Det är dags för mig, uncle Jonatan, att kasta in handduken. Mina 6 månader på Phyllis är över. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig i detta blogginlägg, det sista för min del. Det är så mycket tankar och känslor som rör sig inombords, svåra att sätta ord på.
Först och främst vill jag säga att jag har haft en suverän tid på Phyllis, verkligen alltså. Jag har aldrig ångrat att jag kom hit, och det är verkligen en fantastisk känsla att ha en vardag och tillvaro med dessa barn. Jag vill återigen nämna Gidraph, socialaretaren, och Maurice, kocken. Dessa två personer är helt underbara, så härliga karaktärer alltså. Det känns jobbigt att lämna detta, jag kommer verkligen att sakna mycket.
Kenya skiljer sig på många sätt mycket från Sverige, både bra och dåliga saker. Men jag tycker att det är väldigt intressant, också viktigt, att man får uppleva olika kulturer, se olika saker och få nya upplevelse och erfarenheter.
När jag lämnade Sverige i mitten av februari var det snöstorm och 25 grader kallt. Nu är det förmodligen något varmare. Livet på Phyllis blir lite som att leva i en bubbla. Dagarna och veckorna liksom flyter ihop. Faktum är att klockslag och veckodagar inte alls har en lika stor betydelse som i det svenska samhället, här liksom är man, och den sa kallade ”african time” är ständigt närvarande. Vad som händer i Sverige eller i övriga världen har man inte riktigt koll på. Tiden flyter på, och jag gillar det, man bara är, helt enkelt.
Under mina sista 3 veckor på Phyllis har Jacinta varit här. Jag är glad över att jag fick träffa henne. Hon är härlig, och har verkligen gjort ett suveränt jobb med detta barnhem. Jag är mycket imponerad av henne.
Jag vet att mitt halvår i Kenya och på Phyllis har påverkat mig mycket – förhoppningsvis positivt. Jag tror att jag kommer att se saker på ett annorlunda sätt. Jag hoppas att jag uppskattar allt det positiva som faktiskt finns i vårt svenska samhälle.
Det känns rätt, sorgligt, ledsamt, konstigt, jobbigt, lagom, tråkigt, underligt, bra och på något satt också förvirrande att lämna Phyllis efter 6 månader. Alla dessa underbara barn och minnen som vi har tillsammans kommer jag aldrig att glömma. Jag säger adjö och tackar för att jag har fått vara en del av Phyllis Memorial Children’s Home.
Kwaheri!
Mvh Jonatan Bertilsson
Lawrence och (John) Kimani. Två grabbar som Jonatan kommer att sakna mycket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar