Hejsan på er i kalla Sverige!
Snart ska jag på bröllop här i Kenya, till våra grannar faktiskt! Wendo och Shaies, som är kända i volontär-kretsarna, ska nu gifta sig efter att ha bott ihop i 12 år. Inget konstigt för oss men i Kenya är det verkligen något annorlunda, bo ihop utan att vara gifta! Dessutom är Shaies muslim och Wendo kristen, vilket gör det hela ännu mer intressant. De ska både ha en liten muslimsk ceremoni och en liten kristen del, och till mat blir det indiskt! Hur det nu går ihop – men gott ska det bli och roligt. Har aldrig varit på bröllop här och Sabine, som varit på ett tidigare, berättade att det verkligen är något speciellt. Mycket människor och dans hela natten lång, hoppas jag på i alla fall. Dagen efter ska barnen ha en ’Talent Show’ som våra nuvarande volontärer har satt ihop, där barnen ska dansa och sjunga, ha mode show, spexa, ha teaterföreställning och massa annat som är deras talang. Det har tränats och övats mycket de senaste dagarna och jag kan bara tänka mig att det kommer bli en första klassig föreställning. Dessutom ska volontärerna Emma och Sofia uppträda med dans, vilket barnen framförallt ser väldigt mycket fram emot!
Jag övar också på min Swahili för fullt. Då jag var här förra gången så mottogs alla Swahili försök med fnitter och barnen visste inte riktigt hur de skulle bemöta våra helt felaktiga meningar och tafatta försök att göra oss förstådda, men Elna, en f.d. volontär och faddersamordnare, lyckades faktiskt lära sig så hon kunde prata Swahili med barnen och jag märker nu att barnen inte fnittrar längre – istället rättar dem mig hela tiden! ’Auntie say it like this’. Auntie it is not pronounced like that’! Jag blir utvärderad hela tiden! Nästan som om det har börjat förväntas av volontärerna att kunna lära sig Swahili sedan faktiskt Elna kunde lära sig det. Kan hon så borde ju även jag kunna lära mig det, känns det som att de tycker! Det är i alla fall det intrycket jag får. Jag vågar knappt säga något nu får då får jag bara förmaningar ha ha. Men jag kämpar på. Det som gör mig lite glad är att Paul som var på besök från sin High School häromdagen sa att Swahili är svårt även för dem som pratar det. Puuhh säger jag bara, för ett mer komplicerat språk får man leta efter!
Kram från Cecilia
lördag 6 februari 2010
fredag 29 januari 2010
Brunnborrning och barnhem
Hej!
Nu har det gått en tid och vi arbetar vidare med att söka kontakt med vattenexperter och kunniga samt kontakta hydrologer. Vi har även fått flera ’heta spår’ och en man från Australien, Ralph, har blivit en av våra kontaktpersoner då han är väldigt kunnig inom området. Han, tillsammans med sin fru May, driver ett annat barnhem inte så långt härifrån och det kändes skönt att träffa dem och se att det är möjligt att få ett bra pris på en brunn till barnhemmet och sedan kunna bygga ett trädgårdsland där vi kan odla ännu mer, som de gjort. De odlar även blommor som de säljer och får en inkomst därifrån. För med en brunn så kan vi utöka våra grödor och kanske sälja till byborna runt omkring, och vi kan även sälja vatten så att folk får rent dricksvatten. Vårt nästa mål är att kontakta Rotary i Nakuru för att diskutera möjligheten att de kan hjälpa oss få dit experter och se hur djupt vi måste borra och se om de kan hjälpa till med sponsringen av brunnen tillsammans med Rotary i Sverige. Detta ska ske lite senare i veckan och jag kommer att berätta hur det gick. VI har även fått en del heta tips från Svergie med kontakter och idéer – så stort tack till dem och dessa ska vi helt klart kolla upp! Vi inser att det kommer att kosta en hel del att få borra denna brunn och att vägen dit verkligen inte är spikrak. Det är så många faktorer som spelar in tex hur djupt ned vattnet är, vilken typ av jord eller bergart vattnet är vid för då kanske det är giftigt eller har för mycket fluor i sig som missfärgar tänderna, om vattnet är i en ficka eller om det är i en grop, osv. Men brunnar byggs hela tiden så jag ser inte varför inte vi skulle kunna få vatten. Jag kommer att hålla er uppdaterade!
Paret som driver ett barnhem har jag och Sabine besökt. De har sitt barnhem utanför Njoro, som ligger 12 km från Nakuru. De har ca 170 barn, nästan 180, men dessa barn är utspridda på en mark som kanske är 5 gånger så stor som vår. Vår är 8 acre som är 32 000 kvadrat meter och deras måste då vara..hhm ni får räkna ut det jag saknar miniräknare. :) Men för att sammanfatta besöket så var där rent och fint, husen var målade och indelade i små rum så de stora kunde stanna uppe längre, vilket även vi hoppas kunna göra i framtiden. Barnen på barnhemmet skrattade och lekte samt kom fram och ville leka hela tiden, vilket är ett gott tecken på att de mår bra. De hade även bebisar där och de verkade må bra de med. Hela området var grönt och mycket att röra sig på, så det kändes inte som att där var så många barn. Paret Ralph och May var också mycket gulliga och trevliga och både jag och Sabine lämnade besöket med en positiv och bra känsla. En annan anledning till denna varma känsla var att vi samma dag hade letat reda på deras dotter i deras kafé i Nakuru, Guava Café, som vi rekommenderar starkt för nedkommande volontärer och besökare, och dottern Daniella sa att vi kunde komma redan samma dag, det var öppet för besök för alla! Det betyder att de inte försöker dölja något och det känns jättebra. Annars är standarden att man måste boka in ett besök på kenyanska barnhem, kanske för att de vill dölja ett och annat. Så för att runda av så hoppas vi på ett samarbete med detta barnhem i framtiden. Där kan vi byta erfarenheter, kunskap, information och om vi har fullt då ett barn kommer så kanske de kan ta hand om detta barn. Vi väntar nu spänt på att de ska komma ned och besöka vårt barnhem så vi får se vad de tycker om oss.
