Städdag med saft och popcorn som belöning för barnen!

Hej igen på er!!

Är inne i stan idag för att ta ut pengar och handla det sista till dagens äventyr!...

Jag fick en idé när jag gick runt på vårt område här om dagen... Tyvärr finns här inga sopptunnor och det skräp som finns, ligger på marken! Det tycker jag är synd, och har därför föreslagit att vi ska ha en städdag.. Det kommer innebära att vi, alla barnen och förhoppningsvis alla vuxna ska gå runt och samla upp allt skräp som ligger lite överallt!
Sedan kommer tjejerna få en tunna, killarna en och matsalen en. Tunnorna ska i fortsättningen fungera som sopptunnor, där all skräp ska ligga! Vi får se hur det fungerar..
Och ikväll bjuder jag på popcorn, saft och klubbor för alla, som lite belöning för att vi har gjort det fint idag! Och vi kanske hinner med en fotbollsmatch också...

Lördagarna kommer i fortsättningen att vara en matchdag, där vi blandar både tjejer och killar.. :)!!!

Jag hoppas att alla kommer att uppskatta dagen och att de förstår varför vi måste hjälpas åt med att hålla rent... Jag hade nog haft svårt att första det när jag hade varit mindre..Men hade jag sedan fått popcorn och klubba, då hade jag nog gjort det i alla fall.! haha! :) Vi får se hur det går helt enkelt..Haha!

Imorgon klockan 6.30 åker jag, Åsa och Robert iväg på safari i 4 dagar... Ser framemot det jätte mycket och det ska bli väldigt trevligt.. Fotbollsträningen dem dagarna får Rickard, en av de äldsta barnen, ta över. Vilket han kommer att fixa galant! :)

Det går bättre och bättre här och jag har kommit in i det nu, tycker jag.. Har ocksa tagit in allt nytt och har smält det mesta! Jag kan inte mer än säga att jag trivs som fisken i vattnet här och det är helt underbart.. :)
Jo, jag kommer att komma hem.. Men, det kommer vara svårt att lämna det.. Men som tur är så dröjer det ett tag innan det är dags för mig att bege mig hemmåt! Så, jag får bara fortsätta att njuta...

Jag går dock runt med ett leende hela tiden och bara mår sådär mysigt bra hela tiden... :)

Hur ska man någonsin kunna lämna barnen när dem är såhär underbart söta som lilla Shepkorir!?

Är hon inte helt underbar?? Jag är helt tagen... Alla dessa små underbart söta ungar! Alla är söta på sitt sätt - är jag inte i himmelriket?!

Med det säger jag hejdå för denna gång men vi hors snart igen!! Och då har jag varit på safari och haft vår städdag... Och snart kommer det en svensk tjej hit till oss. Spännande och roligt!!

Många varma hälsningar från Sandra på plats!

Fotbollsskola på Phyllis!

Tjenixen på er alla där hemma!
Sandra här. Nu sitter jag på ett internet cafe i Nakuru. Idag ska jag få träffa två volontärarbetare från Sverige (de jobbar inte på barnhemmet utan för en annan förening). Vi ska idag besöka ett barnfängelse, dit barn kommer som antingen blivit ditförd från gatan eller lämnad av sina föräldrar! Mycket hemskt och jag får förbereda mig på att det antagligen inte kommer vara en av dem roligaste upplevelserna.

Nu har jag iallafall satt igång var lilla fotbollsskola! Phyllis Memorial Football school. Det går till såhär, att killarna spelar fotboll på måndag, tisdag och onsdagar. Tjejerna spelar fotboll på torsdag, fredag och kanske söndagar. På lördagarna är det fotbollsmatch som gäller och då är alla med, de som vill givetvis! Första träningen var lite kaotisk men träningen igår, gick hur bra som helst. Det var roligt och det var härlig stämning! Tror nog att det kommer att bli hur bra som helst, vi får jobba på det lite men det kommer att bli bra. Är positivt inställd till detta och tror bra på det! :)Ni får ha det så bra där hemma!

Hur är vädret i Sverige - Här ar det ganska varmt faktiskt!

