Marijanas Volontärberättelse

Jag har länge suttit och tittat på en blank skärm, inte kunnat finna orden.. det känns svårt att sätta ord på det man upplever när man är med barnen på Phyllis. De påverkar en så starkt och djupgående, de berör en och de inspirerar en. Det finns nog egentligen inga ord, det är helt enkelt en känsla; stark, intensiv, ljus och väldigt varm och nu när man är så långt ifrån dem är den stundvis fysiskt smärtsam. Jag minns hur jag, när jag ansökte om att åka som volontär till Phyllis, träffade en före detta volontär för en intervju i Stockholm. Medan vi satt på ett café och fikade berättade hon för mig om människorna vid Phyllis. Idag minns jag inte mycket av orden som hon använde eller sakerna som hon berättade, men jag minns väldigt tydligt hur hon sken upp när hon pratade om sina minnen, hur genuint hon log medan hon berättade om barnen, och hur hennes ögon glänste medan hon försökte hålla tillbaka tårar av kärlek för de här människorna som hon hade träffat i Kenya. Jag blev berörd av känslan som hon bar på, av styrkan och äktheten i den, och minns att jag undrade var den kom ifrån. Nu vet jag, för nu finns den inom mig och nu syns den även i mina ögon.

Med härligaste Paul i Olduka

Under mina sju korta veckor vid Phyllis Memorial har vi gjort en hel del; Vi har lekt, busat, bakat massor, organiserat olika aktiviteter, tävlingar, fester, discon, middagar och talangshower. Vi har hackat mängder med grönsaker och tillbringat många dagar på olika sjukhus och otaliga timmar i sjukstugan plåstrandes om alla busungar. Vi har letat sponsorer till den nya skolbussen, haft pick nick på farmen och åkt på utflykter till Nakuru, Kampi Ya Moto, Olduka i Mogotio, Lake Nakuru, Nairobi, Baringo m.m. Vi har dansat runt en barrig midsommarstång och spenderat många timmar i sovsolarna busandes med och läsandes berättelser för barnen. Och även om jag bär med mig massor av minnen från stunderna vi tillbringat tillsammans så är det inte de som lyser starkast när jag tänker tillbaka på tiden vid Phyllis. Det som lyser starkast är människornas auror, och de berör djupt. Bara minnesbilden av dem gör att det värmer i hjärtat; Uncle Maurices kramar och glimt i ögonen, de olika barnens charmiga personligheter, Auntie Ruths starka utstrålning och härliga fnitter, Uncle Gidraphs genuina godhet och oskuldsfulla nyfikenhet, Auntie Maggies allvarliga, fokuserade blick, Auntie Rachels busiga påhitt, Auntie Sarahs glädje, lekfullhet och blyga leende, Mr. Karruros vänlighet och godhjärtade ambitioner och sist men absolut inte minst, Mr. Leonards varma & visa blick och charmiga leende.

Barnen kryper självklart & oundvikligen in i ens hjärtan direkt, de charmar en och klamrar sig fast där inne så hårt att man trots det fysiska avståndet alltid är med dem. Jag vet inte hur många gånger sedan min hemkomst jag har kommit på mig själv med att tänka ”Jag önskar barnen kunde… smaka på den goda maten jag äter/ göra det roliga som jag gör/se den här fina platsen som jag befinner mig på” etc. De finns med mig överallt och i allt jag gör nu och jag längtar redan tills nästa gång jag får krama om dem och busa med dem igen. Barnen på Phyllis är verkligen älskvärda och underbara, de jobbar riktigt hårt och anstränger sig för att lyckas, men de är inga änglar. De busar, bråkar och gör dumheter, precis som barn vart som helst i världen. De ställer till med problem ibland och det händer att de gör Jacinta både förtvivlad, uppgiven och sjuk utav oro, precis som vilka barn som helst gör med sina föräldrar. Jacinta och personalen får kämpa ordentligt för att hantera de olika situationerna som kan uppstå pga. barnens ofta inte så långtänkta beslut. Alla ni mammor och pappor där ute vet hur svårt det kan vara att se till att ett enda barn växer upp och utvecklas från spädbarn, genom trotsåldern, tonåren och in i vuxenlivet och blir en hälsosam, skötsam och ansvarsfull individ. Föreställ er då 74 barn, alla med varsin tung historia i ryggsäcken och alla i olika åldrar och utvecklingsfaser samtidigt, och fråga er själva hur ni skulle hantera detta!

