Hej
Nu är jag på barnhemmet och har varit här i dagarna tre och här har hänt mycket. Bland annat har Safaricom – Kenyas mobila telefonnätverk – kommit så långt att de har fått mobilt bredband! Gissa om det första vi köpte var ett sånt! Så nu kan jag skriva detta inlägg från barnhemmet, en tidigare omöjlighet. Vi har även fått en generator som drivs på bensin vilket gör att jag kan ladda min dator efter detta inlägg. Helt fantastiskt men något vi tar för givet där hemma. Faktum är att vi behöver numera sällan åka in till storstan för att ladda mobilen och kameran och detta innebär att vi såklart kan spendera mer tid med barnen. På tal om dem så var det en helt underbar känsla då vi kom in genom grindarna – barnen kände igen mig! Trodde jag inte faktisk och jag märkte verkligen hur mycket det betyder för dem att man kommer tillbaka. Att jag tyckte så mycket om dem att jag valde att ännu en gång flyga ned till dem. Det märks väldigt tydligt att det är enormt viktigt för barnen – att man kommer tillbaka, framförallt om man har sagt att man ska göra det, och det hade jag. Så det var egentligen bara att hålla mina löften. Till och med de minsta barnen, Mary, Jacinta och Shepkor, kom ihåg mig! Förra året fick jag truga till mig en kram men nu så kommer de självmant och lägger sig i min famn på kvällarna. I förrgår kväll låg jag i en av flickornas säng och barnen låg och satt runt omkring och i min famn och jag bara mös. Jag vet att många säger det men jag måste nog säga det jag med – det kändes som att jag kom hem till min storfamilj. Så nu har jag en i Sverige och en i Kenya. Man kan aldrig ha för många dock! Och lille Njoro som förra året var så liten och blyg och alltid sprang iväg då man försökte krama honom söker nu min blick och vi har små hemlisar med varandra. Igår kväll i mörkaste mörker försökte han till och med att skrämma mig, dock hörde jag små tassande fotsteg så jag blev som tur inte rädd, men det tror han att jag blev – jag är en bra skådespelerska! Igår var det sång och dans med TV tittande som avslutning. För dem av er som inte hört så har vi fått en TV! Den drivs av generatorn och har blivit ett välkommet inslag på lördagskvällen. Sången försökte sjunga med i men då det är på Swahili så gick inte det så bra, istället fick jag fokusera på dansen. Jag blev dock fokuset för kvällen då jag körde mina egna moves då jag inte är lika bra som barnen på att dansa och istället för att sång blev det skratt. Ja, man får ju bjuda till det lite. Filmen var en skiva med en komiker från Nigeria. Jag förstod ingenting och inte heller Sabine. Istället funderar jag på att leta reda på Lejonkungen så vi kan se en tecknad film som vi alla kan uppskatta. Den är ju även gjord med bakgrund i Tanzania/Kenya med de kända orden ’Hakuna Matata’ – inga problem som ju är Swahili och det som barnen pratar. Det bör ju vara hakuna matata att hitta den filmen här tänker jag!
Idag ska vi, jag och två volontärer som också är här Emma och Sofia, gå in till byn Kampi ya Moto som organisationen fått sitt namn ifrån. Där brukar vi bjuda barnen på läsk och en bulle. Nästa vecka ska Emma och Sofia ta nästa kull barn så att alla får komma iväg. Vägen dit med dess utsikt är mycket vacker och jag ser verkligen fram emot vår march. Det blir också ett bra tillfälle att prata med barnen en och en då det nu blir så att man pratar med många samtidigt.
Kwaheri från Cecilia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar