Underbara lilla Johnny

Häromkvällen satt jag (Marijana) med barnen i dormen och blev ombedd att berätta en berättelse innan läggdags.

• ”Auntie, It’s me story” bad Johnny.*

Eftersom jag inte har mycket till fantasi började jag berätta berättelsen om Happy Feet. Ni som har sett filmen förstår med en gång att det kanske inte var den bästa idéen att välja en berättelse om en dansande pingvin att berätta för en 5-åring som aldrig sett varken en pingvin, ett hav eller is! Med Faiths översättarhjälp gjorde vi dock ändå ett tappert försök och Johnny gjorde verkligen sitt bästa för att förstå berättelsen om den dansande pingvingen som inte kunde sjunga. Men det var inte lätt för lille Johnny… En pingvin, vad är det? En svart-vit fågel som går roligt… som har vingar men som inte kan flyga… som däremot kan simma och som äter fisk... och lever i en isvärld! Efter varje mening som jag avslutade följde oändligt många frågor om den här konstiga fågeln som inte är en riktig fågel! Och vad är en isvärld? Nej, det var inte lätt att föreställa sig en pingvin som dansar på is. Jag fortsatte berätta om hur den här pingvinen inte blev accepterad av de andra pingvinerna eftersom han var annorlunda men Johnny hade inte kommit så långt. Han försökte nämligen fortfarande få ihop hela konceptet och hade fastnat vid den viktiga matfrågan. Förvirrat frågade han:

• ”So.. the pinguin eats fish?” (=”Den äter alltså fisk?”)
• ”Yes” (=”Ja”)
• ”But.. where does it get the fish from?” (=”Men vart får den fisken ifrån?” )
• ”From the water.” (=”Från vattnet.”)
• ”From the bole hole!?!” (= Från brunnhålet!?!)

Det kan inte bli mer logiskt! Jösses vad jag kommer sakna den här lille krabaten!

Johnny

*De minsta tre, Johnny, Obama och Ruth (eller de tre musketörerna som jag kallar dem eftersom de gör allt tillsammans) kan inte engelska än och säger alltid ”it’s me” följt av vad de vill göra när de ber om något. Nedan följer några exempel ur musketörernas ordlista:

It’s me torch = Kan jag få låna din ficklampa?

It’s me kite = Ska vi flyga drake?

It’s me ”picha” = Ta kort på mig med kameran! (Ruts favorit. Alternativt ”It’s me video! följt av sång)

It’s me Pippi = Kan jag få göra flätor på dig? (Obamas hobby är att göra en Pippi look-alike av mig)

It’s me sweets = Kan jag få godis? (Alternativt It’s me guest house?) villket till synes är en förfrågan om att få följa med till gästhuset, men egentligen en förklädd ”It’s me sweets” eftersom de lärt sig att det alltid finns något sött till dem i gästhuset!