Varma hälsningar från Cecilia
Nu har det gått en tid och vi arbetar vidare med att söka kontakt med vattenexperter och kunniga samt kontakta hydrologer. Vi har även fått flera ’heta spår’ och en man från Australien, Ralph, har blivit en av våra kontaktpersoner då han är väldigt kunnig inom området. Han, tillsammans med sin fru May, driver ett annat barnhem inte så långt härifrån och det kändes skönt att träffa dem och se att det är möjligt att få ett bra pris på en brunn till barnhemmet och sedan kunna bygga ett trädgårdsland där vi kan odla ännu mer, som de gjort. De odlar även blommor som de säljer och får en inkomst därifrån. För med en brunn så kan vi utöka våra grödor och kanske sälja till byborna runt omkring, och vi kan även sälja vatten så att folk får rent dricksvatten. Vårt nästa mål är att kontakta Rotary i Nakuru för att diskutera möjligheten att de kan hjälpa oss få dit experter och se hur djupt vi måste borra och se om de kan hjälpa till med sponsringen av brunnen tillsammans med Rotary i Sverige. Detta ska ske lite senare i veckan och jag kommer att berätta hur det gick. VI har även fått en del heta tips från Svergie med kontakter och idéer – så stort tack till dem och dessa ska vi helt klart kolla upp! Vi inser att det kommer att kosta en hel del att få borra denna brunn och att vägen dit verkligen inte är spikrak. Det är så många faktorer som spelar in tex hur djupt ned vattnet är, vilken typ av jord eller bergart vattnet är vid för då kanske det är giftigt eller har för mycket fluor i sig som missfärgar tänderna, om vattnet är i en ficka eller om det är i en grop, osv. Men brunnar byggs hela tiden så jag ser inte varför inte vi skulle kunna få vatten. Jag kommer att hålla er uppdaterade!
Paret som driver ett barnhem har jag och Sabine besökt. De har sitt barnhem utanför Njoro, som ligger 12 km från Nakuru. De har ca 170 barn, nästan 180, men dessa barn är utspridda på en mark som kanske är 5 gånger så stor som vår. Vår är 8 acre som är 32 000 kvadrat meter och deras måste då vara..hhm ni får räkna ut det jag saknar miniräknare. :) Men för att sammanfatta besöket så var där rent och fint, husen var målade och indelade i små rum så de stora kunde stanna uppe längre, vilket även vi hoppas kunna göra i framtiden. Barnen på barnhemmet skrattade och lekte samt kom fram och ville leka hela tiden, vilket är ett gott tecken på att de mår bra. De hade även bebisar där och de verkade må bra de med. Hela området var grönt och mycket att röra sig på, så det kändes inte som att där var så många barn. Paret Ralph och May var också mycket gulliga och trevliga och både jag och Sabine lämnade besöket med en positiv och bra känsla. En annan anledning till denna varma känsla var att vi samma dag hade letat reda på deras dotter i deras kafé i Nakuru, Guava Café, som vi rekommenderar starkt för nedkommande volontärer och besökare, och dottern Daniella sa att vi kunde komma redan samma dag, det var öppet för besök för alla! Det betyder att de inte försöker dölja något och det känns jättebra. Annars är standarden att man måste boka in ett besök på kenyanska barnhem, kanske för att de vill dölja ett och annat. Så för att runda av så hoppas vi på ett samarbete med detta barnhem i framtiden. Där kan vi byta erfarenheter, kunskap, information och om vi har fullt då ett barn kommer så kanske de kan ta hand om detta barn. Vi väntar nu spänt på att de ska komma ned och besöka vårt barnhem så vi får se vad de tycker om oss.
Varma hälsningar från Cecilia
onsdag 27 januari 2010
Jambo!
Nu har jag varit här ett tag och jag blir bara mer och mer fäst vid mitt ’hem’. Varje morgon känns som att vakna upp till en svensk sommardag och jag stortrivs i solen. Jag har även hunnit prata med många av barnen och framförallt några av de äldre som väntar på att få sina resultat till High School, där deras intag till skolan är beroende av deras betyg. Bland annat är det Joseph som avvaktar sina betyg men har är lugn inför detta och tror på sig själv. Han var position 9 i sin klass, av ung. 15 och han tror att han kommer att komma in på S:t Gabriel utanför Nakuru som ju inte är så långt härifrån och ska vara en bra skola. Jag frågar lite vidare om hans framtidsplaner och han berättar att han siktar högt. Han vill bli soldat, en FN-soldat då han vill hjälpa till att frambringa fred i de afrikanska länderna då de krigar så mycket. Bland annat är det Uganda, Somalia, Etiopien, Sudan, Burundi och Rwanda som ligger i närheten som alla har konflikter och/eller krig eller har varit hårt drabbade av det nyligen, så all hjälp behövs. Även Kenya drabbades av konflikter med våld och mord till följd efter valet 2007/2008. Även nu är det prat om att konflikten kommer att blossa upp igen vid nästa val 2012. Men Joseph han är en artig och vältalig ung man och hans engelska väldigt bra och jag känner att han kommer att gå mycket långt. Han är även en del av den största syskonskaran på barnhemmet, där hans 6 yngre syskon kommer att vara kvar då han går vidare till High School, och han vill vara en god förebild för dem. Joseph är även en av de mest framåt av barnen och han höll bland annat i sångstunden i lördags där han själv uppträdde. Att han är intresserad av musik och dans är tydligt men han verkar känna att det inte är något man kan satsa på då det är för osäkert. Vi alla stöttar honom allt vi kan i det han företar sig och vi tror han kommer att lyckas!
