefantungarna närmade sig gärna publiken. En av de minsta babyelefanterna kom fram till Obama och började nyfiket känna på honom med sin snabel. De två små föräldralösa pojkarna fann verkligen varandra. Obama var nog lite nervös till en början och samlade lite mod till sig innan han vågade sträcka ut handen och röra elefanten som utforskade honom men efter ett tag vägrade elefantungen lämna Obama! Han stod kvar hos oss en riktigt lång stund och lät barnen gosa med honom ända tills en skötare tyckte att även andra skulle få chansen att klappa honom och därför ledde bort honom till andra nyfikna åskådare.

Elefantungen som föll för Obamas charm 

Den nyfikna elefantungen lär känna Obama 

Obama tar mod till sig och klappar elefanten

Nelly & Karen är nyfikna på hur en elefant
känns och förvånas över hur hårdhudad och hårig den är 

Elefanterna fick sin lunch, en speciell mjölkblandning 

Efter elefanthemmet lunchade vi och åkte vidare till Safariwalken där vi fick se noshörningar, apor, krokodiler, landsköldpaddor, impalor, zebror, en giraff och en mängd olika fågelarter. I barnmuseet fick vi även känna på djurens päls, ben, horn osv.

Barnen glada under safariwalken 

Caren gosar med leoparden 

Precis bredvid safariwalken ligger animal orphanage med ännu mer djur och viktigast av all: Kattdjuren! Lejon, geparder och leoparder fick precis sin lunch när vi var där och barnen såg fascinerat på. Här såg vi till och med en zedonkey, en blandning av zebra och åsna och till och med strutsarna var riktigt häftiga tyckte Obama. Även här busade aporna som sträckte fram händerna genom buren och försökte roffa åt sig vattenflaskor och dylikt.

En Zedonkey 

En törstig liten tjuv

Obama nådde upp till girafferna

När barnen fått nog av alla pälsklädda vänner och laddade inför hemresan med mera pannkakor och avokadon från Kevins morfars trädgård körde de mig till mitt hotell i Nairobi där barnen fick följa med upp och titta i rummet. Fascinerade såg de sig omkring men vågade inte röra något! Så fint tyckte de att det var. De tyckte jag hade en skruv lös som uppmanade dem att ta av sig skorna och hoppa i den stora sängen! I hotellrummet kramades vi en stund innan barnen begav sig hemåt före mörkret och jag tårögt inväntade morgondagens safari till Masai Mara. Kändes inte helt rätt det där måste jag säga. Saknaden var, och är fortfarande enorm!

/Marijana

Äventyr bland berg och dalar med Kevin

Kevin är en sjuttonårig grabb vars ensamstående mamma dog när han var väldigt liten. Han har blivit omhändertagen av sina morföräldrar fram tills för ett par år sedan då han flyttade till sin moster i Rafiki och började i vår skola. Eftersom hans släktingar inte längre har råd att ta hand om honom så kommer att han att bo på barnhemmet framöver. Även om han i praktiken redan har bott hos oss under den senaste månaden så måste omständigheterna dokumenteras och formaliseras, vilket innebär en hel del pappersarbete men även en resa till Kevins föräldrahem för socialarbetaren Gidraph. Jag fick äran att följa med på den här resan förra tisdagen och det visade sig bli ett magiskt äventyr!

Tidigt på tisdagsmorgonen hoppar Gidraph, Kevin, Kevins moster och jag in i den första av tre matatus (gamla minibussar i väldigt dåligt skick) och beger oss mot Baringo County. För varje Matatu-byte blir vägen allt sämre och sämre samtidigt som omgivningen blir allt vackrare och vackrare. Vi har lämnat städerna, ja till och med byarna, långt ifrån oss och omges istället av höga, gröna berg så långt ögat kan nå. Vi färdas allt högre och högre upp i bergen. Kevin och jag sitter längst bak i matatun och han berättar om sin uppväxt, sina gamla vänner som vi kanske kommer träffa idag, sin skola och området vi färdas genom.  Bland bergen, i de djupa dalarna finns här och var enstaka små lerhyddor med tillhörande kor och getter, ett par åsnor och stora grönskande majsfält vars löv skimrar vackert i skenet av den stigande morgonsolen.

Ni vet den där bilden man har av Afrikas magiska, nästintill orörda, gröna berg? Bilden man läst om i Hemingways verk och Karen blixtens berättelser men aldrig riktigt trott fanns kvar i verkligheten. Den bilden är verklig. Än idag finns den. Den är förtrollande vacker, och den här dagen befinner jag mig mitt i den. Barnen som bor i hyddorna längs vägen vi färdas på rusar till vägen gapandes förvånat när de ser mig. De har aldrig sett en vit människa här förut. Några blir rädda, andra blir glada. En del blir paralyserade och står knäpptysta och tittar på mig, andra springer efter matatun och ropar och vinkar till mig. När jag vinkar tillbaka skrattar de och gapar än mer, drar i varandra och släpper inte mig med blicken förrän matatun åkt förbi nästa bergskrön. Bakom de små barnen i slitna kläder syns hela den djupa dalen. Vyn är som taget ur en sagobok. När vi är högst uppe på en av bergstopparna pekar Kevin mot berget mitt emot oss och säger stolt:

”- Behind that mountain is my home”                                  (-“Bakom det berget ligger mitt hem”)

Vid en vägkant går vi ut ur matatun och blir upplockade av två Piki Pikis (motorcykeltaxin). Vi ska åka ytterligare 8km, men vägen är för dålig för bilar berättar Kevin. Jag sätter mig bakom föraren Fredrick, en pratsam kalenjin i 30-års åldern som tycker om att sjunga. Kevin hoppar på bakom mig. Gidraph och Kevins moster färdas bakom oss med en av Fredricks Piki Piki-kompisar. Jag föreställer mig en stad dold bakom berget som Kevin pekat på, men när vi åkt förbi krönet finns möts min blick till min förvåning av en ännu djupare, grön dal. Det finns inte mer än ett tiotal hyddor i hela den stora dalen. Kevin pekar längst ner i dalen.

”- That is my grandfathers house.”

Dalen

Inom kort förstår jag varför inga bilar åker på de här vägarna. Den branta vägen ner består av hoptryckta högar med skarpa stenar som flyger hit och dit medan vi kör över dem. Det är så brant att jag bokstavligt talat ligger på Fredrick och Kevin bokstavligt talat på mig. Motorcykeln skakar för fullt och flyger till och med då och då rakt upp i luften och vi får hålla i så hårt att både våra ben och händer krampar! Den andra föraren är inte lika erfaren och hans passagerare får stundvis gå av motorcykeln och promenera nerför de brantaste bitarna. I väntan på dem stannar Fredrick motorcykeln i mitten av dalen och Kevin leder mig längst ut till vägkanten där vi hoppar upp på var sin stor sten och tittar ut över dalen.

Kevin visar mig sin morfars hydda

De gröna bergen omger oss och på flera håll ser man avlägsna vattenfall som rinner ner i dalen. Hans morfars hydda ligger bara ett stenkast från det största vattenfallet och är omringat av gröna majsfält, gula citroner lysandes från trädkronorna, bananträd och mogna avocadon och mangofrukter som bara väntar på att bli plockade .

Väl framme välkomnas vi varmt av Kevins släktingar som är förtjusta över att ha en muzungu (vit människa) på besök. Kevins morfar berättar att detta är första gången som en vit människa har tagit sig till deras dal och det är en stor ära för dem att få ta emot denne första muzungun. Det firas med extra fin middag med både ris, kött och en sås med bananer i. Det serveras kenyanskt te och färska frukter från trädgården, det bes i tacksamhet och det ställs miljontals frågor till mig. Medan Gidraph sköter det obligatoriska pappersarbetet tillsammans med morföräldrarna tar Kevin mig ut på en rundtur i omgivningen. Han visar mig deras åsna, fälten och vattenfallet.

