Discodans och brännbollssöndag

 Hej igen trogna läsare.

Denna gång tänkte jag börja med att berätta om lördagen.

Allt började med att auntie Sarah hjälpte oss med att poppa 2,5 kg popcorn till kvällens disco.

Popcornshjälten Sarah

Sen var det dags för oss att tillaga pilau och massor med grönsaker. Pilau är kryddat ris (som i ärlighetens namn Uncle Maurice tillagade åt oss). Vi kokade kål, morötter, paprika, rödlök, tomater och chili. Det blev en god och uppskattad måltid.

Pilau gjort på 25 kg ris

5 kålhuvuden i en gryta.

Efter middagen var det dags för det efterlängtade discot, och vilket disco det blev. Jag och Irene hade blåst upp 50 ballonger som vi tänkte pryda matsalen med, men barnen hade andra tankar. Det tog dem ca 20 sekunder att spränga alla ballongerna. Men de jublade och skrattade så mycket att det var värt varenda blåsning för att få se deras glada miner. Sen dansades det och sjöngs kvällen lång endast med undantag för lite popcorn och saft. Dessa barn kan verkligen dansa. Det är nästan så att man önskade att man hade en liten procent av deras kroppsrytm. Men istället så fick jag hålla mig lite i bakgrunden med mina stela träben som jag föddes med.

Discot har precis startat

En riktig discokram

Popcorn + saft

Under kvällen visade även Uncle Maurice oss barnhemmets senaste tillskott.

Våra senaste bebisar

I söndags så var det lite småtrötta barn efter lördagens dansande. Men det hindrade inte oss från att spela lite brännboll. Lite kalabalik utbröt under lagindelningen så jag lät barnen själva lösa detta problem, och det gjorde de. Alla var välkomna att delta, stora som små. När väl spelet kom igång så var det två väldigt engagerade lag som gjorde sitt yttersta för att vinna. Och det utbröt ett stort segerjubel när Team Jacinta tillkännagavs segern.

Eunice smashar

Ruth håller tungan rätt i munnen

Susan och Sarah var mer intresserade av att leka med annat.

I övrigt så är det full fart med skola och övriga vardagssysslor. Men jag ertappade Dennis Kakwa med att göra något helt annat. Han höll på att tillverka någon sorts bil.

Uppfinningsrika Kakwa

Och lilla Johnny har byggt sin egen drake som han flyger med.

Johnny kiting (om han får säga det själv)

Ja som ni förstår så är barnen här väldigt kreativa och det är bara fantasin som kan stoppa dem. Det är väldigt kul att se vad de producerar.

Ja det var nog allt för denna gång.

Ha det så bra och på återhörande.

/ Uncle Tobias 

Senaste från Irene och Phyllis

Att valet börjar närma sig är något som märks i gatubilden. Valaffischer, kampanjer och flygblad syns till lite här och var. Ett första val pågick under tre dagar förrförra veckan, barnen var lediga från skolan och fick lite extra tid för bus och lek. Att det nu är över 100 barn vid Phylllis då internateleverna kommit tillbaka från lovet är något som tydligt märks på ljudnivån. Sången i kyrkan ekar högre och matkön är både längre och stökigare om kvällarna. Sommarvärmen har börjat komma. Sanden bränner mera mellan tårna, luften är tunnare och solen är stekhet både inne och ute. Nätterna har dock varit betydligt kallare. Det har medfört förkylning för både barn och volontärer - en förkylning som tar kål på både energi och humör.  

Förra söndagen packade vi väskorna med saft, kakor och godis och gick iväg på en picknick.Vi lät barnen ordna en kö i längdordning. Något som visade sig vara svårare än beräknat. Efter några försök var kön godkänd och saftkalaset kunde börja.

  

De flesta barn bestämde sig för att gå en extra lång promenad, något de snabbt kom att ångra. Då vi kom hem igen var alla både trötta och törstiga. Ruth flåsade redan halvvägs att hon minsann skall gå och lägga sig direkt och inte stiga upp innan morgon. Men jag säger som Joseph: genvägar är aldrig ett alternativ.

