Mombasa

Mombasa Äntligen så var dagen kommen, den 23 december då alla barnen skulle få åka till Mombasa. Efter lite strul med en av bussarna så kom vi iväg några timmar efter planerad avresa. Resan var lång och svettig. Det tog oss ca 18 timmar att resa. Det som slog mig mest under dessa 18 timmar var att inget utav barnen klagade. Inte på värmen, tristessen, sömnbrist eller någonting annat. Det är helt fantastiskt.


Shiro sov långa stunder i mitt knä



        

Väl framme så installerade vi oss i våra dorms, myggnäten sattes på plats och magarna fick i sig ett nattmål. 
Morgonen kom snabbt efter några få timmars sömn och barnen var ivriga att komma iväg och äntligen få se havet. Först ut var det en tjejgrupp. På grund av ebb så var det väldigt långgrunt, men barnen lekte på i vattnet.
På eftermiddagen så var det killarnas tur. Uncle Maurice var väldigt ivrig att få se vattnet och strax därefter så låg han i vattnet och plaskade i en badring. Det var otroligt roligt att se barnen och personalen plaska, leka och simma i vattnet. De, liksom jag, njöt verkligen.

                                                                                                                                                                                        

Simträning i det långgrunda vattnet

                                                                                                                                                     

Fridah, Shiro och Mary ser ut att njuta av badet

På kvällen blev det lite dans och uppträdande. Barnen (med hjälp utav läraren Douglas) framföre en pjäs om Jesu födelse. Det skrattades gott. En fin avslutning på ”vår julafton”, barnens julafton är imorgon.

Beatrice och Joseph showar lite

Beth som ängel och Joel som Josef

Barnens julafton bestod utav bad. Det var jättemånga barn i vattnet och det blev väldigt mycket bus och simträning med barnen. Och en aning brända axlar om jag ska vara ärlig. Auntiesarna var en aning skeptiska och gjorde tappra försök att få stanna på land. Men detta kunde inte accepteras och när vi väl fått i dem i vattnet så fick vi kämpa lika hårt med att få upp dem igen. De älskade att bada.  Återigen en otroligt givande dag tillsammans med de badande barnen.

Fullt ös i vattnet

    



Shiro visar precis hur nöjd hon är med att
sitta i Susans knä vid vattenkanten

    

Utöver bad så har vi även varit till Haller Park, en naturpark i Mombasa. Där fick vi se en hel del djur, reptiler, fiskar, fåglar och växter. Man vandrade igenom parken och det hela avslutades med alla fick mata giraffer. Vissa utav barnen var lite osäkra på om de skulle våga men när de såg de andra barnen rusa fram till girafferna och mata dem så släppte det för resten utav barnen också. En bra avslutning på denna rundvandring.

Det är inte så farligt att mata giraffer



Auntie Sarah ställer upp på en bild med en av girafferna



Denna utflykt blev också mitt farväl utav barnen för dagen efter så bar det av till Sverige för vår del. Det är alltid så otroligt jobbigt och sorgligt att ta farväl utav alla dessa underbara barn. Vi kommer verkligen att sakna dem.
Vi har haft tre underbara veckor tillsammans med barnen och vi kommer att titta tillbaka på denna vistelse i Kenya och le. Och vem vet, vi kanske ses igen.
 
Jag hoppas att ni som stödjer barnen på Phyllis Memorial fortsätter att göra det. Ni kan stolt klappa er på bröstet och veta att er hjälp är ovärderlig för dessa barn. Ni gör skillnad och ni är fantastiska.

Kram på er alla
/Uncle Tobias  

Självständigheten

Dagarna rullar på i ett högt tempo och det ges inte möjlighet till så många lugna stunder. Men vi är ju inte i Kenya för att vila heller så det är bara att busa på. Man vill samtidigt ta vara på varenda lite stund som man kan få tillsammans med barnen eftersom att man vet att det bara är under 3 veckor som man kommer att vara här. Vi hade med oss en resväska med saker till barnen som vi delade ut. Det var såpbubblor, pärlor, ritblock med pennor och hopprep mm. Ett rent nöje att dela ut detta till barnen och sedan leka med dem.

Shiro visar stolt upp sina mästerverk, om det faktiskt är hennes låter vi vara osagt 

 Fridah visar upp sina bubbelkunskaper

Caren visar upp glädjen med att hoppa hopprep

12 December var det Kenyas självständighetsdag, och inte vilket år som helst utan deras femtionde i ordningen. Detta var någonting som firades med lite extra god mat och en utflykt till Lord Egerton Castle. Där blev det fotbollslir och lek samt en del fotografering. Barnen poserar mer än gärna framför kameran. Barnen gick ett varv inne i slottet innan det var dags för fika och sen en ganska trött bussfärd hemåt. En bra dag tillsammans med barnen.

