For nagra dagar sedan lamnade jag Phyllis. Jag har haft en fantastisk tid pa Phyllis och jag har upplevt sa mycket. Jag saknar barnen och personalen och hoppas att jag kommer ha mojlighet att halsa pa nagon gang i framtiden.
Min sista lordag arrangerade vi (jag, Carin, Elna och Caroline) ett disco for barnen. Det blev en succe! Vi bjod pa saft och klubbor och vi hade kopt Shakiras CD med laten Waka Waka som ar valdigt popular hos barnen. Vi borjade kvallen med att vi sjong Pippi Langstrump sangen och sen hade vi Limbo, Detta och Shakiras CD fick verkligen igang barnen och sedan dansade de flesta, bade barn och vuxna. Vi hade alla jatte roligt! Tidigare samma dag gick vi till Kampi med tjejerna i klass 5,6 och 7 . Vi valde att bara ta med tjejerna eftersom vi skullle pa en festival, som Wendos organisation arrangerade, som riktade sig mot tjejer. Pa festivalen var det dans, sang och teater. Nagra av vara barn fick upptrada med 2 sanger och dans. De var sa duktiga och modiga. Detta var inget som barnen hade forberett innan utan de gick bara upp och korde. Ruth, Maggie och Sarah i personalen var ocksa med i en grupp som upptrade med sang och dans. De var jatteduktiga!
Vara high school barn har varit hemma pa midterm lov i nagra dagar. Det var kul att traffa dem igen. Nar lovet var slut foljde vi med dem till Nakuru, dar de tar sina matatu till respektive skola. Vi bjod dem pa lunch och satt med dem pa ett internet cafe. Att sitta framfor en dator var forsta gangen for nagra av barnen sa det tyckte det var kul och spannande.
Friidrottstrangen har lopt pa bra. Jag har hunnit med att trana alla skolklasserna i kula, vilket ar kul eftersom alla fatt chansen att prova pa. Nagra av barnen har sagt att de vill vara med och tavla i kula nasta friidrottstavling (det brukar vara 2 st varje ar) nu nar de vet hur man gor. Kul! Innan jag akte lamnde jag kulan som jag haft med mig fran sverige till Douglas (lararen som jag haft mycket kontakt med angaende friidrotten) och han lovade att ta vid dar jag slutade!
An en gang vill jag bara saga att jag har haft en fantastisk tid pa Phyllis och jag har upplevt sa mycket och traffat sa manga harliga vuxna och barn!
Tack for mig!
Jessica
tisdag 26 oktober 2010
torsdag 21 oktober 2010
Disco och religionsamtal
Vi hade ett lyckat disco i lordags (smatt trotta efter dagen pa festivalen). Det var harligt att se barnen uppspelta och dansanta. De vet verkligen hur de ska rora sig! Vi bjod pa saft och klubba och alla fick varsin ballong. Vi dekorerade aven med ballonger. Vi hade kopt Shakira och den spelades flitigt. De ar som tokiga i Waka waka, Whenever wherever och Yoir hips don't lie. Vi startade det hela med att sjunga Har kommer Pippi Langstrump som de gillar och sedan hade vi limbo. Vi hade satt upp tva affischer om att det skulle bli disco samma dag och de sag fram emot det. Fotona vi tog ar mycket suddiga for sanden och dammet fran golvet steg snabbt i luften och jag tror att jag fick min hosta fran denna fantastiska kvall.Det har roligt att prata med barnen om religion. De ar sa inne i att det ar gud som har skapat varlden att de har svart att se att andra kan tro nagot om Big bang och evolutionen. Det ar ju bara en teori. Det som star i vetenskapsbocker inkl deras skolbok ar bara teori och inte sant. Bibeln ar den sanna boken och vi diskuterar och diskuterar detta. Trots allt respekterar de mig och min tro och jag ar en god manniska aven om jag inte tror pa gud. Ett par tjejer har sagt att man blir banned om man inte tror pa gud. Jag sa att det lat inte sa roligt for mig att bli banned, men som sagt sa ar jag anda en bra manniska. Vi kommer att fortsatta prata om detta, det ar jag overtygad om.
Jag vet tyvarr inte hur jag far upp bilder pa bloggen. De kommer en annan dag.
Festival
Hej!
Jessica har nu akt med Elna pa safari. Det var ett tarfyllt farval av barnen och aven jag blev tarogd nar de skulle aka. Jag och Jessica har umgatts 24 timmar om dygnet i princip varje dag har pa Phyllis och hon har blivit min basta van har eftersom inte de basta vannerna dar hemma vet precis vad som hander mig: gladje, magont, hosta, tankar, irritation over kenyanernas icke-planerande liv... Ja, det ar allt haftigt att man kan umgas med nagon som man bara traffat fyra korta ganger innan man akte hit. Vi sags pa tva aktivmoten och nar vi stod pa loppis ihop och sedan nar vi kopte flygbiljetterna och skalade i vin for att vi var sa glada att vi kopt resan till detta harliga land! Ja, det ar mycket som man tanker pa har.
Vi har funderat kring detta att de inte planerar sa mycket. Det ar skont pa ett satt men vi som planerar mycket har ibland svart att forsta. Det bestams saker samma dag som de ska ske och barnen har knappt mojlighet att forbereda sig pa samtal eller utflykt. Tex i lordags nar vi ville ha med nagra tjejer till festivalen som Wendos organisation hade ordnat. Vi pratade med dem flera dagar tidigare, men eftersom det var en lordag gick alla i skolan. Men pa lordag morgon visade det sig att barnen ar lediga for det skulle komma besokare till Phyllis. Da sa vi aterigen att vi kan ta med oss nagra tjejer. (Trevligt att bara vara tjejer nar grupperna i organisationen bestar av kvinnor som arbetar forebyggande mot HIV och tidig graviditet och aven for kvinnor som vill och behover skapa sig ett tryggaare liv med att tex odla svamp som de kan salja och fa in pengar till familjen.)Sa plotsligt gick detoch Maragia sa att de fick valja om de ville folja med eller vara kvarpa Phyllis. De fick en stund att gora sig i ordning och som alltid nar de ska ivag sa klar de upp sig fram topp till ta. Dvs med jeans och en troja som inte ar skoluniform.
Sa tog vi med 27 tjejer fran klass 5-7 pa en festival. Det var mycket roligt att se tjejerna titta pa en show som tva komiker hade. Flera grupper bade vuxna och gymnasister upptraddemed dans och teater om karlek och hiv mm. Vara aunties Ruth, Sarah och Maggie upptradde med sin grupp. De gjorde forsta ett litet spel med Maggie som full man som kom hem till sin fru med ett litet barn i famnen. Hon var inte sa intresserad av att ha honom hemma, sedan dansade och sjong de. Mycket bra. Nagra av vara tjejer gick ocksa upp med Sarah och dansa och sjong, de ar fantastiska! Helt planerat och spontant sjong de en hyllning till mamman. Jag ar stolt over dem!
