För sjätte gången - Tobias återbesök

För sjätte gången så landade jag i Nairobi och spendera ett antal timmar i bil innan jag äntligen kom fram till Phyllis Memorial Children´s Home. Denna gång har det gått 16 månader sedan jag senast rullade in genom grinden. Pirret och nervositeten är den samma varje gång, man tycker ju att man borde vänja sig men det flyger alltid tankar i huvudet. 

Är barnen och personalen glada över att jag kommer? Den frågan ställer jag mig alltid.

Svaret kom snabbt. Ruth kom springandes och gav mig en enorm kram så fort jag hade klivit ur bilen. Sedan så tog mig i handen och så skulle vi gå omkring och hälsa på alla. Personalen skrek ”welcome home” medan de hackade i landet. Men jag tog mig snabbt mellan sukumawikin och spenaten för att ge dem så stora kramar som bara de förtjänar. 

Sedan gick jag och Ruth upp mot lekplatsen vid skolan för att säga hej till de sista. Då fick jag se Shiro och Chebet på håll. De båda la benen på ryggen och sprang för allt de kunde och kastade sig i min famn, det är bland det finaste jag någonsin har varit med om. Det är dessa saker som gör att man saknar barnen varenda dag som man inte är med dem, och att man fortsätter att komma tillbaka år efter år.

Personalen hade i vanlig ordning fixat ugali och sukumawiki till min ankomst. Det är alltid lika uppskattat. 

Min saknade ugali

För mig personligen så är det alltid lite extra fint att få träffa vårt fadderbarn Jacinta. Det är fantastiskt att se att denna lilla flicka har blivit tonåring. Hon är nästan lika lång som mig, även om jag kanske bäst minns henne när hon var åtta år gammal och satt på golven och la pussel. 

Att se alla barnen år efter år växa upp är ett stort privilegier som jag är så tacksam för att jag får vara med om. Att ha haft möjligheten att få följa vissa av barnen från grundskolan, via high school och nu söker de sig vidare till universitet. Den känslan går inte riktigt att beskriva.

Jag och Jacinta

Jag och Frida

Denna gång så hade jag inga större planer för min vistelse, mer än att spendera all tid med barnen. Och det var precis vad jag gjorde. Jag besökte inte ens Nakuru.

Dagarna har egentligen bara handlat om att leka med barnen, spela fotboll, hacka grönsaker, göra pärlarmband och halsband samt göra armband av små gummisnoddar. Utöver detta så jag bara försökt att umgås och prata med barnen, att ge alla barnen tid.

Obama har tränat sin högerdojja

Susan spelar kula fast med frukter

Naomi, ett av barnhemmets nytillskott gör ett pärlhalsband

Gladys kämpar med sitt lite mer avancerade armband

Silyon, ett annat av barnhemmets nytillskott har precis lärt sig att göra armband av loom band.

Susan med sina pärlor

Barnen spelar memory

Det var två volontärer på plats när jag kom till Phyllis. Gabriella och Johanna hade stenkoll på läget och det märktes både på barnen och personalen att de har gjort ett väldigt bra intryck på alla under sina veckor på Phyllis. Så jag måste erkänna att jag till viss del red på vågen och var med på det som de hade planerat med barnen under den tiden som vi var på Phyllis tillsammans. 

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till Phyllis för man vet med säkerhet att det har hänt någonting nytt på området. 

Denna gång så fick jag se att man har byggt ett svinhus där det för tillfället bor ungefär 100 grisar. Detta är en del i att försöka göra barnhemmet så självförsörjande som möjligt. 

Utöver grisarna så har man massor med kaniner och höns, vilket det inte fanns så många av senast jag var här. Samt att man har låtit Mokona flytta in. Denna fina hund sov utanför gästhuset varje natt, jag inbillar mig att hon vaktade huset så att vi volontärer kunde sova gott.

