Barnen har nu börjat skolan och det känns lite tomt utan dom på dagarna. Dock känns det som vi kan vara till mer hjälp nu då barnen inte gör alla sysslor och där är inte lika många att leka med.
Daniel har anlänt och vi kommer alla tre bra överens. Vi planerar att ta alla barnen klassvis och ha pysselstund, då det är nästintill omöjligt att ha alla samtidigt. Vi vill också att alla barnen ska känna sig sedda och det känns som en bra idé att ta dem i små grupper.
Sysslorna som är nu är att pumpa vatten, hacka grönsaker, mjölka korna (dock har bara Johanna provat detta, de andra fegar lite). Dagarna nu när Daniel har anlänt har vi spenderat med att visa honom runt på Phyllis och idag i Nakuru. Vi försöker hjälpa honom att så snabbt som möjligt komma in i vardagslivet. Då magarna forfarande gör sig påminda vågar vi inte äta lunchen varje dag och lagar eget i gästhuset vilket också fungerar mycket bra.
På söndag ska en av lärarna, Samuel, ta oss till Thomsons Fall vilket ska bli en rolig utflykt.
En av dagarna hade vi en svensklektion för barnen, vi fick veta detta fem minuter innan och hann inte planera något bättre. Vi försöker också vara med de små på deras kiswahili lektion så vi lär oss något. Det är svårt men barnen får många skratt åt oss. Kocken Maurice vill lära sig lite svenska så vi ger han några nya ord varje dag.
Barnen tycker det är väldigt kul att börja skolan igen och har sett fram emot det hela lovet. Skoluniformerna är Sveriges färger och barnen är otroligt söta i dem.
Hälsningar
Johanna, Hanna och Daniel
söndag 9 januari 2011
söndag 2 januari 2011
Hälsa Daniel från Göteborg välkommen
Vi välkomnar Daniel Törnqvist som åker ner till barnhemmet den 3:e januari. Läs nedan om vem han är och vad han har för planer under sin vistelse på Phyllis.
Hej,
Mitt namn är Daniel och nu är det äntligen dags för mig att bege mig neråt på världskartan. Den 3:e lämnar jag Landvetter (Göteborg) för att mellanlanda i London och senare i Nairobi.Som jag förstått det på tidigare volontärer så är det en väldigt händelserik tid med både roliga och jobbiga händelser samt många upplevelser.
Jag tänkte kort berätta vem jag är och varför jag väljer att åka till Kenya. Jag är 20 år och är född och uppvuxen i Göteborg. Jag gick snickarprogrammet och jobbar nu som snickare. På fritiden blir det mycket vänner musik och lite annat smått och gott. Jag tror att jag kan bidra med en del praktiska ting såsom att sätta lite fart på den kommande personalbyggnaden och kolla upp renoveringsmöjligheterna för gästhuset. Sen är jag ju som många andra en sportnörd och älskar att utöva alla typer av sportaktiviteter, mestadels fotboll basket och andra bollsporter. Jag har även ett stort intresse för mat och hoppas kunna få hjälpa till en del i köket och ge mina smaklökar nya minnen. Jag hör av mig mer när jag kommer ner.
Ha de fint så länge. / Daniel
Hej,
Mitt namn är Daniel och nu är det äntligen dags för mig att bege mig neråt på världskartan. Den 3:e lämnar jag Landvetter (Göteborg) för att mellanlanda i London och senare i Nairobi.Som jag förstått det på tidigare volontärer så är det en väldigt händelserik tid med både roliga och jobbiga händelser samt många upplevelser.
Jag tänkte kort berätta vem jag är och varför jag väljer att åka till Kenya. Jag är 20 år och är född och uppvuxen i Göteborg. Jag gick snickarprogrammet och jobbar nu som snickare. På fritiden blir det mycket vänner musik och lite annat smått och gott. Jag tror att jag kan bidra med en del praktiska ting såsom att sätta lite fart på den kommande personalbyggnaden och kolla upp renoveringsmöjligheterna för gästhuset. Sen är jag ju som många andra en sportnörd och älskar att utöva alla typer av sportaktiviteter, mestadels fotboll basket och andra bollsporter. Jag har även ett stort intresse för mat och hoppas kunna få hjälpa till en del i köket och ge mina smaklökar nya minnen. Jag hör av mig mer när jag kommer ner.
Ha de fint så länge. / Daniel
onsdag 29 december 2010
Läs om förre detta volontären Carolines återresa till Phyllis
Caroline Nilsson heter jag och under fem veckor i höst besökte jag Phyllis för tredje gången. Att gripa möjligheten att åka tillbaka och besöka barnen ger så otroligt mycket tillbaka till mig. Då barn kommer framspringandes när jag precis har anlänt till Phyllis och hälsar är en fantastisk upplevelse och ger en långt bestående känsla.