Joshua vår granne, även han en färgstark man, kom som vanligt och hälsade mig välkommen. Han är byäldste och vår vän. Han berättade att jag nu är en del av hans familj och det gjorde mig jätteglad. Jag finns i hans hjärta brukar han säga :). Joshua är en stark man men han börjar bli gammal, han är 80+!, och även han har drabbats hårt av torkan. Det är jobbigt för att vi känner att vi äter gott här nere och barnen har det mesta de behöver. Vi kan njuta av stabilitet och matsäkerhet, medans vår vän och granne svälter. Han berättade att han ibland inte äter något utan ger den mat som finns till sina barnbarn som bor med honom, men även de får gå hungriga ibland. Då ryckte Jacinta in och bestämde att barnen, ca 6 stycken, får komma till barnhemmet på morgonen och få frukost och få ett stort mål mat på kvällen. Det kändes helt rätt. Tyvärr är det kanske bara en liten insats men de slipper gå hungriga i alla fall, dock är det många fler i området, och i hela Kenya som lider stort av torkan. Det har förvisso regnat lite nyligen och över julen kom också en del regn, så vi hoppas på att 2010 är året då regnet kom tillbaka till Kenya.
Må väl. Varma hälsningar från Cecilia
Joshua vår granne, även han en färgstark man, kom som vanligt och hälsade mig välkommen. Han är byäldste och vår vän. Han berättade att jag nu är en del av hans familj och det gjorde mig jätteglad. Jag finns i hans hjärta brukar han säga :). Joshua är en stark man men han börjar bli gammal, han är 80+!, och även han har drabbats hårt av torkan. Det är jobbigt för att vi känner att vi äter gott här nere och barnen har det mesta de behöver. Vi kan njuta av stabilitet och matsäkerhet, medans vår vän och granne svälter. Han berättade att han ibland inte äter något utan ger den mat som finns till sina barnbarn som bor med honom, men även de får gå hungriga ibland. Då ryckte Jacinta in och bestämde att barnen, ca 6 stycken, får komma till barnhemmet på morgonen och få frukost och få ett stort mål mat på kvällen. Det kändes helt rätt. Tyvärr är det kanske bara en liten insats men de slipper gå hungriga i alla fall, dock är det många fler i området, och i hela Kenya som lider stort av torkan. Det har förvisso regnat lite nyligen och över julen kom också en del regn, så vi hoppas på att 2010 är året då regnet kom tillbaka till Kenya.
Må väl. Varma hälsningar från Cecilia
söndag 24 januari 2010
Volontärsamordnare Cecilia på plats på barnhemmet!
Hej
Nu är jag på barnhemmet och har varit här i dagarna tre och här har hänt mycket. Bland annat har Safaricom – Kenyas mobila telefonnätverk – kommit så långt att de har fått mobilt bredband! Gissa om det första vi köpte var ett sånt! Så nu kan jag skriva detta inlägg från barnhemmet, en tidigare omöjlighet. Vi har även fått en generator som drivs på bensin vilket gör att jag kan ladda min dator efter detta inlägg. Helt fantastiskt men något vi tar för givet där hemma. Faktum är att vi behöver numera sällan åka in till storstan för att ladda mobilen och kameran och detta innebär att vi såklart kan spendera mer tid med barnen. På tal om dem så var det en helt underbar känsla då vi kom in genom grindarna – barnen kände igen mig! Trodde jag inte faktisk och jag märkte verkligen hur mycket det betyder för dem att man kommer tillbaka. Att jag tyckte så mycket om dem att jag valde att ännu en gång flyga ned till dem. Det märks väldigt tydligt att det är enormt viktigt för barnen – att man kommer tillbaka, framförallt om man har sagt att man ska göra det, och det hade jag. Så det var egentligen bara att hålla mina löften. Till och med de minsta barnen, Mary, Jacinta och Shepkor, kom ihåg mig! Förra året fick jag truga till mig en kram men nu så kommer de självmant och lägger sig i min famn på kvällarna. I förrgår kväll låg jag i en av flickornas säng och barnen låg och satt runt omkring och i min famn och jag bara mös. Jag vet att många säger det men jag måste nog säga det jag med – det kändes som att jag kom hem till min storfamilj. Så nu har jag en i Sverige och en i Kenya. Man kan aldrig ha för många dock! Och lille Njoro som förra året var så liten och blyg och alltid sprang iväg då man försökte krama honom söker nu min blick och vi har små hemlisar med varandra. Igår kväll i mörkaste mörker försökte han till och med att skrämma mig, dock hörde jag små tassande fotsteg så jag blev som tur inte rädd, men det tror han att jag blev – jag är en bra skådespelerska! Igår var det sång och dans med TV tittande som avslutning. För dem av er som inte hört så har vi fått en TV! Den drivs av generatorn och har blivit ett välkommet inslag på lördagskvällen. Sången försökte sjunga med i men då det är på Swahili så gick inte det så bra, istället fick jag fokusera på dansen. Jag blev dock fokuset för kvällen då jag körde mina egna moves då jag inte är lika bra som barnen på att dansa och istället för att sång blev det skratt. Ja, man får ju bjuda till det lite. Filmen var en skiva med en komiker från Nigeria. Jag förstod ingenting och inte heller Sabine. Istället funderar jag på att leta reda på Lejonkungen så vi kan se en tecknad film som vi alla kan uppskatta. Den är ju även gjord med bakgrund i Tanzania/Kenya med de kända orden ’Hakuna Matata’ – inga problem som ju är Swahili och det som barnen pratar. Det bör ju vara hakuna matata att hitta den filmen här tänker jag!
Idag ska vi, jag och två volontärer som också är här Emma och Sofia, gå in till byn Kampi ya Moto som organisationen fått sitt namn ifrån. Där brukar vi bjuda barnen på läsk och en bulle. Nästa vecka ska Emma och Sofia ta nästa kull barn så att alla får komma iväg. Vägen dit med dess utsikt är mycket vacker och jag ser verkligen fram emot vår march. Det blir också ett bra tillfälle att prata med barnen en och en då det nu blir så att man pratar med många samtidigt.