/Marijana

Uncle Gidraph

För ett tag sedan fick Uncle Maurice besked om att en av hans släktingar har avlidit. Han åkte då hem för att vara med familjen under den svåra tiden. Vi som är kvar har fått äran att ta hand om hans älskade Rambo-kniv (den enda tillräckligt vassa för att hacka grönsaker med) och har slagit oss ihop för att få köket att fungera under tiden. Som tur är har vi blivit enormt hjälpta av timingen. Det är nämligen mid-term nu vilket innebär att det är skollov och alltså endast 70-talet barn på barnhemsområdet till skillnad från 230 i vanliga fall. Alltså många munnar mindre att mata. Även om detta har underlättat mycket så måste vi säga att Gidraph starkt har imponerat med sin teamkänsla och sitt engagemang sedan Uncle Maurice har åkt hem. För de som inte känner till honom så är Gidraph socialarbetaren på barnhemmet. Gidraph har inte varit anställd här speciellt länge och lär sig fortfarande hur allting går till, men han är världens godaste människa och han vill göra allting riktigt bra. Gidraph är i 30-års åldern, men på något sätt verkar han ändå väldigt oerfaren och ung. Arbetslösheten är hög här, och trots sin utbildning har Gidrap inte haft någon anställning sedan han tog examen vilket kan förklara varför han verkar lite vilsen ibland bland alla barn. Gidraph har länge haft hälsoproblem och hans ena ben är kortare och snedare än det andra vilket gör att han haltar rätt kraftigt och arbetar lite långsammare än många andra hade gjort. Men han låter inte detta hindra honom. Allt som ska göras gör han, på sitt sätt och i sin takt, och han anstränger sig för att göra det så bra det bara går. Gidraph tycker om och värdesätter sitt jobb på barnhemmet och det märks att han tycker mycket om barnen. Han vet nog inte alltid vad han gör här omkring, men han bryr sig, inte för att det ingår i hans jobb utan för att det är sådan han är. Hans försök att lära sig och få grepp om allting är helhjärtade och hans intentioner genuint goda. Sedan Uncle Maurice har åkt hem är det Gidraph som har tagit över det tidiga uppvaknandet, de långa timmarna i det rökfyllda köket och den konstanta smärtan i ögonen då röken sticker hårt och tårarna rinner för fullt medan maten långsamt lagas. Vi vet inte om uncle Maurice har vant sig så pass vid röken att han inte längre påverkas av den, men alla vi andra lider av den och tar varje möjlighet vi får att sticka huvudet ut genom dörren, om än för en enda kort sekund, och vila ögonen i den friska luften. Men Gidraph klagar inte, han sticker inte ens ut huvudet när kinderna är dyblöta. Snarare gör han det som ska göras med stolthet över att få tagit över den viktiga uppgiften att förse dessa barn med mat fyra gånger om dagen. Mellan måltiderna sitter han vid ugnen, trött och sliten, men fortfarande klagar han inte. På vägen förbi säger någon av oss ”You’ve done a great job today uncle!” och han tittar upp utan ork kvar till att lyfta huvudet och ler en kombination av generat och nöjt leende och säger ”Thank you.” Vi tycker om Gidraph. Han har ett hjärta av guld. 

Vi avslutar med en kort sammanfattning av tiden som gått:

Förra måndagen tillbringades i KYM med den första gruppen high school elever innan de åkte tillbaka till skolan på tisdagen. Vi tog en promenad, åt chapati och barnen fick var sin fickpeng att spendera. Tisdag och Onsdag tillbringades på sjukhuset med Willy som skadat foten. Torsdag började mid-term, skolbarnen åkte hem, en annan grupp high school elever kom hem till barnhemmet och endast 70-talet barn var totalt kvar här. På Torsdagen målades det naglar. Både pojkar och flickor målade sina naglar och gjorde massor med olika mönster och mixade färgkombinationer på både händer och fötter samt en del på bord, stolar och sandaler! På fredagen blev det disco med DJ Lawrence och barnen försökte förgäves lära Marijana att dansa Kenyan style. På lördagen var det Talent Show och det bjöds på en del sång och dans, men överraskande nog var många av barnen blyga den här gången och få vågade sig upp på scenen. Pga. detta avslutades även lördagskvällen med disco! På söndagen blev det utflykt till Kampi Ya Moto och fickpeng till den andra gruppen high school elever. Medan de gick iväg med Jonatan och Gidraph samlade Marijana ihop sex av de mindre barnen för bakparty i gästhuset. Jordnötskaka med chokladöverdrag blev det denna gång! Den här veckan har boardereleverna kommit tillbaka och alla barnen återgått till skolan. Mycket lägligt kom även Uncle Maurice tillbaka och Gidrap har äntligen fått sig en välförtjänt vila! Mycket tid har tillbringats på sjukhuset med flera av barnen som haft lite olika besvär, men som alla nu mår bra och pluggar flitigt i matsalen! Även helgen har varit lugn. Det har tittats på ”Coach Carter” och bjudits på sötsaker. Nu i veckan kommer det återigen börja hända lite grejer eftersom Jacinta kommer hit om bara några dagar! Vi tänkte fira detta med pannkakskalas!

Några saker som märks ganska tydligt här...

