Ellinores avskedsinlägg

Den sista tiden i Kenya gick så rusande fort att mitt sista blogginlägg inte blev färdigt förrän nu. De sista dagarna tillsammans med barnen betydde så oerhört mycket för mig och jag är så glad att den sista tiden blev så bra.

 

Jag ordnade en avslutningsfest som var väldigt lyckad där vi åt god mat, hade fiskedamm, lekar och dans kvällen lång. Så många fina stunder har jag haft och många minnesbilder har etsat sig fast. Minnen och känslor som är svåra att beskriva och som känns så avlägsna nu när jag kommit hem och min andra vardag springer på obehagligt fort. 

 

Att ta avsked var riktigt svårt och jag gjorde det på det sätt jag gillar bäst; med att sjunga, på både swahili och engelska! Det blev kramkalas, fotosession och många tårar innan jag lämnade Phyllis för denna gång, fylld med så mycket minnen, tankar, sorg och kärlek att det nästan svämmade över.

 

Nu försöker jag få tid att sortera och samla ihop allt, under tiden återvänder jag till bilderna på alla underbara barn med världens finaste leenden och längtar redan tillbaka!

Förkylningar och planeringsmani!

Det verkar som att det har gått förkylning på barnhemmet. Jag blev drabbad häromdagen och låg nedbäddad med feber och yrsel. Som tur var så blev sjukan inte långvarig och jag var hyfsat kry redan dagen efter. Aktiviteten hos barnen har varit lägre än vanligt och jag tror att det kan ha att göra med att många känt sig hängiga. När man frågar dem som annars brukar skutta runt, hoppa upp och ner, som tar sig fram genom att hjula hur det är fatt med dem eftersom jag märkt att de verkat slitna så svarar det allt för oftast att det är bra med dem. Det verkar som att mentaliteten och uppfostran här bidrar till att man inte säger att man är sjuk. Visst får barnen mat till sina sovsalar om de inte mår bra men ofta försöker de bita ihop och släpa sig upp till matsalen trots att de inte är riktigt krya. Jag säger inte att detta är någons fel utan ser det snarare som en iakttagelse som intresserar mig. Det svenska uttrycket att bita ihop kommer väl till pass här, då det är precis vad många gör, de biter ihop och låtsas som att det regnar, som pappa brukar säga. 

Denna vecka har vi lagat köttbullar, grönsaksstuvning och makaroner, eller ja, vi och vi, jag låg mest och sov eftersom jag var dålig så jag får erkänna att Clara och Tobias skötte detta. De tog med sig några av de minsta in till staden för att handla och Jacinta bjöd de små på varsin läsk vilket jag fick veta av dessa uppspelta själar som försökte ruska liv i mig genom att berätta om den fantastiska upplevelsen de hade varit med om. Tänk vilket äventyr att lite spontant sådär få åka med in till Kampi ya Moto. De är för härliga! På kvällen blev det även disco, vilket alltid uppskattas.

Veckan som kommer är fullspäckad. Vi ska ha picknik med de äldre tjejerna som sällan får lika mkt uppmärksamhet som de yngre. Det ska bli mysigt att få kvalitetstid med dem. Sen ska vi iväg till Lake Nakuru på safari med de yngsta. 

Vi ska även ha födelsedagskalas eftersom barnen inte firar sina födelsedagar här så tänkte vi att de kan få en gemensamt firande men kakor och lekar. Sen på lördag är det nationaldagen. I samband med detta ska julklappar till barnen införskaffas och organiseras. Det kan hända att vi hade något hybris när vi slängde in alla planer under samma vecka men pole pole, inga problem. 

Avslutar inlägget med lite vardagsbilder: 

 /Jenny

Det krävs mod för att släppa in oss

I veckan som gått har vi påbörjat intervjuerna som kommer att skickas till alla barnens faddrar. Eftersom Tobias är faddersamordnare är det han som ansvarar för frågorna men självklart hjälper även jag och Jenny gärna till!

Det är ett väldigt roligt sätt att lära känna de barn man inte pratat med så mycket med. Det är trots allt drygt 80 fantastiska barn man möter varje dag och oavsett vem man är eller hur länge man är här så kommer man inte alla lika nära.

Det finns de barn som sätter sig i knät på en så fort man kommit hit, vissa vill visa runt och berätta och fråga allt på en gång. Sen finns det de som tar flera veckor att få någon kontakt med alls. Men som plötsligt en dag börjar busa eller tar mod till sig att fråga något.

 

Självklart finns det även dem som är allt för blyga eller inte alls är intresserade av att lära känna ytterligare nya volontärer som stannar ett tag för att sedan lämna dem igen. De barn som bott här länge har sett många volontärer och besökare komma och gå och visst kan jag förstå om det inte alltid är lika roligt och spännande. Kanske är det också därför en del av barnen varit lite tveksamma till intervjuerna från början. Men när vi väl satt oss är det alltid jätteroligt att prata om skolan, fritiden, framtiden, minnen och drömmar om jobb och resor.

Det har varit en del filmtittande i matsalen sedan vi kom hit också. Ofta är det de äldre som är snabbast på att välja film men häromdagen blev det en timme Tom&Jerry. Flera av de äldre valde då att gå iväg och göra annat men en efter en kom de tillbaka och till slut satt ett stort gäng i olika åldrar och skrattade så de kiknade. Så himla härligt att se alla engagerade blickar och höra alla underbara skratt! En av alla fina kvällar här på Phyllis Memorial!

