Kerstins Volontärberättelse

Så har det redan gått två månader sedan jag lämnade Phyllis Memorial Childrens Home. Det har blivit många tankar, reflektioner och diskussioner här hemma. När jag var där längtade jag stundtals mycket efter mitt "vanliga " liv här hemma. Jag saknade familj, vänner, min dusch, min säng mm. Nu känner jag en stor saknad efter livet på Phyllis. Alla härliga barn och vuxna.

Det kändes som en stor härlig familj. Glädjen, kärleken, gemenskapen och delaktigheten i allt detta. Det är svårt att förklara. Kanske måste det upplevas där för att förstås.

Det underbart vackra landskapet, solnedgångarna på Phyllis, stjärnhimlen som på ett magiskt sätt omfamnade mig, det behagliga klimatet. Ja, listan kan göras lång.

För mig är möten mellan människor viktiga. På Phyllis hade jag så många bra och utvecklande möten/samtal med barn och vuxna.Här hemma finns så mycket som tar fokus från livets väsentligheter. Det är svårt att verkligen vara här och nu. Jag påverkas ständigt av intryck utifrån. Ex. ljud, synintryck, tider som ska passas, information osv. Där fanns en helt annan ro att verkligen leva och saker och ting fick bli som det blev och det blev bra.

Jag mådde också så bra fysiskt under min tid i Kenya. Majsvälling, böngryta och ugali med vitkål eller sukumawiki. Det är säkert rena hälsobomben. Längtar efter ugali. Jag köpte majsmjöl med hem. Kanske festar till det med lite Ugali i helgen?

Det är klart att det också fanns jobbiga stunder under min tid i Kenya. På barnhemmet var det framförallt kulturkrockarna som tog kraft. Utanför barnhemmet fanns det tråkigheter som korruption, djup fattigdom, våld mm. Allt detta tenderar att blekna och det positiva med min tid på Phyllis är det jag tänker mest på. Mina tankar går också till alla er som gör Phyllis möjligt. Både ni som arbetar där och här i Sverige, kanske framförallt till Jacinta Njoroge som genom sitt engagemang gjort så stor skillnad för så många. TACK alla!

Tiden på Phyllis kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Kerstin Lundin

Skrivet av Kerstin Lundin, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014 

Skolmästerskap i friidrott och kamelridning!

Söndagar är dagen då det lämpar sig för större aktiviteter. Vi har åkt och badat varje söndag sen jag kom hit men förra söndagen var vi till en attraktionspark några kilometer ifrån oss som heter Olo-ika. 
Jag tog med mig 17 barn mellan 4 - 10 år och eftersom att de är så små så tog jag med 2 kvinnor ur personalen till hjälp. Parken har slänggungor, flygplan, trampbåtar, hästkarusell och hoppborg. På området så fanns det även bar och restaurant. Karusellerna har inte elekricitet utan drevs av mänskliga händer. Vi kom dit strax före 11 och hann leka i någon timme innan lunchen som bestod av strips och grönsaker, exotiskt för barnen. Efter lunchen fick barnen rida på en kamel, en skräckfylld men häftig upplevelse. Det fanns även en stor scen på området där barnen fick dansa och uppträda. Jätte fin personal som hade danstävlingar och lekte lekar med barnen medans de stod i rampljuset. Vi åkte hem vid 18 efter en dag sprängfylld med skratt och nya upplevelser. Hela kalaset gick på 1000 svenska kronor, med inträde, lunch och bussfärd.


Förra veckan var det tid för de årliga skolmästerskapet i friidrott. Det skedde under skoltid så de elever som anmält sig till att tävla åkte tillsammans med två lärare till Kabaraks Universitetsområde (samma plats där vi åker och badar). Där finns skola, sjukhus, bibliotek och mycket mer. Det är väldigt fint och dyrt med skolgång där. Det var 4 skolor som möttes i bl.a. 5000 m, 3000 m löpning. Höjdhopp, 3 steg och kulstötning. Det största intresset var förstås löpningen då kenyaner är ökända för att vara otroliga löpare. Vi fick en vinst på 3000 m och många andra platser. Vi var ca 30 elever i blandade åldrar och kön från vår skola. En toppendag avslutad med lunch.

Lördagen ägnade vi åt att sätta upp nät i fotbollsmålen. För att nätet jag köpt skulle passa var vi tvugna att sätta upp två nya stolpar bakom de befintliga för att få en kubform. Vi använde oss av gamla stolpar från de gamla toalett- skjulen som precis rivits och ska ersättas. Jag behövde bara säga vilket material vi skulle använda sen skötte barnen resten. Så otroligt hur de grävde och fäste stolparna och slet utan att någon klagade och inte hjälpte till.