• Ingen klagar. När jag klagar är det som att de inte förstår vad jag menar. Det finns inte i deras värld känns det som. Ingen håller med mig om att det är mkt grönsaker att hacka, om att det är kallt om morgonen, om att natten varit för kort, om att vi är uppe för tidigt. Alla bara gör det som ska göras, det är inte krångligare än så. Tiden man gör sysslor verkar uppfattas som en tid för socialt umgänge. 10-talet barn rensar majs tillsammans, de sjunger, de pratar, de skrattar och majsen blir rensad. Ingen verkar tycka att det är slöseri med tid. Kvinnorna bakar bröd tillsammans, fyra stycken, inte för att det behövs mer än en utan för att det är så man umgås. Genom att hjälpa varandra, att städa, att pumpa vatten, att bära vattenhinkar, att tvätta kläder… Vardagssysslorna är en självklar del av livet, de utgör en stor del av den sociala sfären, och de stunderna uppskattas.

• Ingen har bråttom. Jag tror inte ordet stress finns i kenyanernas ordbok. Allt får ta sin tid, att skynda är inte bra för själen, så det gör man helt enkelt inte. Det gör inget om har stämt tid för möte, det spelar ingen roll att andra väntar, det finns inga ”men”.. Det verkar helt enkelt inte finnas en anledning som är tillräckligt stor för att man ens ska fundera på att öka sin takt.

• Uncle Maurice har sitt stora, goda, värmande hjärta i köket. Han lagar maten på barnhemmet och han lagar den med gusto. Jag säger att uncle Maurice skapar magi i sitt kök. Av lite majsmjöl, vatten, 6 kålhuvuden, 6 tomater och en knippe lök trollar han fram en middag för över 140 personer. Hans blick följer varje barns ansikte i matkön, och han vet precis vem som äter vad och hur mycket. Han vet dessutom exakt hur mycket mat som behövs lagas för att det ska räcka till alla. Och det härligaste av allt är att se hur mycket han njuter av att få servera maten han trollat fram till oss andra. Efter att alla barnen får mat vänder han sig till mig med sitt nöjda leende och frågar stolt ”May I serve you now? I wish to serve you now” och tar med glimten i ögonen fram en tallrik. Med en annan plasttallrik skopar han upp ugali och tittar upp på mig där han står böjd över den stora grytan och undrar ”Like this? More?” och när jag säger ”Ki dogo more” skrattar han stolt och fyller på med lite till. När jag bekräftat att det räcker fyller han på med kålstuvning och sträcker över tallriken som om han ger mig en födelsedagspresent. Och lite så känns det, för jag vet att han gör det med hela sitt hjärta. Lika stolt som han blir över att servera mig den okryddade majsmjölsgröten, lika stolt blir jag av att få ta emot den.

Uncle Maurice i sitt älskade kök

• Tron är central. Kenyaner är starkt troende människor och det märks tydligt både innanför och utanför barnhemsområdet. Ungefär 8 av 10 låtar som barnen självmant sjunger handlar på ett eller annat sätt om Gud, majoriteten går i kyrka och man ber innan maten, innan sovdags.. ja, helt enkelt innan det mesta. Religion är även ett hett diskuterat ämne i sovsalarna då alla barnen är nyfikna på svenskarna som inte är speciellt troende. Ska man åka ner hit får man vara beredd på att spendera en hel del timmar på att besvara alla deras nyfikna frågor och bemöta deras funderingar.

• Auntie Ruth är nog världens vackraste. Jag ser inte henne ofta, och när jag ser henne sitter hon och rensar bönor tillsammans med de andra kvinnorna. Hennes mörka korta, lite lockiga hår döljer sig under någon av hennes huvudsjalar, hennes erfarna händer jobbar snabbt och smidigt, och hennes blick fokuserar på uppgiften i största allvar. Men så händer det att Johnny gör något roligt som får henne att fnittra till. Och jag älskar hennes fnitter. Auntie Ruth fnittrar nämligen med ihoptryckta läppar och skrattande ögon! De är så levande och gnistrande att jag inte kan slita blicken ifrån dem. Och när hon skrattar så smittar hon hela omgivningen med sitt stora, vita leende och härliga högljudda skratt! 