 

Äntligen framme vid morfaderns hem

Hyddan som omges av trästaket, bananplantor och berg

Fredrick tar en syrlig paus

Vi blir bjudna på en lyxmåltid

Vi besöker grannarna som förundras över den här vita människan som traskar runt i deras dal och barnen som precis slutat skolan glömmer bort att de är på väg hem och springer istället efter oss under hela vår rundtur viskandes och fnittrandes bakom oss. Jag å andra sidan förundras över stillheten och lugnet som råder och försöker föreställa mig hur ett liv här är att leva. Så nära och i symbios med naturen och dess frukter, så långt från konsumtionssamhället och ytligheten som vi är vana vid. Jag vill stanna här ett tag till, uppleva mer av denna rofyllda plats, kanske smittar rofylldheten av sig på min själ. Men det är dags att bege sig hela den långa vägen hemåt innan mörkret faller. Vi får två stora säckar fyllda med alla frukter som finns i trädgården. Kevins morfar sliter upp en mindre bananplanta och packar ner den till oss. De frågar om jag tycker om hundar, de vill gärna ge mig en hundvalp. De väljer ut tre stora hönor som de ger till oss. En till Gidraph, en till Jacinta och en till mig, muzungun. De vill ge ännu mer men vi förklarar att vi omöjligt kan ta med mer på våra två pikipikis. De nöjer sig inte förrän vi lovar att vi kommer komma tillbaka med en bil nästa gång, och då kommer vi kunna få med oss ännu mer gåvor.

Grannbarnen tittar nyfiket med försiktigt
på den konstiga vita kvinnan

Skolbarnen följde efter

Kevin testar Piki Pikin

Morfadern med hönorna vi fick i gåva

Ett av vattenfallen

     

Fredrick, jag och min höna på Piki pikin

När de försäkrat sig om att vi kommer att hålla vårt löfte blir det dags för fotografering. De som har mobiltelefoner tar fram dem och i en kvart turas vi om att ta bilder så att alla får en bild med den vita kvinnan. Därefter blir det kramkalas och med fruktsäckarna fästa på motorcyklarna och var sin höna i handen hoppar vi på våra piki pikis och beger oss uppåt mot bergstopparna igen. 

På vägen upp hittar jag den ideala platsen för min framtida semesterhydda. Fredrick skrattar och säger att han kan bygga den åt mig tills nästa gång jag kommer. Kevin tittar lika sorgset som jag ut mot den vackra dalen och solnedgången som vi lämnar bakom oss och vi undrar båda två i tystnad när vi kommer att se den igen.

”- Today you have showed me a wonderful place. Tomorrow I will show you one.” Säger jag till Kevin, för imorgon ska vi till Lake Nakuru. Men inombords vet vi båda att ingen sjö, oavsett antal exotiska djur omkring det kan slå magin som finns dold bland bergen i den här dalen.

En sista blick mot den magiska dalen

/Marijana

Jonatan tackar för sin tid på Phyllis

Det är dags för mig, uncle Jonatan, att kasta in handduken. Mina 6 månader på Phyllis är över. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig i detta blogginlägg, det sista för min del. Det är så mycket tankar och känslor som rör sig inombords, svåra att sätta ord på.

Först och främst vill jag säga att jag har haft en suverän tid på Phyllis, verkligen alltså. Jag har aldrig ångrat att jag kom hit, och det är verkligen en fantastisk känsla att ha en vardag och tillvaro med dessa barn. Jag vill återigen nämna Gidraph, socialaretaren, och Maurice, kocken. Dessa två personer är helt underbara, så härliga karaktärer alltså. Det känns jobbigt att lämna detta, jag kommer verkligen att sakna mycket.

Kenya skiljer sig på många sätt mycket från Sverige, både bra och dåliga saker. Men jag tycker att det är väldigt intressant, också viktigt, att man får uppleva olika kulturer, se olika saker och få nya upplevelse och erfarenheter.

När jag lämnade Sverige i mitten av februari var det snöstorm och 25 grader kallt. Nu är det förmodligen något varmare. Livet på Phyllis blir lite som att leva i en bubbla. Dagarna och veckorna liksom flyter ihop. Faktum är att klockslag och veckodagar inte alls har en lika stor betydelse som i det svenska samhället, här liksom är man, och den sa kallade ”african time” är ständigt närvarande. Vad som händer i Sverige eller i övriga världen har man inte riktigt koll på. Tiden flyter på, och jag gillar det, man bara är, helt enkelt.