Har nu varit tillbaka i Sverige i två veckor och skall försöka sammanfatta vad jag gjorde under mitt fem veckor långa besök. Det är inte lätt. Vart ska jag börja, små minnen dyker upp hela tiden och det är svårt att skriva något sammanhängande. Exempelvis tänker jag ofta på lilla John Kamau, 8 år, som kom till Phyllis i februari i år. Hur jag sitter i matsalen och tittar på tv med barnen och John ställer sig bredvid mig lite försynt. När jag lägger min arm runt hans axel är det som att trycka på en knapp. Genast greppar han tag i min hand och trycker den mot sig och sätter sig bredvid mig. Han sitter där och blir omfamnad och somnar slutligen i min famn. Pojken behöver ha så mycket närhet och jag gör mitt bästa för att ge honom det. Att lämna honom kändes extra tungt.
John Kamau
Ett annat barn som också ofta finns i mina tankar är Agnes, 11 år och hur svårt jag haft för att få kontakt med henne. Hon har varit på Phyllis alla tre gånger jag varit där och för varje gång har jag upplevt henne som allt mer tystlåten. Har jag försökt prata med henne har jag fått en sur blick tillbaka eller ett mycket knapphändigt svar. Hon är en tjej som helt enkelt inte öppnar upp sig för vem som helst. Men så gjorde vi en utflykt med Agnes, hennes syster Beth och tre andra barn från Phyllis. Utflykten gick till två internatskolor varav på den ena skolan studerar Agnes och Beths syster Maria på. Vi besökte även Thomsons Fall och det blev en heldagsutflykt för barnen. Efter denna utflykt var Agnes som förändrad, hon sken alltid upp som en sol när hon såg mig, skrev brev och tackade för utflykten, och jag kunde nu prata med henne hur lätt som helst. Det fanns inget stopp på hennes prat och det var som att öppna en kran, orden bara flödade ur henne och hon hade hur mycket som helst att berätta.
Alla barn på Phyllis har olika bakgrund och olika förutsättningar och det är inte lätt alla gånger hur man ska bete sig och agera med vissa av barnen. Med Agnes krävdes det helt enkelt en heldag där hon verkligen fick spendera tid med mig och känna att jag faktiskt är en ganska trevlig person som hon kunde prata med och lita på mig. Det värmer otroligt i hjärtat att hon gick från att blänga surt på mig till att skina som en sol så fort hon såg mig.
Utflykt till Thomsons Fall. Agnes längst fram i sällskap med Joel, Diba, Beth Paul och förre detta volontären Carl-Ola Annerfors
Ytterligare ett exempel, gymnasieleven Sammy som är hur snäll som helst och pratar mer än gärna med mig. Men endast om det bara är han och jag, var någon av hans jämnåriga vänner i närheten då gick det inte för sig att prata med mig. En dag skulle jag följa honom till Nakuru och den matatu som skulle ta honom till hans internatskola. Vi hann inte mer än sätta oss i matatun förrän han tog fram sitt block och bad om min adress så han kunde skriva brev till mig i Sverige. Då vet man att trots hans tuffa attityd när han umgicks med sina vänner gjorde jag trots allt intryck på honom.
Sammy och jag
Jag skulle kunna fylla på med hur många historier som helst, men väljer att avsluta med en fjärde om Paul, 16 år. Även han gymnasieelev, men boendes på Phyllis då han går på gymnasiet i Kampi ya Moto. För honom var det rätt tråkigt att vara på Phyllis under terminerna eftersom han var det enda äldre barnet där och inte hade några jämnåriga att prata med. Det blev att han och jag pratade mycket varje kväll om livet, framtiden, hans drömmar och att man skall vara tacksam för det man har. En dag följde jag med honom till sjukhuset då han hade problem med att andas. När vi skulle betala patientavgiften fick vi oss ett ordentligt skrattanfall. Mannen skulle skriva Pauls för- och efternamn på ett patientkort och Paul har tagit Jacintas efternamn Lahti. Mannen i luckan förstod inte hur han skulle stava det för han missade att ha med h:et. Paul sa då "iko" a och t. Iko betyder emellan på swahili, men mannen förstod inte utan trodde att Paul hette Paul Lati Iko. Så på hans patientkort står det nu Paul Lati Iko, dvs. Paul Lathi emellan. Det tyckte vi var väldigt roligt och jag skämdes lite när jag inte kunde sluta skratta framme vid luckan. Och så fnissade vi mycket åt det under hela hemvägen. Efter den incidenten kallade jag Paul allt som oftast för Iko! En ödmjukare människa än Paul har jag nog aldrig stött på och jag hoppas att allt kommer gå väl för honom i livet.