Vackra Auntie Ruth fnittrandes

• Det är omöjligt att inte bli kär i dessa underbara barn! Missuppfatta mig inte, de kan vara riktigt jobbiga ibland, de kan tjata, skrika, gråta, bråka och tjafsa precis som vilka barn som helst. Ibland vill man bara fly till tystnaden i gästhuset eller ta en promenad bland fälten runt omkring för att komma bort från dem, men det är sällan.  Snarare är det så att jag efter bara några obligatoriska timmar i Nakuru längtar tillbaka till dem. Det finns få mysigare saker än att få sin morgonkram av minstingarna som slänger sig över en så att vi alla rullar på marken skrattandes och kramandes på hög, eller pratstunderna i mörkret i tjejernas sovsal om kvällarna då allt mellan himmel och jord diskuteras, tusen frågor frågas och det busas, kittlas och fnittras för fullt tills det är dags för ”natti natti” som auntisarna säger när de för tredje gången skickar oss i säng.

Det kommer inte bli lätt att åka härifrån!

Marijana

Mys med minstingen Obama

Midsommarfirande med ringdans, bullar och uppträdanden!

Veckan har som vanligt flugit förbi alldeles för snabbt! Några av high school eleverna är redan hemma under midterm, andra kommer nu i veckan. Det har varit riktigt kul att träffa dem, få höra om hur de har det och se dem umgås med de andra barnen. I lördags vaknade vi tidigt för att baka upp emot 246 bullar ala Kenya style. Medan bullarna jäste hackades det grönsaker för fullt. High school grabbarna tog med sig radion till gästhuset och hjälpte till med att pensla och sockra bullarna, sedan var det rakt in i en het, vedeldad ugn. Bullarna förblev små i storlek, någorlunda kompakta och ganska krispiga, men barnen uppskattar allt sött lika mycket och klagomålen uteblev därmed. Med bullarna klara, grönskarena hackade och midsommarstången uppe kunde lekarna börja strax efter lunch. Vi tog med oss de mindre barnen och började sjunga och dansa små grodorna, vilket de redan kunde ganska väl tack vare tidigare volontärer, och så fort det blev liv på skolgården kom alltfler barn och ringen växte. Efter några turer hejdlöst skratt åt små grodorna samt några turer björnen sover tog barnen över lekledartiteln och ringlekarna fortsatte den ena efter den andra. Annelie, Sandra och Helena som är på besök hos barnhemmets grannar kom och hälsade på och både vi och barnen hade det riktigt mysigt med dem. Det blev långa samtal, pappersloppor, målning och ritlekar.

På lördagar har barnen kyrka kl 17,00. Normalt brukar socialarbetaren Gidraf hålla i den men han har varit ledig i helgen så barnen har skött det själva. Idag tog high school kidsen tag i det hela och strukturerade upp sång, dans, bibeläsning och bön.

Efter kyrkan var det middagsdags, efter middagen bulldags och efter bullarna kom slutligen den officiella mikrofonpremiären! Marijana har med sig två mikrofoner och en karaokemaskin från Sverige så en hel del uppträdanden väntas framöver. Den här gången erbjöd vi high school kidsen möjliget att uppträda för de andra barnen, framförallt eftersom de inte kommer vara här då vi ska ha en stor Talent Show nästa lördag men även för att det kan vara bra att de stora får introducera mikrofonerna så att vi minskar risken för kaos när de blir de mindre barnens tur att använda dem (detta visade sig vara rätt tänkt då alla ville prova att säga något i mikrofonerna!). Barnen sjöng, dansade och körde grymma battles i flera timmar tills Uncle Sammy sa att det var läggdags. De var grymt duktiga och alla hade roligt, både de som stod på scen och de som satt och tittade på. Mercy imponerade med sina battle-skills, Joel med sina egna låtar och Beatrice med sitt fina avslut med låten Goodbye my lover. Mot slutet höll Hamilton och Beatrice varsitt tal där de tackade oss volontärer samt alla i Sverige som har skickat med saker till dem, de berättade att de såg det som en ära att ha varit de allra första att använda de nya mikrofonerna och de uppmanade de mindre barnen att använda presenterna från Sverige väl och ta god hand om dem. Det var väldigt fint att se deras uppskattning och glädje. Mikrofonerna blev minst sagt en fullträff! Personalen gillar dem minst lika mycket som barnen och har även dem uppträtt med sång medan barnen varit i skolan! För att inspirera än mer inför den kommande lördagens Talent Show tittade vi på filmen Step Up i söndags så i vecken väntas förberedelser på alla håll. Affischerna ska sättas upp, barnen ska öva på sina uppträdanden, anmälningslista ska göras och Jonatan och Marijana ska försöka fixa till en fin scen, musik etc. Sen får vi hålla tummarna för att elektriciteten inte försvinner just den kvällen!