Kwaheri från Cecilia
Nu är jag på barnhemmet och har varit här i dagarna tre och här har hänt mycket. Bland annat har Safaricom – Kenyas mobila telefonnätverk – kommit så långt att de har fått mobilt bredband! Gissa om det första vi köpte var ett sånt! Så nu kan jag skriva detta inlägg från barnhemmet, en tidigare omöjlighet. Vi har även fått en generator som drivs på bensin vilket gör att jag kan ladda min dator efter detta inlägg. Helt fantastiskt men något vi tar för givet där hemma. Faktum är att vi behöver numera sällan åka in till storstan för att ladda mobilen och kameran och detta innebär att vi såklart kan spendera mer tid med barnen. På tal om dem så var det en helt underbar känsla då vi kom in genom grindarna – barnen kände igen mig! Trodde jag inte faktisk och jag märkte verkligen hur mycket det betyder för dem att man kommer tillbaka. Att jag tyckte så mycket om dem att jag valde att ännu en gång flyga ned till dem. Det märks väldigt tydligt att det är enormt viktigt för barnen – att man kommer tillbaka, framförallt om man har sagt att man ska göra det, och det hade jag. Så det var egentligen bara att hålla mina löften. Till och med de minsta barnen, Mary, Jacinta och Shepkor, kom ihåg mig! Förra året fick jag truga till mig en kram men nu så kommer de självmant och lägger sig i min famn på kvällarna. I förrgår kväll låg jag i en av flickornas säng och barnen låg och satt runt omkring och i min famn och jag bara mös. Jag vet att många säger det men jag måste nog säga det jag med – det kändes som att jag kom hem till min storfamilj. Så nu har jag en i Sverige och en i Kenya. Man kan aldrig ha för många dock! Och lille Njoro som förra året var så liten och blyg och alltid sprang iväg då man försökte krama honom söker nu min blick och vi har små hemlisar med varandra. Igår kväll i mörkaste mörker försökte han till och med att skrämma mig, dock hörde jag små tassande fotsteg så jag blev som tur inte rädd, men det tror han att jag blev – jag är en bra skådespelerska! Igår var det sång och dans med TV tittande som avslutning. För dem av er som inte hört så har vi fått en TV! Den drivs av generatorn och har blivit ett välkommet inslag på lördagskvällen. Sången försökte sjunga med i men då det är på Swahili så gick inte det så bra, istället fick jag fokusera på dansen. Jag blev dock fokuset för kvällen då jag körde mina egna moves då jag inte är lika bra som barnen på att dansa och istället för att sång blev det skratt. Ja, man får ju bjuda till det lite. Filmen var en skiva med en komiker från Nigeria. Jag förstod ingenting och inte heller Sabine. Istället funderar jag på att leta reda på Lejonkungen så vi kan se en tecknad film som vi alla kan uppskatta. Den är ju även gjord med bakgrund i Tanzania/Kenya med de kända orden ’Hakuna Matata’ – inga problem som ju är Swahili och det som barnen pratar. Det bör ju vara hakuna matata att hitta den filmen här tänker jag!
Idag ska vi, jag och två volontärer som också är här Emma och Sofia, gå in till byn Kampi ya Moto som organisationen fått sitt namn ifrån. Där brukar vi bjuda barnen på läsk och en bulle. Nästa vecka ska Emma och Sofia ta nästa kull barn så att alla får komma iväg. Vägen dit med dess utsikt är mycket vacker och jag ser verkligen fram emot vår march. Det blir också ett bra tillfälle att prata med barnen en och en då det nu blir så att man pratar med många samtidigt.
Kwaheri från Cecilia
onsdag 13 januari 2010
Byggkillarna från Kattegatt-gymnasiet berättar om sin resa
Vår tid på Phyllis Memorial Children’s Home
Det har gått ungefär 2 månader sen vi kom hem från Kenya och när vi tänker tillbaka på vår tid på Phyllis Memorial Children's Home kan vi inget annat än längta tillbaka.
Om drygt en vecka anländer delar av den kenyanska byggskolan till Sverige för att ser hur vi har det och vi ska göra vårt bästa för att se till att deras vistelse blir lika händelserik och uppskattad som vår tid var hos er.
Byggskolan på Kattegattgymnasiet i Halmstad har under många år åkt på liknade projekt runt om i världen och för två år sen påbörjades samarbetet med Phyllis och i år var det vår årskurs tur att åka. Resan skulle vara i två veckor och målet var att bygga ett hus som skulle inrymma bibliotek, sjukstuga och administrationsrum.
Den 8:e oktober började vår resa, mycket förberedelser hade gjorts och det var skönt när vi äntligen kom iväg.
Resan tog långt tid men på eftermiddagen den 9:e oktober var vi framme, vi mottogs hjärtligt och kände oss välkomna direkt. De första sju dagarna var avsatta för byggandet av huset och den andra veckan för sightseeing och besök på den kenyanska byggskolan.
Byggandet gick bättre än vad vi hade förväntat oss, vi murade upp sju av nio skift, gjorde klart alla takstolar och all armering med god hjälp utav våra kenyanska kollegier som även ska färdigställa bygget.
Hoppas ni har det bra därnere och är nöjda med vårt jobb, det var ett äventyr vi aldrig kommer att glömma.
Mvh
Fredrik, Urban, Rasmus, Karin, Viktor, Fredrik, Joakim, Philip, David och Samuel
Killarna med barnen på barnhemmet
Killarna samarbetade med en byggskola i Nakuru, Kenya. På bild ses två av eleverna från vardera skola
Bygga, bygga, bygga! Huset ska bli sjukstuga, bibliotek och administrationslokal till personalen.
Det har gått ungefär 2 månader sen vi kom hem från Kenya och när vi tänker tillbaka på vår tid på Phyllis Memorial Children's Home kan vi inget annat än längta tillbaka.