Paul spelar basket
Vad betyder det då för barnen att gamla volontärer kommer tillbaka till Phyllis? Efter flera samtal med barnen är svaret att det betyder otroligt mycket för dem. Att åka tillbaka visar barnen att personen ifråga verkligen bryr sig om dem genuint. Under åren har det varit många svenskar som kommit och gått, genom att åka tillbaka visar du barnen att du genuint bryr dig om dem. Att de är viktiga för dig. De har skapat en relation till dig första gången du var där och genom att åka tillbaka visar du att du bryr dig och ni får tillfälle att bygga vidare på den relation ni skapade första gången du var där.
Så till alla er som någon gång har besökt Phyllis är mitt råd att om ni har möjlighet så åk tillbaka! Det ger så otroligt mycket tillbaka, inte bara till dig själv utan även till barnen. Jag kommer definitivt fortsätta åka tillbaka.
Caroline Nilsson
Har nu varit tillbaka i Sverige i två veckor och skall försöka sammanfatta vad jag gjorde under mitt fem veckor långa besök. Det är inte lätt. Vart ska jag börja, små minnen dyker upp hela tiden och det är svårt att skriva något sammanhängande. Exempelvis tänker jag ofta på lilla John Kamau, 8 år, som kom till Phyllis i februari i år. Hur jag sitter i matsalen och tittar på tv med barnen och John ställer sig bredvid mig lite försynt. När jag lägger min arm runt hans axel är det som att trycka på en knapp. Genast greppar han tag i min hand och trycker den mot sig och sätter sig bredvid mig. Han sitter där och blir omfamnad och somnar slutligen i min famn. Pojken behöver ha så mycket närhet och jag gör mitt bästa för att ge honom det. Att lämna honom kändes extra tungt.
Ett annat barn som också ofta finns i mina tankar är Agnes, 11 år och hur svårt jag haft för att få kontakt med henne. Hon har varit på Phyllis alla tre gånger jag varit där och för varje gång har jag upplevt henne som allt mer tystlåten. Har jag försökt prata med henne har jag fått en sur blick tillbaka eller ett mycket knapphändigt svar. Hon är en tjej som helt enkelt inte öppnar upp sig för vem som helst. Men så gjorde vi en utflykt med Agnes, hennes syster Beth och tre andra barn från Phyllis. Utflykten gick till två internatskolor varav på den ena skolan studerar Agnes och Beths syster Maria på. Vi besökte även Thomsons Fall och det blev en heldagsutflykt för barnen. Efter denna utflykt var Agnes som förändrad, hon sken alltid upp som en sol när hon såg mig, skrev brev och tackade för utflykten, och jag kunde nu prata med henne hur lätt som helst. Det fanns inget stopp på hennes prat och det var som att öppna en kran, orden bara flödade ur henne och hon hade hur mycket som helst att berätta.
Alla barn på Phyllis har olika bakgrund och olika förutsättningar och det är inte lätt alla gånger hur man ska bete sig och agera med vissa av barnen. Med Agnes krävdes det helt enkelt en heldag där hon verkligen fick spendera tid med mig och känna att jag faktiskt är en ganska trevlig person som hon kunde prata med och lita på mig. Det värmer otroligt i hjärtat att hon gick från att blänga surt på mig till att skina som en sol så fort hon såg mig.
Utflykt till Thomsons Fall. Agnes längst fram i sällskap med Joel, Diba, Beth Paul och förre detta volontären Carl-Ola Annerfors
Ytterligare ett exempel, gymnasieleven Sammy som är hur snäll som helst och pratar mer än gärna med mig. Men endast om det bara är han och jag, var någon av hans jämnåriga vänner i närheten då gick det inte för sig att prata med mig. En dag skulle jag följa honom till Nakuru och den matatu som skulle ta honom till hans internatskola. Vi hann inte mer än sätta oss i matatun förrän han tog fram sitt block och bad om min adress så han kunde skriva brev till mig i Sverige. Då vet man att trots hans tuffa attityd när han umgicks med sina vänner gjorde jag trots allt intryck på honom.