I lördags bjöds det på Pilau och grönsaker. Barnen åt med stor aptit och chilin brände i både näsa och hals. Då alla magar var mättade kickade discot igång. Det hela startade med att vi sprängde ett 50-tal ballonger. Dammet yrde och barnen var glada. De dansade och stojade i takt till musiken hela kvällen. 

Ett disco utan tilltugg är inget riktigt disco. Därför  poppade vi fem kilogram popcorn och bjöd på saft. Efter  energikicken orkade barnen dansa en stund till. 

Discot var fullbordat och både huvud och kropp var trötta innan discot slutade. På söndag var alla trötta och sovmorgonen  välförtjänt. Eftermiddagen spenderades uppe på fotbollsplanen med brännboll  på schemat. Bollen flög i luften och benen fick arbeta. Matchen slutade jämt men segerropet för det vinnande laget ekade över hela skolgården.

/Irene 

En kort läsning denna gång

Nu har familjen rest hem igen. Tiden gick alldeles för fort men det var härligt att få träffa Emeli igen. Ja även Mamma och Jan-Ivar också. Det var kul att visa dem hur min verklighet på Phyllis ser ut. Det var även både kul och känslosamt för mamma att få träffa sitt fadderbarn Catherine för första gången. Jag uppskattade även godiset som Emeli hade med sig till mig =)

Vi hade några dagar på Phyllis och sen åkte vi en sväng till Masai Mara.

Här på Phyllis är vardagen kommen igen. Skolan är i full gång och dagarna känns lite mera rutinmässiga. För mig personligen så är det mest skönt att vi är tillbaka med relativt regelbundna mattider. Frukost kl 6, uji kl 11, lunch kl 13 och middag kl 19. Det var nämligen lite si och så med tiderna under lovet.

Vi har numera biblioteket öppet som vanligt tre dagar i veckan och barnen verkar uppskatta det.

I söndags så tog vi med barnen på picknick. Vi gick förbi Shaees och Wendo (grannar) och satte oss på ängen och njöt av solskenet och utsikten.

Barnen fick själva organisera en kö från yngst till äldst för att erhålla fika. Efter en liten stund så lyckades de.

Kaos och förvirring när kön skall bildas

De lyckades riktigt bra till sist.

För mig personligen har drygt 12 veckor nu passerat på Phyllis och knappt 11 återstår. Det känns nästan som att det är dags att börja packa. Tiden går otroligt fort samtidigt som det känns som att jag spenderat en evighet här. Det har hänt så mycket under lovet och det känns som att allting man gör har sådan stor meningsfullhet.

Att jaga och kittla barnen på kvällarna är någonting som jag aldrig kommer att tröttna på. Däremot så har de börjat gadda ihop sig och jagar och kittlar mig numera. Detta är någonting som det måste bli ändring på.

Ja det blev ett relativt kort blogginlägg denna gång. Men håll till godo, vi har en del planerat som ni kommer att kunna läsa om senare.

Ha det så bra hemma i Svea Rike. Vi hörs snart igen.

/Uncle Tobias

2 vändor till Lake Nakuru och besök hos mormor mm.

God dag mina vänner.

Hör kommer det senaste som hänt på Phyllis med omnejd.

De två sista vändorna till Lake Nakuru är nu avklarade. Den 3dje januari bar det iväg med de minsta barnen samt auntiesarna Ruth och Sarah. Rachael och Maggie var krassliga så de stannade hemma. En tapper och entusiastisk skara begav sig iväg kl 0630. Det blev en lång dag för barnen och de fick se en himla massa djur. Dock så gömde sig lejonen allt för väl så vi hittade inte på dem. Men barnen hängde inte läpp för det.

Vi mötte tidigt ett gäng noshörningar.

Avkoppling efter fikapausen. 