Man har installerat en biogasanläggning så att man numera kan laga mat över gas istället för öppen eld i köket. Detta är helt suveränt då man slipper den annars tunga och tårframkallande röken, samt att man inte behöver köpa ved. Ytterligare ett steg i rätt riktning. 

Man har även installerat ett filter så att det numera finns rent vatten i kranarna. Så numera behöver inte man inte släpa vatten från Nakuru längre. Detta vatten är också bättre för barnen då deras tänder håller sig fräschare och tänderna blir inte lite missfärgade.

De senaste grislkultingarna

Vattenreningsfilter

Utöver allt detta så har det även tillkommit 11 nya barn sedan jag var på plats senast. Dessa barn har kommit in i gänget och när man träffade dem så kändes det som att de bott på Phyllis i många år. Det är underbart att se hur barnen på Phyllis välkomnar de nya barnen med öppna armar och ser till att de får den kärlek som de behöver.

Den 14e april så firade vi Good deeds day på Phyllis. Detta är någonting som firas i över 100 länder och det handlar alltså om att man ska göra någonting bra för världen. Det var många gäster som kom till barnhemmet för att prata med barnen och plantera olika sorters träd. 

Jag fick representera mig själv, Sverige och Kampi Ya Motos Barn genom att berätta lite om mig själv och vår organisation. Varför Kampi Ya Motos Barn finns och vad vi gör. 

Dagen avslutades med en fotbollsmatch mot Kampi Ya Moto FC. Dessvärre så blev det förlust för våra tappra hjältar i Phyllis. Men sett till förutsättningarna så ska vi vara stolta över insatsen. Jag själv deltog i en träningsmatch dagen innan, denna match pågick i 2x45 minuter och dagen efter så var min kropp på tok för sliten för att orka spela en match till. Det känns att man inte är 22 år längre. 

Presentation on Kampi ya Motos barn och Sverige

Inför trädplanteringen

Silyon planterar sitt första träd

Matchen mot Kampi ya Moto FC

I vanlig ordning så hade lagats mat också. Innan Gabriella, Johanna, Erik och Rebecca reste hem till Sverige igen så bjöd vi barnen och personalen på köttfärssås och spagetti med vitlöksbröd på sidan. Spagettin blev kanske inte riktigt al dente (eller vad det nu är italienarna kallar den) men köttfärssåsen var utsökt fick jag höra från alla. 

Lilian, Agnes och Mercy njuter av maten

De barnen som hade möjlighet att få hälsa på sina släktingar fick resa hem till dem några dagar innan jag reste hem. Släktingarna fick komma till Phyllis för att vara med på ett möte och sedan så fick de ta med sig barnen om de hade möjlighet. Barnen fick sedan stanna hos sina släktingar i tio dagar. 

Susan och Brians hade sett fram emot att få träffa sin mormor igen. Men ju längre dagen led så blev hoppet om att hon skulle komma allt mindre och mindre. Susan drog sig undan efter att hon sett sina vänner resa iväg. Men så fick hon höra utifrån vägen att mormor med trötta ben kom vandrandes mot Phyllis. Leendet som fanns på hennes läppar gick inte att ta miste på och hon sprang i rask takt in i flickornas sovsal för att byta om och packa sina finaste kläder så att hon var redo för avresa. Brian såg till att han hade sina finaste kläder och alla sina pärlhalsband på sig så att han var så fin som möjligt. Att se denna glädje i barnens ögon när de skulle få träffa sin mormor var fantastiskt att se.

Brian och Susan tillsammans med sin mormor

Kvällen innan barnen reste hem till sina släktingar så gjorde vi köttbullar med makaroner och grönsaksstuvning. I vanlig ordning så hjälpte Eunice och Obama mig med rullningen, i år var även Joy som är ny på barnhemmet med och hjälpte till. 10kg köttfärs blev i runda slängar 500 köttbullar som personalen tillagade med bravur i den vedeldade ugnen samtidigt som jag med hjälp av barnen kokade 12kg makaroner och gjorde en grönsaksstuvning. Resultatet blev helt underbart och barnen fick lägga sig med lite extra mätta magar.