Jag skulle kunna fylla på med hur många historier som helst, men väljer att avsluta med en fjärde om Paul, 16 år. Även han gymnasieelev, men boendes på Phyllis då han går på gymnasiet i Kampi ya Moto. För honom var det rätt tråkigt att vara på Phyllis under terminerna eftersom han var det enda äldre barnet där och inte hade några jämnåriga att prata med. Det blev att han och jag pratade mycket varje kväll om livet, framtiden, hans drömmar och att man skall vara tacksam för det man har. En dag följde jag med honom till sjukhuset då han hade problem med att andas. När vi skulle betala patientavgiften fick vi oss ett ordentligt skrattanfall. Mannen skulle skriva Pauls för- och efternamn på ett patientkort och Paul har tagit Jacintas efternamn Lahti. Mannen i luckan förstod inte hur han skulle stava det för han missade att ha med h:et. Paul sa då "iko" a och t. Iko betyder emellan på swahili, men mannen förstod inte utan trodde att Paul hette Paul Lati Iko. Så på hans patientkort står det nu Paul Lati Iko, dvs. Paul Lathi emellan. Det tyckte vi var väldigt roligt och jag skämdes lite när jag inte kunde sluta skratta framme vid luckan. Och så fnissade vi mycket åt det under hela hemvägen. Efter den incidenten kallade jag Paul allt som oftast för Iko! En ödmjukare människa än Paul har jag nog aldrig stött på och jag hoppas att allt kommer gå väl för honom i livet.
Vad betyder det då för barnen att gamla volontärer kommer tillbaka till Phyllis? Efter flera samtal med barnen är svaret att det betyder otroligt mycket för dem. Att åka tillbaka visar barnen att personen ifråga verkligen bryr sig om dem genuint. Under åren har det varit många svenskar som kommit och gått, genom att åka tillbaka visar du barnen att du genuint bryr dig om dem. Att de är viktiga för dig. De har skapat en relation till dig första gången du var där och genom att åka tillbaka visar du att du bryr dig och ni får tillfälle att bygga vidare på den relation ni skapade första gången du var där.
Så till alla er som någon gång har besökt Phyllis är mitt råd att om ni har möjlighet så åk tillbaka! Det ger så otroligt mycket tillbaka, inte bara till dig själv utan även till barnen. Jag kommer definitivt fortsätta åka tillbaka.
Caroline Nilsson
Julafton på Phyllis!
Att fira jul i ett annat land är alltid intressant och mycket roligt. På julafton började förberedelserna när barnhemmets granne Wendo kom för att baka bullar och kakor med barnen, vilket var mycket uppskattat! Sen skulle geten slaktas för inälvorna skulle utgöra middag på julaftonskvällen och resten av köttet sparades till juldagen. Tyvärr hade vi så mycket att förbereda med julklapparna till barnen att vi missade detta speciella tillfälle. Istället visade barnen oss senare med glädje och väldigt detaljerat vad som var vad inne i geten och i dess huvud. Vi har aldrig förr ätit inälvor från en get så det var en intressant upplevelse. Hela julaftonskvällen bjöds det på dans och musik för att fira in den 25:e.
Lunchen på juldagen var mycket god, vi fick bland annat köttet från geten. Sen började för barnen en lite för lång och spänd väntan på Father Christmas. Patrick, som går på high shool, var Father Christmas och han gjorde det mycket roligt. Våra presenter var uppskattade, även om de stora flickorna var generade av att få underkläder. I varje present hade vi lagt ner lite godis, klistermärken och pärlor. Sen berodde det på i vilken ålder barnen var i, men det var något i klädväg till alla.
Annars börjar vi mer och mer komma in i vardagen och tanken på att vissa av barnen snart ska åka tillbaka till sina internatskolor
gör oss lite ledsna. Skolan börjar den 4 januari och det kommer bli tomt utan alla skrattade och hoppande gymnasiebarn.
/ Johanna & Hanna
Paul visar sina skills på bakning och vi blev imponerade!
Simon och Michael visade med glädje upp detaljer av huvudet och berättade hur det skulle kokas.
Spänd väntan på att Father Christmas ska dela ut paketen.
Sarah och James tackar Father Christmas (Patrick).
Lunchen på juldagen var mycket god, vi fick bland annat köttet från geten. Sen började för barnen en lite för lång och spänd väntan på Father Christmas. Patrick, som går på high shool, var Father Christmas och han gjorde det mycket roligt. Våra presenter var uppskattade, även om de stora flickorna var generade av att få underkläder. I varje present hade vi lagt ner lite godis, klistermärken och pärlor. Sen berodde det på i vilken ålder barnen var i, men det var något i klädväg till alla.
Annars börjar vi mer och mer komma in i vardagen och tanken på att vissa av barnen snart ska åka tillbaka till sina internatskolor
gör oss lite ledsna. Skolan börjar den 4 januari och det kommer bli tomt utan alla skrattade och hoppande gymnasiebarn.
/ Johanna & Hanna
Paul visar sina skills på bakning och vi blev imponerade!
Simon och Michael visade med glädje upp detaljer av huvudet och berättade hur det skulle kokas.
Spänd väntan på att Father Christmas ska dela ut paketen.
Sarah och James tackar Father Christmas (Patrick).
onsdag 22 december 2010
Läs om Johanna och Hannas första tid på Phyllis
Hej,
Nu är vi inne på vår elfte dag i Kenya. Vi har haft en tuff start med försening i Amsterdam och sen var vi sjuka i tre dagar.
