När barnen själva får dokumentera sin vardag

De senaste dagarna har barnen fått låna kamera och mobiltelefoner till att fotografera och filma med. Det är spännande att i efterhand kolla igenom kameran för att få syn på samma händelse som man själv är med i fast ur barnens olika perspektiv. Av extra intresse är detta eftersom jag studerar till fritidslärare och har ett stort intresse av att få en inblick i barnens livsvärldar. En sådan sak som att filma en pågående film i två minuter tycks fånga många barns uppmärksamhet, även att fotografera uppställda bilder framför water trucken på sig själv och sina vänner är vanligt förekommande. Detta är inget jag själv skulle ha valt att fotografera men det visar mig vad som fångar barnens intresse.

Vissa bilder som barnen tar är riktigt bra och det är härligt att se deras stolta uppsyn när de bär runt på kameran. Nackdelen med utlånandet av kameran leder dock till viss avundsjuka mellan barnen eftersom det är så många som vill låna.

Lite av en invand rutin under kvällarna har blivit att teckna vilket fungerar väldigt bra. Mestadels är det de yngsta barnen som tecknar men ibland deltar även de äldre barnen, då mestadels genom att skriva quotes ut bibeln eller visdomsord som de dikterat själva. Alla teckningar hängs upp i matsalen och nu har vi lyckats skapa en board med teckningar som går hela vägen runt matsalen.

High school killarna håller på att bygga ut utrymmet för kossorna eftersom de numera inte ska beta ute, då man vill undvika läbbiga sjukdomar som de kan råka ut för. Antisarna och de äldre tjejerna jobbar med att hacka jorden där nästa steg blir att plantera nya nyas.

Jacinta har börjat planera för ett växthus som ska byggas någon gång under januari. Det ska placeras mellan killarnas dorm och gästhuset på så vis skapas större odlingsmöjligheter för barnhemmet.
I kyrkan i söndags uppträdde de dansanta eleverna en korrigerad dans som de övat på i ca två veckor nu. Det var riktigt roligt att se. Två av de äldre killarna uppträdde även med varsin sång (playback), vilket uppskattades.

I veckan har även Tobias kommit tillbaka till barnhemmet. Det blev ett kärt återseende för barn och personal. Jag skulle precis till att servera ugali när ett kollektivt skrik utbröts i matsalen, alla blickade ut mot gården när Tim chauffören svängde upp på uppfarten. Det gick inte att ta miste på förtjusningen hos barnen. Reaktionen tydliggjorde den verkligheten som barnen ställs inför där volontärers återvändande till barnhemmet inte är någon självklarhet.

Jag har funderat mycket över hur jag ska förhålla mig till detta. När barnen har frågat om jag kommer att komma tillbaka till barnhemmet så har jag svarat att jag inte vet, att jag lovar att försöka men att det även är dyrt för mig att åka så därför vill jag inte lova någonting. Självklart vill jag veta hur det går för barnen och få dem att känna sig betydelsefulla men insikten att livet där hemma kanske drar mig åt oanade håll gör att jag sparar löftet.

Jenny