Simning och Prayer´s Day

I söndags trotsade vi regnvädret och packade in 12 pojkar med 6 par badbyxor i skolbussen och styrde mot Kabarak och den efterlängtade poolen. Jag, badkruka som jag är, frös och skötte kameran på land men alla andra var modigoch slängde sig i. Killarna trädde på sig minst två simringar var, turades om med badbyxorna och övade både simning och plaskteknik under många glada skratt. Simturen blev inte så lång då vädret inte var på vår sida så vi stannade i Rafiki för att bjuda på varsin läsk och chapati. Det var minst lika uppskattat. I måndags var det full aktivitet här på Phyllis. Samstämmiga toner letade sig fram från skolan när flera klasser övade på sång- och dansnummer till Preyer's Day som skulle hållas under tisdagen tillägnat klass 8 som nästa vecka ska göra sina nationella prov. De som inte var upptagna med att sjunga hjälpte till att snygga till runtom på området. Under tisdagmorgonen fixades det sista och matsalen förvandlades till en vacker aula. I publiken satt elever, lärare, volontärer, föräldrar och släktingar. På plats fanns även en pastor, rektorn och andra från administrationen som höll tal och lockade till många skratt bland oss i publiken. Eleverna sjöng, ögonen kunde inte låta bli att tåras och håret på armarna reste sig. Det märktes tydligt att detta var en stor och viktig dag för alla, inte minst för åttorna som var dagens centrum, och de är nu peppade för att göra sitt allra bästa på proven nästa vecka. Onsdagen ägnade vi åt att städa och möblera om lite i gästhuset för att välkomna den nya volontären Klara som kommer på fredag. Kul! :) /Clara

Ny volontär på väg

Igår drack jag min första kopp chai (afrikanskt te) på fika hemma hos Jacinta och om tre dagar lämnar jag Sverige för att tillbringa fyra månader i Afrika. Det känns fortfarande extremt overkligt att jag om bara några dagar deltar i vardagen på Phyllis, kämpar med att lära mig alla namn och försöker undvika den starka solen. En verklighet så långt bort från den jag är van vid här i Sverige och det är med nervös och pirrig glädje jag försöker få ihop det sista i min (enorma) packning! Är grymt imponerad av allt det engagemang och stöd som kretsar kring barnhemmet i kampi ya moto härifrån Sverige och det känns fantastiskt att själv få bidra med det jag kan. Det ska bli spännande att äntligen få se allt med egna ögon, känna marken under mina fötter och andas luften där nere. Mitt namn är Klara, jag är nitton år och bor i Stockholm med min familj. Min kusin Micke och hans flickvän Julie var volontärer på Phyllis för två år sedan och har inspirerat mig mycket till att göra den här resan. Jag har tidigare besökt Tanzania på semester med min familj och insåg att det var tillbaka till östra Afrika jag ville efter skolan som jag blev klar med nu i våras. Jag brinner för människor och miljö, natur och litteratur! Att läsa, skriva, resa och uppleva nya saker är bland det bästa jag vet men också att njuta av tid med familj och vänner – alla de jag kommer sakna mycket den här vintern. De har gett mig ett enormt stöd inför den här resan och är en stor del utav min drivkraft att vilja hjälpa andra! Det känns härligt att också själv få sånt stöd och att så många andra är delaktiga i min resa och vill bidra med det de själva kan. Bland annat har jag fått över 25 par gamla fotbollsskor, lite kläder och annat smått och gott att ta med ner till barnen. Att min resa är en del av ett större sammanhang känns både meningsfullt och inspirerande och jag är så nyfiken på allt som väntar mig! Ser nu fram emot många fler koppar chai nere på barnhemmet och att få dela mina intryck och erfarenheter med alla er här på bloggen, alla ni som gör min resa möjlig. Vi hörs snart igen, nästa gång från afrikansk mark! Klara

