Jullov - på gott och ont.

Det ekar tomt på Phillis, lugnet är verkligen här.

2/3 av barnen har åkt hem till någon i sin släkt, även många av de vuxna har åkt hem. De kommer vara hemma i tre veckor, sedan blir det fart här igen.

Vissa av barn har inte träffat sin familj på flera flera år, så sista kvällen var det lite oroligt. Även jag blir orolig, hur kommer de ha det, får det mat, blir det arbete i tre veckor? Men framförallt är jag glad över att barnen får möjligheten att träffa sin familj, veta var de kommer ifrån. Spännande

De som är kvar har antingen ingen att åka till eller så är de inte klara med skolan än. De blir såklart jobbigt att inte kunna åka iväg, att vara kvar här nästan ensam. De pratar ofta om att det kommer bli tråkigt här, men än så länge har det inte blivit det.

Vi har hittat på saker varje dag och även gjort två utflykter, vilket alltid är uppskattat.

Häromdagen var vi på en utflykt. Först åt vi på restaurang, de yngre barnen hade ett fasligt sjå med bestiken. Vanligen äter de med händerna, men nu ville de använda bestiken. Några använde taktiken att ha gaffeln i en hand och skeden i den andra och växel äta. De äldre barnen tyckte väldigt mycket om detta, så det kanske vi kan göra igen. Ca 30 stora portioner för 400 och då tog vi ändå från den övre priskategorin!

Sedan bar det av till ett område av sandgrottor, där kunde barnen springa runt och utforska.

"-Uncle take a picture of me!", ropade dem när det hittade någon häftigt eller vackert ställe.

Bästa delen av utflykten tyckte barnen helt klart var ekvatorns mitt. Där fick vi en guide som demonstrerade Corioliskraften. Hon la en pinne i en skål, satte den på ena sidan, då snurrade den åt höger. Sedan flyttade hon den några meter till andra sidan mitten, då snurrade den åt vänster. Sedan satte hon skålen i mitten, då snurrade den inte alls. Det var väldigt kul att se det i praktiken och barnen var väldigt imponerande och har pratat flera gånger om det.

Varma hälsningar

Robert

Robert berättar om kärleken

Det som som gett mig starkast intryck så här långt, är hur mycket kärlek det finns här. Både barn och vuxna skrattar & skojar, sjunger & dansar hela tiden. Det går ju inte annat än att bli varm i hjärtat.

De flesta barnen har slutat skolan och har nu jullov. Eller det kanske mer som vårt sommarlov, för i januari börjat de sin nya årskurs.

Att barnen är lediga innebär inte bara chill, utan barnen har sysslor att göra. De ska diska, städa matsalen, sortera bönor och många andra saker. Sysslor som jag annars skulle ha gjort, jag hjälper till så mycket jag kan. Men de är SÅ duktiga, det går mycket snabbare och blir så mycket bättre när dem gör sysslorna.

Igår satt vi och rensade majs typ hela dagen, vilket låter super tråkigt. Men med den Kenyanska musikstilen bongo, så blev det super mysigt. Och fastän bara några få hade det som syssla, så satt snart halva Phyllis där och rensade, skattade och sjöng.

Även om de inte har så mycket, så har dem det verkligen bra här. De är dock barn och ungdomar och de blir rastlösa och uttråkade ibland.

Där kommer jag och mina volontär vänner Ida och Isabelle in, picknick, disco, film och massa lekar har vi hunnit med dessa första dagarna.

❤️❤️❤️


Robert

Bara 2 veckor kvar!

 Nu har vi bara två veckor kvar på Phyllis. Tyvärr har jag haft lite otur de senaste två veckorna och drabbats av både feber och en tröttsam förkylning. Nu mår jag toppen så jag ska se till att njuta ordentligt av sista tiden. 

