I väg på läger!

I somras var några av våra äldre tjejer iväg på ett fyra-dagars-läger och hade väldigt roligt. Lägret var ett kyrk-baserat läger där ungdomsgrupper från olika kyrkor i distriktet fick åka iväg och tävla i olika grenar och aktiviteter. Simanza och Peris Wanjiru från Phyllis åkte iväg med sin grupp – ’The Brigades’ – och de tävlade i sång, dans, fem-kamp, volleyboll och fotboll. Peris berättar att de gick upp jättetidigt om morgnarna för att springa runt området för att vakna till liv. Därefter var det frukost med alla deltagare och därefter var det ett fullspäckat schema med bl.a. sång, diskussioner om kyrkan, dans, lunch, matcher i volleyboll, fotboll och därefter lite mer dans och slutligen på kvällen samlades alla kring en stor lägereld där de sjöng sånger. Peris favoritaktivitet var då deltagarna tävlade i sång. Det var också därför hon fick följa med då hon har en av de finaste rösterna i kyrkokören och hon tycker om att uttrycka sig genom sin sång. Det blev mycket psalmer men även låtar som är moderna just nu i Kenya. Jag frågade henne om det inte var nervöst att tävla i att sjunga men hon höll inte med, istället var det väldigt roligt att få uppträda med det hon älskar att göra. Jag undrade även om det inte var jobbigt att gå upp så tidigt och springa innan frukosten! Men inte heller där höll Peris med mig, det var helt enkelt en bra start på dagen och hon önskade nästan att de gjorde samma sak på Phyllis. Simanza, som också var med, berättade att hon tyckte att danstävlingarna och danslektionerna var roligast. Hon tycker dans är det roligast som finns, och jag fick se smakprov på hennes kunnande då hon uppträdde på barnhemmets egen ’talent-show’ häromdagen. Hon kan verkligen röra sig till musiken och jag blev otroligt imponerad av hennes dans! Det som båda tyckte var det mest spännande var ändå att få träffa så många nya människor som tycker om samma sak som de. Simanza berättade att hon fick flera nya vänner som tycker om att dansa och sjunga och hon saknar dem alla väldigt mycket. Förhoppningsvis kommer gruppen iväg igen nästa sommar som representanter för Phyllis Memorial. Det ska tjejerna jobba hårt för, sa de, så de får träffa alla sina vänner igen. Tyvärr vann inte ’The Brigades’ i den stora uppvisningstävlingen men det gjorde inget tyckte tjejerna - det var lika roligt för det!

Många kramar från barnhemmet!

Minilamm-Cecilia och en framtida politiker!?

Hej Allihop!
Har glömt att berätta att vårt lamm fick barn häromdagen, två killingar till och med! James, vår djurskötare och allt-i-allo kom till gästhuset med ett stort leende och sa ’Kuja! Kuja!’ (kom! Kom!) till mig. Jag följde efter undrandes vad det kan vara men då jag kom fram såg jag två killingar där de båda hade navelsträngen kvar – så nya var de. Inte ofta det händer! Då de var nyfödda passade jag på att fråga vad de skulle heta. James visste inte riktigt, så jag föreslog fräckt att i vart fall den ena kunde väl heta Cecilia, efter mig, så jag ’finns kvar’ på barnhemmet fastän jag är i Sverige, försökte jag förklara. Självklart accepterade James förslaget och nu har barnhemmet både en auntie Cecilia och en minilamm-cecilia :). Jag kunde inte vara mer nöjd!
Ett av våra High School barn kom också på besök, nämligen Paul som jag träffade bara som kortast då jag var här förra gången så det var kul att få prata lite mer med honom. Han berättade att någon hade stulit både hans skolbok och kalkylator på skolan och behövde en ny tills på måndag. Olyckligtvis är detta något återkommande, att barn stjäl från barn på High School och inga värdesaker är heliga. Paul och jag började i alla fall prata och jag frågade vad han ville bli efter High School. Paul berättade att han ville läsa Statsvetenskap, på Makerere University i Uganda. Han hade verkligen tänkt på det verkade det som. Det roliga är att jag har precis läst färdigt min utbildning i statsvetenskap så snacka om att jag blev glad och exalterad! Jag berättade att jag nästan var färdig och att jag var mycket nöjd med mitt val. Jag undrade varför han valt just det ämnet och det kom tillslut fram att Paul hade först tänkt satsa på att bli läkare för att hjälpa till ibland annat genom Röda Korset eller Läkare utan gränser men han upptäckte snart att han inte var så bra på matte eller biologi. Istället var hans starka ämnen historia och samhällskunskap och han tänkte att man kan förändra samhället och göra Kenya bättre för människorna även genom dessa ämnen, kanske genom att bli politiker. Man vet ju aldrig, sa han med ett stort leende. Jag nämnde att genom statsvetenskap så kan man bli rätt mycket, dörren står öppen för många ämnen vilket är fördelen och han höll med mig och det var även den andra anledningen till varför han valt att studera detta. Mitt förslag var att han isåfall skulle söka praktikplats på Kenyanska ambassaden i Stockholm en termin av sina studier, då det är ett ’typiskt’ jobb för statsvetare vilket Paul genast tyckte lät jätteroligt. Så vem vet, kanske besöker jag Paul om några år i Stockholm då han jobbar för Kenya i Sverige!
Varma kramar från Cecilia i ett soligt Kenya