Ha en härlig vecka där uppe i norr!

Jonatan och Marijana

Jonatan och John Kimani klär om ett basket mål till en barrig midsommarstång 

Barnen ville posera framför stången

Dans runt midsommarstången

Bullbakning med hjälp av high school grabbarna

Uppträdande med de nya mikrofonerna

Affischerna inför nästa veckas talent show

Phyllis uppträder med dikt på African Child Day

Jambo!

Marijanas första vecka har varit full med intryck och tiden har flugit förbi! Under vardagarna har Jonatan visat runt, guidat, tipsat och hjälpt Marijana med namninlärningen som är en riktig utmaning! Barnen har för det mesta varit sysselsatta med skola, läxor och andra vardagliga sysslor och personalen har jobbat minst lika hårt med deras.  

Brödtraditionen som infördes under Oliver och Torbjörns tid lever vidare och på bilden ser ni Rachel och Maggie som precis tagit ut morgondagens frukostbröd ur ugnen!

I lördags var det African Child Day och Marijana åkte tillsammans med en grupp barnhemsbarn in till en festival i Nakuru där de uppträdde med en dikt. Barn från en mängd andra barnhem var på plats och uppträdde även dem med sånger, akrobatik, dikter och dans! Till och med de vuxna fick ställa sig på scen och dansa loss, något som barnen tyckte var väldigt underhållande!

Våra barn var jätteduktiga, och efter festivalen fick de varsin fika-peng (motsvarande ca 2,5kr) som de fick handla för. För flera av dem var detta första gången i en mataffär och de hade extrem beslutsångest då det fanns så mycket gott att välja mellan! Till slut slog de ihop sina pengar i smågrupper och köpte snacks.

Barnen som representerat Phyllis Memorial på African Child festivalen fick även visa upp sitt nummer på barnhemmet. Riktigt duktiga var dem!

På kvällen var det filmdags och vi poppade tillsammans med ”Popcorn-proffset Aunt Rachel” ca 50 liter popcorn vilka uppskattades minst lika mycket av personalen som av barnen!

Under söndagen var det dags för storstädning och alla hjälptes åt med att rensa bönor, torka golv, tvätta etc. Efter lunch bjöd vi in 6 av de minsta barnen till gästhuset där de fick hjälpa oss att baka chokladbollar. Barnen, som vanligtvis är så himla busiga, tog uppgiften på största allvar och rullade upp emot 300 bollar som försvann sekundsnabbt direkt efter middagen! 25l apelsinsaft försvann lika snabbt den med!

Obama var flitig med att tjuvsmaka på chokladdegen under chokladbollsrullandet! Han var dock inte lika duktig på att dölja spåren!

Under söndagseftermiddagen arrangerade vi en ballongtävling med priser. Barnen blev uppdelade i olika grupper baserat på ålder och fick knyta var sin ballong vid foten. Tävlingen gick ut på att spräcka alla andras ballonger genom att trampa på dem. Sist kvar med hel ballong vid foten vinner, men även tvåan och trean får pris. Totalt fanns det fem grupper vilket innebär att en hel del gossedjur fick flytta från Marijanas resväska till barnens sovsalar!

Ha det så bra så hör vi av oss snart igen!

Jonatan och Marijana 

Marijanas första vecka på Phyllis

Hej allihopa! 

Efter en vecka på barnhemmet är jag helt överväldigad av det här stället och starkt imponerad av barnen! Att vara på Phyllis är lite som att leva i en härlig bubbla långt borta från en stor, kaotisk värld. Jag stortrivs! Barnhemmet ligger ute på landsbygden, ca 800m från närmaste väg och är omringat av stora gröna fält så långt ögat kan nå. Mitt bland fälten ligger Phyllis, fyllt med över 230 elever som springer runt i blå-gula skoluniformer varje dag förutom söndag då de är lediga.

Lille Johnny flörtar med kameran medan han väntar i frukostkön. 

Just nu sitter de tre minsta, Johnny, Ruth och Obama bredvid mig i gästhuset och målar i målarböckerna som jag tagit med från Sverige. De går i förskolan och slutar tidigare än de andra barnen vilket innebär att de ofta får en stund själva med någon av volontärerna innan de övriga barnen rusar ut ur klassrummen. Oftast brukar vi flyga drake under den tiden men idag tar vi det lugnt med lite musik och målar-mys.