I måndags bjöd jag och Isabelle hela personalstyrkan på lunch. Det var fullt av kenyaner på restaurangen. Vi beställde dricka och fruktsallad till förrätt eftersom att vi väntade på Gidrof. Det var en god stämning kring bordet och förrätten smakade bra. Eftersom att Gidrof inte kom fick vi beställa mat. Jag beställde pepparstek med Mukimo som är en sorts potatismos med mosade grönsaker och majs. Maten serverades på en varm stekpanna. Åh så god den var! Jag njöt av varje tugga! Dock förstår jag inte Uncle Morris och Sammi som tog Ugali, samma sak som de äter varje dag. Men de var glada för den maten. När nästan alla ätit upp kom Gidrof. Han visste vad han ville ha och beställde, Ugali. Jag förstår inte?! Jag passade på att ta bild med alla i personalen och när vi gick ut så tog vi en gruppbild. Det var kul att få bjuda de på lunch! 

I fredags pärlade vi med barnen vilket är väldigt uppskattat. Barnen sitter så tyst och koncentrerat när de trär tråden igenom de färgglada pärlorna. Denna gång var det jag som lyckades göra ett armband som jag gav till ett av barnen/ungdomarna. 

Igår, lördag var en kanondag. Full fart hela dagen. Vi fick gäster från ett collage i Nakuru. De kom på förmiddagen och började genast att fixa tjejernas hår. Studenterna läste säkerhet, skönhet och mode. De var fulla av energi och var väldigt pratglada. Jag fick hela håret flätat av fem tjejer. ”Åh så fin du är i håret!” sa alla till mig men när jag såg mig själv i spegeln såg jag ut som att jag hade sett ett spöke. En kille som läste skönhet insisterade på att få fixa mina naglar. Han gjorde det. Han målade de i en klarblå färg. ”Nu är du klar!” Jag tittade frågande på honom. Jag skulle kunnat målat mina naglar bättre själv så jag gav honom lite tips till nästa gång han ska måla naglar. 

Studenterna bjöd på lunch, ugali med vitkål. Till efterrätt bjöd de på nygräddad sockerkaka, godis och saft. Ån så gott det var! De var dessutom väldigt generösa med sockerkakan så man fick mer än en bit.

Efter lunch var det dags för lekar. Trots regn var de flesta uppe på fältet och lekte lekar. Det var väldigt kul och många bjöd på dem själva. Avslutningsvis var det fotboll på schemat. Vi tackade varandra för dagen och studenterna började åka hem. 

Då gick jag och Isabelle in i köket. Vi började förbereda för spagetti med carbona. Uncle Morris värmde upp baconpaketen så att vi kunde skära dem och steka dem. När spagettin skulle kokas tog det väldigt lång tid för vattnet att bli varmt. Inte som att sätta kastrullen på spisen hemma direkt. Vi försökte med mer eld och vi bytte till och med spis. Då funkade det. 

Uncle Morris var glad att vila lite från jobbet och bara göra som han blev tillsagt. Sarah hjälpte glatt till och hämtade det som behövdes. Barnen tyckte också det var kul att laga mat så vi fick mycket hjälp. 

I matsalen hade Isabelle och barnen pyntat fint med girlanger i fönstren och självlysande ballonger över bardisken. 

Alla barnen fick sätta sig vid det stora långbordet i mitten och vi serverade mat. Vi släkte ner och lät ljusen på borden vara ända ljuskällan. Under den tiden kom även Erastas, Elin och den nya volontären Robert. Barnen uppskattade verkligen carbonaran. Efter maten hade vi ett disco och vi servade popcorn med saft. Det var verkligen en lyckad och fullspäckad dag med roliga aktiviteter! 

Varma hälsningar Ida

Väskan är packad! Nya volontären Robert reser till Phyllis!

Hej

Mitt namn är Robert, en skåning med stort barnasinne.

De senaste åren har jag jobbat på S:t Hansgården i Lund, ett stort fritidshem för barn på mellanstadiet. 

Vi har där varje år haft en julmarknad där pengarna vi tjänat gått till barnhemmet. Det är min stora inspiration till min resa, så därför blir mycket av min text om det.