 

/ Clara

En värld långt ifrån & mitt i världen

För varje dag jag är här blir det svårare att förstå att jag kommer åka härifrån. Att jag ska tillbaka till ett vintrigt sverige där jag inte kan gå ut barfota och julstressen kommit in på upploppet. Det känns helt ofattbart att jag inte ska få umgås med barnen här om några veckor. Mycket jag tänker på nu handlar om just det. Att jag kommer åka härifrån till det Sverige jag känt till i hela mitt liv. 

Istället för att gå kan man ju alltid hjula

 Samtidigt kommer barnen här leva på som om inget hänt. Världen som pågår utanför barnhemsområdet är väldigt avlägsen. Under tiden vi är här har vi valt att åka in till stan ca en gång/vecka. Det känns onödigt att åka in oftare och varje gång vi är där längtar jag tillbaka till barnen och undrar vad de gör. 

Killarna jobbar med nya kohuset

Det är framförallt tillfällena i stan som ger information om vad som sker hemma när inte sms:en till Sverige inte alltid når fram. Därför blir allt som händer där så svårt att ta in. Medan jag varit här och fått se både underbara och jobbiga saker har jag fått rapporter om hur oskyldiga människor skjutits ihjäl på gatorna i Paris och hur nationsgränser stängs fastän folk fortfarande tvingas fly över hela världen. Men tänk dig vad du känner om du hör på nyheterna om ett liknande dåd på andra sidan jorden. Kanske känner du hur tragiskt det är. Kanske mår du illa av att världen kan va så hemsk. Men ändå är det så långt bort att du inte riktigt kan ta in vad som hänt. Så känner jag när jag är här. Vi leker,  jagas, sjunger, ritar, pratar, funderar, skrattar och är trötta tillsammans. Ibland är någon ledsen men oftare möter man leenden. För oavsett hur världen ser ut i Sverige eller Europa är det här en så mycket tryggare plats för dessa barn än de platser de kommer från eller riskerade att hamna på.

Dansuppvisning i kyrkan på
söndagsmorgonen

Disken efter lunchen

Dagarna här handlar inte om att delar av världen känns som kaos eller att politiker leker med människors liv. Det handlar om att arbeta med djur, odling och hushållsarbete eller att studera. Samtidigt handlar allt om vad som händer i världen eftersom barnen här drömmer stort om sin framtid. Att vara här gör att världen känns ganska liten och ofattbart stor på samma gång.

/ Clara

När barnen själva får dokumentera sin vardag

De senaste dagarna har barnen fått låna kamera och mobiltelefoner till att fotografera och filma med. Det är spännande att i efterhand kolla igenom kameran för att få syn på samma händelse som man själv är med i fast ur barnens olika perspektiv. Av extra intresse är detta eftersom jag studerar till fritidslärare och har ett stort intresse av att få en inblick i barnens livsvärldar. En sådan sak som att filma en pågående film i två minuter tycks fånga många barns uppmärksamhet, även att fotografera uppställda bilder framför water trucken på sig själv och sina vänner är vanligt förekommande. Detta är inget jag själv skulle ha valt att fotografera men det visar mig vad som fångar barnens intresse.

Vissa bilder som barnen tar är riktigt bra och det är härligt att se deras stolta uppsyn när de bär runt på kameran. Nackdelen med utlånandet av kameran leder dock till viss avundsjuka mellan barnen eftersom det är så många som vill låna.

Lite av en invand rutin under kvällarna har blivit att teckna vilket fungerar väldigt bra. Mestadels är det de yngsta barnen som tecknar men ibland deltar även de äldre barnen, då mestadels genom att skriva quotes ut bibeln eller visdomsord som de dikterat själva. Alla teckningar hängs upp i matsalen och nu har vi lyckats skapa en board med teckningar som går hela vägen runt matsalen.

High school killarna håller på att bygga ut utrymmet för kossorna eftersom de numera inte ska beta ute, då man vill undvika läbbiga sjukdomar som de kan råka ut för. Antisarna och de äldre tjejerna jobbar med att hacka jorden där nästa steg blir att plantera nya nyas.

Jacinta har börjat planera för ett växthus som ska byggas någon gång under januari. Det ska placeras mellan killarnas dorm och gästhuset på så vis skapas större odlingsmöjligheter för barnhemmet.
I kyrkan i söndags uppträdde de dansanta eleverna en korrigerad dans som de övat på i ca två veckor nu. Det var riktigt roligt att se. Två av de äldre killarna uppträdde även med varsin sång (playback), vilket uppskattades.

I veckan har även Tobias kommit tillbaka till barnhemmet. Det blev ett kärt återseende för barn och personal. Jag skulle precis till att servera ugali när ett kollektivt skrik utbröts i matsalen, alla blickade ut mot gården när Tim chauffören svängde upp på uppfarten. Det gick inte att ta miste på förtjusningen hos barnen. Reaktionen tydliggjorde den verkligheten som barnen ställs inför där volontärers återvändande till barnhemmet inte är någon självklarhet.

Jag har funderat mycket över hur jag ska förhålla mig till detta. När barnen har frågat om jag kommer att komma tillbaka till barnhemmet så har jag svarat att jag inte vet, att jag lovar att försöka men att det även är dyrt för mig att åka så därför vill jag inte lova någonting. Självklart vill jag veta hur det går för barnen och få dem att känna sig betydelsefulla men insikten att livet där hemma kanske drar mig åt oanade håll gör att jag sparar löftet.

Jenny