Jacinta hanterar detta på ett makalöst sätt och jag förundras över att om och om igen inse hur otroligt mycket kärlek som får plats i den kvinnan. Även hon är extremt snabb med att säkra en egen plats djupt i ens hjärta. Kärleken hon känner till dessa barn är villkorslös och oändlig. Sitt ner tillsammans med henne en kväll och ställ ett par frågor om några av barnen så kommer ni bli precis lika övertygade som jag är. Hon blir djupt emotionellt involverad i varje berättelse om varje enskilt barn, hon minns tillbaka på allting de gått igenom och känner lika starkt än idag som hon gjorde då när de kom till henne för första gången. Hon är en kvinna av stål som skulle ge och göra precis allt för sina barn, det finns ingen tvekan om den saken.

Jacinta gör allt för sina barn.
Under vår utflykt till Olduka, klättrade hon i berg,
korsade floder och bjöd på många härliga skratt. 

Jag tror att många inte förstår fullt ut vad Jacinta egentligen har åstadkommit och vad hennes arbete innebär, varje dag. Inte bara för barnen vid barnhemmet, utan för alla elever som går på barnhemmets skola och deras familjer. Själv insåg jag inte storheten i det förrän jag satt på ett sponsormöte i Nairobi där jag berättade om Phyllis och blev tårögd när jag för första gången fullt ut förstod innerbörden av mina ord. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken så fort jag tänker tanken på att många av dessa barn och härliga personligheter inte skulle varit vid liv idag om det inte vore för 9-åriga Lottas logiska ord till sin mamma, och hennes mammas starka beslutsamhet för 13 år sedan. Men det går längre än så, mycket längre.

Många av er vet att Jacinta och Sabine använde det pris på 50 000kr som de fick tilldelat av IM till att bygga en skola till barnhemsbarnen samt andra barn som bor i närområdet; Phyllis Memorial Academy. Men det är kanske inte lika många som vet att Jacinta och Sabines skola är den enda skolan i området som erbjuder barn från fattiga och utsatta familjer en högkvalitetsutbildning. De flesta barn i området har antingen inte råd att gå i skolan överhuvudtaget eller så går de i offentliga skolor. Tyvärr är kvalitén på utbildningen i offentliga skolor så pass låg att det mer eller mindre är slöseri med tid att skicka sina barn dit, och framtidsutsikterna för dessa barn är inte särskilt ljusa. Många sjätteklassare klarar t.ex. inte av att skriva en mening som egentligen tillhör andraklassnivå. Familjer med pengar skickar därför sina barn till privatskolor som tar ut väldigt höga terminsavgifter och försäkrar därmed att deras barn kommer att få en bra utbildning och trygg framtid. När det är dags att söka utbildningar på gymnasie- och universitetsnivå konkurrerar privateleverna lätt ut de fattiga eleverna från offentliga skolor och stänger därmed igen dörrarna till deras väg ur fattigdomen.

Jacinta och Sabine har skapat ett alternativ för de fattiga familjerna; en skola som kostar mindre än 20% av de övriga privatskolorna men som erbjuder utbildning med minst lika hög kvalitet och goda förutsättningar för vidareutbildning. På bara 6 år har Phyllis Memorial Academy blivit en av de tre bästa skolorna i hela distriktet och förra året kom 17 av distriktets 50 bäst presterande elever från Jacintas och Sabines skola. I år började två barnhemsbarn, Lewis och David studera på universitet, nästa år går 6 elever ut motsvarande gymnasium med möjlighet att studera vidare, året därpå blir det ännu fler och så fortsätter det. På samhällsnivå innebär detta att föräldralösa barn och barn från utsatta familjer äntligen får en reell möjlighet att klättra upp ur sin fattigdom och misär, få en akademisk utbildning och skapa en bättre framtid för sina familjer och för framtida generationer - Generationer som kanske inte skulle fått möjligheten att existera om det inte vore för Jacintas och Sabines hängivenhet och hårda arbete.

Utflykt till Lake Nakuru med bla Lewis och David (t.h),
de första barnhemsbarnen att börja studera vid universitet.

När ni sponsrar barnhemmet bidrar ni alltså inte bara till att skapa en förbättring i de 74 barnhemsbarnens liv, och inte heller bara i de övriga mer eller mindre 180 skolelevernas liv… ni bidrar till en samhällsförändring på rotnivå som kommer att påverka långt efter att vi själva inte längre finns kvar för att se de långsiktiga effekterna av den. Och ni ska veta att det är en riktigt fin och välförtjänt förändring!

Skrivet av Marijana Gutic, som var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy juni – juli 2012