Något som alltid slår mig när jag är på Phyllis är att alla verkligen hjälps åt med det som ska göras. Oavsett ålder och kön så bidrar all med det som de kan. Till exempel när vi skulle frakta stenar från barnhemmets grind till svinhuset så att man kan expandera det och ha ännu fler grisar. Alla hjälps verkligen åt.

Naomi bär så mycket hon orkar

Isaac och Silyon hjälps åt med sin sten

Agnes och Anastasiah tar hjälp av en säck

Under min sista dag så gick jag och auntie Maggie till Kampi Ya Moto för att handla kött, grönsaker och ris till kvällsmaten. Det är alltid skönt att ha med sig Maggie till marknaden då hon vet priserna så att man inte behöver betala överpris. Allt detta skickade vi hem med en motorcykeltaxi så att vi slapp bära allting. Läsken fick vi inte med oss men Kevin Joseph var snäll och erbjöd sig att cykla till Kampi Ya Moto för att handla den. Maten blev jättegod och barnen verkade väldigt nöjda.

Edwin, Joy och Eunice poserar med maten

Sista kvällen är alltid speciell på Phyllis och man vill liksom aldrig att den ska ta slut. Vi hade disco och lyssnade på musik och dansade hela kvällen men jag hann även med att sitta och mysa med de barnen som hade mer behov av det än att danska och härja.

Sista kvittot på att det var sista kvällen var när jag var i killarnas sovsal för att krama dem god natt. Jag märkte att Obama betedde sig lite underligt men jag tänkte att han fick säga till om det var något. Men sedan när jag kramade om honom så brast det för honom. Han var helt otröstlig. Denna lilla tuffa pojke som jag har känt sedan han gick första året i förskolan kunde inte sluta gråta. Jag satt med honom i sängen och försökte trösta honom så gott det gick. Det är riktigt tungt samtidigt som det är hedrande att man kan få ett barn att må på det viset.

När jag sen skulle säga hejdå till honom när jag skulle resa till Nairobi dagen därpå så var det inte lättare. Obama grät och grät och vi kramades i säkert 10 minuter utan att släppa varandra. Men när jag rullade ut från grinden så var det i alla fall en leendes Obama som stod och vinkade hejdå.

Jag är otroligt nöjd med min senaste vistelse på Phyllis Memorial Children´s Home. Det är alltid lika fantastiskt att få träffa barnen och personalen igen. Förhoppningsvis så ses vi snart igen.

Slutligen så vill jag passa på att tacka alla er som stödjer Kampi Ya Motos Barn och Phyllis Memorial Children´s Home. Med er hjälp har dessa barn en ljusare framtid att vakna upp till. De har mat på bordet varje dag och de har möjligheten att få gå i skolan. Jag hoppas att ni tycker att det är givande att stödja vår organisation så att vi kan fortsätta att rädda utsatta barn från misär och istället kunna ge dem den kärlek och trygghet som de förtjänar.

På återhörande.

Kram Uncle Tobias 

Isabelles första vecka vid Phyllis!

Första veckan är redan förbi! 

Direkt jag anlände till barnhemmet blev jag varmt välkomnad av personalen på ett väldigt fint sätt. 

När barnen kom hem från skolan fick jag först några nyfikna blickar men efter bara några minuter började frågorna komma, de undrar hur länge man ska stanna här och har massa frågor om Sverige! 

Barnen är verkligen roliga, smarta och omtänksamma och det är fint att se hur de äldre barnen ser till de små! 

De vill alltid hjälpa till och jag har hittills inte sett en enda sur min när det handlar om barnens sysslor! 

De vill gärna visa hur man tvättar kläder och liknande vilket jag är tacksam för. 

Alla, inklusive personalen, ställer verkligen upp om det dyker upp några frågor eller om man behöver hjälp. 