Nar sa en tjej var kissnodig hade jag plötsligt sexton tjejer med mig for att leta upp toan. En polis satt utanför ett hus (som jag sedan hörde var typ polishuset). Jag gick mot honom och plötsligt upptäckte jag att jag inte hade tjejerna med mig. De hade stannat på långt avstånd. Vinkade att de skulle komma men tror inte att de gjorde det. Jag gick fram till polisen och frågade var toan var. Han visade mig. Tjejerna kom. Jag frågade dem om de var rädda för polisen och det var de. När den första tjejen öppnar dörren till toan ser jag att där är en papperslåda som det står Condoms, picka one på. Hmmm… en tjej påpekar att där är kondomer. Jag frågar om de vet vad det är. Nej. Hmm… jag förklarar… När ni blir kära, EFTER GYMNASIET, så kanske ni vill njuta av sex utan att bli gravida och utan att få HIV. Då använder ni en kondom. Man sätter på den på killens… här blir jag tyst för plötsligt kommer jag bara på ord jag inte känner för att använda. En tjej fyller i penis. Yes, exactly! säger jag. Puh. Gissa om de fnissade. Jag berättar också att jag hört att några tror att de är som syskon på Phyllis men att jag inte tror att det är så, eller rättare sagt jag VET att det inte är så. Då säger en tjej att de kan vara boyfriend and girlriend but not lovers. Precis! säger jag. Jag säger att jag gärna vill prata om kärlek och sex, eftersom jag är kär så pratar jag gärna om det. Jag berättade allt detta för Maragia och han sa att det är en bra idé att prata om det. Jag vill också gärna prata med dem om saknaden efter familjemedlemmar. De pratar inte om det med varandra och jag tror inte de pratar om det med någon vuxen heller. Kvinnorna på Phyllis tyckte det var jättekul att jag berättade om kondomer, de skrattade och sa att jag haft en lektion, japp – i sexualkunskap. De äldre visste vad kondom var men inte de yngre. De går förvisso i klass 5-7. Någon sa att de inte hade haft sexualkunskap på lektionen, men jag har sett anteckningar om kvinnans könsorgan och HIV.
Ja... det var lite om det... Jag och Caroline har det fortsatt bra har.
Ha det fint! Kram Carin
Jessica har nu akt med Elna pa safari. Det var ett tarfyllt farval av barnen och aven jag blev tarogd nar de skulle aka. Jag och Jessica har umgatts 24 timmar om dygnet i princip varje dag har pa Phyllis och hon har blivit min basta van har eftersom inte de basta vannerna dar hemma vet precis vad som hander mig: gladje, magont, hosta, tankar, irritation over kenyanernas icke-planerande liv... Ja, det ar allt haftigt att man kan umgas med nagon som man bara traffat fyra korta ganger innan man akte hit. Vi sags pa tva aktivmoten och nar vi stod pa loppis ihop och sedan nar vi kopte flygbiljetterna och skalade i vin for att vi var sa glada att vi kopt resan till detta harliga land! Ja, det ar mycket som man tanker pa har.
Vi har funderat kring detta att de inte planerar sa mycket. Det ar skont pa ett satt men vi som planerar mycket har ibland svart att forsta. Det bestams saker samma dag som de ska ske och barnen har knappt mojlighet att forbereda sig pa samtal eller utflykt. Tex i lordags nar vi ville ha med nagra tjejer till festivalen som Wendos organisation hade ordnat. Vi pratade med dem flera dagar tidigare, men eftersom det var en lordag gick alla i skolan. Men pa lordag morgon visade det sig att barnen ar lediga for det skulle komma besokare till Phyllis. Da sa vi aterigen att vi kan ta med oss nagra tjejer. (Trevligt att bara vara tjejer nar grupperna i organisationen bestar av kvinnor som arbetar forebyggande mot HIV och tidig graviditet och aven for kvinnor som vill och behover skapa sig ett tryggaare liv med att tex odla svamp som de kan salja och fa in pengar till familjen.)Sa plotsligt gick detoch Maragia sa att de fick valja om de ville folja med eller vara kvarpa Phyllis. De fick en stund att gora sig i ordning och som alltid nar de ska ivag sa klar de upp sig fram topp till ta. Dvs med jeans och en troja som inte ar skoluniform.
Sa tog vi med 27 tjejer fran klass 5-7 pa en festival. Det var mycket roligt att se tjejerna titta pa en show som tva komiker hade. Flera grupper bade vuxna och gymnasister upptraddemed dans och teater om karlek och hiv mm. Vara aunties Ruth, Sarah och Maggie upptradde med sin grupp. De gjorde forsta ett litet spel med Maggie som full man som kom hem till sin fru med ett litet barn i famnen. Hon var inte sa intresserad av att ha honom hemma, sedan dansade och sjong de. Mycket bra. Nagra av vara tjejer gick ocksa upp med Sarah och dansa och sjong, de ar fantastiska! Helt planerat och spontant sjong de en hyllning till mamman. Jag ar stolt over dem!
Nar sa en tjej var kissnodig hade jag plötsligt sexton tjejer med mig for att leta upp toan. En polis satt utanför ett hus (som jag sedan hörde var typ polishuset). Jag gick mot honom och plötsligt upptäckte jag att jag inte hade tjejerna med mig. De hade stannat på långt avstånd. Vinkade att de skulle komma men tror inte att de gjorde det. Jag gick fram till polisen och frågade var toan var. Han visade mig. Tjejerna kom. Jag frågade dem om de var rädda för polisen och det var de. När den första tjejen öppnar dörren till toan ser jag att där är en papperslåda som det står Condoms, picka one på. Hmmm… en tjej påpekar att där är kondomer. Jag frågar om de vet vad det är. Nej. Hmm… jag förklarar… När ni blir kära, EFTER GYMNASIET, så kanske ni vill njuta av sex utan att bli gravida och utan att få HIV. Då använder ni en kondom. Man sätter på den på killens… här blir jag tyst för plötsligt kommer jag bara på ord jag inte känner för att använda. En tjej fyller i penis. Yes, exactly! säger jag. Puh. Gissa om de fnissade. Jag berättar också att jag hört att några tror att de är som syskon på Phyllis men att jag inte tror att det är så, eller rättare sagt jag VET att det inte är så. Då säger en tjej att de kan vara boyfriend and girlriend but not lovers. Precis! säger jag. Jag säger att jag gärna vill prata om kärlek och sex, eftersom jag är kär så pratar jag gärna om det. Jag berättade allt detta för Maragia och han sa att det är en bra idé att prata om det. Jag vill också gärna prata med dem om saknaden efter familjemedlemmar. De pratar inte om det med varandra och jag tror inte de pratar om det med någon vuxen heller. Kvinnorna på Phyllis tyckte det var jättekul att jag berättade om kondomer, de skrattade och sa att jag haft en lektion, japp – i sexualkunskap. De äldre visste vad kondom var men inte de yngre. De går förvisso i klass 5-7. Någon sa att de inte hade haft sexualkunskap på lektionen, men jag har sett anteckningar om kvinnans könsorgan och HIV.
Ja... det var lite om det... Jag och Caroline har det fortsatt bra har.
Ha det fint! Kram Carin
måndag 11 oktober 2010
Rasta!
Tog oss 5 resp. 6 timmar att göra dessa härliga rastaflätorna. Det gjorde väldigt ont i tinningarna och carin hade ont i princip hela tiden medan frisörerna gjorde dem. Barnen och de vuxna tycker vi är snygga. Ha det fint!
Kramar från JEssica och Carin
söndag 3 oktober 2010
Om skolsystemet i Kenya
Hej!
Det har faktiskt blivit lite av vardag här på Phyllis. Det vill säga på morgnarna då vi skär och river grönsaker, hjälper till med att servera porridge och lunch. Vi försöker hinna laga vår lunch och äta innan barnen, eftersom Carin har börjat ha engelsklektioner. Först en lektion med top class, 5-6-åringar, och sedan med klass 1. Men det känns som om det händer något nytt varje dag.
I dag, tisdag, var the chairman of Phyllis academy på besök. Han skulle ha intervjuer med ett par kvinnor som sökt plats på skolan. Det är tre lärare som har slutat här nyligen, så han hade intervjuer i torsdags och tillsatte två av tre tjänster och nu sökte han en till. Hoppas han hittade den han vill ha. Det är svårt att få mattelärare, sa han. Drömmen för en lärare i Kenya är att bli anställd av Teachers’ service comission för då har man bättre avtal vad gäller sjukförsäkring, pension och lön. Phyllis är som många andra skolor privat och ägs av ett par personer. I vårt fall Jacinta som startade hemmet och skolan och Sabine som kom med ett par år senare. Det var intressant att prata med honom och jag tycker skolsystemet är rätt så likt det vi har i Sverige, förutom att de går så långa dagar och även på lördagar. Jag frågade honom varför det är så. Han svarade att alla skolor vill komma bland de främsta skolorna i landet genom att ha bra elever som får primary school certificate, vilket innebär att de klarar sina exams bra i åttan (motsvarande de nationella proven i nian i Sverige). Proven är i oktober och varar i tre dagar, det finns prov i alla ämnen. Får de ett certificate kan de gå vidare till gymnasiet (secondary school/high school). Det finns olika bra gymnasier. Alla kommer inte till en bra skola, det beror på hur väl du klarar proven i åttan. Där skiljer det sig från vårt system eftersom betygen i nian inte enbart grundar sig på de nationella proven utan även på ditt arbete under terminen. Skolåret börjar i januari och slutar i november, så vi är i sluttampen av året nu och därför ligger de nationella proven i oktober. Jag hörde att åttorna redan har sökt till de skolor de vill komma till, sedan skickar de in sina prov för bedömning. De som är barnhemsbarn kommer alltså att bli internatelever på den skolan de börjar på. De som är internatelever här på Phyllis kommer troligen att fortsätta vara internatelever när de börjar på gymnasiet.
Jag var i top class (5-6åringar) i nursery school och hade enengelsklektion i dag. Det är svårt för de har svårt att koncentrera sig. Det var två pojkar och tre flickor + en yngre flicka som inte hade något att göra. Vi arbetade med verb och kläder med montessorikort som jag har med. De ska säga vad det är på bildkortet och sedan läsa på ordkortet. De har svårt för att läsa engelska men jag hjälper dem. Vi gjorde också charader av det, vilket de har svårt för. Jag kan tänka mig att de är blyga och inte har gjort det förut. Pojkarna är inte så intresserade av engelskan men flickorna är på hugget. (Pratade med en lärare som sa att pojkarnaofta börjar ett år senare än flickorna eftersom de inte är så långt gånga i sin mogna. Flickorna börjar vid 3års ålder och pojkarna vid 4.) Sedan hade jag en lektion med ettorna och det är lättare. De är roligare att ha, de förstår mer och är mer på hugget och sugna på det jag gör med dem. Läraren Gladys är rolig att prata med och har sagt flera gånger att barnen tycker att det är roligt när jag kommer. Mina lektioner är väldigt annorlunda mot deras sitta-och-lyssna-på-läraren-och-skriva-av-från-tavlan-lektioner. Gladys gillar korten jag har med bilder och ord, vykort med fina bilder och annat. Hon hoppas få några när jag åker. Hon undrar hur vi har det i skolan i Sverige och vi har pratat om religion och tro. Det är korta, fina samtal när vi tar oss tid. Jag tycker om henne. Det är skönt med människor som bjuder på sig själva och ställer frågor.
/ Carin
torsdag 23 september 2010
Vår resa till Kenya
En hälsning från Christel och Jannice som är tillbaka i Sverige igen efter några veckor på Phyllis Memorial:
I två år har det bara varit en dröm, för mig och min mamma, att få besöka Kenya och Kampi ya Motos barn. När möjligheten i samband med 10-årsjubileumet kom, tog vi snabbt chansen att förverkligade vår dröm!
Vi spenderade två fantastiska veckor på barnhemmet. Under denna tid fick vi flera nya upplevelser, mycket skratt, oförglömliga minnen och många nya vänner.
Trots att vi båda varit i Afrika tidigare, fick vi denna gången se Afrika på ”riktigt” Bara det var en upplevelse! Men det var på barnhemmet vi hade våra bästa stunder och därifrån alla minnen kommer och dit våra tankar går när vi nu tänker tillbaka.
Livet på Phyllis var nog inte riktigt som vanligt under vår vistelse, dels hade barnen lov från skolan, Jacinta var nere och förberedelser och förväntningar inför 10 års jubileumet var i full gång. Men med detta fick vi också spendera hela dagarna med barnen!
Kenya och vistelsen gav oss inte bara fantastiska mötet med barnen, personalen, och grannarna till Phyllis, vi fick också tillfället att möta många jättefina människor från Sverige som engagerar sig otroligt mycket för barnhemmet.
Våra dagar på barnhemmet medförde lek med barnen med allt vad det innebär; frivillig (?) "hår-docka", kast med liten strumpa stoppad med papper, kortspel, ny variant av bro bro breja men också jungfru jungfru skär MED rörelser, läsning, sång och bara allmänt prat. Lite mer arbetsrelaterade aktiviteter var rensning av, öppnande, och avplockning av majs, ibland bönor. Mamma tog också tag i lagning av kläder och utsågs till en ”riktig symaskin” av barnen.
Resan var inte bara en dans på rosor, men så är det väl alltid, men Afrikas fantastiska rytmer sitter kvar i minnet och vi längtar redan tillbaka!
/Christel & Jannice
I två år har det bara varit en dröm, för mig och min mamma, att få besöka Kenya och Kampi ya Motos barn. När möjligheten i samband med 10-årsjubileumet kom, tog vi snabbt chansen att förverkligade vår dröm!
Vi spenderade två fantastiska veckor på barnhemmet. Under denna tid fick vi flera nya upplevelser, mycket skratt, oförglömliga minnen och många nya vänner.
Trots att vi båda varit i Afrika tidigare, fick vi denna gången se Afrika på ”riktigt” Bara det var en upplevelse! Men det var på barnhemmet vi hade våra bästa stunder och därifrån alla minnen kommer och dit våra tankar går när vi nu tänker tillbaka.
Livet på Phyllis var nog inte riktigt som vanligt under vår vistelse, dels hade barnen lov från skolan, Jacinta var nere och förberedelser och förväntningar inför 10 års jubileumet var i full gång. Men med detta fick vi också spendera hela dagarna med barnen!
Kenya och vistelsen gav oss inte bara fantastiska mötet med barnen, personalen, och grannarna till Phyllis, vi fick också tillfället att möta många jättefina människor från Sverige som engagerar sig otroligt mycket för barnhemmet.
Våra dagar på barnhemmet medförde lek med barnen med allt vad det innebär; frivillig (?) "hår-docka", kast med liten strumpa stoppad med papper, kortspel, ny variant av bro bro breja men också jungfru jungfru skär MED rörelser, läsning, sång och bara allmänt prat. Lite mer arbetsrelaterade aktiviteter var rensning av, öppnande, och avplockning av majs, ibland bönor. Mamma tog också tag i lagning av kläder och utsågs till en ”riktig symaskin” av barnen.
Resan var inte bara en dans på rosor, men så är det väl alltid, men Afrikas fantastiska rytmer sitter kvar i minnet och vi längtar redan tillbaka!
/Christel & Jannice
söndag 19 september 2010
Hej Alla Härliga människor!
Vi har träffat Shaees och Wendo som har ett guesthouse 30 minuters promenad från Phyllis. Shaees hämtade oss på Nairobi flygplats och det var skönt att få skjuts direkt till Phyllis. Han är mycket trevlig och bra att prata med. Han förstår allt man säger och svarar på alla våra frågor. Han bjöd in oss till dem när vi helst vill komma på te. Vi har varit där två gånger, första gången för att duscha och ladda kamera och mobil och även för att fika. De berättade då att Wendo har startat en organisation för kvinnor som har HIV och för att berätta för tjejer om HIV och förebygga sjukdomar, graviditet mm. Häromdagen var vi där för att fika och ladda våra elektriska saker. Vi var ”modiga” och hoppade över duschen (dvs vi tyckte väl att vi kunde vara lite smutsiga ett tag till).. De bor i ett stort hus (med våra ögon mätt för kenyaner) med elektricitet och dusch. Deras rum som man kan hyra är enkla och mycket charmiga.
Föreläsning
En eftermiddag var vi med på en föreläsning (som wendos organisation höll i) på ett gymnasie med enbart tjejer. Robert, en svensk man, berättade hur man kan nå sin dröm/sina drömmar. Wendo pratade och frågade om vänskap som övergår i relation, hur vet man när den gör det? Om sex och varför man ska skydda sig, om HIV, att tycka om sig själv och vara stolt över den man är mm. Det var mycket givande för både tjejerna och oss. Tjejerna visste troligen allt hon sa om HIV men det skadar inte att få det upprepat för sig. De var till en början blyga och vågade knappt prata och svara på hennes frågor men efterhand så var de modigare. Den kenyanska undervisningen går en del ut på att eleverna fyller i sista ordet i meningen eller att de upprepar några ord som läraren säger. Detta hände även nu när Wendo pratade. Det låter konstigt i våra öron men jag kan känna att det är bra för då är eleverna aktiva och får själva säga det de behöver lära sig. T ex så sa Wendo “What I’m talking about is what happens after school.” Så upprepade hon “What I’m talking about is what happens after….” Eleverna fyllde i ”school”. Det är väldigt viktigt här att de lär sig att man har sex efter avslutad skola/gymnasie så de inte blir gravida (och självklart sjukdomar, det är ju alltid viktigt). Hon pratade mycket om det ”farliga” som sjukdomar och att bli gravid för tidigt. Hon gjorde det på ett mycket bra sätt och det var roligt att höra tjejerna svara och komma med egna förslag till olika saker.
Skola
Carin var med på en mattelektion med 5-6-åringar, det var roligt. De tittade mycket på henne istället för läraren, men efter ett tag var de mer uppmärksamma framåt på tavlan och läraren Ruth. Hon var bra och gjorde det roligt genom att använda barnen själva när de räknar. De fick ställa sig vid tavlan som 3+4 och så räknade de allesammans. Känns som min stil av undervisning. De sjöng en del också. Jag är gärna med på fler lektioner. Vi har inte fått tillfälle att prata med rektorn än, men hoppas att han kommer till lunchen i morgon. Då vill vi prata om att Carin vill hjälpa till med att undervisa i engelska som extra lärare för de mindre barnen och Jessiva vill träna barnen i friidrott. Jessica började dock sin träning i friidrott i onsdags. Läraren Douglas sa att det var okej, så kan hon prata med rektorn senare. Hon visade klass 5 hur man stöter kula (se bild), de är 24 barn men alla kunde tyvärr inte vara med eftersom några var sopare, dvs sopade golven i klassrummen. Ingen av barnen hade provat på det tidigare så de tyckte det var kul. De var duktiga och lärde sig snabbt. Tanken är att hon ska träna dem på skoltiden då de har games vilket är 16-16.30.
De barn vi pratat med tycker om att gå i skolan och under lovets sista dagar längtade de att börja. De väcks 5.30 för att göra sig i ordning. 6.30 är det frukost och skolan börjar 7.00. 11.00 är det kort rast för att dricka gröt och sedan är det lektion till ca 12.30-13.00 då det är lunch. 14.00 börjar lektioner igen och varar till15 eller 16 beroende på hur gammal man är. 16-16.30är det games och det spelas mycket fotboll.
Sjukdom
Carin har varit magsjuk. Hon vet inte vad det berodde på. Kanske pga maten. Man äter bönor varje lunch och det är flera som inte äter det av barnen eftersom deras magar inte tål det. Kanske pga vattnet, men hon har druckit flaskvatten hela tiden förutom två glas kokt vatten och är det kokt ska det vara okej. Tyvärr hjälpte inte tabletterna så bra utan hon fick härda ut en hel natt. Det var förfärligt, men allt går ju över med tiden. Hon tog det lugnt i gästhuset två dagar. Jessica är nu förkyld och kunde därför utan problem äta den starka såsen på restaurangen som vi åt på i dag. Vi använder internet, äter kött och duschar på Merica hotel och det känns skönt att lyxa till det en gång i veckan, även om vi känner att det känns lite konstigt att ha sådan lyx omkring oss. Vi mår väldigt bra på barnhemmet och har inga problem med att inte kunna duscha där eller vara utan elektricitet. Det finns solcellslampor i vårt hus och även i matsalen där barnen både leker, äter och pluggar på kvällen.
Härliga kommentarer som barnen har sagt
En flicka sa till Jessica att hon var smutsig vid halsen-axeln. Jessica sa ”då får jag tvätta mig”, men förstod inte hur hon hade blivit smutsig där. När hon träffade Carin berättade hon detta och Carin såg att hon hade blivit solbränd!
Carin frågade två yngre pojkar om de var kära i någon. Den ena svarade direkt ”I´m in love with all of them” och visade med handen på alla de barn som var i matsalen. Carin frågade den andra killen och han sa likadant!
Jessica frågade Catherine i klass 5 vilket som var hennes favoritdjur. Hon svarade kon för den ger mjölk. Något annat? undrade Jessica. Kyckling för det är gott, svarade Catherine.
Vänliga hälsningar från Carin och Jessica
Jessica hoppar hopprep med barnen
Lille Johnny charmar alla volontärer!
Barnen hjälper till!
Charmtroll!!
Föreläsning
En eftermiddag var vi med på en föreläsning (som wendos organisation höll i) på ett gymnasie med enbart tjejer. Robert, en svensk man, berättade hur man kan nå sin dröm/sina drömmar. Wendo pratade och frågade om vänskap som övergår i relation, hur vet man när den gör det? Om sex och varför man ska skydda sig, om HIV, att tycka om sig själv och vara stolt över den man är mm. Det var mycket givande för både tjejerna och oss. Tjejerna visste troligen allt hon sa om HIV men det skadar inte att få det upprepat för sig. De var till en början blyga och vågade knappt prata och svara på hennes frågor men efterhand så var de modigare. Den kenyanska undervisningen går en del ut på att eleverna fyller i sista ordet i meningen eller att de upprepar några ord som läraren säger. Detta hände även nu när Wendo pratade. Det låter konstigt i våra öron men jag kan känna att det är bra för då är eleverna aktiva och får själva säga det de behöver lära sig. T ex så sa Wendo “What I’m talking about is what happens after school.” Så upprepade hon “What I’m talking about is what happens after….” Eleverna fyllde i ”school”. Det är väldigt viktigt här att de lär sig att man har sex efter avslutad skola/gymnasie så de inte blir gravida (och självklart sjukdomar, det är ju alltid viktigt). Hon pratade mycket om det ”farliga” som sjukdomar och att bli gravid för tidigt. Hon gjorde det på ett mycket bra sätt och det var roligt att höra tjejerna svara och komma med egna förslag till olika saker.
Skola
Carin var med på en mattelektion med 5-6-åringar, det var roligt. De tittade mycket på henne istället för läraren, men efter ett tag var de mer uppmärksamma framåt på tavlan och läraren Ruth. Hon var bra och gjorde det roligt genom att använda barnen själva när de räknar. De fick ställa sig vid tavlan som 3+4 och så räknade de allesammans. Känns som min stil av undervisning. De sjöng en del också. Jag är gärna med på fler lektioner. Vi har inte fått tillfälle att prata med rektorn än, men hoppas att han kommer till lunchen i morgon. Då vill vi prata om att Carin vill hjälpa till med att undervisa i engelska som extra lärare för de mindre barnen och Jessiva vill träna barnen i friidrott. Jessica började dock sin träning i friidrott i onsdags. Läraren Douglas sa att det var okej, så kan hon prata med rektorn senare. Hon visade klass 5 hur man stöter kula (se bild), de är 24 barn men alla kunde tyvärr inte vara med eftersom några var sopare, dvs sopade golven i klassrummen. Ingen av barnen hade provat på det tidigare så de tyckte det var kul. De var duktiga och lärde sig snabbt. Tanken är att hon ska träna dem på skoltiden då de har games vilket är 16-16.30.
De barn vi pratat med tycker om att gå i skolan och under lovets sista dagar längtade de att börja. De väcks 5.30 för att göra sig i ordning. 6.30 är det frukost och skolan börjar 7.00. 11.00 är det kort rast för att dricka gröt och sedan är det lektion till ca 12.30-13.00 då det är lunch. 14.00 börjar lektioner igen och varar till15 eller 16 beroende på hur gammal man är. 16-16.30är det games och det spelas mycket fotboll.