Om drygt en vecka anländer delar av den kenyanska byggskolan till Sverige för att ser hur vi har det och vi ska göra vårt bästa för att se till att deras vistelse blir lika händelserik och uppskattad som vår tid var hos er.
Byggskolan på Kattegattgymnasiet i Halmstad har under många år åkt på liknade projekt runt om i världen och för två år sen påbörjades samarbetet med Phyllis och i år var det vår årskurs tur att åka. Resan skulle vara i två veckor och målet var att bygga ett hus som skulle inrymma bibliotek, sjukstuga och administrationsrum.
Den 8:e oktober började vår resa, mycket förberedelser hade gjorts och det var skönt när vi äntligen kom iväg.
Resan tog långt tid men på eftermiddagen den 9:e oktober var vi framme, vi mottogs hjärtligt och kände oss välkomna direkt. De första sju dagarna var avsatta för byggandet av huset och den andra veckan för sightseeing och besök på den kenyanska byggskolan.
Byggandet gick bättre än vad vi hade förväntat oss, vi murade upp sju av nio skift, gjorde klart alla takstolar och all armering med god hjälp utav våra kenyanska kollegier som även ska färdigställa bygget.
Hoppas ni har det bra därnere och är nöjda med vårt jobb, det var ett äventyr vi aldrig kommer att glömma.
Mvh
Fredrik, Urban, Rasmus, Karin, Viktor, Fredrik, Joakim, Philip, David och Samuel
Killarna med barnen på barnhemmet
Killarna samarbetade med en byggskola i Nakuru, Kenya. På bild ses två av eleverna från vardera skola
Bygga, bygga, bygga! Huset ska bli sjukstuga, bibliotek och administrationslokal till personalen.
måndag 11 januari 2010
Nu är det dax igen - Cecilia, volontärsamordnare för Phyllis Memorial, åker ned igen!
Nu är det dags för mig att åka tillbaka till mitt älskade barnhem! Jag heter Cecilia och jag är för närvarande aktiv inom Kampi ya Motos barn och volontärsamordnare, men även jag längtar efter barnen och har nu fått chansen att åter besöka dem. Jag åker den 20:e januari vilket är väldigt snart och jag har turen att få åka ned med Sabine Gartner, som är en av föreståndarna för barnhemmet. Jag var på barnhemmet för ca 1 år sedan och då var jag där tillsammans med Elna Fredriksson, nuvarande faddersamordnare, och vi hade jätteskoj. Vi lekte och pärlade med barnen, rensade ris och umgicks med personalen. Vi satte upp klädlinor, städade sovsalar och hjälpte till i skolan bland mycket annat. Allt var så spännande och nytt, men nu känns det som att komma tillbaka till sin egna STORA familj. Mitt fadderbarn väntar på mig har hon berättat och det ska bli extra roligt att besöka henne och se hur det har gått under året. Vi har mycket att ta igen. Jag längtar även efter att se om de minsta barnen kommer ihåg mig – jag hoppas det!
Denna resa kommer att bli lite annorlunda, jag kommer som sagt att åka med Sabine och tillsammans ska vi se hur mycket det kan kosta att borra en brunn på barnhemmet, vad ett nytt hus till personalen kan kosta, om vi kan bygga nya toaletter med mera. Två av våra volontärer som snart ska åka ned, Emma och Sofia, har också fått en stor summa från Rotary i Gävle att spendera på barnhemmet och tillsammans ska vi fundera ut hur vi bäst kan använda dessa. Ett förslag är att fylla vårt nya bibliotek med massor av böcker och material, och förhoppningsvis kommer det att bli så!
Vi hörs av snart igen!
Vänliga hälsningar Cecilia Schubert
Denna resa kommer att bli lite annorlunda, jag kommer som sagt att åka med Sabine och tillsammans ska vi se hur mycket det kan kosta att borra en brunn på barnhemmet, vad ett nytt hus till personalen kan kosta, om vi kan bygga nya toaletter med mera. Två av våra volontärer som snart ska åka ned, Emma och Sofia, har också fått en stor summa från Rotary i Gävle att spendera på barnhemmet och tillsammans ska vi fundera ut hur vi bäst kan använda dessa. Ett förslag är att fylla vårt nya bibliotek med massor av böcker och material, och förhoppningsvis kommer det att bli så!
Vi hörs av snart igen!
Vänliga hälsningar Cecilia Schubert
onsdag 30 december 2009
Sandra har kommit hem till kylan
Nu har vår långtidsvolontär Sandra kommit hem och hon skriver här ett avslutningsinlägg och hur hennes resa har varit. // Cecilia, Volontärsamordnare
Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Och den 31 august var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga risen, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssyselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till, Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!
Många kramar från Sandra
Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Och den 31 august var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga risen, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssyselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till, Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!
Många kramar från Sandra
fredag 11 december 2009
Julmys och julfix!
Idag är jag inne i stan igen, faktiskt för sista gången! För nästa gång jag är här inne, så ska jag ta mig till Nariobi.. Kan ni tänka er, det har alltså då redan gått nästan 3 och en halv månad. Ja, tiden bara springer iväg.
Det är tredje advent på Söndag och alltså lucia. När jag kom till stan idag så hörde jag julmusik. Det kändes lite märkligt måste jag säga. För ska det inte vara kallt och mörkt runt julen? :) Här är det precis tvärtom, ljust och varmt. Men det är inget jag klagar över direkt. Inte riktigt van vid det bara.
På Phyllis är allting som vanligt. Ett lugnt och fridfullt tempo. Alla barnen är lediga och det är mys som gäller. Men såklart även på Phyllis pratas det om julen och alla är mycket förväntansfulla! De frågar mig ständigt om jag verkligen ska hem den 20! Varför inte stanna ett par dagar till och fira jul med oss?! Jag har inget jättebra svar pa deras frågor :) Men måste ju hem någon gång...