Nu börjar vi komma in i vardagen även om det tar lite tid. Barnen har jullov och hjälper till mycket på Phyllis, därför är det svårare för oss att hitta rätt plats. Men vi spelar fotboll, basket, hoppar hopprep och försöker göra smycken med barnen. Barnen tyckte det var lite roligare att ta pärlorna och spara till senare, men vi kommer ge det fler försök:). Annars hjälper vi till med vardagssysslorna, allt från hacka kål till att rensa ris och laga mat.
Om två dagar är det jul och vi önskar alla där hemma i kalla Sverige en bra jul. Vi har planerat en överraskning för barnen och ser framemot att göra julen speciel för dem. Efter jul får ni veta vad överraksningen var!
Hälsningar
Johanna och Hanna
Nu är vi inne på vår elfte dag i Kenya. Vi har haft en tuff start med försening i Amsterdam och sen var vi sjuka i tre dagar.
Nu börjar vi komma in i vardagen även om det tar lite tid. Barnen har jullov och hjälper till mycket på Phyllis, därför är det svårare för oss att hitta rätt plats. Men vi spelar fotboll, basket, hoppar hopprep och försöker göra smycken med barnen. Barnen tyckte det var lite roligare att ta pärlorna och spara till senare, men vi kommer ge det fler försök:). Annars hjälper vi till med vardagssysslorna, allt från hacka kål till att rensa ris och laga mat.
Om två dagar är det jul och vi önskar alla där hemma i kalla Sverige en bra jul. Vi har planerat en överraskning för barnen och ser framemot att göra julen speciel för dem. Efter jul får ni veta vad överraksningen var!
Hälsningar
Johanna och Hanna
onsdag 15 december 2010
Hälsa Johanna och Hanna välkomna till Phyllis!
Phyllis har fått två nya volontärer, kompisarna Johanna Andersson och Hanna Engberg från Malmö. De åkte ner till barnhemmet i söndags och skall stanna i två månader. Följ deras äventyr här på bloggen, nedan följer en presentation av tjejerna:
Nu sitter två förväntansfulla tjejer hemma i sina hus i Malmö för att packa ihop det sista. Vi ska befinna oss på barnhemmet i ca två månader. Vem är då vi?
Johanna och Hanna, 19 år. Vi tog studenten från olika skolor i Malmö i somras och längtar nu efter att få ut och se världen. Vi är båda estetiskt lagda och där kommer vår huvudsyssla naturligt in, vi vill nämligen dekorera biblioteket med saker som barnen själv målat och skapat.
Ni kommer få följa vårat liv under två förhoppningsvis underbara månader på barnhemmet :) Have fun!
/ Johanna & Hanna
Nu sitter två förväntansfulla tjejer hemma i sina hus i Malmö för att packa ihop det sista. Vi ska befinna oss på barnhemmet i ca två månader. Vem är då vi?
Johanna och Hanna, 19 år. Vi tog studenten från olika skolor i Malmö i somras och längtar nu efter att få ut och se världen. Vi är båda estetiskt lagda och där kommer vår huvudsyssla naturligt in, vi vill nämligen dekorera biblioteket med saker som barnen själv målat och skapat.
Ni kommer få följa vårat liv under två förhoppningsvis underbara månader på barnhemmet :) Have fun!
/ Johanna & Hanna
måndag 29 november 2010
Tva veckor kvar
Tva veckor kvar tills jag aker hem och det kanns. Idag aker nagra i personalen hem eftersom de har semester da barnen har lov. Det var jobbigt att saga hejda till Sarah, Rachel, Maurice och James. De har alla fatt en plats i mitt hjarta. Jag hoppas vi har mojlighet att halla kontakten pa nagot satt. De har ju mobiltelefon!
Jag tog ur mina rasta haromdagen och i dag var jag hos "frisoren". Det vill saga atta tjejer stylade mitt har i minst 1,5 timme. Aven en kille var dar och fixade lite. De tycker ocksa om att ta i det mjuka, lena haret. Till slut var jag fardig och hade da platt har med hjalp av vatten med tio klammor lite har och dar. De sjasade ivag mig att titta i spegeln. Saklart var jag fin.
Harlige John Kamau, klass 1, kommer alltid fram med ett stort leende nar han ser mig och halsar. Ibland sitter vi tillsammans pa kvallen och da stryker han min bara arm. Den ar sa len, sager han. Jag ar glad att hans engelska har forbattrats sa han kan saga nagra meningar till mig. Hur ska jag kunna saga hejda till en san kille?