Sjukdom
Carin har varit magsjuk. Hon vet inte vad det berodde på. Kanske pga maten. Man äter bönor varje lunch och det är flera som inte äter det av barnen eftersom deras magar inte tål det. Kanske pga vattnet, men hon har druckit flaskvatten hela tiden förutom två glas kokt vatten och är det kokt ska det vara okej. Tyvärr hjälpte inte tabletterna så bra utan hon fick härda ut en hel natt. Det var förfärligt, men allt går ju över med tiden. Hon tog det lugnt i gästhuset två dagar. Jessica är nu förkyld och kunde därför utan problem äta den starka såsen på restaurangen som vi åt på i dag. Vi använder internet, äter kött och duschar på Merica hotel och det känns skönt att lyxa till det en gång i veckan, även om vi känner att det känns lite konstigt att ha sådan lyx omkring oss. Vi mår väldigt bra på barnhemmet och har inga problem med att inte kunna duscha där eller vara utan elektricitet. Det finns solcellslampor i vårt hus och även i matsalen där barnen både leker, äter och pluggar på kvällen.
Härliga kommentarer som barnen har sagt
En flicka sa till Jessica att hon var smutsig vid halsen-axeln. Jessica sa ”då får jag tvätta mig”, men förstod inte hur hon hade blivit smutsig där. När hon träffade Carin berättade hon detta och Carin såg att hon hade blivit solbränd!
Carin frågade två yngre pojkar om de var kära i någon. Den ena svarade direkt ”I´m in love with all of them” och visade med handen på alla de barn som var i matsalen. Carin frågade den andra killen och han sa likadant!
Jessica frågade Catherine i klass 5 vilket som var hennes favoritdjur. Hon svarade kon för den ger mjölk. Något annat? undrade Jessica. Kyckling för det är gott, svarade Catherine.
Vänliga hälsningar från Carin och Jessica
Jessica hoppar hopprep med barnen
Lille Johnny charmar alla volontärer!
Barnen hjälper till!
Charmtroll!!
fredag 10 september 2010
Hälsa Jessica och Carin välkomna!
Nu har barnhemmet fått två nya volontärer Jessica Lantz och Carin Stern, båda från Malmö. Jessica och Carin har varit aktiva i Malmö-Aktivgruppen under våren och har nu äntligen åkt iväg på sin volontärresa till barnhemmet. Carin är lärare och kommer försöka vara mycket i Skolan och hjälpa lärarna och vara ett stöd till barnen då de gör läxor. Jessica är ekonom och har sysslat mycket med fri-idrott och kommer vara aktiv med barnen så mycket som möjligt med lekar, tävlingar och evenemang.
Läs deras första inlägg nedan:
Carin och Jessica's forsta vecka pa Phyllis!
Nu har vi (Carin och Jessica) varit pa Phyllis i en vecka och vi trivs bra. Det ar saklart en stor omstallning jamfort med hemma men vi borjar komma in i det. Vi fick ett varmt valkomnade redan forsta kvallen. Barnen sjong 3 sanger och dansade for oss och darefter gick de fram i grupper och upptradde. De var sa duktiga. Darefter halsade en av tjejerna och en av killarna oss valkomna genom att halla ett mindre tal. Personalen har ocksa visat stor gastvanlighet vilket sa klart underlatar for oss volontarer.
Vara morgnar brukar borja med att vi hjalper Maurice i koket med att skara vitkal, hacka tomat och graslok, diska samt tvatta golvet. Pa eftermiddagarna leker vi med barnen, spelar fotboll, parlar, kastar boll, hoppar hopprep m.m. Vi har ocksa tagit med nagra av barnen till Kampi Ya Moto pa utflykt. Det var en varm och solig dag varfor de 1,5 km det ar till Kampi Ya Moto tog ca 40 minuter att ga. Nar vi kom fram var vi alla torstiga sa vi bjod pa lask och kaka, vilket uppskattades. Vi gick en runda i byn och sen var vi tvungna att skynda oss tillbaka eftersom vi skulle hinna hem till lunchen. Det blev "swedish stile" tillbaka till Phyllis dvs en snabb promenad.
Barnen ar verkligen harliga och glada och verkar ma bra. Nagra av dem kommer fram och pratar med oss andra ar med blyga. Barnen borjade skolan i mandags efter en manads ledighet sa de aldsta barnen har akt i vag till sina high schools och internatbarnen har kommit. Vi har varit med pa en lektion i skolan, vilket var kul.
Vi hors snart igen
Kram Carin och Jessica
Läs deras första inlägg nedan:
Carin och Jessica's forsta vecka pa Phyllis!
Nu har vi (Carin och Jessica) varit pa Phyllis i en vecka och vi trivs bra. Det ar saklart en stor omstallning jamfort med hemma men vi borjar komma in i det. Vi fick ett varmt valkomnade redan forsta kvallen. Barnen sjong 3 sanger och dansade for oss och darefter gick de fram i grupper och upptradde. De var sa duktiga. Darefter halsade en av tjejerna och en av killarna oss valkomna genom att halla ett mindre tal. Personalen har ocksa visat stor gastvanlighet vilket sa klart underlatar for oss volontarer.
Vara morgnar brukar borja med att vi hjalper Maurice i koket med att skara vitkal, hacka tomat och graslok, diska samt tvatta golvet. Pa eftermiddagarna leker vi med barnen, spelar fotboll, parlar, kastar boll, hoppar hopprep m.m. Vi har ocksa tagit med nagra av barnen till Kampi Ya Moto pa utflykt. Det var en varm och solig dag varfor de 1,5 km det ar till Kampi Ya Moto tog ca 40 minuter att ga. Nar vi kom fram var vi alla torstiga sa vi bjod pa lask och kaka, vilket uppskattades. Vi gick en runda i byn och sen var vi tvungna att skynda oss tillbaka eftersom vi skulle hinna hem till lunchen. Det blev "swedish stile" tillbaka till Phyllis dvs en snabb promenad.
Barnen ar verkligen harliga och glada och verkar ma bra. Nagra av dem kommer fram och pratar med oss andra ar med blyga. Barnen borjade skolan i mandags efter en manads ledighet sa de aldsta barnen har akt i vag till sina high schools och internatbarnen har kommit. Vi har varit med pa en lektion i skolan, vilket var kul.
Vi hors snart igen
Kram Carin och Jessica
måndag 30 augusti 2010
Jocke Österberg – Avsked 30 augusti 2010.
Jocke här. För sista gången.
Jag har inte skrivit något sedan 5 augusti.
Om någon bryr sig, jag är ledsen för det.
Mycket, mycket grejer har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Först och främst. 10-årsjubileumsfesten.
Eller rättare sagt, förarbetet.
För jag gjorde det.
Jag freaking gjorde det.
Skar halsen av en get.
Herregud, vilken grej. Inte många som har det på cv:t.
OK, I'll walk you through it.
Som jag skrev förra gången vi (alltså inte jag då utan jag vara bara med och höll geten) slaktade en get så gick det väldigt smärtfritt till.
Geten var med på noterna och kämpade inte emot allt för mycket.
En höll munnen stängd så det var tyst.
Ena minuten var det en get, andra minuten kött.
Smärtfritt, respektfullt, smidigt.
Det gick inte riktigt till så när jag gjorde det.
Först och främst så var det en skäggig rackare, vilket gjorde det desto svårare att se halsen.
Cirka 8 dudes håller geten. Jag tar kniven i min hand.
Går igenom händelseförloppet ett par gånger. Övar hugg- och skärteknik.
Pulsen ökar. Adrenalinet pumpar.
Nu är det dags.
Jag frågar om ingen ska hålla getens mun såsom vi gjorde förra gången.
Inget svar.
"Come on, Joakim. It's time."