Fotbollslir vid ”slottet”

Kan barnen posa så kan jag

Gerd bestämde sig för att bjuda barnen på hamburgare med pommes, korv och coleslaw. Hon grillade ca 120 stycken hamburgare och Joseph Gitau tog hand om korven och pommesen i den vedeldade ugnen. Jag, Emeli och Mamma bidrog med att bygga hamburgarna och lägga på tillbehören så att barnen fick sin middag i tid. En uppskattad middag och barnen mumsade i sig i rask takt.

Gerd grillar tappert sina hamburgare

Det var allt för nu. Vi hörs om ett tag igen.

Kram Uncle Tobias

Återkomsten

Efter ankomsten till Kenya och efter ett punkterat däck och lite andra småproblem så anlände vi till Phyllis. Och vilket mottagande vi fick. Ett stort kramkalas samt väldigt många ”high five” innan barnen samlades i matsalen för lite korta tal samt en del skönsång tillsammans. Det var en otroligt härlig känsla att vara tillbaka igen och att få träffa barnen igen. Barnen var saliga och sprang omkring och skrek ticki ticki (killi killi) vilket innebar att det var dags att borsta av sig resan och sätta igång med att jaga barnen. Det blev mycket bus och en hel del kära återseenden och pratstunder innan det var dags att dra sig tillbaka och ta kväll hemma hos Jacinta i Kiamunyi. Pga att det är många volontärer på plats så bor vi med Jacinta i hennes hus och så spenderar vi all tid som vi kan tillsammans med barnen. Det var otroligt roligt att vara tillbaka och välkomnandet som vi fick kunde inte ha varit bättre. Några utav barnen är med i Kiamunyi så det blev fortsatt lek, bus och mys med dem innan det var dags att sova.

Mamma och hennes fadderbarn Catherine Mwihaki. 

Emeli med vårt fadderbarn Jacinta Wangari 

Jag och Obama leker ”vem där”. Och ja, det gör precis så ont i ögonen som det ser ut =)

 Kram Uncle Tobias

Förberedelser inför den stora resan!

Dagarna flyger snabbt och livet är allt ifrån vardag här på Phyllis. Förberedelserna är i full gång inför den kommande resan till havet och alla är glada och nyfikna på hur det kommer bli. I helgen startade vi volontärer att dela ut badkläder till alla de som behöver inklusive personalen, stort tack alla ni som samlat ihop allt hemma i Sverige och alla ni som transporterade ner det hit - barnen blev jätteglada! Vi har också firat lucia med lussebak i fredags och festat på hamburgare som Gerd med hjälp av många villiga händer kämpat med i lördags. Tiden går snabbt som sagt och snart är den stora dagen här! Fram till dess fortsätter vi att njuta av tiden här tillsammans med barnen. Studerar stjärnhimlen när molnen håller sig borta och diskuterar stort som smått under tak när det regnar. Spelar go fishing med småbarnen i knät och försöker lära mig flytande swahili eftersom jag har världens bästa lärare! Simträning har också hunnits med, nästan alla har varit till kabaraks pool och badat nu. De allra minsta som inte bottnar där fick en utflykt till olo-ika, nöjesparken här nära Phyllis, istället! Gissa om de var nöjda. I torsdags mötte jag och Clara upp Caroline i Nairobi och sedan var det full rulle från start för hennes del. Kenyas nationaldag firades först med lyxlunch och sedan fotbollsmatch och fika på ett vackert område ca tre mil från barnhemmet. Caroline hade med en enorm bag fotbollskläder som hennes fotbollsklubb i Hässelby utanför Stockholm sponsrat med så alla spelare såg riktigt proffsiga ut och glädjen gick inte att ta miste på. De som inte spelade njöt av eftermiddagssolen i gräset som åskådare eller utforskade området som verkligen var imponerande.

 Auntie Klara K

Hej igen, från en fd volontär

Hej igen min kära blogg! Äntligen har det blivit dags för att resa tillbaka till Kenya och Phyllis. Det ska bli så otroligt kul att träffa alla barnen och de vuxna som arbetar för att Phyllis ska gå runt igen. Jag har saknat dem varenda dag sedan jag reste tillbaka till Sverige i april. Denna gång reser jag inte ensam. Jag har med min sambo Emeli samt min mamma Monica. De kom och hälsade på mig när jag var volontär i januari och det ska bli riktigt kul att de ska få spendera tid med barnen ännu en gång. Just nu är det ett evigt packande. Det ska med badkläder som ska användas vid resan till Mombasa, vi har köpt med oss massor med spel, filmer och övrigt pyssel. Så det är fullproppade väskor som ska checkas in. För några veckor sedan så fick jag hem några brev ifrån barnen. Fortfarande, efter mer än 6 månader sedan jag reste hem, så ställs frågan ”Have you shaved your beard?” från barnen =) Samt att frågan om jag saknar ugali kommer upp. På både frågorna kan jag svara, Ja. Jag har rakat mig samt att jag (tro det eller ej) saknar ugali. Jag tänkte att jag skulle lägga upp lite blogginlägg och bilder under vår tid i Kenya så att man kan bidra med att hålla er intresserade uppdaterade. Vi hörs av snart igen. Vänliga hälsningar Uncle Tobias