Jag far inte skara gronsaker langre. Det gor tjejerna. Vissa slogs nastan haromdagen for att fa en kniv att skara tomater och graslok. Vitkalen ges till de storre tjejerna. Nar jag skar graslok haromdagen sa de "Cutting smart, aunt." Smart passar till allt. Efter stylandet av haret var det "You look smart, aunt." De ville gora mig beautful, men nar jag sa att jag val redan ar beautiful, sa de att de menar "even better". Tackar!
Ja... Det blir tufft att lamna dem, men tanken ar saklart att komma tillbaka nagon gang. De kommer alltid att finnas hos mig.
Jag tog ur mina rasta haromdagen och i dag var jag hos "frisoren". Det vill saga atta tjejer stylade mitt har i minst 1,5 timme. Aven en kille var dar och fixade lite. De tycker ocksa om att ta i det mjuka, lena haret. Till slut var jag fardig och hade da platt har med hjalp av vatten med tio klammor lite har och dar. De sjasade ivag mig att titta i spegeln. Saklart var jag fin.
Harlige John Kamau, klass 1, kommer alltid fram med ett stort leende nar han ser mig och halsar. Ibland sitter vi tillsammans pa kvallen och da stryker han min bara arm. Den ar sa len, sager han. Jag ar glad att hans engelska har forbattrats sa han kan saga nagra meningar till mig. Hur ska jag kunna saga hejda till en san kille?
Jag far inte skara gronsaker langre. Det gor tjejerna. Vissa slogs nastan haromdagen for att fa en kniv att skara tomater och graslok. Vitkalen ges till de storre tjejerna. Nar jag skar graslok haromdagen sa de "Cutting smart, aunt." Smart passar till allt. Efter stylandet av haret var det "You look smart, aunt." De ville gora mig beautful, men nar jag sa att jag val redan ar beautiful, sa de att de menar "even better". Tackar!
Ja... Det blir tufft att lamna dem, men tanken ar saklart att komma tillbaka nagon gang. De kommer alltid att finnas hos mig.
onsdag 24 november 2010
Exam party
Pa exam party nar eleverna far ett brev och foto av mig.
Jag och Dan i en svensk kram. DE kenyanska kramarna ar tva korta, en pa var sida, dar knappt kroppara mots, sa jag larde dem den svenska, skona kramen.
Klass 8 vid head table vid exam party
Jag och Dan i en svensk kram. DE kenyanska kramarna ar tva korta, en pa var sida, dar knappt kroppara mots, sa jag larde dem den svenska, skona kramen.
Klass 8 vid head table vid exam party
De senate tva veckorna pa engelska
24 november 2010
Hej!
Detta blir pa engelska - hoppas det ar ok med alla!
I’ve had such awesome two weeks! It’s been great in all kinds of ways. My boyfrind Daniel came on November 5th. It was very very nice to see him after two months. We went on a safari among other things. I post a few of our pictures.
But now Daniel’s back home and I’m glad to be back at Phyllis. I’ve had nice days here. Yesterday I was invited to Dorcas’, the classteacher of class 8. I was glad to come to her house for supper and staying the night. Her “house” is one room in a building which has many rooms for renting. Most people who are staying by themselves live this way, even familys do. The rent is 100 Swedish crowns + 20 crowns for electricity per month. They find this expensive. Compared with their salary it might be expensive. Some even pay school fee for a sister or brother. They can hardly save money for a trip or something else. If you have a tv you’re lucky.
It was nice spending time with Dorcas who is 23 years and has been through a lot of things. We talked til late at night and then we shared a mattress on the floor. It was very warm and I couldn’t sleep much.
Today Tuesday was the last day at school for the kids. There was a cermony with songs, performances and speeches. Only two prayers. Then I left my friend Samuel in class 5 at the matatu stop. He’s leaving to go to his uncle for a month. I wasn’t prepared because I’ve misunderstood him. I thought he was only going for three days! Coming back from the matatu stop I shed some tears. It’s very hard separating from the children. I’ve become good friends with some of them. Samuel invited me to his uncle’s home. We’ll see if we can arrange that. I’m only here for another three weeks now. In one way it’s a long time (not seeing Daniel), in anohter way it’s very short time – doing everything I want with the kids, talking, playing…
After the cermony I took the teachers and some of the home staff for lunch in Kampi ya moto. We had a nice conversation about who does what in the household. That means, here in Kenya the woman is doing all the work, if she’s a housewife and if she’s working. Maybe the man will take care of the kettle and the chamber if there is one. All the women got frustrated talking about this. Afterwards I hung out with three of the teachers at a teacher’s place. It’s fun to see how they live. We talked a lot about school, work and students. It’s always interesting to listen to their opinions. I hope to see them again.
/ Carin
Hej!
Detta blir pa engelska - hoppas det ar ok med alla!