Jag spänner min vänsterarm till bristingsgränsen då jag tar geten om munnen så att den inte ska låta.
Under getens huvud har jag en stor tom, oblodig bytta som nu skär in i mitt vänstra smalben på grund av min position.
Det känns inte. Too much adrenalin.
Ett stort andetag. Let's go.
Jag tar kniven i huggrepp. Pulsådern är målet.
Hugg.
Jag känner hur kniven glider genom huden som om geten var gjord av papper.
Den rycker till, kämpar emot.
Jag tänker att jag måste hålla munnen stängd, den måste vara tyst.
Jag anstränger min vänstra arm som aldrig förr. "Det var en stark jävla get."
Då händer det oförutsägbara.
Min axel går ur led.
Eller, den liksom klickar ur sitt läge.
Smärtan är där men jag känner inget. Too much adrenalin.
Inget val än att bara fortsätta. Ingen återvändo nu.
Den tidigare oblodiga byttan är nu alldeles röd.
Blodet forsar från den skakande geten.
Jag byter grepp till skärgrepp.
Börjar skära av halsen nerifrån och upp mot huvudet.
Kniven glider lätt igenom.
Halsen en decimeter helt öppen nu.
Då händer nästa oförutsägbarhet.
Kräkande, skrålande, geggiga, högljudda ljud kommer ut från halsen.
Helvete, nu är det på riktigt.
Jag fortsätter att skära.
Min kropp är fullkomligt vid liv, varenda cell i min kropp är på helspänn.
Halsen nästan helt öppen nu.
Blodet slutar att rinna.
Några enstaka ryckningar från min motståndare.
Sen stillhet.
Min puls går ner.
Jag tittar på getens ögon.
De stirrar livlöst ut på den kenyanska landsbygden.
"Now it's official", hör jag grannen Joshua (80+-aren till granne som normalt tar hand om getslaktandet).
Jag andas ut. Tar ett steg tillbaka.
De andra pojkarna börjar ta itu med resten av jobbet.
I'm done.
Känslan obeskrivlig.
Sjukt jävla grej, alltså.
Två getter till skulle slaktas någon timme senare.
Jag var inte intresserad.
En räckte mer än väl.
Skulle jag göra det igen?
Hmm...
Jag är otroligt glad att jag gjorde det men det var ingen dans på rosor, det kan jag säga.
10-årsjubiluemsfesten var kenyanskt underbar, med allt vad det innebär.
Energisk, kaosartad, livfull.
Jag är oerhört tacksam att jag var på Phyllis under denna tiden.
Jag fick äran att som representant för volontärerna hålla tal.
Jag gjorde det på både engelska och kiswahili.
Maragia hjälpte mig att översatta allt jag skulle säga dagen innan.
Det gick över förväntan.
Det gick fanimig så bra så att tiotalet människor oberoende av varandra kom fram till mig efteråt och pratade kiswahili, helt sålda på tanken att jag kunde prata.
Jag LÄSTE alltså mitt tal på kiswahili.
I det hyllade jag Phyllis, Jacinta, de 8 superhjältarna (Speciellt Maurice) och uttryckte min tacksamhet för att de har tagit mig till sig.
Själva festen var annars väldigt mycket tal, väldigt mycket böner.
Och skådespeleri från ett gäng Phyllis-kids, förstås.
Peter gjorde stor succé med sin ultra-tolkning av scenskådespeleri där han tog uttrycket overacting till en ny nivå.
Hans passion och inlevelse var magisk och hans humoristiska uttryck var briljant.
De sjöng, de dansade, de dominerade.
När sedan 2-300 kenyaner bjuds på gratis mat blir det oundvikligen kaos.
Jag serverade ciapatti.
Fick inte äta förrän vid 16, men då var det värt det.
Min relation till kidsen tog några kliv efter mitt tal, tror jag.
Det tar tid att komma de här rackarna in på livet.
Men den eftermiddagen var den klart bästa på hela min tid på Phyllis.
För första gången så tyckte jag mig se i deras mörka, glimmande ögon att jag kanske inte är så konstig ändå.
Jag kanske är ganska lik dem.
Veckan efter rullade på i det semesterbetonade, lullande tempot.
På lördagen var det dags för ännu en fest.
Bröllop på samma plats (Phyllis fotbollsplan) som 10-årsjubileumsfesten, liknande upplägg.
Med skillnaden att det denna dagen skulle vigas ett par.
Jörgen och Winnie.
Winnie är Jacintas släkting och bor nu i Sverige.
Århundradets coolaste präst vigde de, ett fantastiskt vackert bröllop.
Kenyanskt kaosartat till viss del men på helt rätt nivå.
Grattis, Jörgen och Winnie!
Ni var briljant vackra!
Sen åkte kidesn till Masai Mara 16 augusti och jag sen till Lamu 17 augusti där jag var fram till i lördags då jag återvände till Phyllis.
Idag är det måndag och jag sa farväl till de förtrollande personligheterna för två timmar sen.
Detta känner jag just nu (Och har du problem med att jag svär, förlåt men ibland måste man göra det...):
Fy fan vad jag glad jag är för att jag fick möjlighet att komma till Phyllis.
Fy fan vad underbart det är ibland på Phyllis. Fy fan vad horribelt det är ibland på Phyllis.
Barnen är underbara. Magiska. Förtrollande. De gillar mig nog.
Och taskiga. Ignorerande. Hårda. Orättvisa. Ibland gillar de mig nog inte.
Hur man än vänder och vrider på det så finns det inget som är så underbart som när sanningen är god.
När saker är goda men inte rimmar med sanningen, då är det inte gott.
Ojojoj, vilka kryptiska rader.
Vad jag försöker säga är att allt är inte strålande på Phyllis.
Det hjälper ingen att försöka säga det.
Ibland har de där jävla barnen varit så taskiga mot mig så det har gjort riktigt ont i mitt hjärta.
Men det är exakt så den typen av människor är.
Barn.
Jag har någorlunda lärt känna vartenda person på Phyllis och jag kan från botten av mitt hjärta säga att vartenda själ på Phyllis har en själ av guld.
Trots allt det jobbiga, eller kanske rent av tack vare, så uppskattar jag vartenda sekund av min tid på Phyllis.
Från tre timmars grönsakshackande till vedhuggning till kacklande med The Superladies i köket, till getslakt, till oändliga frågor till 104 (numera 105. Varmt välkommen, Stacey!) förtrollande personligheter till ögonblicket då konstant leende Elijah tar min hand bara för att han vill.
Tack så hemskt mycket alla barn!
Tack så hemskt mycket Maragia, James, Sammy, Maurice, Rachael, Ruth, Maggie, Sarah!
Tack för att jag fick chansen att lära mig saker av er.
Som jag har skrivit tidigare så är Superhero Maurice den finaste mannen jag har träffat.
Det har varit en ära att jobba under honom och varje volontär som åker ner till Phyllis ska vara jävligt tacksamma över att få träffa en sån man som honom.
På Phyllis finns en volontärhandbok som man ska skriva i när man åker.
"Tips till kommande volontärer."
Igår skrev jag 10-12 sidor i den.
Och eftersom jag jag är en ärlig (ibland kanske för ärlig) människa så måste jag även här uttrycka vad jag uttryckte där.
Vissa kanske tycker att mina åsikter är kontroversiella. Vad vet jag.
Detta är iallafall mina åsikter. Som jag har bollat med SuperAunt Jacinta.
– Det är inte synd om barnen på Phyllis.
– De lever ett gott liv.
– Sekunden de förstår att livet är tufft och att deras framtid inte hänger på om någon ska ge de saker, förbättrar de sin situation och hopp om framtiden med 1000%.
– Vill man åka till Phyllis och jobba som volontär så tycker jag att man ska fråga sig: "Varför gör jag det här?"
Det är inte självklart. Det finns lika många svar som individer.
Jag åkte till Phyllis för att lära mig saker om mig själv och om "livet".
Jag åkte inte dit för att "hjälpa" barnen.