Här kommer lite bilder och en sång/dans video från dessa dagar! 

Vi hörs snart igen, 

Isabelle

Alla bilder och videon i detta inlägg är tagna av Isabelle Hägg

Nya volontären Isabelle är på väg till Phyllis!

Hej!

Mitt namn är Isabelle och nu börjar min resa mot Kenya och Phyllis Memorial Childrens Home! 

Jag är 24 år, bor i Luleå och studerar för tillfället förskollärarprogrammet vid LTU. Utöver studierna jobbar jag som barnskötare inom förskolan i Luleå och jobbar dessutom extra som barnvakt – att se barn lära och utvecklas är det roligaste som finns!

Volontärresan till Afrika har varit en dröm under många år och tack vare en peppande klasskamrat tog jag äntligen steget och gjorde slag i saken! Av en slump hittade jag Kampi Ya Motos Barn när jag sökte runt bland olika organisationer och kände direkt att det verkade som den perfekta möjligheten för mig! Jag kommer att spendera 8 veckor på barnhemmet och det känns väldigt skönt att ha föreningen som stöd under min resa. 

Det känns givetvis otroligt spännande att resa till en ny plats 7400 km bort där en annorlunda vardag där nya människor och upplevelser väntar. Att följa bloggen har dock varit ett bra redskap för mig att få en ungefärlig uppfattning kring vad jag kan förvänta mig, främst ett gäng härliga barn och duktig personal på barnhemmet! Jag ser mycket fram emot alla nya saker jag kommer lära mig i Kenya och framförallt att lära känna alla barn och har en härlig sommar tillsammans med dem!

Inför resan har jag med hjälp av familj och vänner samlat in kläder och prylar till försäljning i förmån för barnhemmet. Ett speciellt tack till min mamma som hjälpte mig med att sälja saker på loppmarknad där alla inkomster gick till insamlingen. Försäljningen gick jättebra och kunderna var väldigt intresserade att höra om organisationen och barnhemmet i Kenya.

Den kommande resan har minst sagt engagerat många – kollegor, studiekamrater från universitetet samt självklart min släkt och vänner – alla har varit så intresserade kring allt som har att göra med barnen på Phyllis och jag är säker på att många kommer följa bloggen och förhoppningsvis även hjälpa till och donera pengar!

/Isabelle

Gabriellas avskedsinlägg

Med ett pirr i magen klev jag ut ur bilen och jag minns fortfarande att de första nyfikna ögonen jag mötte var Omondis. Med sina stora nallebjörnliknande ögon sa han blygt "Hello"! Det var mitt absolut första möte med barnen på Phyllis. Och jag längtar tills nästa gång jag glider in i genom portarna i mitt afrikanska hem igen!

Den sista tiden på barnhemmet gick så fort och vi försökte att mest njuta av tiden. Vi hittade såklart på en del roligheter också. En av dem var när vi tog med alla i personalen på lunch. Jacinta stannade kvar på barnhemmet och så åkte jag, Johanna, anti Maggie, anti Sarah, anti Ruth, uncle Gidraf, Uncle Sammy och uncle Maurice med Matatu till Nakuru. 

Väl på plats valde damerna en restaurang och sen hade vi en väldigt rolig lunch tillsammans. De har gett oss så otroligt mycket så att kunna ge tillbaka i form av lite ledighet och god mat var de minsta vi kunde göra. En helt underbar eftermiddag!

Sedan kom Tobias till barnhemmet, vilken härlig människa! Och några dagar senare kom Rebecca (Johannas syster som också var 1 vecka på barnhemmet i februari) och Erik (Johannas pojkvän). Super kul med så mycket svenskar på plats.  

En av våra sista dagar så pärlade vi med alla barnen. Tanken var att de fick göra så många de ville och om de som ville kunde de ge några av de färdiga armbanden till mig och Johanna. Dessa tog vi med till Sverige och tanken är att sälja dem för att få in pengar till barnhemmet. 