Sabine som jag tror många känner till, kommer i oktober för att berätta om barnhemmet. Hon är otroligt duktig på att berätta och få barnen att förstå hur det är att växa upp i Kenya och framförallt på barnhemmet. Barnen ställer massor av frågor, tårar blandas med skratt. När Sabine är klar är barnen väldigt inspirerade att tillverka saker till julmarknaden, att hjälpa barnen på barnhemmet. 

Sedan pågår ett intensivt tillverkade av allt från karameller, korv till smycken. Och sista veckan i november är det så dags för julmarknaden, förra året var de ca 120 barn som höll i stationerna! Allt från korvgrillning, försäljning till lyckohjul och barnen sköter allt. Att se barnen stråla över vad de åstadkommit är en otrolig känsla, och när de sedan får veta hur mycket de samlat ihop till barnhemmet... Oj!

Så har ni vägarna förbi Lund den  28 november, så sväng förbi och ta del av magin.

Så nu är det alltså min tur att se den andra sidan av allt, andra sidan regnbågen. 

Folk frågar mig om vad jag förväntar mig av resn, men det är en så svår fråga och tämligen ointressant fråga för den delen. Jag åker dit med öppna ögon och öppet hjärta, redo att ta dagen som den kommer. 

Men för att ge något svar, så ska det bli väldigt spännande att möta barnen. Se hur dem ser på livet, vilka drömmar de har. Skiljer det sig mycket från barnen i Sverige eller är barn barn ovsett omgivning?

Resväskan är packad, nu bär det av.

Robert 

Isabelle delar med sig av sina intryck

Att få vara på barnhemmet är helt fantastiskt. 

Varje dag möts man av nyfikna, spralliga barn som aldrig gör förbi en utan en high five och ett brett leende på läpparna. De är väldigt nyfikna på Ida & mig och vill veta så mycket som möjligt om Sverige och vilka rutiner/ traditioner som finns där. 

De pillar gärna i ens hår och gör schyssta frisyrer, kör klappramsor med oss och spelar kort. Att försöka hänga med på deras dancemoves är däremot inte det lättaste, men det är väl värt ett försök. Tjejerna lär ut twerkdans och killarna hiphop med en afrikansk touch. Man känner sig som en stelopererad pinne jämfört med deras känsla för rytmer men man bjuder åtminstone på ett gott skratt i sina försök att imponera, haha. 

Därefter börjar förberedelserna inför dagen. Vi börjar med att hacka sukumawiki, kål, tomater och gräslök som Morris lagar till lunch här varje dag. Vi serverar barnen gröt, torkar bord, diskar och rensar bönor. 

Våra kläder tvättar vi för hand vilket är en omställning till bekvämligheten i Sverige då man bara slänger in tvätten i maskinen. Det tar lång tid att tvätta här, för bara några dagar sedan hade jag skjutit upp handtvätten alldeles för länge vilket resulterade i att i stort sett allt mitt bandage behövde tvättas på en gång. Jag satt från solsken till skymning och var färdig med allt i svart mörker och stjärnhimmel. Jag hade suttit i nästan fyra timmar!! 

Det var rätt tufft att sitta så länge men måste säga att det finns en charm i det också, det är mysigt att omges av alla ljud omkring från djuren och barnen som leker och sjunger. Det får ta den tid det tar men till nästa gång har jag lärt mig en läxa; att tvätta lite oftare och inte vänta för länge mellan tillfällena. 

På eftermiddagarna efter lunch följer Ida och jag ibland med barnen till skolan och är med på deras lektioner. Jag har varit med på swahili, historia, samhälle och kristendom. Kenya fokuserar mycket på deras egna religion så de läser inte om olika religioner som vi i Sverige gör. Jag har nog aldrig lyssnat så koncentrerat på lektionerna i Sverige som jag gör här nere. Man vill hänga med i det som sägs för plötsligt kan det dyka upp en fråga även till mig och då vill jag kunna svara. 

Att vistas i skolmiljön här är som att spola tillbaka bandet till tiden då mormor och morfar gick i skolan. Barnen bär fina skoluniformer och när läraren kommer in i klassrummet ställer sig barnen upp och hälsar läraren välkommen.