Bröllop, talentshow och swahiliplugg

Hejsan på er i kalla Sverige!
Snart ska jag på bröllop här i Kenya, till våra grannar faktiskt! Wendo och Shaies, som är kända i volontär-kretsarna, ska nu gifta sig efter att ha bott ihop i 12 år. Inget konstigt för oss men i Kenya är det verkligen något annorlunda, bo ihop utan att vara gifta! Dessutom är Shaies muslim och Wendo kristen, vilket gör det hela ännu mer intressant. De ska både ha en liten muslimsk ceremoni och en liten kristen del, och till mat blir det indiskt! Hur det nu går ihop – men gott ska det bli och roligt. Har aldrig varit på bröllop här och Sabine, som varit på ett tidigare, berättade att det verkligen är något speciellt. Mycket människor och dans hela natten lång, hoppas jag på i alla fall. Dagen efter ska barnen ha en ’Talent Show’ som våra nuvarande volontärer har satt ihop, där barnen ska dansa och sjunga, ha mode show, spexa, ha teaterföreställning och massa annat som är deras talang. Det har tränats och övats mycket de senaste dagarna och jag kan bara tänka mig att det kommer bli en första klassig föreställning. Dessutom ska volontärerna Emma och Sofia uppträda med dans, vilket barnen framförallt ser väldigt mycket fram emot!
Jag övar också på min Swahili för fullt. Då jag var här förra gången så mottogs alla Swahili försök med fnitter och barnen visste inte riktigt hur de skulle bemöta våra helt felaktiga meningar och tafatta försök att göra oss förstådda, men Elna, en f.d. volontär och faddersamordnare, lyckades faktiskt lära sig så hon kunde prata Swahili med barnen och jag märker nu att barnen inte fnittrar längre – istället rättar dem mig hela tiden! ’Auntie say it like this’. Auntie it is not pronounced like that’! Jag blir utvärderad hela tiden! Nästan som om det har börjat förväntas av volontärerna att kunna lära sig Swahili sedan faktiskt Elna kunde lära sig det. Kan hon så borde ju även jag kunna lära mig det, känns det som att de tycker! Det är i alla fall det intrycket jag får. Jag vågar knappt säga något nu får då får jag bara förmaningar ha ha. Men jag kämpar på. Det som gör mig lite glad är att Paul som var på besök från sin High School häromdagen sa att Swahili är svårt även för dem som pratar det. Puuhh säger jag bara, för ett mer komplicerat språk får man leta efter!
Kram från Cecilia