Alltså, på ett sätt ja. Men inte på ett annat.
Phyllis är en fantastisk institution som kommer att leva för evigt.
Oavsett om svenskar kommer dit och lever med dem några månader.
Jag är evigt tacksam för vartenda ögonblick på Phyllis (ja, nu börjar jag upprepa mig. Jag är snart klar...) och de förtrollande personligheterna har lärt mig massor om livet och om att ha perspektiv.
Nu är det snart över.
Eller det är rättare sagt över.
Jag har kramat de Farväl och vi får se när jag träffar dem härnäst.
Tack för att du har läst dessa rader.
Tacka dig själv om du ska åka till Phyllis i framtiden.
Tack Phyllis och ALLT vad det står för för att ni tog mig till er och behandlade mig som en av er.
Bästa hälsningar Jocke Österberg
Random Pics i någon form av ordning.
Förarbete Getslakt.
Getslakt.
Mary och Sipporah.
Boaz, en pajas och Simon.
Pippi Långstrump-tittande (De gamla klassiska.)
Thuglife med Peter och Stephen.
SuperAunt Jacinta.
Everyday Life.
Superchildren posing for "Ultimate Fighting Magazine".
Andrew, vilken makalöst underbart fantastisk liten pojke.
Hans leende får bli min avslutande symbol från Phyllis.
Jag har inte skrivit något sedan 5 augusti.
Om någon bryr sig, jag är ledsen för det.
Mycket, mycket grejer har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Först och främst. 10-årsjubileumsfesten.
Eller rättare sagt, förarbetet.
För jag gjorde det.
Jag freaking gjorde det.
Skar halsen av en get.
Herregud, vilken grej. Inte många som har det på cv:t.
OK, I'll walk you through it.
Som jag skrev förra gången vi (alltså inte jag då utan jag vara bara med och höll geten) slaktade en get så gick det väldigt smärtfritt till.
Geten var med på noterna och kämpade inte emot allt för mycket.
En höll munnen stängd så det var tyst.
Ena minuten var det en get, andra minuten kött.
Smärtfritt, respektfullt, smidigt.
Det gick inte riktigt till så när jag gjorde det.
Först och främst så var det en skäggig rackare, vilket gjorde det desto svårare att se halsen.
Cirka 8 dudes håller geten. Jag tar kniven i min hand.
Går igenom händelseförloppet ett par gånger. Övar hugg- och skärteknik.
Pulsen ökar. Adrenalinet pumpar.
Nu är det dags.
Jag frågar om ingen ska hålla getens mun såsom vi gjorde förra gången.
Inget svar.
"Come on, Joakim. It's time."
Jag spänner min vänsterarm till bristingsgränsen då jag tar geten om munnen så att den inte ska låta.
Under getens huvud har jag en stor tom, oblodig bytta som nu skär in i mitt vänstra smalben på grund av min position.
Det känns inte. Too much adrenalin.
Ett stort andetag. Let's go.
Jag tar kniven i huggrepp. Pulsådern är målet.
Hugg.
Jag känner hur kniven glider genom huden som om geten var gjord av papper.
Den rycker till, kämpar emot.
Jag tänker att jag måste hålla munnen stängd, den måste vara tyst.
Jag anstränger min vänstra arm som aldrig förr. "Det var en stark jävla get."
Då händer det oförutsägbara.
Min axel går ur led.
Eller, den liksom klickar ur sitt läge.
Smärtan är där men jag känner inget. Too much adrenalin.
Inget val än att bara fortsätta. Ingen återvändo nu.
Den tidigare oblodiga byttan är nu alldeles röd.
Blodet forsar från den skakande geten.
Jag byter grepp till skärgrepp.
Börjar skära av halsen nerifrån och upp mot huvudet.
Kniven glider lätt igenom.
Halsen en decimeter helt öppen nu.
Då händer nästa oförutsägbarhet.
Kräkande, skrålande, geggiga, högljudda ljud kommer ut från halsen.
Helvete, nu är det på riktigt.
Jag fortsätter att skära.
Min kropp är fullkomligt vid liv, varenda cell i min kropp är på helspänn.
Halsen nästan helt öppen nu.
Blodet slutar att rinna.
Några enstaka ryckningar från min motståndare.
Sen stillhet.
Min puls går ner.
Jag tittar på getens ögon.
De stirrar livlöst ut på den kenyanska landsbygden.
"Now it's official", hör jag grannen Joshua (80+-aren till granne som normalt tar hand om getslaktandet).
Jag andas ut. Tar ett steg tillbaka.
De andra pojkarna börjar ta itu med resten av jobbet.
I'm done.
Känslan obeskrivlig.
Sjukt jävla grej, alltså.
Två getter till skulle slaktas någon timme senare.
Jag var inte intresserad.
En räckte mer än väl.
Skulle jag göra det igen?
Hmm...
Jag är otroligt glad att jag gjorde det men det var ingen dans på rosor, det kan jag säga.
10-årsjubiluemsfesten var kenyanskt underbar, med allt vad det innebär.
Energisk, kaosartad, livfull.
Jag är oerhört tacksam att jag var på Phyllis under denna tiden.
Jag fick äran att som representant för volontärerna hålla tal.
Jag gjorde det på både engelska och kiswahili.
Maragia hjälpte mig att översatta allt jag skulle säga dagen innan.
Det gick över förväntan.
Det gick fanimig så bra så att tiotalet människor oberoende av varandra kom fram till mig efteråt och pratade kiswahili, helt sålda på tanken att jag kunde prata.
Jag LÄSTE alltså mitt tal på kiswahili.
I det hyllade jag Phyllis, Jacinta, de 8 superhjältarna (Speciellt Maurice) och uttryckte min tacksamhet för att de har tagit mig till sig.
Själva festen var annars väldigt mycket tal, väldigt mycket böner.
Och skådespeleri från ett gäng Phyllis-kids, förstås.
Peter gjorde stor succé med sin ultra-tolkning av scenskådespeleri där han tog uttrycket overacting till en ny nivå.
Hans passion och inlevelse var magisk och hans humoristiska uttryck var briljant.
De sjöng, de dansade, de dominerade.
När sedan 2-300 kenyaner bjuds på gratis mat blir det oundvikligen kaos.
Jag serverade ciapatti.
Fick inte äta förrän vid 16, men då var det värt det.
Min relation till kidsen tog några kliv efter mitt tal, tror jag.
Det tar tid att komma de här rackarna in på livet.
Men den eftermiddagen var den klart bästa på hela min tid på Phyllis.
För första gången så tyckte jag mig se i deras mörka, glimmande ögon att jag kanske inte är så konstig ändå.
Jag kanske är ganska lik dem.
Veckan efter rullade på i det semesterbetonade, lullande tempot.
På lördagen var det dags för ännu en fest.
Bröllop på samma plats (Phyllis fotbollsplan) som 10-årsjubileumsfesten, liknande upplägg.
Med skillnaden att det denna dagen skulle vigas ett par.
Jörgen och Winnie.
Winnie är Jacintas släkting och bor nu i Sverige.
Århundradets coolaste präst vigde de, ett fantastiskt vackert bröllop.
Kenyanskt kaosartat till viss del men på helt rätt nivå.
Grattis, Jörgen och Winnie!
Ni var briljant vackra!
Sen åkte kidesn till Masai Mara 16 augusti och jag sen till Lamu 17 augusti där jag var fram till i lördags då jag återvände till Phyllis.
Idag är det måndag och jag sa farväl till de förtrollande personligheterna för två timmar sen.
Detta känner jag just nu (Och har du problem med att jag svär, förlåt men ibland måste man göra det...):
Fy fan vad jag glad jag är för att jag fick möjlighet att komma till Phyllis.
Fy fan vad underbart det är ibland på Phyllis. Fy fan vad horribelt det är ibland på Phyllis.
Barnen är underbara. Magiska. Förtrollande. De gillar mig nog.