Kevin var en av de som imponerade med sina kunskaper och gjorde riktigt fina armband som han både använde själv men också delade med sig av till de andra barnen.  

Vi bakade även chokladbollar med barnen under en eftermiddag. Barnen Eunice, Paul, Joy och Haron gjorde en fantastiskt insats och rullade över 300 bollar. Det blev succé och barnen tyckte det var super gott.

I övrigt försökte vi att njuta och klämma ut det sista av vår tid på Phyllis. 

Vår sista kväll på barnhemmet öppnade vi upp Restaurang Phyllis. Vi hade lagat Köttfärssås och Spagetti med vitlöksbröd. 10 kg kött och över 15 kg spagetti. Vilken tur att Tobias var där med sin erfarenhet, det är inte så lätt som man tror att laga mat till så många. Men han var till otroligt stor hjälp så för det är vi evigt tacksamma! När maten var klar fick barnen ställa sig på kö utanför matsalen och sen fick de gå in och sätta sig vid ett dekorerat långbord. 

Sedan serverade vi dem vid borden!

Det blev super mysigt och för en gångs skull satt alla ner, vid samma bord och åt tillsammans. Annars brukar alla sitta utspridda och  när man är klar så går man direkt, men nu skulle de verkligen njuta. 

Efter maten visade vi ett bildspel som jag och Johanna gjort med bilder från vår tid på Phyllis. Tyvärr gick strömmen så det fungerade inte att kolla på TVn.  Men vi löste det med att alla fick kolla på Johannas laptop. Det fungera bra ändå och blev väldigt mysigt! Medan blandade bilder från vår tid visades satt jag själv med stora bamsetårar rinnandes. Att tänka tillbaka på allt roligt vi haft gjorde att de kändes ännu värre att lämna.

Vi brukar krama barnen godnatt varje kväll när de ska sova och självklart gjorde vi det även vår sista kväll. Det var både sorgligt och fint och jag bad barnen att krama varandra godnatt varje kväll även när vi inte är där. Man märker att de behöver denna sista kram vid dagens slut. Många kramar så hårt att man tror de aldrig ska släppa taget och vissa vill ha både 2, 3 eller ännu fler kramar varje kväll. 

Det är något jag verkligen saknar!

För första gången under 2018 befinner jag i mig hemma i vår lilla lägenhet med min sambo! I Sverige! Jag har sagt till min familj och vänner  att jag önskar att alla min nära och kära åker med mig ner till Kenya och så bor vi alla på Phyllis. Jag saknar barnen så det gör ont i hjärtat och jag längtar så otroligt mycket tills jag är tillbaka!

Väl här hemma kommer jag alltså inte glömma bort vår älskade Kenyanska familj! Vi ska fortsätta berätta för människor och föreningar om våra älskade barn. Jag ska fortsätta be alla jag pratar med att bli månadsgivare. Något av det första min mamma och jag diskuterade min första kväll hemma var hur vi kan få in mer pengar till barnhemmet.

Jacinta gör ett helt fantastiskt jobb och välkomnar oss volontärer på ett väldigt fint sätt! Även personalen är världens finaste och speciellt Uncle Maurice (kocken) har lärt mig så mycket. Han är nog stoltast över att han lärt mig göra Ugali, det har han berättat många gånger! Jag saknar dem alla så otroligt mycket!

Vill även säga att de som vi haft kontakt med från Kampi ya Motos Barn har också varit fantastiska! Var och en på sitt sätt! 

Även att få spendera mina sista två månader med Johanna var också väldigt roligt! Att leva så tätt ihop under några veckor kan vara svårt och krävande, men med Johanna finns det inga bekymmer. Dessutom är hon fantastisk för barnen och det har varit en ära att ha henne där sista 2 månaderna.  

Detta blev ett långt inlägg och har du orkat dig läsa igenom allt och kommit hit vill jag bara säga några väl valda ord.