Under mina sista 3 veckor på Phyllis har Jacinta varit här. Jag är glad över att jag fick träffa henne. Hon är härlig, och har verkligen gjort ett suveränt jobb med detta barnhem. Jag är mycket imponerad av henne.

Jag vet att mitt halvår i Kenya och på Phyllis har påverkat mig mycket – förhoppningsvis positivt. Jag tror att jag kommer att se saker på ett annorlunda sätt. Jag hoppas att jag uppskattar allt det positiva som faktiskt finns i vårt svenska samhälle.

Det känns rätt, sorgligt, ledsamt, konstigt, jobbigt, lagom, tråkigt, underligt, bra och på något satt också förvirrande att lämna Phyllis efter 6 månader. Alla dessa underbara barn och minnen som vi har tillsammans kommer jag aldrig att glömma. Jag säger adjö och tackar för att jag har fått vara en del av Phyllis Memorial Children’s Home.

Kwaheri!

Mvh Jonatan Bertilsson

Lawrence och (John) Kimani. Två grabbar som Jonatan kommer att sakna mycket

Några saker som inte märks lika tydligt…

• En del av barnen: De flesta barnen på barnhemmet är väldigt framåt. De skrattar, de bråkar, de skriker och gapar, de leker, söker uppmärksamhet och de charmar en direkt. Men en del barn är annorlunda. De är där, varje dag, men ändå inser man efter några veckor att man inte vet deras namn… än värre, att man inte märkt att vissa av dem ens finns där. De syns helt enkelt inte och de hörs inte. När de andra barnen springer fram och kramar en, busar och skojar så står de här barnen någonstans i bakgrunden, tysta, de tittar på men de närmar sig inte. Även om man är medveten om att de är där någonstans så förundras jag fortfarande över hur väl de lyckas smälta in och gömma sig bland de andra. Även om jag medvetet har ansträngt mig för att ”hitta” och närma mig just dessa barn så tycker jag mig fortfarande då och då kunna ”hitta” något helt nytt barn som jag inte lagt märke till tidigare, detta trots att jag varit här i över en månad nu! Ändå är det just dessa barn som behöver mest uppmärksamhet och närhet.
  
  
  Reaktionen som man får när man väl närmar sig dem är helt underbar! Relationen med dessa barn skiljer sig från den explicita relationen med de andra barnen. När man väl skapat en kontakt med de tystare kan det räcka med en blick, ett leende tvärs över rummet, en diskret nickning, en komplimang eller en nästan omärkbar beröring på ryggen i förbifarten för att de ska veta att de är sedda och uppskattade. Sådant betyder jättemycket för dem och det är till största delen dessa små saker som relationen med dem baseras på. När man kramar dem drar de sig undan samtidigt som de försöker dölja ett blygt leende. De säger oftast inte mycket, inte ens när man umgås med dem på tu man hand, men deras blickar följer en i rummet och är man uppmärksam börjar man snart märka hur de ställer sig i närheten av en, med ryggen till och låtsas som att de inte vet om att man är där. Men deras nyfikna smygblickar som de då och då inte kan låta bli att slänga åt ens håll avslöjar dem och man märker att deras placering i rummet är noggrant utvald. Den är tillräckligt långt ifrån en för att verka slumpmässig men tillräckligt nära för att öppna för möjligheten att närma sig varandra. Efter en stunds diskret närmande kan man märka hur någon av dem placerar sin hand så nära ens egen att fingrarna snuddar vid varandra under en filmkväll, och medvetet håller kvar den där hela kvällen. Till synes verkar det vara oplanerat, men i själva verket har det tagit många små, trevande steg för det här barnet att komma så nära, och det krävs mod av det för att sitta kvar på det sättet så länge. Eller så smyger någon av dem plötsligt ner en teckning eller ett brev i ens ficka där de skriver att de kommer att sakna en och undrar om man kommer att skriva brev till dem efter att man åkt hem. Det är då man märker att ens närvaro har haft betydelse för dem och att man har fått dem att känna sig värdefulla. Det är då man inser hur mycket det betyder att bli sedd.
  