Mys med minstingarna, Johnny, Obama och Ruth.  

De yngre barnen är otroligt söta, blyga men så nyfikna! På väg till och från förskolan bråkar de om vem som ska få hålla mig i handen. Jag brukar säga att de får dela på mina händer och då är de upp till tre per hand som istället knuffas om vem som ska få hålla i flest fingrar.

Jeremiah, Ruth, Obama och Kevin (tror jag, men är fortfarande osäker på många namn!) ligger i gräset och vilar efter drakflygningen häromdagen!

Lewis och David har avslutat skolan och ska börja studera vid universitetet till hösten. Jag är grymt imponerad av dessa två grabbar. Så fort jag kom hit kom de fram till mig och frågade vad jag kunde om datorer. ”Vi vill att du lär oss allt du kan, för våra universitetsstudier!” sa dem. Sedan dess har vi suttit i datorrummet om kvällarna och börjat gå igenom word, powerpoint, picasa och photoshop. Killarna har tagit fram en tidning och vill lära sig att göra likadan layout på datorn. Jag visar, de provar, jag hjälper. Sedan raderar de allt och börjar från början, om och om igen, inte en, två eller tre, utan fyra, fem och sex gånger, ända tills det jag visat sitter ordentligt! Detta gör de till sent på kvällen, efter en lång arbetsdag på bygget. I väntan på att börja universitetet jobbar de nämligen. Och inte en enda gång har jag hört dem klaga över att något är jobbigt, att de är trötta eller att de inte orkar.

Att vara här ger en verkligen perspektiv på saker och ting. Man inser vilken lyx det är att göra ”normala” saker som att kunna spola efter sig i toaletten, att diska med diskmedel, att tvätta i rent vatten, att kunna dricka kranvatten, att ha råd att krydda maten, att stå under en varm dusch! Här diskar man i mer eller mindre brunt vatten, här äter man samma okryddade mat varje dag och här duschar man ståendes i en hink, hällandes kallt vatten över sig med en annan hink! Så alla där hemma som har lyxen att duscha under en varm dusch ikväll – passa på och njut ordentligt, helt enkelt för att ni kan!

Nu har minstingarna hittat mina post-it lappar och klurat ut att de går att sätta fast precis överallt, så jag måste rycka in innan gästhuset blir omtapetserat till gult!

Hörs snart igen!

Marijana

Ny volontär på väg till Phyllis!

Hej!

Jag heter Marijana Gutic och är en psykologistuderande, chokladälskande & dykberoende 25-årig tjej med rötter i Bosnien och Hercegovina. Jag är uppväxt vid havet i underbara Lysekil, men lever för tillfället studentlivet i Örebro där jag läser psykologprogrammet. Min tid spenderar jag helst med vänner & familj, söker mig gärna till naturen och är inte sällan på vift efter äventyr på resande fot. Min stora passion är dykning och få känslor slår den av att sväva tyngdlöst mitt i det blå bland alla undervattenvärldens vackra former och färger! Somrarna spenderar jag vanligtvis precis så - under ytan i något av världens magiska hav - men denna sommar väntar nya och spännande äventyr ovanför ytan på en annan, av allt att döma, minst lika magisk plats - Phyllis Memorial!

Afrika har, som för många andra så även för mig, länge varit en dröm som väntat på att bli uppfylld. Att göra resan dit som volontär har varit en självklarhet då mina tidigare volontärerfarenheter från arbete med barn och ungdomar med funktionshinder, har varit bland de mest givande och lärorika upplevelser som jag har varit med om. Dels är känslan av att kunna ge någonting av sig själv till någon annan underbar, men framförallt tycker jag att man får så otroligt mycket tillbaka då man reser på det här sättet. När jag hittade till Kampi Ya Motos hemsida och läste om deras syn på barnen visste jag direkt att jag hade hittat rätt plats för mig att åka till. Redan då var jag förväntansfull inför det som komma skulle, och idag, med bara några dagar kvar till avresan så är jag överväldigad av allting som jag sedan dess har fått läsa, se och höra från personer som under årens lopp har varit involverade i barnen och barnhemmet. Just nu har jag ingen aning om vad jag kan förvänta mig, men en sak har tidigare volontärer övertygat mig om - att oavsett vad det är och oavsett hur tufft det stundvis kan komma att bli, så kommer det att vara något underbart!