Den här söndagen var jag och badade med resterande barn som inte varit och badat. Vi badade i 2 timmar och spelade basket som avslut. Den här söndagen, 1 juni, var inte vilken dag som helst utan Kenyas självständighetsdag. I kalendern finns det två självständighetsdagar, en 1 juni eftersom Kenya detta datum år 1963 fick självstyre under den brittiska kolonialmakten och en 12 december, som var dagen då Kenya äntligen förklarades helt självständigt.

Oliver

Bildspecial!

Nu är Oliver ungefär halvvägs in i sin vistelse på Phyllis och då blir det bildvisning! 

Morgonutsikt då solen går upp över fälten som omger barnhemmet

Oliver med Shiro, 4 år

Under barnens lov gjordes en massa utflykter i närområdet!

Picknick med minstingarna

Eunice visar hur man bär på huvudet!

Bad i Kabarak!

När barnens lov slutade och de återgick till skolan ersattes utflykterna med vardagssysslor på barnhemsområdet såsom odling, vedhuggning och grönsakshackning m.m.

På barnhemsområdet odlar man både frukt och grönt, 

bl.a. Apelsiner (som äts gröna), mango, papaya och bananer.

Framför pojkarnas sovsal odlas grönsaken sukumawiki

Många dagar börjar med att hjälpa Uncle Maurice med grönsakshackning

Såhär ser grönsakerna ut när de är perfekt hackade! De tillagas och serveras med ugali till över 150 barn!

Barnhemmets kor är ofta ute på bete, här mitt på skolgården.

Lilla Shiro leker också på skolgården, på den nya lekplatsen som tidigare volontärer skänkt!

Oliver & Catherine, tuffa som få!

Lucy, Sarah, Catherine, Oliver, Purity och John ute på promenad!

Föräldradagar & kulturkrockar

Halva min tid har nu flygit förbi här på Phyllis. Det är först nu jag inser hur fort tiden går. 

Förra veckan var jag på två studiebesök på två skolor. När barnen går i klass 1-8 så går de i barnhemmets egen grundskola Phyllis Academy. Men när de når gymnasienivå börjar de på andra skolor utanför Phyllis. Kampi Ya Moto Secondary School hade föräldrarnas dag under torsdagen. Vi har 4 st elever där så jag och en kvinna ur personalen besökte skolan. Dagens upplägg var en rundgång av skolan följt av ett långt möte där elever, föräldrar, lärare och rektor höll tal. Vid ankomst fick vi även ett papper på elevernas betyg där man tydligt kunde se vilken elev som låg först och vilken som låg sist med hjälp av nummerplacering. Jag tycker personligen att det är ett förskräckligt sätt att motivera eleverna på. Dagen avslutades med gemensam lunch och vi begav oss hemåt. 

Dagen därpå åkte jag och en kille som är mellan highschool och universitet till en skola lite längre bort där vi har en elev i highschool. Dagen startade med frukost med föräldrarna och sedan fick vi träffa eleverna. Tillsammans med min elev gick vi runt till respektive ämneslärare och där sattes betyg för föregående termin. Skolan här i Kenya är väldigt strikt och sträng, inte en enda av de 8 lärare jag träffade sa något uppmuntrande till eleven. Bara frågor om hur denna skulle kunna förbättra sig och hur denna skulle bestraffas om målen inte uppfylldes. Det här var en elev som toppade i några ämnen och naturligtvis hade sämre betyg i andra. Jag kände att det var viktigt att själv ge henne mycket positiv feedback eftersom att lärarna tydligen inte gjorde det. Efter rundgången var det tal som hölls av föräldrar, lärare och rektorer. Det pratades mest på swahili men de pausade och förklarade för mig vad de pratat om. 

En kulturkrock är deras syn på homosexualitet och religion. Under mötet sa en lärare från en av gymnasieskolorna att "världen var galen för att det fanns homosexualitet i den" följt av applåder.  
Det är så ovant att se någon uttrycka sånt hat mot homosexualitet utan att bli ifrågasatt. Det här är fina och givmilda människor men de är väldigt förvirrade. Jag har diskuterat samma tema med ungdomarna på barnhemmet tidigare och även om det är svårt och tar tid att förändra dessa slags attityder så är det bra att de här barnen i alla fall får höra att det finns andra sätt att se på saken genom samtal med volontärerna. Efter talet var det dags för mig att utan förvarning hålla ett motivationstal till eleverna inför alla på mötet. Mycket till motivation gav jag kanske inte men de fick se och höra en vit människa som inte är högutbildad och sitter på en hög häst (som jag fått intrycket att vissa kan tycka). Detta avslutade ännu en intressant dag.