Simning och Prayer´s Day

I söndags trotsade vi regnvädret och packade in 12 pojkar med 6 par badbyxor i skolbussen och styrde mot Kabarak och den efterlängtade poolen. Jag, badkruka som jag är, frös och skötte kameran på land men alla andra var modigoch slängde sig i. Killarna trädde på sig minst två simringar var, turades om med badbyxorna och övade både simning och plaskteknik under många glada skratt. Simturen blev inte så lång då vädret inte var på vår sida så vi stannade i Rafiki för att bjuda på varsin läsk och chapati. Det var minst lika uppskattat. I måndags var det full aktivitet här på Phyllis. Samstämmiga toner letade sig fram från skolan när flera klasser övade på sång- och dansnummer till Preyer's Day som skulle hållas under tisdagen tillägnat klass 8 som nästa vecka ska göra sina nationella prov. De som inte var upptagna med att sjunga hjälpte till att snygga till runtom på området. Under tisdagmorgonen fixades det sista och matsalen förvandlades till en vacker aula. I publiken satt elever, lärare, volontärer, föräldrar och släktingar. På plats fanns även en pastor, rektorn och andra från administrationen som höll tal och lockade till många skratt bland oss i publiken. Eleverna sjöng, ögonen kunde inte låta bli att tåras och håret på armarna reste sig. Det märktes tydligt att detta var en stor och viktig dag för alla, inte minst för åttorna som var dagens centrum, och de är nu peppade för att göra sitt allra bästa på proven nästa vecka. Onsdagen ägnade vi åt att städa och möblera om lite i gästhuset för att välkomna den nya volontären Klara som kommer på fredag. Kul! :) /Clara

Ny volontär på väg

Igår drack jag min första kopp chai (afrikanskt te) på fika hemma hos Jacinta och om tre dagar lämnar jag Sverige för att tillbringa fyra månader i Afrika. Det känns fortfarande extremt overkligt att jag om bara några dagar deltar i vardagen på Phyllis, kämpar med att lära mig alla namn och försöker undvika den starka solen. En verklighet så långt bort från den jag är van vid här i Sverige och det är med nervös och pirrig glädje jag försöker få ihop det sista i min (enorma) packning! Är grymt imponerad av allt det engagemang och stöd som kretsar kring barnhemmet i kampi ya moto härifrån Sverige och det känns fantastiskt att själv få bidra med det jag kan. Det ska bli spännande att äntligen få se allt med egna ögon, känna marken under mina fötter och andas luften där nere. Mitt namn är Klara, jag är nitton år och bor i Stockholm med min familj. Min kusin Micke och hans flickvän Julie var volontärer på Phyllis för två år sedan och har inspirerat mig mycket till att göra den här resan. Jag har tidigare besökt Tanzania på semester med min familj och insåg att det var tillbaka till östra Afrika jag ville efter skolan som jag blev klar med nu i våras. Jag brinner för människor och miljö, natur och litteratur! Att läsa, skriva, resa och uppleva nya saker är bland det bästa jag vet men också att njuta av tid med familj och vänner – alla de jag kommer sakna mycket den här vintern. De har gett mig ett enormt stöd inför den här resan och är en stor del utav min drivkraft att vilja hjälpa andra! Det känns härligt att också själv få sånt stöd och att så många andra är delaktiga i min resa och vill bidra med det de själva kan. Bland annat har jag fått över 25 par gamla fotbollsskor, lite kläder och annat smått och gott att ta med ner till barnen. Att min resa är en del av ett större sammanhang känns både meningsfullt och inspirerande och jag är så nyfiken på allt som väntar mig! Ser nu fram emot många fler koppar chai nere på barnhemmet och att få dela mina intryck och erfarenheter med alla er här på bloggen, alla ni som gör min resa möjlig. Vi hörs snart igen, nästa gång från afrikansk mark! Klara