Julen för alla på barnhemmet är att Sabine och Jacinta kommer hit (Sabine som hjälpt Jacinta att utveckla barnhemmet, och Jacinta som startat det från början). Det är god mat som gäller, inte den vanliga maten. Utan nu är det chapati, mungubönor och getkött och annat gått som gäller! Det finns även en julgran och lite olika julpynt som vi snart ska sätta upp. Är inte alla barn ivriga och nyfikna inför julen??!! Och jag förstår dem precis, det är mysigt med jul!
Dock är det inte direkt någon julstress här inte... Utan alla fortsätter i sitt polepole tempo. Något som vi borde följa lite grann faktiskt.
Vi har inte gjort så mycket julpynt och julpyssel ännu, men denna vecka som kommer ska det bli mer sådant för nu har jag tryckt ut lite material som vi kan använda oss av! Så nu ska här pysslas som bara den!! Annars, så är spel och promenader de bästa sysselsattningarna just nu. Det finns alltid något av det under dagarna som går här.
Jag hade också tvättat mitt hår, då tyckte en av tjejerna att det såg ut som fjädrarna på en höna! Haha. Så hon tog tag i det och flätade mitt hår. Jag hade små gummiband som dem använde. Så nu har jag äkta kenyanska flätor i hela håret! Och jag gillar det.. :) Ska spara det tills jag kommer hem : D! Som de säger, Aunti, now its looking smart! Haha.
Och jag är nu inne pa min sista vecka här! Tråkigt men sant. Som sagt, tiden flyger iväg. Men ser framemot veckan som kommer. Är lika spänd som barnen på Jacintas ankomst, som kommer att bli på Söndag! Det ska bli roligt att få träffa henne..!
Fira lite Lucia för mig med. Så ska jag njuta av solen och äta lite ugali för er.. :)
varma hälsningar från Sandra, nuvarande volontär på Phyllis Memorial
Det är tredje advent på Söndag och alltså lucia. När jag kom till stan idag så hörde jag julmusik. Det kändes lite märkligt måste jag säga. För ska det inte vara kallt och mörkt runt julen? :) Här är det precis tvärtom, ljust och varmt. Men det är inget jag klagar över direkt. Inte riktigt van vid det bara.
På Phyllis är allting som vanligt. Ett lugnt och fridfullt tempo. Alla barnen är lediga och det är mys som gäller. Men såklart även på Phyllis pratas det om julen och alla är mycket förväntansfulla! De frågar mig ständigt om jag verkligen ska hem den 20! Varför inte stanna ett par dagar till och fira jul med oss?! Jag har inget jättebra svar pa deras frågor :) Men måste ju hem någon gång...
Julen för alla på barnhemmet är att Sabine och Jacinta kommer hit (Sabine som hjälpt Jacinta att utveckla barnhemmet, och Jacinta som startat det från början). Det är god mat som gäller, inte den vanliga maten. Utan nu är det chapati, mungubönor och getkött och annat gått som gäller! Det finns även en julgran och lite olika julpynt som vi snart ska sätta upp. Är inte alla barn ivriga och nyfikna inför julen??!! Och jag förstår dem precis, det är mysigt med jul!
Dock är det inte direkt någon julstress här inte... Utan alla fortsätter i sitt polepole tempo. Något som vi borde följa lite grann faktiskt.
Vi har inte gjort så mycket julpynt och julpyssel ännu, men denna vecka som kommer ska det bli mer sådant för nu har jag tryckt ut lite material som vi kan använda oss av! Så nu ska här pysslas som bara den!! Annars, så är spel och promenader de bästa sysselsattningarna just nu. Det finns alltid något av det under dagarna som går här.
Jag hade också tvättat mitt hår, då tyckte en av tjejerna att det såg ut som fjädrarna på en höna! Haha. Så hon tog tag i det och flätade mitt hår. Jag hade små gummiband som dem använde. Så nu har jag äkta kenyanska flätor i hela håret! Och jag gillar det.. :) Ska spara det tills jag kommer hem : D! Som de säger, Aunti, now its looking smart! Haha.
Och jag är nu inne pa min sista vecka här! Tråkigt men sant. Som sagt, tiden flyger iväg. Men ser framemot veckan som kommer. Är lika spänd som barnen på Jacintas ankomst, som kommer att bli på Söndag! Det ska bli roligt att få träffa henne..!
Fira lite Lucia för mig med. Så ska jag njuta av solen och äta lite ugali för er.. :)
varma hälsningar från Sandra, nuvarande volontär på Phyllis Memorial
onsdag 9 december 2009
Kenyanska föräldrar
En dag denna veckan var jag tvungen att bege mig till Kamp ya Moto för att inhandla bröd. När jag var på väg dit, så följde vår kära hund med mig.. Hon gick så snällt lite snett bakom mig hela tiden. Dock fick jag bära henne ett par gånger då vi kom in i Kampi ya Moto. Människorna hade hemskt roligt åt oss i alla fall. En muzungu kommer gåendes bärandes på en hund. Det var nog dagens höjdpunkt för många.. haha! Ja vad gör man inte för att framkalla lite skratt.. :)
Jag har även delat ut lite kläder till barn som behövde det. Barnen blev otroligt glada, och jag hade nog minst lika roligt! Jag fick klä alla dem små och ge ut massvis med söta gulliga kläder. :) Som sagt, jag hade nog minst lika roligt som barnen..haha!
Rachel, en av kvinnorna i personalen hjälpte mig, och hon hade också roligt. Hon klädde på sig alla möjliga kläder och såg lite smått galen ut efter ett tag.. Men otroligt söt.
Morris, barnhemmets kock och alltiallo, och Rachel kallar mig för deras dotter och jag har sagt till dem att de får vara mina föräldrar när jag är här.. :) Dock har dem otroligt roligt åt att jag kallar Morris för Pappa Sandra och Rachel för Mamma Sandra. (I kenya kallas man efter äldsta barnets namn) För då innebär det att de är ett par, vilket de inte är i verkligheten.. :) Men dem hade otroligt roligt åt det!