På Phyllis rullar det på och rutiner följs. Biblioteket är öppet 3 dagar i veckan där barnen får rita och spela samt låna böcker. Varje söndag har vi åkt och badat i Kabarak och förra söndagen var det 30 tjejer från klass 7-8 som badade och spelade basket. Denna söndag ska jag och 17 av de små barnen spendera en heldag på Olo Ika attrationspark, spännande. 


Fred och kärlek, hej!



Oliver

Christas Volontärberättelse

Min tid på Phyllis är ovärderlig. I mötet med barnen, med personalen och med omgivningarna har någonting som slumrat i mitt inre väckts till liv igen; det viktigaste vi har är våra relationer till varandra. Spelar ingen roll vilken ålder, vilken situation i livet, vilken livsåskådning vi har. Det viktiga är att möta varandra här och nu. Det är vad jag tar med mig från Phyllis.

Mina första intryck från Phyllis var att det luktade illa, var smutsigt, fult, och fullt med människor överallt. Jag var inte säker på hur jag skulle klara av att stanna kvar i detta i 8 veckor. Samtidigt var jag uppfylld över naturen, det enorma himlavalv som spänner över, eller snarare runt om landskapet, känslan av att befinna mig på jordens centrum och en känsla av, tja, kärlek. 

Grönsakshackning med lilla Shiro

Jag insåg snabbt att för mig var nyckeln till att komma in i livet på Phyllis att ta del av de dagliga rutinerna. Hacka kål, dela ut tallrikar, sortera majs och bönor… Snart startade jag och min resekamrat fritidsverksamhet varje eftermiddag och det blev också en rutin att hålla fast vid. Vi åkte också och badade varje helg med en grupp barn.

Efter några veckor började jag lära känna några av barnen bättre och också personalen. Då blev samtalen det viktiga och rutinerna fick formas efter dem istället. Snart började Phyllis ändra skepnad och jag upplevde alla blommor, fåglar, vackra ansikten, avokado som dignar i trädet, doften av citrusblommor, trumman och sången från söndagsgudstjänsten, talkörer från skolbarnens lektioner, småbarnens framropade bordsbön och uncle Maruices kärleksfulla ögon när han tittar på dem, den skrålande musiken på lördag kväll när barnen släpper loss i matsalen, auntisarnas kvällspaus i ”personalrummet” efter en full arbetsdag, all tvätt som hänger på tvättlina och häckar och taggtråd och buskar, grannen Joshuas dagliga välsignelse, soluppgång från skolbussens fönster, tupparnas galande och röklukten på tidiga morgnar. 

Jag är så tacksam att jag fick vara en del av allt detta, att få dela vardagen med människorna på Phyllis en liten stund på jorden. Jag bjöds in i gemenskapen och fick komma nära. Mitt liv har blivit rikare. Jag är gladare och mer levande, för mitt liv har fått ett större sammanhang och en mer verklig förankring i tillvaron. 

Christa Pranter

Skrivet av Christa Pranter, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014

Den lugna vardagen på Phyllis

Första veckan tillbaka i skolan för barnen har passerat. Det är minst sagt annorlunda från när barnen hade lov och var hemma hela dagarna. Barnen går i skolan, kommer hem och har någon timme fritid, sen är det middag följt av läxläsning. 

Dagarna fylls med mycket dötid om jag inte hittar på lite sysslor. Jag hackar grönsaker, diskar kanske, är med och hjälper till med kossorna, sen finns det inte så mycket att göra tills barnen slutar. Jag kanske drar igång något större projekt snart så jag har något att göra. 

Jag bytte strängar på 3 gitarrer som finns på Phyllis. Jag har haft några gitarrlektioner med de äldre men har en vision av att ha lite mer organiserade lektioner med några av barnen. 
Pressen om att hela tiden göra saker har uppenbarligen släppt nu när barnen knappt är hemma. 
Nu saknar jag dem istället och har insett att tiden flyger här och att det gäller att värdera den väl.

Tillbaka till skolbänkarna!

En månad har passerat på Phyllis, en månad sen jag anlände och en månad sen eleverna fick lov och nu är de tillbaka vid skolbänkarna. Under lovet har vi varit på många utflyter till olika platser men främst till Kampi Ya Moto där vi har fikat på ett café för att sen fortsätta våran hike till valfri destination. Vi har varit två vändor med highschool-barnen till Kabarak och badat. I lördags hade vi disco eftersom det var sista lördagen innan skolan började. Jag blandade saft och gjorde godispåsar åt alla och sen dansades det för fulla muggar. 

En ny vardag väntar mig, utan high school-elever och halva dagar utan några barn alls. Det känns tråkigt att de äldre åker tillbaka till sina internatskolor just när man börjat få en avslappnad och givande relation till varandra. Men det har kommit minst lika många internatelever tillbaka till Phyllis Academy så jag kommer ha fullt upp med nya namn och ansikten. 