Brunnborrning och barnhem

Hej!
Nu har det gått en tid och vi arbetar vidare med att söka kontakt med vattenexperter och kunniga samt kontakta hydrologer. Vi har även fått flera ’heta spår’ och en man från Australien, Ralph, har blivit en av våra kontaktpersoner då han är väldigt kunnig inom området. Han, tillsammans med sin fru May, driver ett annat barnhem inte så långt härifrån och det kändes skönt att träffa dem och se att det är möjligt att få ett bra pris på en brunn till barnhemmet och sedan kunna bygga ett trädgårdsland där vi kan odla ännu mer, som de gjort. De odlar även blommor som de säljer och får en inkomst därifrån. För med en brunn så kan vi utöka våra grödor och kanske sälja till byborna runt omkring, och vi kan även sälja vatten så att folk får rent dricksvatten. Vårt nästa mål är att kontakta Rotary i Nakuru för att diskutera möjligheten att de kan hjälpa oss få dit experter och se hur djupt vi måste borra och se om de kan hjälpa till med sponsringen av brunnen tillsammans med Rotary i Sverige. Detta ska ske lite senare i veckan och jag kommer att berätta hur det gick. VI har även fått en del heta tips från Svergie med kontakter och idéer – så stort tack till dem och dessa ska vi helt klart kolla upp! Vi inser att det kommer att kosta en hel del att få borra denna brunn och att vägen dit verkligen inte är spikrak. Det är så många faktorer som spelar in tex hur djupt ned vattnet är, vilken typ av jord eller bergart vattnet är vid för då kanske det är giftigt eller har för mycket fluor i sig som missfärgar tänderna, om vattnet är i en ficka eller om det är i en grop, osv. Men brunnar byggs hela tiden så jag ser inte varför inte vi skulle kunna få vatten. Jag kommer att hålla er uppdaterade!
Paret som driver ett barnhem har jag och Sabine besökt. De har sitt barnhem utanför Njoro, som ligger 12 km från Nakuru. De har ca 170 barn, nästan 180, men dessa barn är utspridda på en mark som kanske är 5 gånger så stor som vår. Vår är 8 acre som är 32 000 kvadrat meter och deras måste då vara..hhm ni får räkna ut det jag saknar miniräknare. :) Men för att sammanfatta besöket så var där rent och fint, husen var målade och indelade i små rum så de stora kunde stanna uppe längre, vilket även vi hoppas kunna göra i framtiden. Barnen på barnhemmet skrattade och lekte samt kom fram och ville leka hela tiden, vilket är ett gott tecken på att de mår bra. De hade även bebisar där och de verkade må bra de med. Hela området var grönt och mycket att röra sig på, så det kändes inte som att där var så många barn. Paret Ralph och May var också mycket gulliga och trevliga och både jag och Sabine lämnade besöket med en positiv och bra känsla. En annan anledning till denna varma känsla var att vi samma dag hade letat reda på deras dotter i deras kafé i Nakuru, Guava Café, som vi rekommenderar starkt för nedkommande volontärer och besökare, och dottern Daniella sa att vi kunde komma redan samma dag, det var öppet för besök för alla! Det betyder att de inte försöker dölja något och det känns jättebra. Annars är standarden att man måste boka in ett besök på kenyanska barnhem, kanske för att de vill dölja ett och annat. Så för att runda av så hoppas vi på ett samarbete med detta barnhem i framtiden. Där kan vi byta erfarenheter, kunskap, information och om vi har fullt då ett barn kommer så kanske de kan ta hand om detta barn. Vi väntar nu spänt på att de ska komma ned och besöka vårt barnhem så vi får se vad de tycker om oss.
Varma hälsningar från Cecilia

Jambo!

Nu har jag varit här ett tag och jag blir bara mer och mer fäst vid mitt ’hem’. Varje morgon känns som att vakna upp till en svensk sommardag och jag stortrivs i solen. Jag har även hunnit prata med många av barnen och framförallt några av de äldre som väntar på att få sina resultat till High School, där deras intag till skolan är beroende av deras betyg. Bland annat är det Joseph som avvaktar sina betyg men har är lugn inför detta och tror på sig själv. Han var position 9 i sin klass, av ung. 15 och han tror att han kommer att komma in på S:t Gabriel utanför Nakuru som ju inte är så långt härifrån och ska vara en bra skola. Jag frågar lite vidare om hans framtidsplaner och han berättar att han siktar högt. Han vill bli soldat, en FN-soldat då han vill hjälpa till att frambringa fred i de afrikanska länderna då de krigar så mycket. Bland annat är det Uganda, Somalia, Etiopien, Sudan, Burundi och Rwanda som ligger i närheten som alla har konflikter och/eller krig eller har varit hårt drabbade av det nyligen, så all hjälp behövs. Även Kenya drabbades av konflikter med våld och mord till följd efter valet 2007/2008. Även nu är det prat om att konflikten kommer att blossa upp igen vid nästa val 2012. Men Joseph han är en artig och vältalig ung man och hans engelska väldigt bra och jag känner att han kommer att gå mycket långt. Han är även en del av den största syskonskaran på barnhemmet, där hans 6 yngre syskon kommer att vara kvar då han går vidare till High School, och han vill vara en god förebild för dem. Joseph är även en av de mest framåt av barnen och han höll bland annat i sångstunden i lördags där han själv uppträdde. Att han är intresserad av musik och dans är tydligt men han verkar känna att det inte är något man kan satsa på då det är för osäkert. Vi alla stöttar honom allt vi kan i det han företar sig och vi tror han kommer att lyckas!
Joshua vår granne, även han en färgstark man, kom som vanligt och hälsade mig välkommen. Han är byäldste och vår vän. Han berättade att jag nu är en del av hans familj och det gjorde mig jätteglad. Jag finns i hans hjärta brukar han säga :). Joshua är en stark man men han börjar bli gammal, han är 80+!, och även han har drabbats hårt av torkan. Det är jobbigt för att vi känner att vi äter gott här nere och barnen har det mesta de behöver. Vi kan njuta av stabilitet och matsäkerhet, medans vår vän och granne svälter. Han berättade att han ibland inte äter något utan ger den mat som finns till sina barnbarn som bor med honom, men även de får gå hungriga ibland. Då ryckte Jacinta in och bestämde att barnen, ca 6 stycken, får komma till barnhemmet på morgonen och få frukost och få ett stort mål mat på kvällen. Det kändes helt rätt. Tyvärr är det kanske bara en liten insats men de slipper gå hungriga i alla fall, dock är det många fler i området, och i hela Kenya som lider stort av torkan. Det har förvisso regnat lite nyligen och över julen kom också en del regn, så vi hoppas på att 2010 är året då regnet kom tillbaka till Kenya.
Må väl. Varma hälsningar från Cecilia