Och taskiga. Ignorerande. Hårda. Orättvisa. Ibland gillar de mig nog inte.
Hur man än vänder och vrider på det så finns det inget som är så underbart som när sanningen är god.
När saker är goda men inte rimmar med sanningen, då är det inte gott.
Ojojoj, vilka kryptiska rader.
Vad jag försöker säga är att allt är inte strålande på Phyllis.
Det hjälper ingen att försöka säga det.
Ibland har de där jävla barnen varit så taskiga mot mig så det har gjort riktigt ont i mitt hjärta.
Men det är exakt så den typen av människor är.
Barn.
Jag har någorlunda lärt känna vartenda person på Phyllis och jag kan från botten av mitt hjärta säga att vartenda själ på Phyllis har en själ av guld.
Trots allt det jobbiga, eller kanske rent av tack vare, så uppskattar jag vartenda sekund av min tid på Phyllis.
Från tre timmars grönsakshackande till vedhuggning till kacklande med The Superladies i köket, till getslakt, till oändliga frågor till 104 (numera 105. Varmt välkommen, Stacey!) förtrollande personligheter till ögonblicket då konstant leende Elijah tar min hand bara för att han vill.
Tack så hemskt mycket alla barn!
Tack så hemskt mycket Maragia, James, Sammy, Maurice, Rachael, Ruth, Maggie, Sarah!
Tack för att jag fick chansen att lära mig saker av er.
Som jag har skrivit tidigare så är Superhero Maurice den finaste mannen jag har träffat.
Det har varit en ära att jobba under honom och varje volontär som åker ner till Phyllis ska vara jävligt tacksamma över att få träffa en sån man som honom.
På Phyllis finns en volontärhandbok som man ska skriva i när man åker.
"Tips till kommande volontärer."
Igår skrev jag 10-12 sidor i den.
Och eftersom jag jag är en ärlig (ibland kanske för ärlig) människa så måste jag även här uttrycka vad jag uttryckte där.
Vissa kanske tycker att mina åsikter är kontroversiella. Vad vet jag.
Detta är iallafall mina åsikter. Som jag har bollat med SuperAunt Jacinta.
– Det är inte synd om barnen på Phyllis.
– De lever ett gott liv.
– Sekunden de förstår att livet är tufft och att deras framtid inte hänger på om någon ska ge de saker, förbättrar de sin situation och hopp om framtiden med 1000%.
– Vill man åka till Phyllis och jobba som volontär så tycker jag att man ska fråga sig: "Varför gör jag det här?"
Det är inte självklart. Det finns lika många svar som individer.
Jag åkte till Phyllis för att lära mig saker om mig själv och om "livet".
Jag åkte inte dit för att "hjälpa" barnen.
Alltså, på ett sätt ja. Men inte på ett annat.
Phyllis är en fantastisk institution som kommer att leva för evigt.
Oavsett om svenskar kommer dit och lever med dem några månader.
Jag är evigt tacksam för vartenda ögonblick på Phyllis (ja, nu börjar jag upprepa mig. Jag är snart klar...) och de förtrollande personligheterna har lärt mig massor om livet och om att ha perspektiv.
Nu är det snart över.
Eller det är rättare sagt över.
Jag har kramat de Farväl och vi får se när jag träffar dem härnäst.
Tack för att du har läst dessa rader.
Tacka dig själv om du ska åka till Phyllis i framtiden.
Tack Phyllis och ALLT vad det står för för att ni tog mig till er och behandlade mig som en av er.
Bästa hälsningar Jocke Österberg
Random Pics i någon form av ordning.
Förarbete Getslakt.
Getslakt.
Mary och Sipporah.
Boaz, en pajas och Simon.
Pippi Långstrump-tittande (De gamla klassiska.)
Thuglife med Peter och Stephen.
SuperAunt Jacinta.
Everyday Life.
Superchildren posing for "Ultimate Fighting Magazine".
Andrew, vilken makalöst underbart fantastisk liten pojke.
Hans leende får bli min avslutande symbol från Phyllis.
söndag 22 augusti 2010
Lite om 10-årsfesten
Sandra Petersson har varit nere på 10-årsjubileumet tillsammans med sin mormor! Läs mer om dem två på hemsidan. Här kommer ett litet inlägg om vad som pågick därnere för oss som inte kunde åka. Joakim kommer också snart att skriva sitt avskedsinlägg. Håll utikik
10 års festen. Det var full fart på alla, dagen och kvällen innan den stora dagen. Det kom grannar till Phyllis och dem hjälpte till med maten och på natten gjordes otroligt många chapatis.
På morgonen sattes tälten upp, med bord och stolar ute på fältet och det dekorerades med hjälp av Wendo. Foton sattes upp i biblioteket och alla barnen hade på sig sina nya gula t – shirts. Vilket dem hade fått av Jacinta kvällen innan. Runt 10.00 den 7 Augusti var nästan alla samlade utanför den nya byggnaden. Där stod alla barnen samlade och Beth höll i sången. Dem var otroligt duktiga och sjöng så fint trots att det var väldigt varmt och mängden människor som stod och tittade på dem. Därefter klippte Lotta och jag bandet och det nya biblioteket var därmed invigt. En snabb titt därinne sedan var det dags att bege sig upp till fältet.
Där pratade prästen, vänner till Phyllis och Jacinta. Joakim höll sitt tal som både var på engelska och kiswahili. Jacinta pratade lite och ett flertal gåvor gavs till henne och Phyllis. Barnen visade upp sin tacksamhet till Jacinta genom en otroligt rolig pjäs. Den handlade om en ond kung och en god drottning, där kungen tillslut gav med sig och behandlade alla väl. Barnen underhöll också oss med sång medans lunchen blev fram plockad.
Därefter blev lunchen serverad och det var väldigt många gäster. Det hade räknats runt 600st och det var nog inte långt ifrån. Därefter var det lite fler tal och fler gåvor gavs ut. Sen blev så klart tårtan delad och utdelad till alla, med hjälp av Wendo. Gästerna droppade av allt eftersom och barnen dansade till musiken som Dj:n höll igång. Det var en mycket lyckad dag och alla var glada och nöjda!!
Tack från Sandra!
10 års festen. Det var full fart på alla, dagen och kvällen innan den stora dagen. Det kom grannar till Phyllis och dem hjälpte till med maten och på natten gjordes otroligt många chapatis.
På morgonen sattes tälten upp, med bord och stolar ute på fältet och det dekorerades med hjälp av Wendo. Foton sattes upp i biblioteket och alla barnen hade på sig sina nya gula t – shirts. Vilket dem hade fått av Jacinta kvällen innan. Runt 10.00 den 7 Augusti var nästan alla samlade utanför den nya byggnaden. Där stod alla barnen samlade och Beth höll i sången. Dem var otroligt duktiga och sjöng så fint trots att det var väldigt varmt och mängden människor som stod och tittade på dem. Därefter klippte Lotta och jag bandet och det nya biblioteket var därmed invigt. En snabb titt därinne sedan var det dags att bege sig upp till fältet.
Där pratade prästen, vänner till Phyllis och Jacinta. Joakim höll sitt tal som både var på engelska och kiswahili. Jacinta pratade lite och ett flertal gåvor gavs till henne och Phyllis. Barnen visade upp sin tacksamhet till Jacinta genom en otroligt rolig pjäs. Den handlade om en ond kung och en god drottning, där kungen tillslut gav med sig och behandlade alla väl. Barnen underhöll också oss med sång medans lunchen blev fram plockad.
Därefter blev lunchen serverad och det var väldigt många gäster. Det hade räknats runt 600st och det var nog inte långt ifrån. Därefter var det lite fler tal och fler gåvor gavs ut. Sen blev så klart tårtan delad och utdelad till alla, med hjälp av Wendo. Gästerna droppade av allt eftersom och barnen dansade till musiken som Dj:n höll igång. Det var en mycket lyckad dag och alla var glada och nöjda!!
Tack från Sandra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)