För sjätte gången - Tobias återbesök

För sjätte gången så landade jag i Nairobi och spendera ett antal timmar i bil innan jag äntligen kom fram till Phyllis Memorial Children´s Home. Denna gång har det gått 16 månader sedan jag senast rullade in genom grinden. Pirret och nervositeten är den samma varje gång, man tycker ju att man borde vänja sig men det flyger alltid tankar i huvudet. 

Är barnen och personalen glada över att jag kommer? Den frågan ställer jag mig alltid.

Svaret kom snabbt. Ruth kom springandes och gav mig en enorm kram så fort jag hade klivit ur bilen. Sedan så tog mig i handen och så skulle vi gå omkring och hälsa på alla. Personalen skrek ”welcome home” medan de hackade i landet. Men jag tog mig snabbt mellan sukumawikin och spenaten för att ge dem så stora kramar som bara de förtjänar. 

Sedan gick jag och Ruth upp mot lekplatsen vid skolan för att säga hej till de sista. Då fick jag se Shiro och Chebet på håll. De båda la benen på ryggen och sprang för allt de kunde och kastade sig i min famn, det är bland det finaste jag någonsin har varit med om. Det är dessa saker som gör att man saknar barnen varenda dag som man inte är med dem, och att man fortsätter att komma tillbaka år efter år.

Personalen hade i vanlig ordning fixat ugali och sukumawiki till min ankomst. Det är alltid lika uppskattat. 

Min saknade ugali

För mig personligen så är det alltid lite extra fint att få träffa vårt fadderbarn Jacinta. Det är fantastiskt att se att denna lilla flicka har blivit tonåring. Hon är nästan lika lång som mig, även om jag kanske bäst minns henne när hon var åtta år gammal och satt på golven och la pussel. 

Att se alla barnen år efter år växa upp är ett stort privilegier som jag är så tacksam för att jag får vara med om. Att ha haft möjligheten att få följa vissa av barnen från grundskolan, via high school och nu söker de sig vidare till universitet. Den känslan går inte riktigt att beskriva.

Jag och Jacinta

Jag och Frida

Denna gång så hade jag inga större planer för min vistelse, mer än att spendera all tid med barnen. Och det var precis vad jag gjorde. Jag besökte inte ens Nakuru.

Dagarna har egentligen bara handlat om att leka med barnen, spela fotboll, hacka grönsaker, göra pärlarmband och halsband samt göra armband av små gummisnoddar. Utöver detta så jag bara försökt att umgås och prata med barnen, att ge alla barnen tid.

Obama har tränat sin högerdojja

Susan spelar kula fast med frukter

Naomi, ett av barnhemmets nytillskott gör ett pärlhalsband

Gladys kämpar med sitt lite mer avancerade armband

Silyon, ett annat av barnhemmets nytillskott har precis lärt sig att göra armband av loom band.

Susan med sina pärlor

Barnen spelar memory

Det var två volontärer på plats när jag kom till Phyllis. Gabriella och Johanna hade stenkoll på läget och det märktes både på barnen och personalen att de har gjort ett väldigt bra intryck på alla under sina veckor på Phyllis. Så jag måste erkänna att jag till viss del red på vågen och var med på det som de hade planerat med barnen under den tiden som vi var på Phyllis tillsammans. 

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till Phyllis för man vet med säkerhet att det har hänt någonting nytt på området. 

Denna gång så fick jag se att man har byggt ett svinhus där det för tillfället bor ungefär 100 grisar. Detta är en del i att försöka göra barnhemmet så självförsörjande som möjligt. 

Utöver grisarna så har man massor med kaniner och höns, vilket det inte fanns så många av senast jag var här. Samt att man har låtit Mokona flytta in. Denna fina hund sov utanför gästhuset varje natt, jag inbillar mig att hon vaktade huset så att vi volontärer kunde sova gott.

Man har installerat en biogasanläggning så att man numera kan laga mat över gas istället för öppen eld i köket. Detta är helt suveränt då man slipper den annars tunga och tårframkallande röken, samt att man inte behöver köpa ved. Ytterligare ett steg i rätt riktning. 

Man har även installerat ett filter så att det numera finns rent vatten i kranarna. Så numera behöver inte man inte släpa vatten från Nakuru längre. Detta vatten är också bättre för barnen då deras tänder håller sig fräschare och tänderna blir inte lite missfärgade.

De senaste grislkultingarna

Vattenreningsfilter

Utöver allt detta så har det även tillkommit 11 nya barn sedan jag var på plats senast. Dessa barn har kommit in i gänget och när man träffade dem så kändes det som att de bott på Phyllis i många år. Det är underbart att se hur barnen på Phyllis välkomnar de nya barnen med öppna armar och ser till att de får den kärlek som de behöver.

Den 14e april så firade vi Good deeds day på Phyllis. Detta är någonting som firas i över 100 länder och det handlar alltså om att man ska göra någonting bra för världen. Det var många gäster som kom till barnhemmet för att prata med barnen och plantera olika sorters träd. 

Jag fick representera mig själv, Sverige och Kampi Ya Motos Barn genom att berätta lite om mig själv och vår organisation. Varför Kampi Ya Motos Barn finns och vad vi gör. 

Dagen avslutades med en fotbollsmatch mot Kampi Ya Moto FC. Dessvärre så blev det förlust för våra tappra hjältar i Phyllis. Men sett till förutsättningarna så ska vi vara stolta över insatsen. Jag själv deltog i en träningsmatch dagen innan, denna match pågick i 2x45 minuter och dagen efter så var min kropp på tok för sliten för att orka spela en match till. Det känns att man inte är 22 år längre. 