Vardagen på Phyllis

Två underbara veckor på Phyllis har passerat och vi börjar känna oss som hemma vid det här laget. Vi börjar lära känna alla fantastiska människor och har blivit varmt välkomnade av både barnen och personalen. Gerd och jag hjälper ofta till i köket med att hacka sukumawiki, lök och tomater och rensa bönor. När det är dags för lunch och middag assisterar jag Maurice med tallrikar. Gerd har även tagit sig an evighetsgörat med att laga barnens kläder och hjälpen tas tacksamt emot. Lasse har börjat med vattenprojektet och byggandet av ett vattentorn och sitter ofta lutad över sina ritningar eller är iväg för att prata med personer som kan hjälpa honom. Jag och Gerd har även följt med barnen till skolan ett par gånger för att delta i några lektioner. Barnen är helt underbara här. Man behöver inte vänta speciellt länge innan någon kommer fram och vill prata om stort som smått, diskutera politik, prata om framtiden, ställa frågor om Sverige, eller bara fråga hur man mår och om man trivs. Jag har lärt mig några av barnens namn, långt ifrån alla men jag försöker lära mig ett par nya varje dag. De flesta av de mindre barnen har jag lärt känna bäst eftersom de inte går i skolan på eftermiddagarna. De skiner upp när man kommer ihåg deras namn och rusar fram med ett stort leende på läpparna för att göra en ”high five”. Vi umgås ofta ute på gården och de fnittrar förtjust om man jagar dem ett par varv runt huset. De har betydligt mycket bättre kondition än vad jag har och de suckar och utbrister finurligt ”Auntie, I´m falling asllep here!” när jag måste stanna för att hämta andan. Barnhemmet har även fått en ny liten kompis som anlände till Phyllis bara ett par dagar efter oss; Poppy. Poppy är en liten hundvalp som lyckas charma alla här på Phyllis och älskar att leka och busa med alla som ger honom uppmärksamhet. Under lördagskvällen anordnade vi en filmkväll i matsalen med lite godis som tilltugg. Barnen röstade fram filmen Ice Age och vi skrattade gott allihop åt det istäckta äventyret. Många av ungdomarna har frågor om vädret i Sverige och när jag har berättat om snön som jag har hört har fallit under veckan och om minusgraderna som väntar har de svårt att tro mig. Lika fascinerade som vi är över klimatet, naturen och kulturen här, lika fascinerade blir barnen när man berättar om Sverige – landet långt, långt borta.

/Auntie Clara

Ny volontär - Clara

I skrivande stund kan jag räkna timmarna tills planet lyfter på fingrarna. Hur många gånger jag än räknar och hur noga jag än tänker igenom det kommande dygnet går det inte ihop i min hjärna. ”Afrika vore ju en kul grej”, tänker jag, precis som jag gjorde för sex månader sedan och inser inte att det faktiskt händer på riktigt. Just nu. Jag heter Clara, är 19 år gammal och bosatt i Västerås. Afrika har länge varit en dröm och min resa dit började egentligen redan i våras. När studenten närmade sig med stormsteg och paniken över vad jag skulle vakna upp till dagen efter växte allt mer, kom reportaget om den tidigare volontären Tobias i lokaltidningen som en räddare i nöden. Att volontärarbeta har alltid funnits där någonstans i bakhuvudet och när jag besökte barnhemmets hemsida och bloggen kändes det helt plötsligt som en självklarhet. Jag är en riktig teaterapa som tillbringade tre år på det estetiska programmet med inriktning teater under gymnasiet. Jag har varit scout under största delen av mitt liv, skrivit i lokaltidningen, och jobbar nu som personlig assistent till en sjuårig kille; erfarenheter jag hoppas och tror att jag kommer att ha nytta av under mina tre månader på barnhemmet. Det är en ära att få dela min resa med er här på bloggen. Ser verkligen fram emot att höras av igen! /Clara