I väntan på avresa har jag i samarbete med SalsaSocialDance arrangerat en salsafest i Örebro där ett 60-tal dansare fick se bilder och höra berättelsen om barnhemmet. Genom att dansa, köpa lotter, fika och fylla en "Phyillis-gris" tjock på pengar bidrog de med över 5500kr! Familj och vänner har bidragit genom att hjälpa mig att sälja barnhemskalendrar, en vän har blivit barnhemsfadder och en annan blev inspirerad till att själv anordna en välgörenhetsmiddag för sina vänner där vi informerade om barnhemmet och fick ihop 1750kr! Ner till Kenya har jag även med mig lite "aktivitetspengar" som jag tjänat ihop genom att fotografera dykare och som kommer att spenderas på någon rolig utflykt! Under de senaste veckorna har jag samlat in kläder och leksaker som jag fyllt resväskorna med och hoppas att barnen kommer att bli glada av. Bland annat ligger en karaokemaskin bland alla kläder och gossedjur så förhoppningsvis blir det några schysta karaokekvällar framöver!

 

Ska bli riktigt spännande att äntlingen få möta dessa härliga barn!
Ta hand om er allihop så hörs vi snart igen!
Marijana

Tankar kring livet på Phyllis

Sedan sist har Ella lämnat Phyllis och åkte hem till Sverige. Hejdå, Ella, det var verkligen trevligt att lära känna dig.

Jag ska inte ljuga, det är roligare att ha sällskap än att vara ensam volontär på Phyllis. Det är inget problem att vara själv, nej, men det blir trots allt ganska mycket ensamtid. I regel är det åtminstone två volontärer på plats samtidigt. Dom kan ha olika längd på sin vistelse vilket gör att det ibland kan vara fler än två och ibland, som nu, är jag själv för några veckor innan nästa volontär kommer hit.

Jag har tänkt på det, egentligen enda sedan jag kom hit i februari, att man tycks lära känna sina volontärkollegor väldigt väl på väldigt kort tid. Detta beror förstås på att man bor tillsammans och spenderar i stort sett all den vakna tiden med varandra. Därför tycker jag, känns det alltid extra tomt och ensamt de första dagarna efter att mina volontärkollegor åker hem.

Jag har skrivit om det förr, jag vet. Jag vet också att det är en så någorlunda uttjatad klyscha. Men detta med hur fort tiden passerar här, tidsperspektivet överhuvudtaget, är liksom svårt att få grepp om. Samtidigt som det känns som att jag har varit hemifrån väldigt länge, så passerar dagarna, veckorna och månaderna så otroligt fort. Det är redan juni. I mitten av denna månad har jag varit på Phyllis i fyra månader, alltså 17 veckor. Herregud! Jag har förstått att det är sommar i Sverige nu. Det var vinter -25 och snöstorm när jag åkte. Detta tjat om att tiden går så fort hit och dit på Phyllis, det kanske kan vara svårt för vissa att förstå. Men jag är övertygad om att förre detta volontärer vet precis vad jag menar och hur jag känner.

Jag trivs mycket bra på Phyllis. Ibland när jag tänker på det känns det nästan overkligt att jag faktiskt har en tillvaro och en vardag i Afrika. Det känns suveränt. Jag har aldrig någonsin ångrat att jag kom hit. Detta är verkligen en erfarenhet och minnen för livet.

I lördag hade vi disco. Som jag har skrivit om tidigare så är musik och dans ett stort intresse bland många här. Det blev en lyckad kväll. I övrigt har det varit en ganska lugn vecka. Vad det verkar så är regnaperioden över och det är något varmare nu också. Kvällarna är härliga, de sista timmarna innan solen går ner påminner lite om en fin sommarkväll hemma i Sverige. Davir och Lewis, grabbarna som börjar på universitetet i augusti, har bett mig ge dem lite datorundervisning och dem hur word fungerar. Det ska bli roligt, jag ska göra mitt bästa och jag tror att det kan vara bra att ha någrlunda hyffsade datorkunskaper när man kommer till universitetet.