Det är mycket jag är imponerad över och samtidigt fascinerad över hur många kulturkrockar man möts av varje dag. 

Jag har aldrig sett så ansvarsfulla och disciplinerade barn i Sverige som det är här. De diskar efter varje måltid, tvättar sina egna kläder, skurar golven och städar hela skolan en gång i veckan. 

Det är så härligt att se hur kul personalen har det tillsammans här också. Auntie Sarah och Ruth har verkligen ett skratt som smittar av sig. Uncle Morris utstrålning av glädje är också underbar. 

Bara en sådan sak som att vakna av att tuppen gal varje morgon är speciellt. 

Nu ser jag fram emot de återstående veckorna här på Phyllis. 

Ha det bra så hörs vi igen! /Isabelle

Foton tagna av Isabelle Haugen och Ida Ronholt

Vi har skaffat swish!

Vi har skaffat swish! 

Vill ni skänka en gåva till stöd för barnen på Phyllis Memorial kan ni swisha till nummer 123 9001181. 

Tusen tack för ert stöd till barnhemmet!

Tiden går snabbt!

Nu har vi varit här i snart fem veckor. Tiden bara försvinner. Dagarna går väldigt snabbt. Jag trivs bra här på barnhemmet och jag förundras ofta över hur duktiga och disciplinerade barnen är.

Att leva så här nära inpå en ny kultur gör att jag lär mig väldigt mycket om landet. Det finns stora skillnader mot Sverige exempelvis hur man tar hand om barnen här. Hemma så vaktar vi barnen för jämnan och någon har alltid ett öga på barnen. I Kenya är det inte lika noga. Barnen springer på gatorna. När det är rast är barnen oftast fria utan en vuxen som vaktar dem. Det händer att barnen ibland hamnar i tjafs och någon faller ner i tårar. De tvingas tidigt lära sig tidigt att hantera konflikter på egen hand.

Vi har hittat på mycket kul under helgerna när barnen är lediga. Varje söndag efter lunch har vi åkt med en grupp barn och simmat. Trots att det är kallt i poolen och barnen huttrar är det många som kämpar på med simningen. De flesta vill verkligen lära sig att simma. Nu i söndags var vi med klass 8, de största barnen på skolan och simmade. Dock började det spöregna när vi kom fram. Vi frågade barnen/ungdomarna om de ville simma nästa söndag istället och att vi då hoppas på bättre väder. Ungdomarna ville bestämt bada den här söndagen trots regn, åska och blixtrar. Så fort det slutat blixtra var några redan i vattnet. Jag var också i vattnet ganska fort. Det var första gången jag tyckte att det var varmt i vattnet. Bara för att det var så kallt på land. Simningen har verkligen varit en lyckad söndagsutflykt!

En lördag hade vi disco i matsalen. Åh så kul det var! Alla skrattade och dansade en massa till musiken som spelades. Det var ingen som stod still hela kvällen. Vi bjöd på saft, kakor och en godisklubba att suga på.

Några kvällar har vi kollat på film vilket var väldigt mysigt. Första gången vi skulle titta på film tog det en lång tid innan allt startade upp. Först fungerade inte TV så vi fick hämta en dator men ljudet var dåligt. Isabelle räddade ljudet med hjälp av sin högtalare hon har med sig, tur det! Vi lärde oss en läxa och de andra gångerna gick det bättre att kolla på film.

Våra måltider här är 100% vegetariska vilket jag kan medge att jag inte är van med från hemmet. Men det ändrade vi på förra söndagen. Då lagade jag och Isabelle tillsammans med de vuxna köttfärssås och spagetti till 70 personer. Löken och morötterna skulle stekas och köttfärsen stektes i en annan kastrull. Vi fick över köttfärsen till kastrullen med morötterna och sen kryddade vi. Mycket krydda blev det. Det var ganska svårt att koka spagettin då de inte har några grader på spisen. Som tur var blev den god ändå. Barnen uppskattade mycket att få något annat att äta.