Två nya volontärer

Vi är ett par från Lund/Höllviken i Skåne som skall tillbringa en tid på barnhemmet. Lasse är 61 år, civilingenjör, och har jobbat som mekanisk konsult. Gerd är 54 år och har jobbat med ekonomi och personal hela sitt yrkesverksamma liv. Vi tycker mycket om att resa och har tidigare besökt olika länder i Afrika som turister. Känner att vi gärna skulle vilja se mer av "vardagen" och komma närmare befolkningen men främst kunna göra en humanitär insats. Sedan några månader har vi deltagit i Aktivgruppen för Kampi ya motos barn och hört flera lyriska berättelser om barnhemmet och ser mycket framemot att få uppleva detta på plats. Vi hoppas att kunna finna några intressanta uppgifter att hjälpa till med på Phyllis där våra kunskaper kan bidra på ett positivt sätt. Det svåraste för oss blir dock att lämna Selma katt här hemma, men vi vet att hennes gammelmattar kommer att ta väl hand om henne under vår resa. Lasse som älskar att cyklar ser med spänning framemot att ge sig ut och testa Kenyas vägar. Nu har vi börjat vår packning, sprutor är tagna, myggnät är inhandlat och vi är "taggade"! Hälsningar Gerd och Lasse

Fridas volontärberättelse.

Drömmen om Afrika har jag haft väldigt länge, under så lång tid att jag inte riktigt kommer ihåg när eller varför den väcktes.
 
Så var det en torsdagskväll i januari förra året som två kompisar och jag var iväg på en inspirationskväll med temat just drömmar. Föreläsaren ifrågasatte vad vi hade för framtidsplaner, det var en fråga jag gärna undvek då jag inte hade någon aning om vad jag egentligen ville ta vägen. Men så frågade han, "vad har du för dröm?". Min hjärna svarade automatiskt Afrika.
Han sa till oss att drömmen finns där av en anledning, det är en önskan ditt hjärta har och vill att du genomför.
 
När jag kom hem den kvällen satt jag uppe sent och sökte om volontärarbeten i östra Afrika och till sist hittade jag Phyllis hemsida.
 
Nu, äntligen mer än ett år senare har jag kommit hem efter att ha bott elva veckor på Phyllis Memorial Children's home i Kenya. Det har vart veckor fyllda med mycket skratt och glädje, men även en del tårar. I efterhand har känns det som om hela resan gick väldigt snabbt, och jag har hört från flera håll att det knappt känns som om jag har varit borta. Min tid i Kenya är så himla annorlunda från hur jag har det i Sverige så därför är det lätt att nästan glömma bort att man har varit så långt hemifrån och hade en vardag som såg helt annorlunda ut för bara två veckor sedan, men det är en vardag jag saknar väldigt mycket.
 
Att varje morgon bli hälsad på av uncle Maurice's puttriga röst och sen träffa alla mysiga barn när det är dags för chai. Att någon gång ha lyckas övertyga Paul att följa med på morgonpromenad då vi pratar om stora och små saker under tiden vi ser solen gå upp.
Att spendera några timmar i skolbänken på madam Dorcus eller teacher Douglas lektion för att sen gå ner och hacka grönsaker med Sarah samtidigt som vi lyssnar och sjunger med till deras favoritartister som Rihanna, Beyonce eller Eminem eller dem gångerna, till deras skratt, jag har försökt mig på någon av popsångerna på swahili. Tiden på dygnet jag kommer att sakna allra mest är den mellan skolan och kvällsmaten när alla barnen har några timmar ledigt och det finns tid till att vara ute och leka, spela spel och kort eller bara att prata strunt.
 
Att sen efter att solen har gått ned och maten är uppäten bara sitta i stillhet med barnen när dem pluggar eller hålla Kimani sällskap (och även praktisera lite) när han öppnat sin frisörsalong om kvällarna och vissa av barnen ska få sitt hår rakat.
Alla dem småsakerna saknar jag så himla mycket, och kanske är det lätt att tänka bort att jag faktiskt har varit borta eftersom det går så snabbt att falla tillbaka i sina gamla rutiner men för mig går det inte en dag, timme eller minut utan att jag undrar hur mina vänner i Kenya har det eller önskar att jag kunde träffa dem snart igen.
 