"Om du inte redan stöttar barnhemmet, så snälla, söta, rara gör det! Bli månadsgivare, besök barnen och barnhemmet, skänk kläder osv osv. Berätta för dina vänner om barnhemmet och låt alla få känna till dessa underbara barn. Om du redan stöttar barnhemmet så är det helt fantastiskt! Men glöm inte att skriva lite brev då och då. Har du bilder från Sverige eller en egen resa från Kenya så blir ju barnen så glada om du skickar ner dessa till dem. Barnen har många gånger stolt visat mig brev och fotografier från sina svenska vänner, de är så otroligt stolta över er!"

Älskade barn, vi ses snart igen. Nakupenda ❤

När slutet närmar sig..

Dagarna på Phyllis går i ett svep och de var ett tag sedan vi skrev ett blogginlägg nu! Förra söndagen skulle vi åka och bada men vi fick skjuta upp det en vecka, det kom nämligen 40 besökare från en kyrka! De hade med sig gåvor till barnhemmet och skulle göra lite aktiviteter. Det gjorde ju då inte såå mycket att det blev uppskjutet, även om barnen såklart var lite besvikna. 

På måndagen var vi med i skolan och vi tog även 1 porträttbild på varje elev på Phyllis Memorial Academy. De behövde nämligen en bild på varje barn till någon slags registrering, och då är det självklart att vi ställer upp. 

Tisdagen och onsdagen hade barnen Exams, för att sedan på torsdagen ha closing Day (skolavslutning)! Lärarna hade rättat allas prov så de fick sina resultat till torsdagen, fantastiskt att de hann med att rätta alla så snabbt! Vid 11 tiden på torsdagen samlades alla eleverna på skolan i ett stort klassrum och där höll lärarna tal. Sedan berättade de vilka 3 elever i varje klass som hade haft högst betyg på sina Exams! Många barnhemsbarn kom i toppen och då hurrade vi såklart! De uppmärksammade även de barn som hade förbättrat sig, vilket var otroligt kul att höra. 

Sen började lovet! I fredags hade vi lite lekar uppe vid skolan, vi hoppade säck och hade tipspromenad. Just tipspromenad tycker barnen är väldigt skoj och dessutom lär de sig mycket! 

I lördags åkte vi till Kabarak och badade. 17 glada barn gjorde sig redo och efter en tidig lunch gav vi oss iväg. Då bussen är på omlackering (sista mars måste alla skolbussar vara målade gula) fick vi åka kollektivt, men det gick kanon bra! Återigen hade vi en fantastisk dag, barnen uppförde sig väldigt bra. 

Masila imponerade med sina simkunskaper och även Omondi var duktig! Vissa tyckte att det är lite läskigt med vatten men så fort de varit i en stund så hade alla superkul! Dagen avslutades med fika för att sedan promenera ner till vägen för att återigen ta Matatu hem! 

I söndags kom det återigen besökare till barnhemmet.  Ett 20-tal vänner till Erastus (barnhemmets allt-i-allo) kom på besök.  Det lagades fantastisk god mat, spelade fotboll med oss och även andra lekar. En trevlig dag!

Nu bara njuter vi av tiden med barnen! Om vi inte ligger i sovsalarna och berättar historier eller lyssnar på musik så spelar vi spel, leker lekar, spelar brännboll, memory, målar naglarna, fixar håret eller något annat skojigt!

Detta inlägg blev mest en uppdatering vad vi gör här och inte så reflekterande, men vi försöker njuta av vår sista tid till max! 

Det är inte lätt att spendera 4 respektive 2 månader på en plats och sedan åka hem! Varje kram håller man kvar lite extra länge, varje samtal blir lite djupare, varje ögonblick vill man frysa och ha kvar för evigt! 

Vi är imponerade över hur dessa underbara barn välkomnar oss till deras hem med öppna armar! De bjuder in och tar med oss i familjen som den mest självklara saken i världen. Även om de såklart blivit uppfostrade till det så är det hjärtligt, det är äkta! Detta är vår nya kenyanska familj! 