Jag har lagt stor press på mig själv och haft svårt att riktigt njuta i början av min vistelse här men jag känner att jag börjar komma in i en tillvaro som jag verkligen trivs i och känner mig avslappnad i, lite hakuna matata så att säga.

Oliver

Klaras volontärberättelse

Från Sverige en mörk novemberkväll, till Kenya en ljus novembermorgon. Skilda världar under samma himmel, på samma planet. Den sjunde november förra året reste jag till andra sidan ekvatorn för att bo och jobba som volontär på Phyllis i fyra månader. Nu har snart två månader gått sedan jag kom hem och det är svårt att sätta ord på de veckor jag spenderade på afrikansk mark. Min vistelse på barnhemmet är bland det bästa jag gjort och jag är så tacksam att jag fick chansen att komma just dit. Återvände hem till Sverige med vänner och lärdomar för livet.

Barfota med musik i öronen utan hörlurar och värme under fötterna. Händerna i andras händer och leende på läpparna. Brännande het sol i nacken och livet dansandes omkring dig. Färger du inte visste fanns, ord redo att av dig bli upptäckta och utforskade. Många möjligheter och förutsättningar. Olika berg att bestiga. Människor att lära känna och verkligheter att forma, stigar att korsa.

Mina vägval ledde mig till Kenya och det är inget jag någonsin kommer ångra. Fyra månader under solen i Afrika har lärt mig om livet och människor samtidigt som jag fått vänner och upplevelser jag aldrig kommer glömma. Att hålla hand och promenera sakta längs vägarna. Att smaka och känna nya färger och ett nytt språk. Kenya känns idag som ett andra hem och jag kommer definitivt resa tillbaka snart igen.  Saknar värmen under fötterna och viskande ord på swahili. Att leva så nära inpå livet och känna sig som en tydlig del av universum.

Saknar Kenya varje dag. Saknar att prata swahili med fnissande publik och alla oväntade kramar. All värme från solen och människorna. Dagarna tillsammans med alla på Phyllis var ofta fyllda med skratt och glädje men också långa samtal kring livet och framtiden. Alla kontraster och skillnader två länder emellan - två olika världsdelar - diskuterades livligt. Allt från klimat och väder till mänskliga rättigheter och kultur. Och musik! Dans, utbildning och kärlek. De frågor människolivet kretsar kring precis som jorden följer sin omloppsbana runt solen. Att få se svaren genom deras ögon är en erfarenhet jag önskar jag kunde dela med mig av. Vi har så mycket att lära av varandra, av andra länder och andra kulturer.

Tiden i Kenya har bjudit på nya utmaningar och erfarenheter. Jag har fått inblick i livet och vardagen på den afrikanska landsbygden. Har lärt känna kulturen och många helt fantastiska människor. Jag har lärt mig att inte ta livet för givet, att uppskatta det jag har och inse att förutsättningarna skiljer sig radikalt beroende på var i världen du lever. Självklart visste jag det sedan tidigare men förstod nog inte riktigt innebörden. Ibland måste du se med egna ögon och bära med egna händer för att insikten ska få fäste i dig. Kom hem med många nya perspektiv, värderingar och prioriteringar. Perspektiv från små och stora individer. Givande och tänkvärt. Något jag bär med mig i ryggsäcken framöver. Jag har också lärt mig att konversera lätt på kiswahili och laga chapati samt att hacka kål på smartaste sätt och åka kommunaltrafik på Kenyas landsvägar!

Vill passa på att rikta tusen tack till alla er som gjorde min resa möjlig, alla ni som stöttat och följt mig längs vägen. Nu väntar nya projekt och fortsatt engagemang för en hållbar framtid på Phyllis. Det är tidig april och ljuset knackar på dörren, kvällarna är inte lika mörka längre. Solen skiner här i Sverige men i Kenya väntar regnperiod med dyrbart vatten att hämta från himlen. Den känslan saknar jag, att leva så nära livet. I Sverige är gatorna tomma och du behöver knappt lyfta ett finger för ett glas vatten. Den livskänslan på Kenyas landsbygd önskar jag alla som ville kunde få uppleva som global utbildning. Å andra sidan skulle jag vilja visa barnen världen utanför Kenya också. Det finns mycket kvar att lära och jag ser fram emot det med varm glädje! Jag minns ofta det kocken Maurice på Phyllis sa till mig innan vi skulle återvända till Sverige, ”även om vi kommer vara långt ifrån varandra fysiskt kommer vi alltid vara nära varandra i själ och hjärta”. Det bär jag med mig. Trots avståndet finns vi där för varandra, någonstans i världen.  

 

Klara Elzvik Nyström

Skrivet av Klara Elzvik Nyström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy november 2013 – februari 2014