Den 4de januari var det de äldstas tur. Med oss denna gång hade vi Uncle Maurice och Uncle Gidraph.  De äldsta tycker att det är himla skönt att komma bort en dag. Det blev lite längre pauser vid vattenfallet samt vid babianklippan denna gång.

Gruppbild vid baboon cliff,
Uncle Maurice stolt i mitten med sin nya matchtröja.

Den 5e januari åkte jag med Catherine, Catherine och Sarah till deras mormor. Mormor heter också Catherine så för att undvika missförstånd så kallar jag henne mormor. Det var en spännande resa dit. Efter en stund i matatu tillsammans med 25 andra (det finns endast 15 platser i en matatu) så var vi framme. Det tog ca 40 minuter att promenera därifrån till mormor. Denna promenad var i uppförsbacke. Hon bor högt uppe på ett berg. Otroligt fin utsikt.

Det var jätteintressant att se hur hon bodde och det var jättekul att se glädjen i barnens ögon när vi var framme. Det har gått många år sedan de var där sist. Släkt, vänner och präster hade samlats hemma hos mormor för att de ville träffa kusinerna samt för att de ville hälsa mig välkommen till byn och för att få sig en pratstund med mig. Det var en spännande dag och jag tror att alla var nöjda med dagen. Det var dock med visst vemod som vi var tvungna att åka hem igen. Men vem vet, kanske kommer vi tillbaka.

Mormor Chatherine tillagar chapati, mums!

Catherine och Sarah med släktningar.

Jag tillsammans med släktingar. 

I söndags spelade vi fotboll. Ja mycket mer än så behöver nog inte sägas. Jag deltog men det var extremt varmt så jag agerade släpande mittback under långa stunder. Beroende på vem man frågade om resultatet så verkade det som att alla var vinnare. Så det kändes som att man kunde nöja sig med det.

Obama, Bobo och Ruth var nöjda åskådare. 

I måndags så började skolan igen och under tisdagen och onsdagen så åkte high school barnen tillbaka till sina skolor och kommer hem igen i början av mars. Borderbarnen har börjat strömma in, så nu lagom när man lärt sig alla Phyllisbarnens namn, så är det många nya ansikten och namn att lära sig.

På lördag så kommer familjen hit på besök. Det ska bli härligt att träffa sambon Emeli igen efter dryga 10 veckor ifrån varandra. De ska spendera några dagar här tillsammans med oss på Phyllis innan vi gemensamt ska iväg på en liten tripp.

Nog för denna gång. Ha det bra hemma i förhoppningsvis kalla Sverige. Jag lovar er, här är det stekhett.

/ Uncle Tobias

2013

Det har gått sju dagar på 2013.

Det nya året firades med chili con carne och ris och med kyrka, bön och dans. En eld tändes efter tolvslaget på gården. 

Barnen satt runtomkring och pratade. De äldre var uppe och dansade ända in  på småtimmarna.

Barnen har nu börjat skolan, Väskorna de fick i julklapp matchar deras skoluniformer så fint.

Alla är ivriga inför det nya skolåret som öppnar  nya möjligheter och medför nya klasskompisar. Det ska bli skönt att komma in i gamla rutiner igen, 

vilket innebär tidig uppstigning och ännu tidigare kvällar!

I morgon åker highschool-  och universitetseleverna tillbaka till sina skolor. För dem som påbörjar sitt sista år är det extra roligt och spännande.

Ett år med hårt arbete och många prov väntar dem.

I söndags, sista dagen innan skolstarten blev det fotboll för hela slanten. 

Det var en jämn match och barnen var både trötta och sluta innan matchen hann bli klar.

De mindre barnen fick agera hejaklack och öva på segergester.

/Irene 

RVSC, LNNP x 2 och Nyår

Jaha då var det dags igen.

På annandagen så böt jag ut den traditionella annandagsbandyn mot en dag med 73 kenyanska barn på Rift Valley Sports Club. RVSC är en members only club som ligger centralt i Nakuru.