Volontärsamordnare Cecilia på plats på barnhemmet!

Hej
Nu är jag på barnhemmet och har varit här i dagarna tre och här har hänt mycket. Bland annat har Safaricom – Kenyas mobila telefonnätverk – kommit så långt att de har fått mobilt bredband! Gissa om det första vi köpte var ett sånt! Så nu kan jag skriva detta inlägg från barnhemmet, en tidigare omöjlighet. Vi har även fått en generator som drivs på bensin vilket gör att jag kan ladda min dator efter detta inlägg. Helt fantastiskt men något vi tar för givet där hemma. Faktum är att vi behöver numera sällan åka in till storstan för att ladda mobilen och kameran och detta innebär att vi såklart kan spendera mer tid med barnen. På tal om dem så var det en helt underbar känsla då vi kom in genom grindarna – barnen kände igen mig! Trodde jag inte faktisk och jag märkte verkligen hur mycket det betyder för dem att man kommer tillbaka. Att jag tyckte så mycket om dem att jag valde att ännu en gång flyga ned till dem. Det märks väldigt tydligt att det är enormt viktigt för barnen – att man kommer tillbaka, framförallt om man har sagt att man ska göra det, och det hade jag. Så det var egentligen bara att hålla mina löften. Till och med de minsta barnen, Mary, Jacinta och Shepkor, kom ihåg mig! Förra året fick jag truga till mig en kram men nu så kommer de självmant och lägger sig i min famn på kvällarna. I förrgår kväll låg jag i en av flickornas säng och barnen låg och satt runt omkring och i min famn och jag bara mös. Jag vet att många säger det men jag måste nog säga det jag med – det kändes som att jag kom hem till min storfamilj. Så nu har jag en i Sverige och en i Kenya. Man kan aldrig ha för många dock! Och lille Njoro som förra året var så liten och blyg och alltid sprang iväg då man försökte krama honom söker nu min blick och vi har små hemlisar med varandra. Igår kväll i mörkaste mörker försökte han till och med att skrämma mig, dock hörde jag små tassande fotsteg så jag blev som tur inte rädd, men det tror han att jag blev – jag är en bra skådespelerska! Igår var det sång och dans med TV tittande som avslutning. För dem av er som inte hört så har vi fått en TV! Den drivs av generatorn och har blivit ett välkommet inslag på lördagskvällen. Sången försökte sjunga med i men då det är på Swahili så gick inte det så bra, istället fick jag fokusera på dansen. Jag blev dock fokuset för kvällen då jag körde mina egna moves då jag inte är lika bra som barnen på att dansa och istället för att sång blev det skratt. Ja, man får ju bjuda till det lite. Filmen var en skiva med en komiker från Nigeria. Jag förstod ingenting och inte heller Sabine. Istället funderar jag på att leta reda på Lejonkungen så vi kan se en tecknad film som vi alla kan uppskatta. Den är ju även gjord med bakgrund i Tanzania/Kenya med de kända orden ’Hakuna Matata’ – inga problem som ju är Swahili och det som barnen pratar. Det bör ju vara hakuna matata att hitta den filmen här tänker jag!
Idag ska vi, jag och två volontärer som också är här Emma och Sofia, gå in till byn Kampi ya Moto som organisationen fått sitt namn ifrån. Där brukar vi bjuda barnen på läsk och en bulle. Nästa vecka ska Emma och Sofia ta nästa kull barn så att alla får komma iväg. Vägen dit med dess utsikt är mycket vacker och jag ser verkligen fram emot vår march. Det blir också ett bra tillfälle att prata med barnen en och en då det nu blir så att man pratar med många samtidigt.
Kwaheri från Cecilia