  
  
  Lilla Bobo
  
  

• Auntie Sarahs tysta jobb! Auntie Sarah är den tystaste auntin. Även Auntie Maggie är blyg, men jag tror att mycket av det beror på hennes knappa engelska för på swahili kan hon inte sällan vara riktigt livlig. Auntie Sarah däremot är blyg både på engelska och swahili. Hon är team-playern som sköter sådant som ingen annan ser. Hon är den som alltid städar efter alla andra. Varje dag är hon i full färd, ständigt med en trasa i handen torkandes golvet tusen gånger om dagen. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket man torkar golven här, för efter 10 minuter är det minst lika rött och geggigt igen efter 460 leriga skosulor som springer in från den rödsandiga skolgården för att äta, hämta vatten, fråga något, leta efter en kvarlämnad bok och tusen andra anledningar. Trots detta envisas auntie Sarah med att hela tiden städa efter oss. Auntie Sarah är härlig. Hon är riktigt snäll och minst lika kramgo som barnen! Drar man handen över hennes rygg i förbifarten så tar hon tag i den och drar till sig en stor kram, rör man vid hennes hand håller hon kvar den en lång stund och ler man glatt mot henne om morgonen får man ett stort, uppfriskande skratt och ett ”Good morning Auntie!” tillbaka. Auntie Sarah älskar barnen och kan leka med dem som om hon vore ett av dem. Ibland dras hon med i någon lek och glömmer helt bort sin blyghet! Istället sprudlar hon sjungandes och dansandes, precis som hennes lilla flicka Ruth, och man kan helt enkelt inte låta bli att tycka om Auntie Sarah med hela sitt hjärta!

Auntie Sarah

• Att barnen har haft det svårt innan de kom hit. Alla barn som bor på barnhemmet har en väldigt tung och ledsam historia med sig i bagaget. Det har upplevt saker som vi inte kan föreställa oss och de har känt saker som vi lyckligtvis aldrig kommer behöva känna. Men detta skulle man aldrig kunna gissa sig till när man ser dem! Det pratas sällan om det förflutna. Barnen fokuserar på nuet och kämpar på inför framtiden. De tycker inte synd om sig själva, de klagar inte över sin sits, de gör inte sig själva till offer och de ser inte sin situation som orättvis. De accepterar det förflutna för vad det var, de uppskattar att de har det bra nu och de jobbar hårt för en bättre framtid.
  
  
  
  Lilla Jacinta

• Att Jacintas jobb är sjukt mycket svårare än någon av oss kan föreställa sig! Det gäller inte bara att bygga och finansiera ett barnhem, vilket bara det kan vara svårt nog, utan hennes jobb handlar om att varje dag ta svåra beslut och lösa, inte bara alla miljontals praktiska problem som dyker upp, utan även allas personliga problem - för det gör hon! Och de är många och svåra! Förutom de 74 barn som ska uppfostras och motiveras till att studera ordentligt, sköta sig och ta hand om sig själva och varandra, så ringer varje dag någon släkting/vän/granne/före detta barnhemsbarn etc. och berättar dåliga nyheter som Jacinta förväntas ha den magiska lösningen till. Jag tror det beror på hennes sätt att vara. Hon är ”en riktig klippa” som Jonatan skulle säga: varm och empatisk vilket gör att hon förstår och känner med andra som har det svårt. Men samtidigt är hon stark, stabil och praktisk. Detta i kombination med ett stort hjärta gör att alla vet att de kan räkna med Jacinta och det är alltså henne alla vänder sig till. Trots att hon blir emotionellt översvämmad av allting hon får höra så gör hon sitt bästa för att hjälpa till och lösa svårigheterna. Jag måste säga att hon gör ett enastående jobb och hon är verkligen en beundransvärd kvinna, en inspirationskälla och en underbar mamma till dessa barn! Om jag under min livstid lyckas uppnå en tusendel av det hon gjort under de senaste åren så vet jag att jag är en otrolig kvinna, för hon är otrolig gånger tusen! Minst!
  
  
  
  Jacinta under utflykt med barnen
  
  

/Marijana