Största kramarna från Gabriella och Johanna

Utflyker, regn och 5 nya barn!

Klockan visar 03.44. Jag hör små snarkningar här och där. Jag försöker att försiktigt vända mig om men sängen knisslar och knasslar så mycket så jag låter som en klumpig elefant. Jag somnar om och vaknar på morgonen när 25 tjejer gör sig redo inför dagen.

Inte ofta, men då och då sover vi över i tjejernas sovsal. Det är mysigt och blir nästan som ett litet pyjamasparty!

Under lovet så målades sovsalarna och en del av matsalen. Innan jag (Gabriella) åkte hade vi en liten insamling där nära och kära skänkte pengar till barnen och vi fick ihop över 3000kr. 

Vad har hänt sedan sist? Mycket!

Under lovet så målades sovsalarna och en del av matsalen. Innan jag (Gabriella) åkte hade vi en liten insamling där nära och kära skänkte pengar till barnen och vi fick ihop över 3000kr. 

Det behövdes fräschas upp med färg här så för pengarna köptes målarfärg och sen så målade de stora killarna. De gjorde ett fantastiskt jobb! När barnen sen började skolan igen så påbörjade jag och Johanna ett eget litet projekt, tvätta och laga alla gardiner. Efter lite uppfräschning så verkligen skiner de!

Förra söndagen så hade barnen som vanligt kyrka på förmiddagen. Under tiden satte vi upp hinderbana och tipspromenad vid skolområdet. 

Efter lunch kallade vi dit alla barn och sen lekte vi! Vi delade in dem i 5 lag med cirka 10 i varje. De stora tjejerna fick agera lagledare och gjorde det med bravur. Hinderbanan var så kul tyckte barnen så sista varvet sprang alla samtidigt! Kaosartat, men kul! Tipspromenaden innehöll frågor om Sverige, Kenya, djur och annat smått och gott. En mysig eftermiddag!

Denna söndagen åkte vi med 16 ungar och badade i Kabarak! Det var väldigt uppspelta barn som satte sig på bussen efter lunch. För vissa av barnen var de länge sedan de ens var utanför barnhemmet och skolan så bara bussfärd var en upplevelse. De skötte sig kanon bra och vi hade en fantastisk eftermiddag. På söndag är det dags igen och vi hoppas på en lika fin dag.

Regnperioden har också kommit igång så vi var lyckligt lottade som hade strålande sol just de timmarna vi var och bada. I barnhemmets växthuset växer det bland annat skummawiki och spenat för fullt. Vi har börjat så även i grönsakslanden och gräset lyser så grönt det är.

Sista delen av detta blogginlägg vill vi tillägna barnhemmet 5 nya barn. Två är bröder som efter föräldrarnas bortgång togs hand om sin storasyster. Vilket såklart inte är en lätt uppgift och speciellt inte för en ung tjej. De var ute till sent på kvällarna för att ordna mat och började även komma in i fel umgängeskrets. Så den 13 februari flyttade pojkarna hit till Phyllis. Två underbara killar. De har kommit in i livet på Phyllis fort och hittat sin plats.

Sedan har vi tre syskon till. 3 barn vars öde får även den mest känslokalla att brista i gråt. I början av februari blev deras moder brutalt mördad av deras far. Mamman och pappan hade separerat för nästan 10 år sedan och barnen hade bott med sin mamma. Nu blev de föräldralösa! Varje dag blir vi förvånade över hur fina dessa barn är. De har varit med om sin värsta mardröm! Men de kämpar på. De kommer såklart behöva mycket hjälp och stöd efter allt de varit med om! Men de är så tappra och rara. Sättet de är mot varandra och de andra barnen, sättet de pratar och beter sig, världens finaste ungar! Varmt välkomna

Kram Johanna och Gabriella