Hälsningar Jonatan

Dagen D

Då var dagen kommen

Det känns märkligt att mina 6 veckor på Phyllis nu tagit slut. Jag minns att jag när jag läste de andra volontärernas berättelser, som står skrivna i en bok i gästhuset, undrade hur det kom sig att alla hade tyckt att deras tid här gått så otroligt fort. Jag har faktiskt ingen aning om det nu heller men jag kan intyga att dagarna flyger iväg. Det spelar ingen roll om schemat varit fullspäckat eller om man bara legat och läst hela dagen, plötsligt har barnen slutat skolan och det har blivit dags att öppna biblioteket och sedan är det kvällsmat och läggdags.

Under min tid här har jag lärt mig mycket från barnen. Att se dem diska, städa och tvätta varje dag utan att någonsin ifrågasätta varför gör det så tydligt hur enkel och fridfull uppväxt de flesta av oss i Sverige haft. När jag var liten och ombads hjälpa till med något bad jag ofta om en anledning. Varför var just jag tvungen att diska efter maten? Jag diskade ju igår.. Här är allting så självklart. Under mina veckor här har jag aldrig någonsin hört någon varken klaga eller ifrågasätta. Att alla hjälper till är lika självklart som att ta hand om varandra. För samhörigheten barnen emellan är otrolig. Det är så vackert att se hur de alla är syskon och hur barnhemmet utgör en enda stor familj. De hjälps åt med läxor, tröstar och kramas och turas om att fläta varandras hår. Ålder spelar ingen roll, alla får vara med eftersom alla är en del av familjen.

Jag åker inte hem det minsta sorgsen från Phyllis, även om känslorna kom som en våg över mig när det var dags att säga hej då. Även om det känns tungt i hjärtat att många av barnen bär på historier som hade varit jobbiga bara att läsa om så har de det väldigt bra nu. De har tak över huvudet, de får mat och utbildning. Men framförallt så får de kärlek. Även om otroligt mycket finns kvar att utveckla och förändra så visar vad som redan gjorts på hopp om vad som mer kan göras.

Nu lämnar jag Jonatan ensam ett par veckor innan den nya volontären får äran att bli hans medarbetare. Jag har trivts otroligt bra och är så glad att jag gjorde denna resa.

Kram till er alla,

Ella.

Muffinsbak!

Hej!

Tiden och dagarna fortsätter att passera i rask takt på Phyllis. Det känns otroligt att det snart är juni månad. Tydligen är det nästan sommar i Sverige. Vi har det väldigt bra. Ella repade sig efter sjukhusvistelsen. Regnperioden verkar, i skrivande stund, vara på väg att avta. Det regnar mycket mindre än tidigare, helt enkelt. 

Det har varit friidrottstävling. Några av barnen på Phyllis var iväg och kämpade tappert mot några andra skolor i området. De var mycket duktiga och vann flera grenar. Och sanna våra ord när vi säger det; barnen på Phyllis kan verkligen springa fort. Jonatan försökte utmana några av de äldre grabbarna, men var chanslös.

Barnen har skrivit brev till sina faddrar och före detta volontärer i Sverige som Ella tar med sig när hon åker hem i morgon. Innan Ellas hemresa ville hon ordna med någon tillställning så därför spenderade vi halva dan idag med att baka 150 kladdkaksmuffins. Två av grabbarna, John och Andrew, var med och hjälpte till och det lyste om dem när de fick ansvaret att ta hand om resterna. Tanken var att vi senare på kvällen även skulle ha ett disco. Elen var dock frånvarande och fest utan musik går ju inte, så vi fick skjuta upp discot till nästa helg. Men kakorna gjorde ändå kvällen lite mer speciell!

Den här helgen fick vi även besök. Hanna, som var på Phyllis för 6 år sedan kom förbi med sin väninna. Vi kan tänka oss att det förändrats väldigt mycket sedan hon var här. Förutom nya byggnader så har ju antalet barn på barnhemmet mer än tredubblats. Det var dock väldigt roligt att se vänner återuppleva 6 år gamla minnen tillsamman och se hur lätt det är att komma tillbaka.

Glad sommar på er!

Hälsningar 

Ella och Jonatan