Presentation on Kampi ya Motos barn och Sverige

Inför trädplanteringen

Silyon planterar sitt första träd

Matchen mot Kampi ya Moto FC

I vanlig ordning så hade lagats mat också. Innan Gabriella, Johanna, Erik och Rebecca reste hem till Sverige igen så bjöd vi barnen och personalen på köttfärssås och spagetti med vitlöksbröd på sidan. Spagettin blev kanske inte riktigt al dente (eller vad det nu är italienarna kallar den) men köttfärssåsen var utsökt fick jag höra från alla. 

Lilian, Agnes och Mercy njuter av maten

De barnen som hade möjlighet att få hälsa på sina släktingar fick resa hem till dem några dagar innan jag reste hem. Släktingarna fick komma till Phyllis för att vara med på ett möte och sedan så fick de ta med sig barnen om de hade möjlighet. Barnen fick sedan stanna hos sina släktingar i tio dagar. 

Susan och Brians hade sett fram emot att få träffa sin mormor igen. Men ju längre dagen led så blev hoppet om att hon skulle komma allt mindre och mindre. Susan drog sig undan efter att hon sett sina vänner resa iväg. Men så fick hon höra utifrån vägen att mormor med trötta ben kom vandrandes mot Phyllis. Leendet som fanns på hennes läppar gick inte att ta miste på och hon sprang i rask takt in i flickornas sovsal för att byta om och packa sina finaste kläder så att hon var redo för avresa. Brian såg till att han hade sina finaste kläder och alla sina pärlhalsband på sig så att han var så fin som möjligt. Att se denna glädje i barnens ögon när de skulle få träffa sin mormor var fantastiskt att se.

Brian och Susan tillsammans med sin mormor

Kvällen innan barnen reste hem till sina släktingar så gjorde vi köttbullar med makaroner och grönsaksstuvning. I vanlig ordning så hjälpte Eunice och Obama mig med rullningen, i år var även Joy som är ny på barnhemmet med och hjälpte till. 10kg köttfärs blev i runda slängar 500 köttbullar som personalen tillagade med bravur i den vedeldade ugnen samtidigt som jag med hjälp av barnen kokade 12kg makaroner och gjorde en grönsaksstuvning. Resultatet blev helt underbart och barnen fick lägga sig med lite extra mätta magar.

Något som alltid slår mig när jag är på Phyllis är att alla verkligen hjälps åt med det som ska göras. Oavsett ålder och kön så bidrar all med det som de kan. Till exempel när vi skulle frakta stenar från barnhemmets grind till svinhuset så att man kan expandera det och ha ännu fler grisar. Alla hjälps verkligen åt.

Naomi bär så mycket hon orkar

Isaac och Silyon hjälps åt med sin sten

Agnes och Anastasiah tar hjälp av en säck

Under min sista dag så gick jag och auntie Maggie till Kampi Ya Moto för att handla kött, grönsaker och ris till kvällsmaten. Det är alltid skönt att ha med sig Maggie till marknaden då hon vet priserna så att man inte behöver betala överpris. Allt detta skickade vi hem med en motorcykeltaxi så att vi slapp bära allting. Läsken fick vi inte med oss men Kevin Joseph var snäll och erbjöd sig att cykla till Kampi Ya Moto för att handla den. Maten blev jättegod och barnen verkade väldigt nöjda.

Edwin, Joy och Eunice poserar med maten

Sista kvällen är alltid speciell på Phyllis och man vill liksom aldrig att den ska ta slut. Vi hade disco och lyssnade på musik och dansade hela kvällen men jag hann även med att sitta och mysa med de barnen som hade mer behov av det än att danska och härja.

Sista kvittot på att det var sista kvällen var när jag var i killarnas sovsal för att krama dem god natt. Jag märkte att Obama betedde sig lite underligt men jag tänkte att han fick säga till om det var något. Men sedan när jag kramade om honom så brast det för honom. Han var helt otröstlig. Denna lilla tuffa pojke som jag har känt sedan han gick första året i förskolan kunde inte sluta gråta. Jag satt med honom i sängen och försökte trösta honom så gott det gick. Det är riktigt tungt samtidigt som det är hedrande att man kan få ett barn att må på det viset.

När jag sen skulle säga hejdå till honom när jag skulle resa till Nairobi dagen därpå så var det inte lättare. Obama grät och grät och vi kramades i säkert 10 minuter utan att släppa varandra. Men när jag rullade ut från grinden så var det i alla fall en leendes Obama som stod och vinkade hejdå.

Jag är otroligt nöjd med min senaste vistelse på Phyllis Memorial Children´s Home. Det är alltid lika fantastiskt att få träffa barnen och personalen igen. Förhoppningsvis så ses vi snart igen.

Slutligen så vill jag passa på att tacka alla er som stödjer Kampi Ya Motos Barn och Phyllis Memorial Children´s Home. Med er hjälp har dessa barn en ljusare framtid att vakna upp till. De har mat på bordet varje dag och de har möjligheten att få gå i skolan. Jag hoppas att ni tycker att det är givande att stödja vår organisation så att vi kan fortsätta att rädda utsatta barn från misär och istället kunna ge dem den kärlek och trygghet som de förtjänar.

På återhörande.

Kram Uncle Tobias