Vi var tvungna att ta barnen i två omgångar så bussen fick arbeta hårt denna dag.  Först på plats var de små. De bytte snabbt om och gjorde sig redo för bad. Vi lovade även de minsta att de skulle få bada så länge som de befann sig i mina händer. Det var otroligt roligt att se Paul, Dennis och Obama i vattnet.

Bus i poolen

Jag, Obama och Kageche

De äldre barnen fick sedan bada innan det var dags för lunch. Efter lunchen så var det fritt fram att leka i lekparken eller spela fotboll tills det var dags att resa hemåt.

Gungbrädorna var populära

Slänggungor i mindre format än Ola-Ikas

Jag vill passa på att tacka alla underbara själar hemma i Sverige som samlade in pengar åt mig innan jag reste hit. Tack vare er så kunde jag ge alla 78 barn en dag i Lake Nakuru National Park i julklapp. Så jag ska ta barnen i fyra omgångar till parken. Den första gruppen åkte den 28e december och det var barn i den äldsta åldersgruppen. Vi såg lejon, noshörning, zebror och giraffer mm.

Vi stötte på en lejonhona efter vägen

Gruppbild vid Makalia Waterfall 

Den 30e december var det dags igen. Kl. 06.30 bar det av till Lake Nakuru.  Denna gång med barn i mellanåldern. Det var bra entusiasm i början men efter en stund så tog den tidiga morgonen ut sin rätt. Men vi såg flodhästar, noshörningar och bufflar i mängder mm.  Och mot slutet av turen så uppenbarade sig ett lejon. Dagen var då fulländad.

Gruppbild vid Baboon Cliff

Så var vi framme vid nyår. Vi volontärer stod för matlagningen och det var chili con carne som stod på menyn.

Mums!

Efter maten så blev det dans och musik innan det var dags för en gudstjänst innehållande mycket sång ända fram till tolvslaget. Det var dock inte alla som orkade fira in det nya året.

Obama fick ge upp innan tolvslaget

Efter tolvslaget så tändes den traditionella brasan och musiken höjdes samt att dansen eldades på ännu mera. Det var tom så att jag bjöd barnen på några danssteg. Jag gav upp strax före tre på morgonen men ungdomarna körde på några timmar till.

Tack för denna gång. Vi hörs snart igen. Ha det fint

 / Tobias

Julafton och mycket mera.

God dag trogna läsare.

Ola-Ilkas slänggunger.
Jag har åkt dem för några dagar sedan.

Ett par veckor har gått sen sist och det har hänt en hel del.

Först och främst så har vi varit till Olo-Ika med de äldsta barnen. Vi var osäkra på om de skulle uppskatta det med det visade sig snabbt att de trivdes som fisken i vattnet. Det var slänggungorna som var mest uppskattat.

Härliga Ruth, alltid med
ett leende

Lilla Ruth har kommit ”hem” igen efter att ha varit hos sin släkt. Hon kom springandes och ropade ”Uncle Tobias” och kastade sig i famnen på mig. Det är en helt underbar känsla. Dessa barn är helt underbara.

Obama målar en ovanligt ofärggrann tomte.

Caren pyntar.

Vi har målat jultomtar som vi prytt väggarna i matsalen med. Lite julkänsla blev det trots att det inte är minus grader och snö ute.


Den 22a december hade vi filmkväll. Vi skulle se vilddjuren, en tecknad film, så vi visste egentligen inte om barnen skulle vara intresserade av att se den så vi safeade lite med att poppa popcorn till filmen. Eller snarare så var det Auntie Sarah som var hjälten denna gång. Hon ställde gladeligen upp på lite popcornspop. Så efter middagen fick alla barnen varsin mugg med popcorn och de flesta satt och tittade på filmen och verkade uppskatta den.

Popcornsmuggar.

Kvällens hjälte Auntie Sarah.

Familjebild

I söndags så var Catherine, Catherine och Sarahs mormor här och önskade tjejerna God jul. Jag blev bjuden på fika så vi hade en trevlig eftermiddag. Det var kul att träffa henne och barnen verkade jättenöjda. Jag blev även hembjuden till mormor så jag ska dit i januari.