Även en av kvinnorna som heter Sara, kallar mig för hennes dotter. Vilket då innebär att Morris nu har fått två fruar.. :)Haha.
Igår innan Ugalin på kvällen kom Morris till mig och tog mig i handen. Det är det nya. När vi två går och håller varandra i handen, då är det kvällsmat. Barnen dör och tycker det är så himla roligt!
Han sa lite sådar lagom tyst till mig att han hade mat till mig. Då hade han köpt en jättestor avokado till mig. Jag blev jätterord och otroligt glad. Det betydde jättemycket för mig. Att han tänkte och köpte något till mig...
Blev nästan som honom, gråtfärdig. Min söta lilla Kenyanska pappa är alldeles för söt.
Varma hälsningar från Sandra
Uncle Morris och auntie Rachel
Jag har även delat ut lite kläder till barn som behövde det. Barnen blev otroligt glada, och jag hade nog minst lika roligt! Jag fick klä alla dem små och ge ut massvis med söta gulliga kläder. :) Som sagt, jag hade nog minst lika roligt som barnen..haha!
Rachel, en av kvinnorna i personalen hjälpte mig, och hon hade också roligt. Hon klädde på sig alla möjliga kläder och såg lite smått galen ut efter ett tag.. Men otroligt söt.
Morris, barnhemmets kock och alltiallo, och Rachel kallar mig för deras dotter och jag har sagt till dem att de får vara mina föräldrar när jag är här.. :) Dock har dem otroligt roligt åt att jag kallar Morris för Pappa Sandra och Rachel för Mamma Sandra. (I kenya kallas man efter äldsta barnets namn) För då innebär det att de är ett par, vilket de inte är i verkligheten.. :) Men dem hade otroligt roligt åt det!
Även en av kvinnorna som heter Sara, kallar mig för hennes dotter. Vilket då innebär att Morris nu har fått två fruar.. :)Haha.
Igår innan Ugalin på kvällen kom Morris till mig och tog mig i handen. Det är det nya. När vi två går och håller varandra i handen, då är det kvällsmat. Barnen dör och tycker det är så himla roligt!
Han sa lite sådar lagom tyst till mig att han hade mat till mig. Då hade han köpt en jättestor avokado till mig. Jag blev jätterord och otroligt glad. Det betydde jättemycket för mig. Att han tänkte och köpte något till mig...
Blev nästan som honom, gråtfärdig. Min söta lilla Kenyanska pappa är alldeles för söt.
Varma hälsningar från Sandra
Uncle Morris och auntie Rachel
fredag 4 december 2009
Sandra bloggar om fadderskapet och sitt fadderbarn
Som ni alla nog har förstått så har min dröm länge varit att få åka till Afrika som volontär. Men det har även varit att få ett fadderbarn! Organisationerna är många och möjligheterna är oändliga, men jag har aldrig hittat rätt eller känt att dem organisationerna var något för mig då de oftast är stora och opersonliga.
Sedan hittade jag Phyllis, vilket jag är otroligt tacksam för och jag visste att fadderskapet var en möjlighet, men jag hade inte det i tankarna när jag först änlande. Först kändes det konstigt att välja ut ett av barnen från alla andra. Hur skulle jag välja och var det inte orättvist?
Men ju längre tiden gått och ju mer tid jag spenderat med barnen har jag börjat att inse att jag faktiskt har fastnat för en del lite mer än andra (även om alla fortfarande är underbara).. Vi har knytit band och kommit varandra nära.
Jag började också sakta men säkert förstå hur mycket detta fadderskap betyder för barnen. Men notera att de vet inget alls om att det är pengar involverade! Det som betyder mycket för dem, är att någon utanför barnhemmet bryr sig om dem. Någon så långt borta som i Sverige! Det viktiga för dem är att de ibland får något brev och att någon tänker på dem. Alla vet om att det finns faddrar, eller sponsorer som dem kallar det här. Även de 4 nya barnen är väl informerade om detta. Det pratas om det och den nya pojken John sa till mig "När jag får en sponsor, kommer jag att bli den lyckligaste". Och när Unn berättade för sin pojke Joel att hon ville bli sponsor för honom gav han henne världens största leende och blev verkligen jätteglad! Som sagt, fadderskapet betyder otroligt mycket för dem.
Men vad innebär fadderskapet och vad är det man gör egentligen? Barnen vet som sagt ingenting om pengarna (vilket är bra). Det "enda" man gör är att skriva brev då och då till sitt fadderbarn, men även det är frivilligt dock VÄLDIGT uppskattat. Man får även lov att skicka en liten julgåva till sitt fadderbarn, (men inga andra presenter under året!) och man får lov att besöka sitt fadderbarn. Men det som jag tyckte var så bra med detta var att det blir ett så personligt fadderskap, framförallt för oss som varit här på Phyllis!
Jag och ett av barnen, Beatrice, har verkligen funnit varandra. Jag och Beatrice träffades första gången i en Matatu (liten mini-buss). Jag var påväg hem ifrån Nakuru och hon hade blivit hemskickad från sin skola eftersom hon var ganska sjuk. Vi började prata direkt och under tiden hon var hemma (på Phyllis), så umgicks vi och pratade mycket. När hon åter blev frisk åkte hon tillbaka till sin skola. Hon kom tillbaka en gång till när dem hade en lång helg och jag märkte att jag saknade henne. Men ännu mer tydligt blev det när hon kom hem från skolan för julledigheten nu i November hur väl vi funnit varandra. Det kändes naturligt att bli hennes fadder. När jag fick veta att jag kunde bli hennes fadder blev jag otroligt glad och det leendet hon gav mig när jag berättade det för henne kommer alltid att finnas med mig. Allt annat försvann för mig när jag insåg vad detta betyder för henne. Nu har jag hittat den rätta organisationen för mig och det bästa är att jag verkligen kan följa Beatrice och peppa henne under hennes liv! Det blir personligt helt enkelt, vilket jag tycker om!