Jag hoppas att stunderna jag har spenderat ihop med alla i landet långt där borta har betytt minst en bråkdel för dem jämfört med det har betytt för mig, för redan då har det betytt väldigt mycket.
 
Så vad är din dröm?
Du bor i Sverige och du har alla möjligheter att göra den drömmen till verklighet och att inte ta vara på den chansen skulle vara att förringa all världens befolkning som inte har samma möjligheter.

/Frida
 

Sista helgen på Phyllis

Nu har jag varit hemma i Sverige i två veckor och det känns väldigt konstigt att inte träffa alla barnen på Phyllis varje dag längre.
 
Innan jag gråtandes sade hejdå till alla på måndagen hade vi haft en härlig helg med god mat, efterrätt och disco!  Här kommer lite härliga bilder från det!
 
Så tack för mig, jag har haft en underbar tid på barnhemmet och saknar alla så himla mycket! 

/Frida

Celebration

Idag var det celebration på Phyllis!
Det var för att uppmärksamma alla som slitet i skolan förra året, elever och lärare.

De som hade fått höga betyg fick belöning i pengar, ett A 1000Ksh, A-, 600 Ksh, B+, 400 Ksh, även läraren som hade haft eleven i det ämnet fick samma summa pengar.

Det uppmuntrar ju verkligen eleverna till att plugga hårt och lärarna till att göra sitt allra bästa, för det handlar ju om en hel del pengar, men för mig känns det konstigt att en skola delar ut pengar på det sättet, eller?

Dagen innehöll även en del framträdanden som dikter, sånger, teater och tal,tal,tal och mera tal.
Sen så bjöds det på en stor välbehövlig lunch!

/Frida 

Phyllis får besök av skola

I söndags hade vi besök från en high-school som några av Phyllis barn går på, så himla roligt att träffa dem igen innan jag sticker tillbaka till Sverige, det trodde jag inte att jag skulle få göra.


Dem kom på besök för att se hur det ser ut på Phyllis, vi åt en stor lunch tillsammans och sen var det dags för fotboll och volleyboll!

Efter hölls lite olika tal och våra 8-graders spelade upp en pjäs som teacher Douglas har regisserat, riktigt rolig och många av barnen är teaterapor som stormtrivs att uppträda.

Det var en jätterolig dag för barnen, jag missade tyvärr mycket eftersom jag låg nere i gästhuset med feber, men efter en hög olika sorters tabletter kunde även jag vara med på ett hörn på volleybollplanen. Allt avslutades som vanligt med att barnen fick lite godis var, ett enkelt sätt att få dem nöjda ;)

/Frida

Två nya toaletter

Ett projekt som påbörjats för några veckor sen här på barnhemmet är byggandet av två nya toaletter, en utanför pojkarnas sovsal och en precis utanför tjejernas.

Det här kommer verkligen bli jättebra eftersom de som används nu är gjorda i plåt, de är fulla och det är kolsvart på kvällarna så ingen vågar gå dit ensamma utan ficklampa.

Så precis utanför sovsalarna stinker det av kiss för att det är så långt de flesta vågar att ta sig på natten, den stanken kommer förhoppningsvis att försvinna då det här nya är färdiga!

De är de äldre killarna som har gjort allt jobb. Först grävt ett superdjupt hål, typ 10m rakt ner!

Sen så har det konstruerat ett stenhus runt omkring med tre toaletter i varje hus.

Och ja, det är såhär toaletterna i Kenya set ut, ingenting att sitta på här inte!

Killarna har verkligen gjort ett kanonjobb och den första toaletten kommer att vara klara om ca fem dagar, så då är det dags för invigning ;)