I’ve had such awesome two weeks! It’s been great in all kinds of ways. My boyfrind Daniel came on November 5th. It was very very nice to see him after two months. We went on a safari among other things. I post a few of our pictures.
But now Daniel’s back home and I’m glad to be back at Phyllis. I’ve had nice days here. Yesterday I was invited to Dorcas’, the classteacher of class 8. I was glad to come to her house for supper and staying the night. Her “house” is one room in a building which has many rooms for renting. Most people who are staying by themselves live this way, even familys do. The rent is 100 Swedish crowns + 20 crowns for electricity per month. They find this expensive. Compared with their salary it might be expensive. Some even pay school fee for a sister or brother. They can hardly save money for a trip or something else. If you have a tv you’re lucky.
It was nice spending time with Dorcas who is 23 years and has been through a lot of things. We talked til late at night and then we shared a mattress on the floor. It was very warm and I couldn’t sleep much.
Today Tuesday was the last day at school for the kids. There was a cermony with songs, performances and speeches. Only two prayers. Then I left my friend Samuel in class 5 at the matatu stop. He’s leaving to go to his uncle for a month. I wasn’t prepared because I’ve misunderstood him. I thought he was only going for three days! Coming back from the matatu stop I shed some tears. It’s very hard separating from the children. I’ve become good friends with some of them. Samuel invited me to his uncle’s home. We’ll see if we can arrange that. I’m only here for another three weeks now. In one way it’s a long time (not seeing Daniel), in anohter way it’s very short time – doing everything I want with the kids, talking, playing…
After the cermony I took the teachers and some of the home staff for lunch in Kampi ya moto. We had a nice conversation about who does what in the household. That means, here in Kenya the woman is doing all the work, if she’s a housewife and if she’s working. Maybe the man will take care of the kettle and the chamber if there is one. All the women got frustrated talking about this. Afterwards I hung out with three of the teachers at a teacher’s place. It’s fun to see how they live. We talked a lot about school, work and students. It’s always interesting to listen to their opinions. I hope to see them again.
/ Carin
torsdag 4 november 2010
Exams, prayer day, Lake Bogoria, tungt hjarta
Det ar mycket som hander,nagot nytt varje dag. Jag ska forsoka beratta kortfattat. TIden pa internet springer alltid ivag.
I mandagas var det prayer day for klass 8 som ska ha sina slutexams pa tisdag, onsdag och torsdag.Alla amnena pa tre dagar. FAmiljerna var inbjudna, ca 20 vuxna kom.Alla samlades i bilioteket och det var manga tal och framtradanden av barnen. Nagra vuxna, inkl Ruth holl tal for barnen och onskade dem lycka till. Sedan pratade prasten och rektorn. Aven jag gick upp och sa nagra val valda ord, peppade dem och onskade dem lycka till. Sa att jag tycker mycket om dem och hoppas de gar ut gymnasiet, universitetet och jobbar ett par ar innan de bildar familj. (Jag ar lite orolig for att tjejerna kommer att skaffa familj utan utbildning och jobb. De har sa fina drommar sa jag vill innerligt att de uppfyller dem.) Jag avslutade med att sjunga Hakuna matata fran filmen Lejonkungen och de som kunde den fyllde i. Det blev bra. Jag halsade pa alla familjemedlemmar som hade kommit och pratade en stund med nagra. Det var roligt att traffa dem och se likheter mellan vissa slaktingar och deras barn. Sedan fortsatte skoldagen.
Det kanns tungt att veta att jag kanske aldrig kommer att traffa internateleverna i klass 8 igen. Jag har fast mig mycket vid nagra och det kanns tungt i hjartat. Ikvall ar sista kvallen vi ses och sedan ater vi lunch ihop pa fredag nasta vecka. Det ar allt. Pa kvallarna pluggar de mycket sa det ar svart att sno at sig lite tid med dem, men det brukar ga bra. De vill ocksa prata med mig. Vi har bytt adresser.
Jag och Daniel ska ordna ett examparty pa fredag nasta vecka. De slutar pa torsdagen men jag har pratat med dageleverna och internateleverna och det varkar som om alla kan vara med. Vi ska laga spagetti och kottfarsas och forhoppningsvis chikladbollar. Klass 8, lararna, rektorn och barnhemspersonalen ar inbjudna. Vi kommer att vara i biblioteket och jag ska forsoka visa ett bildspel med foton fran min tid har och sedan ska det blir lite dans. Vi far se hur lange batteriet pa min laptop racker till. Det blir kul och eleverna ar uppspelta over att fa ett party.