Byggkillarna från Kattegatt-gymnasiet berättar om sin resa

Vår tid på Phyllis Memorial Children’s Home


Det har gått ungefär 2 månader sen vi kom hem från Kenya och när vi tänker tillbaka på vår tid på Phyllis Memorial Children's Home kan vi inget annat än längta tillbaka.
Om drygt en vecka anländer delar av den kenyanska byggskolan till Sverige för att ser hur vi har det och vi ska göra vårt bästa för att se till att deras vistelse blir lika händelserik och uppskattad som vår tid var hos er.

Byggskolan på Kattegattgymnasiet i Halmstad har under många år åkt på liknade projekt runt om i världen och för två år sen påbörjades samarbetet med Phyllis och i år var det vår årskurs tur att åka. Resan skulle vara i två veckor och målet var att bygga ett hus som skulle inrymma bibliotek, sjukstuga och administrationsrum.
Den 8:e oktober började vår resa, mycket förberedelser hade gjorts och det var skönt när vi äntligen kom iväg.

Resan tog långt tid men på eftermiddagen den 9:e oktober var vi framme, vi mottogs hjärtligt och kände oss välkomna direkt. De första sju dagarna var avsatta för byggandet av huset och den andra veckan för sightseeing och besök på den kenyanska byggskolan.

Byggandet gick bättre än vad vi hade förväntat oss, vi murade upp sju av nio skift, gjorde klart alla takstolar och all armering med god hjälp utav våra kenyanska kollegier som även ska färdigställa bygget.

Hoppas ni har det bra därnere och är nöjda med vårt jobb, det var ett äventyr vi aldrig kommer att glömma.

Mvh
Fredrik, Urban, Rasmus, Karin, Viktor, Fredrik, Joakim, Philip, David och Samuel




Killarna med barnen på barnhemmet






Killarna samarbetade med en byggskola i Nakuru, Kenya. På bild ses två av eleverna från vardera skola



Bygga, bygga, bygga! Huset ska bli sjukstuga, bibliotek och administrationslokal till personalen.

Nu är det dax igen - Cecilia, volontärsamordnare för Phyllis Memorial, åker ned igen!

Nu är det dags för mig att åka tillbaka till mitt älskade barnhem! Jag heter Cecilia och jag är för närvarande aktiv inom Kampi ya Motos barn och volontärsamordnare, men även jag längtar efter barnen och har nu fått chansen att åter besöka dem. Jag åker den 20:e januari vilket är väldigt snart och jag har turen att få åka ned med Sabine Gartner, som är en av föreståndarna för barnhemmet. Jag var på barnhemmet för ca 1 år sedan och då var jag där tillsammans med Elna Fredriksson, nuvarande faddersamordnare, och vi hade jätteskoj. Vi lekte och pärlade med barnen, rensade ris och umgicks med personalen. Vi satte upp klädlinor, städade sovsalar och hjälpte till i skolan bland mycket annat. Allt var så spännande och nytt, men nu känns det som att komma tillbaka till sin egna STORA familj. Mitt fadderbarn väntar på mig har hon berättat och det ska bli extra roligt att besöka henne och se hur det har gått under året. Vi har mycket att ta igen. Jag längtar även efter att se om de minsta barnen kommer ihåg mig – jag hoppas det!

Denna resa kommer att bli lite annorlunda, jag kommer som sagt att åka med Sabine och tillsammans ska vi se hur mycket det kan kosta att borra en brunn på barnhemmet, vad ett nytt hus till personalen kan kosta, om vi kan bygga nya toaletter med mera. Två av våra volontärer som snart ska åka ned, Emma och Sofia, har också fått en stor summa från Rotary i Gävle att spendera på barnhemmet och tillsammans ska vi fundera ut hur vi bäst kan använda dessa. Ett förslag är att fylla vårt nya bibliotek med massor av böcker och material, och förhoppningsvis kommer det att bli så!

Vi hörs av snart igen!

Vänliga hälsningar Cecilia Schubert

Sandra har kommit hem till kylan

Nu har vår långtidsvolontär Sandra kommit hem och hon skriver här ett avslutningsinlägg och hur hennes resa har varit. // Cecilia, Volontärsamordnare


Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Och den 31 august var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga risen, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssyselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till, Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!

Många kramar från Sandra