Vardagen på Phyllis

Två underbara veckor på Phyllis har passerat och vi börjar känna oss som hemma vid det här laget. Vi börjar lära känna alla fantastiska människor och har blivit varmt välkomnade av både barnen och personalen. Gerd och jag hjälper ofta till i köket med att hacka sukumawiki, lök och tomater och rensa bönor. När det är dags för lunch och middag assisterar jag Maurice med tallrikar. Gerd har även tagit sig an evighetsgörat med att laga barnens kläder och hjälpen tas tacksamt emot. Lasse har börjat med vattenprojektet och byggandet av ett vattentorn och sitter ofta lutad över sina ritningar eller är iväg för att prata med personer som kan hjälpa honom. Jag och Gerd har även följt med barnen till skolan ett par gånger för att delta i några lektioner. Barnen är helt underbara här. Man behöver inte vänta speciellt länge innan någon kommer fram och vill prata om stort som smått, diskutera politik, prata om framtiden, ställa frågor om Sverige, eller bara fråga hur man mår och om man trivs. Jag har lärt mig några av barnens namn, långt ifrån alla men jag försöker lära mig ett par nya varje dag. De flesta av de mindre barnen har jag lärt känna bäst eftersom de inte går i skolan på eftermiddagarna. De skiner upp när man kommer ihåg deras namn och rusar fram med ett stort leende på läpparna för att göra en ”high five”. Vi umgås ofta ute på gården och de fnittrar förtjust om man jagar dem ett par varv runt huset. De har betydligt mycket bättre kondition än vad jag har och de suckar och utbrister finurligt ”Auntie, I´m falling asllep here!” när jag måste stanna för att hämta andan. Barnhemmet har även fått en ny liten kompis som anlände till Phyllis bara ett par dagar efter oss; Poppy. Poppy är en liten hundvalp som lyckas charma alla här på Phyllis och älskar att leka och busa med alla som ger honom uppmärksamhet. Under lördagskvällen anordnade vi en filmkväll i matsalen med lite godis som tilltugg. Barnen röstade fram filmen Ice Age och vi skrattade gott allihop åt det istäckta äventyret. Många av ungdomarna har frågor om vädret i Sverige och när jag har berättat om snön som jag har hört har fallit under veckan och om minusgraderna som väntar har de svårt att tro mig. Lika fascinerade som vi är över klimatet, naturen och kulturen här, lika fascinerade blir barnen när man berättar om Sverige – landet långt, långt borta.

/Auntie Clara

Ny volontär - Clara

I skrivande stund kan jag räkna timmarna tills planet lyfter på fingrarna. Hur många gånger jag än räknar och hur noga jag än tänker igenom det kommande dygnet går det inte ihop i min hjärna. ”Afrika vore ju en kul grej”, tänker jag, precis som jag gjorde för sex månader sedan och inser inte att det faktiskt händer på riktigt. Just nu. Jag heter Clara, är 19 år gammal och bosatt i Västerås. Afrika har länge varit en dröm och min resa dit började egentligen redan i våras. När studenten närmade sig med stormsteg och paniken över vad jag skulle vakna upp till dagen efter växte allt mer, kom reportaget om den tidigare volontären Tobias i lokaltidningen som en räddare i nöden. Att volontärarbeta har alltid funnits där någonstans i bakhuvudet och när jag besökte barnhemmets hemsida och bloggen kändes det helt plötsligt som en självklarhet. Jag är en riktig teaterapa som tillbringade tre år på det estetiska programmet med inriktning teater under gymnasiet. Jag har varit scout under största delen av mitt liv, skrivit i lokaltidningen, och jobbar nu som personlig assistent till en sjuårig kille; erfarenheter jag hoppas och tror att jag kommer att ha nytta av under mina tre månader på barnhemmet. Det är en ära att få dela min resa med er här på bloggen. Ser verkligen fram emot att höras av igen! /Clara

Två nya volontärer

Vi är ett par från Lund/Höllviken i Skåne som skall tillbringa en tid på barnhemmet. Lasse är 61 år, civilingenjör, och har jobbat som mekanisk konsult. Gerd är 54 år och har jobbat med ekonomi och personal hela sitt yrkesverksamma liv. Vi tycker mycket om att resa och har tidigare besökt olika länder i Afrika som turister. Känner att vi gärna skulle vilja se mer av "vardagen" och komma närmare befolkningen men främst kunna göra en humanitär insats. Sedan några månader har vi deltagit i Aktivgruppen för Kampi ya motos barn och hört flera lyriska berättelser om barnhemmet och ser mycket framemot att få uppleva detta på plats. Vi hoppas att kunna finna några intressanta uppgifter att hjälpa till med på Phyllis där våra kunskaper kan bidra på ett positivt sätt. Det svåraste för oss blir dock att lämna Selma katt här hemma, men vi vet att hennes gammelmattar kommer att ta väl hand om henne under vår resa. Lasse som älskar att cyklar ser med spänning framemot att ge sig ut och testa Kenyas vägar. Nu har vi börjat vår packning, sprutor är tagna, myggnät är inhandlat och vi är "taggade"! Hälsningar Gerd och Lasse