I onsdags var barnen (förutom klass 8) lediga. Det är en minnesdag för Kenyas andra president. Då gick vi på promenad med barnen till Kampi ya Moto och köpte vattenmeloner som vi åt till middag. Trots att det regnade en skvätt under promenaden var den lyckad. Väl tillbaka tog vi fram pärlorna och barnen satt insjunka i att få igenom pärlorna genom den tunna tråden. Nu har jag nästan hela armen full av armband som jag fått av barnen. Det är ett fint minne! Och fler minnen ska skapas för jag ska vara här ett tag till!

Ida

Idas första vecka vid Phyllis

Nu har jag vart på Phyllis i en vecka. Det har varit en spännande vecka fylld med intryck. 

Jag känner mig verkligen tacksam över att jag har fått chansen att besöka barnhemmet. Jag trivs väldigt bra och vädret har varit bra. 

En dag för mig börjar med väckarklockan klockan 08.00. Jag och Isabelle går upp för att äta frukost som består av ett bröd med ett stekt ägg. Förut drack jag deras chaite men det var inte min favorit så nu får jag nescafé, mycket bättre! 

När frukosten är avslutad börjar vi hacka grönsaker. Vitkål, tomater, gräslök och Sukumawiki ( det är typ som sallad). Därefter hjälper vi till med det som behövs, det är mycket disk. 

Uncel Morris lär oss att laga mat i köket vilket är kul. Runt kl.11 kommer de små barnen och vi serverar gröt, udgi. De är så duktiga och diskar sin mugg när de är klara. Efter ett tag kommer de större barnen/ungdomarna. Likaså är de duktiga på att städa och diska efter sig. Isabelle och jag får hjälpa till med lite fler sysslor som behövs göras för dagen och sen är det dags för lunch. Till lunch serveras det ris, vitkålsröra, bönor och ärtor. Det är gott men det smakar inte alls så mycket då den enda kryddan är salt.

Eftermiddagarna har sett lite annorlunda ut beroende på dag. En del dagar är vi med i skolan. Då sitter vi med som en elev och lyssnar på läraren. Jag har nog aldrig lyssnat så noga på läraren som jag gör här. För ibland får man frågor och då vill man kunna svara. Alla pratar engelska så språket är lätt att följa med på. Lärarna är verkligen pedagogiska och alla upprepar saker hela tiden så att man lär sig. Eleverna har respekt för lärarna vilket som också är kul. När läraren kommer in i klassrummet blir det knäpptyst och eleverna ställer sig upp tills läraren ber de att sätta sig ner. När lektionen är slut har de så kallade ”Games” då spelar de fotboll eller basket. 

Två gånger har vi åkt med skolbussen efter skolan. Det har varit en tur på ungefär 1.5 timma då jag har fått se väldigt mycket. Längs den stora vägen går det mycket folk och djur såsom kossor och getter. Det finns mycket marknadsstånd och människor som säljer saker längs vägen. Vi har också sett hus som barnen bor i. En del hus är byggda av tegel och en del är lerhus. Vänstertrafiken har jag inte riktigt vant mig vid än, den är fortfarande förvirrande. 

När jag inte åkt med skolbussen har jag lekt och pratat mycket med barnen/ungdomarna. De är väldigt trevliga, artiga, nyfikna och tacksamma. Ingen klagar över någonting, frågar man hur hen mår svarar den bra. Jag frågade en kille om han inte tröttnade på maten när han äter samma lunch och samma middag varje dag, han svarade ”Det är vad jag får på tallriken som jag är tacksam över!” Barnen är väldigt nyfikna och frågar mycket om ens liv i Sverige. De har också lärt oss ett nytt spel som kallas för Poccka. 

Under kvällarna anordnar de andakter helt av dem själva. Barnen sjunger, dansar, spelar trummor och ber. Alla här är kristna och de kan sin Bibel väl. En del verser kan de helt utantill. Det är en rolig stund på kvällen. 