Se så vackert.

Nu är vi framme vid 24e december, det som vi kallar för julafton. Vi volontärer gick upp kl 0530 för att äta frukost och sedan klä granen innan barnen vaknade till liv.

När väl barnen vaknat och gnuggat gruset ur ögonen så blev de saliga när de såg granen och att vi volontärer hade tomteluvor på oss och sa Merry Christmas.

Ruth kör lite tipp tapp.

Jag och Jacinta i solskenet. 

Trots att de firar jul den 25e så ville vi ha lite lyx, så vi böt bort ujin och ersatte den med glögg och pepparkakor. Detta verkade barnen uppskatta. Sen plockade vi ihop det sista med våra julklappspåsar till barnen. Det har varit ett projekt på ca åtta veckor att få ihop dessa påsar. Gun-Britt och Tove ska ha en stor eloge för sina insatser. De fixade mycket med dessa påsar innan de åkte hem till kalla Sverige. Jag vill även tacka Cederroth som skänkt massor med tandborstar. Alla barnen fick två tandborstar var i sina påsar.

Det här kunde en påse innehåll.

Många julklappspåsar blev det. 

Efter middagen så var den dans och hög musik i matsalen, Jag vet inte hur länge barnen röjde men eftersom vi klätt granen tidigt så fick vi kasta in handduken långt före barnen.

Så var äntligen dagen kommen. Den 25e december.

Uncle Maurice & Uncle Tobias

Det var full fart med styckning av maten samt att en ohygglig mängd potatis skulle skalas redan på morgonkvisten. När maten var förberedd så fortsatte dagen i ett ganska lugnt och behagligt tempo fram tills det att det var lunchdags. Det var en härlig känsla för personalen var alldeles spralliga när lunchen skulle serveras.

Till lunch fick vi pilau, potatismos med majs, getstuvning med grönsaker, kål, chapati och läsk. Det lös i barnens ögon och de fick riktigt stora portioner.

Barnen mumsar i sig av den otroligt goda maten.

Efter lunchen började barnens väntan på Father Christmas. Och kl 15 kom han äntligen. Barnen sjöng julsånger när jag var på ingång. Dvs jag var Father Christmas, eller Tomten om ni så vill. Det var så kul att se deras miner. Tomten hade med sig en säck med klappar som han delade ut till barnen, men det räckte bara till hälften. Sen tackade tomten för sig och önskade alla en god jul och meddelade att han kommer tillbaka nästa år. De barnen som ännu inte fått titta långt efter tomten som passerade ut från matsalen. Men han kom snabbt tillbaka. Han hittade en säck till utanför dörren. Jag tror att en del av barnen drog en lättandes suck när de fick se att han återvänt. Det var riktigt roligt att vara tomte åt dessa barn. Det är någonting som man sent kommer att glömma.

Father Christmas och James.

Father Christmas och Obama. 

Efter klappöppning blev det häng med barnen.
Alla hade ett stort leende på sina läppar.

Glada tjejer efter julklappsöppning.

Sen av tradition så går man en promenad. Det var ganska skönt med frisk luft efter att ha fått av sig tomtemasken och tagit ur kudden från skjortan. Jag lovar er att det rann längst mina kinder. Men det var det värt.

Till middag serverades det samma sak som till lunch, förutom läsken. Och jag lovar er, det var lika gott och lika mycket på tallrikarna denna gång också.

Kvällen spenderades i matsalen med musik och dans.

Detta är som sagt en jul som jag aldrig kommer att glömma. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fått chansen att spendera en jul på Phyllis. Tack alla som var med och förgyllde den.

Ja det var allt för denna gång. Jag har som vanligt säkerligen glömt en hel del detaljer med sånt är livet.

Ha det så bra hemma i kylan så hörs vi snart igen.

Kram på er.

Uncle Tobias