Soliga hälsningar från Sandra!
Fadderskap för ett av barnen på Phyllis Memorial är möjligt för alla intresserade. Kostnaden att blir fadder är 250 kr/månaden för barn som går i grundskolan och 350 kr/månaden då barnen börjat på gymnasiet, då skolkostnaderna stiger. ALLA fadderskapspengar går till hela Barnhemmet, och inte direkt till 'ditt' fadderbarn. Fadderskapet ser till att barnen har ett hem i framtiden och allt de behöver. Fadderskapet innebär möjligheten att forma en speciell kontakt med ett visst barn, genom brevväxling och ett eventuellt besök, men barnet förfördelas inte. Läs mer om fadderskapet på vår hemsida www.kampiyamotosbarn.se eller maila fadder@kampiyamotosbarn.se för mer information. Du kan nu också bli Barnhemsfadder som är ett slags fadderskap för hela barnhemmet. Då kostar det minimum 150 kr/månaden men du måste meddela fadderansvarig (se mail ovan) att du vill bli Barnhemsfadder - släng iväg ett mail helt enkelt och få det bekräftat. Vi har även autogirot igång och man kan ansluta sig till den och göra betalningen väldigt enkel, både för dig själv och för oss. Du kan ladda ner en blankett från hemsdan :)
Många varma hälsningar från Volontärsamordnaren Cecilia Schubert
Sandra och 'hennes' Beatrice
Sedan hittade jag Phyllis, vilket jag är otroligt tacksam för och jag visste att fadderskapet var en möjlighet, men jag hade inte det i tankarna när jag först änlande. Först kändes det konstigt att välja ut ett av barnen från alla andra. Hur skulle jag välja och var det inte orättvist?
Men ju längre tiden gått och ju mer tid jag spenderat med barnen har jag börjat att inse att jag faktiskt har fastnat för en del lite mer än andra (även om alla fortfarande är underbara).. Vi har knytit band och kommit varandra nära.
Jag började också sakta men säkert förstå hur mycket detta fadderskap betyder för barnen. Men notera att de vet inget alls om att det är pengar involverade! Det som betyder mycket för dem, är att någon utanför barnhemmet bryr sig om dem. Någon så långt borta som i Sverige! Det viktiga för dem är att de ibland får något brev och att någon tänker på dem. Alla vet om att det finns faddrar, eller sponsorer som dem kallar det här. Även de 4 nya barnen är väl informerade om detta. Det pratas om det och den nya pojken John sa till mig "När jag får en sponsor, kommer jag att bli den lyckligaste". Och när Unn berättade för sin pojke Joel att hon ville bli sponsor för honom gav han henne världens största leende och blev verkligen jätteglad! Som sagt, fadderskapet betyder otroligt mycket för dem.
Men vad innebär fadderskapet och vad är det man gör egentligen? Barnen vet som sagt ingenting om pengarna (vilket är bra). Det "enda" man gör är att skriva brev då och då till sitt fadderbarn, men även det är frivilligt dock VÄLDIGT uppskattat. Man får även lov att skicka en liten julgåva till sitt fadderbarn, (men inga andra presenter under året!) och man får lov att besöka sitt fadderbarn. Men det som jag tyckte var så bra med detta var att det blir ett så personligt fadderskap, framförallt för oss som varit här på Phyllis!
Jag och ett av barnen, Beatrice, har verkligen funnit varandra. Jag och Beatrice träffades första gången i en Matatu (liten mini-buss). Jag var påväg hem ifrån Nakuru och hon hade blivit hemskickad från sin skola eftersom hon var ganska sjuk. Vi började prata direkt och under tiden hon var hemma (på Phyllis), så umgicks vi och pratade mycket. När hon åter blev frisk åkte hon tillbaka till sin skola. Hon kom tillbaka en gång till när dem hade en lång helg och jag märkte att jag saknade henne. Men ännu mer tydligt blev det när hon kom hem från skolan för julledigheten nu i November hur väl vi funnit varandra. Det kändes naturligt att bli hennes fadder. När jag fick veta att jag kunde bli hennes fadder blev jag otroligt glad och det leendet hon gav mig när jag berättade det för henne kommer alltid att finnas med mig. Allt annat försvann för mig när jag insåg vad detta betyder för henne. Nu har jag hittat den rätta organisationen för mig och det bästa är att jag verkligen kan följa Beatrice och peppa henne under hennes liv! Det blir personligt helt enkelt, vilket jag tycker om!
Soliga hälsningar från Sandra!
Fadderskap för ett av barnen på Phyllis Memorial är möjligt för alla intresserade. Kostnaden att blir fadder är 250 kr/månaden för barn som går i grundskolan och 350 kr/månaden då barnen börjat på gymnasiet, då skolkostnaderna stiger. ALLA fadderskapspengar går till hela Barnhemmet, och inte direkt till 'ditt' fadderbarn. Fadderskapet ser till att barnen har ett hem i framtiden och allt de behöver. Fadderskapet innebär möjligheten att forma en speciell kontakt med ett visst barn, genom brevväxling och ett eventuellt besök, men barnet förfördelas inte. Läs mer om fadderskapet på vår hemsida www.kampiyamotosbarn.se eller maila fadder@kampiyamotosbarn.se för mer information. Du kan nu också bli Barnhemsfadder som är ett slags fadderskap för hela barnhemmet. Då kostar det minimum 150 kr/månaden men du måste meddela fadderansvarig (se mail ovan) att du vill bli Barnhemsfadder - släng iväg ett mail helt enkelt och få det bekräftat. Vi har även autogirot igång och man kan ansluta sig till den och göra betalningen väldigt enkel, både för dig själv och för oss. Du kan ladda ner en blankett från hemsdan :)
Många varma hälsningar från Volontärsamordnaren Cecilia Schubert
Sandra och 'hennes' Beatrice
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)