Efter andakten är det dags för middag. Då sitter jag och Isabelle med de vuxna och tittar på tv. En serie som går varje dag är ”My Sweet curse” vilket är ett spanskt program dubbat till engelska. Det är väldigt överdrivna skådespelare så ibland skrattar man åt det. Fast det blir bättre och bättre ju längre in i programmet man kommer. 

Hälsningar Ida

Nya volontärer framme i Kenya: Möt Isabelle Haugen!

Hej! 

Jag heter Isabelle Haugen och var en av studenterna som förra sommaren sprang jublande ut ur Rudbecksskolans korridorer. Det var en otroligt härlig dag som jag hade sett fram emot länge, men dagen innebar inte endast glädje utan också en del funderingar om vad man nu ska göra med sitt liv när man inte längre går efter skolschemat utan plötsligt förväntas bestämma själv vad man vill göra. 

Jag började hösten med att vikariera på en förskola i Nacka, ett ställe jag trivdes väldigt bra på. Barnen var helt underbara och man kände sig så välkommen varje dag man gick till jobbet och möttes av glada barn som kom fram och omfamna en.

Förskolan var absolut en av orsakerna till att jag ville åka till Phyllis, men jag hade också en stor fördel eftersom jag känner Jacinta som startade barnhemmet. Min mormor och hon har jobbat tillsammans i stockholm under många år och Jacinta har berättat att man kan åka ner dit som volontär. Jag tyckte det lät otroligt spännande, så jag gick in och läste på hemsidan om andra volontärers upplevelser och fick en positiv uppfattning av det. Så jag bestämde mig för att ansöka. 

Jag vill inte ha för höga förväntningar innan jag åker, jag hoppas såklart att det kommer bli lärorikt och att vi kommer trivas tillsammans därnere men såhär en dag innan vet jag inte riktigt vad jag har gett mig in i så jag sparar förhoppningarna tills jag är där och får se det med egna ögon. Har som sagt fått ett positivt intryck från tidigare volontärer och barnen verkar vara jättemysiga. 

Min mormor- som åkte ner och besökte Phyllis för ett par år sedan har under många år varit med och bidragit till barnhemmet. Hon har spridit ordet till både släktingar och vänner och skickat ner kläder och annat som behövs dit. Jag kommer självklart även berätta för mina vänner om resan när jag kommer hem- och förhoppningsvis kunna skicka ett och annat bidrag.

Isabelle

Nya volontärer framme i Kenya: Möt Ida Ronholt!

Hej! 

Ida Ronholt heter jag och är 20 år gammal. Jag är en glad och positiv person som gillar när saker händer. Under året har jag arbetat i Svenska kyrkan Knivsta pastorat som informatör och på kyrkans förskola. Det har varit ett kul och utvecklande arbete men nu ser jag fram emot en spännande höst på barnhemmet. 

Jag har sedan länge drömt om att åka till Afrika för att volontärarbeta med barn. Nu ska drömmen slå in! Jag ska vara på barnhemmet i tre månader så jag kommer i december. Jag vill få ett utökat perspektiv på världen och möta en ny kultur. Det tror och hoppas jag att den här resan kommer att ge mig.

Jag och Isabell var i helgen inbjudna hem till Jacinta i Nacka på middag. Jag förväntade mig en middag med mig Isabell och Jacinta. När jag steg in till lägenheten var det fest och fullt av folk. Det bjöds på kenyansk mat och många trevliga samtal. Mellan talen och gospelsångerna hade jag tid att prata med både Ruth och Jacinta om barnhemmet. Nästan alla gäster hade besökt barnhemmet och alla pratade varmt om det. Efter den kvällen gick jag hem med ett leende på läpparna. 

Under min vistelse på barnhemmet hoppas jag att jag kan göra en reklamfilm. Antingen med inriktning mot att få in nya volontärer eller att få nya faddrar och sponsorer till barnhemmet. Jag kommer också att hålla föreläsningar för företag och organisationer om min resa.  

Jag ser fram emot att uppfylla min dröm och få komma till Phyllis. Jag hoppas och tror att det kommer att bli en resa att minnas med ett leende.

Hälsningar
Ida