Jag var med nagra svenska tjejer som bor hos Shaees och Wendo till Lake Bogoria. Det var haftigt att se alla flamingos, zebror, impala (ovanligt dar), apor, asnor och varsvin. Vi kokade agg i de heta kallorna. Vattnet i marken kokade och bubblade. Aggen var saklart valdigt goda. Otroligt gul gula! Sedan lag vi i spat. En pool med "vanligt" vatten och en hotpool med 37 grader. Vattnet kom fran den heta marken.
Phyllis har fatt en ny giko - spis- och en ugn! Maurice vet inte hur man bakar i en sadan, vi kanske far skicka honom pa kurs... :) Jag hoppas vi kan anvanda den innan jag aker. De behover bara satta dit skorstenen sedan ar ugnen klar. Spisen ar redan fardigmurad. Rotary hade lovat dem detta for lange sedan men det har inte blivit av. Plotsligt kom de mitt under prastens massande under prayer day!
Imorgon bar det av till Nairobi for mig dar jag moter min pojkvan Daniel. Vi ser oss runt i huvudstaden innan vi tar en tur till Masai Maara med Caroline och hennes pojkvan. Sedan aker vi till Phyllis och har partyt. Stannar dar ca en vecka, far se vilka utflykter vi gor.
Ha det fint!
Carin
I mandagas var det prayer day for klass 8 som ska ha sina slutexams pa tisdag, onsdag och torsdag.Alla amnena pa tre dagar. FAmiljerna var inbjudna, ca 20 vuxna kom.Alla samlades i bilioteket och det var manga tal och framtradanden av barnen. Nagra vuxna, inkl Ruth holl tal for barnen och onskade dem lycka till. Sedan pratade prasten och rektorn. Aven jag gick upp och sa nagra val valda ord, peppade dem och onskade dem lycka till. Sa att jag tycker mycket om dem och hoppas de gar ut gymnasiet, universitetet och jobbar ett par ar innan de bildar familj. (Jag ar lite orolig for att tjejerna kommer att skaffa familj utan utbildning och jobb. De har sa fina drommar sa jag vill innerligt att de uppfyller dem.) Jag avslutade med att sjunga Hakuna matata fran filmen Lejonkungen och de som kunde den fyllde i. Det blev bra. Jag halsade pa alla familjemedlemmar som hade kommit och pratade en stund med nagra. Det var roligt att traffa dem och se likheter mellan vissa slaktingar och deras barn. Sedan fortsatte skoldagen.
Det kanns tungt att veta att jag kanske aldrig kommer att traffa internateleverna i klass 8 igen. Jag har fast mig mycket vid nagra och det kanns tungt i hjartat. Ikvall ar sista kvallen vi ses och sedan ater vi lunch ihop pa fredag nasta vecka. Det ar allt. Pa kvallarna pluggar de mycket sa det ar svart att sno at sig lite tid med dem, men det brukar ga bra. De vill ocksa prata med mig. Vi har bytt adresser.
Jag och Daniel ska ordna ett examparty pa fredag nasta vecka. De slutar pa torsdagen men jag har pratat med dageleverna och internateleverna och det varkar som om alla kan vara med. Vi ska laga spagetti och kottfarsas och forhoppningsvis chikladbollar. Klass 8, lararna, rektorn och barnhemspersonalen ar inbjudna. Vi kommer att vara i biblioteket och jag ska forsoka visa ett bildspel med foton fran min tid har och sedan ska det blir lite dans. Vi far se hur lange batteriet pa min laptop racker till. Det blir kul och eleverna ar uppspelta over att fa ett party.
Jag var med nagra svenska tjejer som bor hos Shaees och Wendo till Lake Bogoria. Det var haftigt att se alla flamingos, zebror, impala (ovanligt dar), apor, asnor och varsvin. Vi kokade agg i de heta kallorna. Vattnet i marken kokade och bubblade. Aggen var saklart valdigt goda. Otroligt gul gula! Sedan lag vi i spat. En pool med "vanligt" vatten och en hotpool med 37 grader. Vattnet kom fran den heta marken.
Phyllis har fatt en ny giko - spis- och en ugn! Maurice vet inte hur man bakar i en sadan, vi kanske far skicka honom pa kurs... :) Jag hoppas vi kan anvanda den innan jag aker. De behover bara satta dit skorstenen sedan ar ugnen klar. Spisen ar redan fardigmurad. Rotary hade lovat dem detta for lange sedan men det har inte blivit av. Plotsligt kom de mitt under prastens massande under prayer day!
Imorgon bar det av till Nairobi for mig dar jag moter min pojkvan Daniel. Vi ser oss runt i huvudstaden innan vi tar en tur till Masai Maara med Caroline och hennes pojkvan. Sedan aker vi till Phyllis och har partyt. Stannar dar ca en vecka, far se vilka utflykter vi gor.
Ha det fint!
Carin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)