Kram på er alla från Sandra Peterson, volontär på Phyllis Memorial

3 Nya volontärer på plats - läs deras introduktioner!

Presentation av Åsa:

Kan en 55-årig sjuksköterska åka ut som volontär? Jag skall göra det.
Jag? Mitt namn är Åsa Forslund. Arbetar med anestesisjukvård i Malmö sedan många år. Att jag är en erfaren sjuksköterska är nog så bra, men det är i egenskap av hobbysömmerska som jag reser till Kampi ya moto och alla de som bor där. Kan inte bärga mig förr än jag får ta "min" trampsymaskin i besittning. Vad roligt det skal bli att kanske kunna inspirera barnen och ungdomarna till att sy! Sen finns det säkert hur mycket som helst att hjälpa till med utöver detta. Har förstått att det spelas en hel del kort. Jag kanske till och med får vara med och lära mig, är urdålig på kortspel.

Att resa ut som volontär till främmande land har väl någon gång farit genom mitt medvetande. Men därifrån till att via fixa tjänstledighet och hundvakt till min älskade boxer Don för att på söndag ge sig av känns nästan overkligt.
Men det är bara att packa väskan och ge sig av. Med i bagaget har jag ca 20 kg skor som mina vänner har skänkt samt en hel del leksaker och annat som kan bli till glädje;sytråd, dragkedjor och tyg.

Nu ser jag fram emot att få träffa alla de som bor på Kampi ya Moto och få dra mitt strå till stacken!

Hälsningar Åsa

Presentation av Robert:

Hej!
Mitt namn är Robert Kipowski, jag är 59 år så det är hög tid att förverkliga drömmen om att få komma till annat än "Turist-Afrika". 1:a Advent träffade jag Sabine på en liten adventsmässa där vi båda ställde ut. Jag blev förtjust i de vackra träskålarna och eftersom jag är nyfiken frågade jag så klart om deras ursprung. Kenya svarade Sabine och så berättade hon om Phyllis Memorial. Jag blev eld och lågor och sa att dit vill jag åka och svaret blev kort och koncist; Gör det då! Historien om hur barnhemmet startade är som en god saga där verkligheten är bättre än dikten och jag tycket det är fullständigt enastående att två privatpersoner som Jacinta Njoroge och Sabine Gartner på så kort tid har åstadkommit så mycket. Och nu är det dags, efter en hel del pysslande och planerande med livet bär det om exakt en vecka av till Kenya. Det ska bli spännande och intressant och jag hoppas också jag kan bidra med något.
Jag är civilekonom som pysslat med entreprenörskap och företagande dem mesta delen av livet. Har också utbildat mig i psykologi och är gymnasielärare bl a i företagande och entreprenörskap/småföretagande något som jag tror är en av nycklarna till Afrikas utveckling. Vet inte riktigt vad jag ska arbeta/hjälpa till med men hoppas kanske få pyssla lite med det och/eller ett annat område jag kommit i kontakt med, nämligen ett program som arbetar med attityder/könsmönster kring HIV/AIDS.. Det är en förmån att få åka och om inte annat så är det väl inte så vanligt med 59-åriga volontärgubbar som tycker om att laga mat och pyssla i köket.
Räknar med att kunna rapportera i ord och bild under vistelsen.
--
Med vänlig hälsning/Best regards
Robert

Och slutligen presentation av Sandra som också kommer att vara på plats under 3 månaders tid:

Sandra är en 21 årig tjej från Oxie som kommer att skriva en hel del inlägg under sin tid på barnhemmet. Hennes presentation kommer att komma upp snarast!

MVH
Cecilia Schubert

Madeleine bloggar

Har nu varit i over en vecka pa barnhemmet, och jag trivs som fisken i
vattnet! Det visade sig nar jag kom dit, att jag var den enda
volontaren som faktiskt skulle bo pa barnhemmet, Sofia och Therese bor
i Nakuru, vilket skapade lite halvpanik i borjan nar man varken kande
till sprak, vanor eller kulturen. Men alla har varit valdigt
hjalpsamma och valkomnande, sa det har absolut inte varit nagra
problem!
Barnen var lite blyga i borjan, men efter nagra dagar gick det knappt
att gora nagonting utan att alla vill vara med: yatzy med 16 personer,
och brannboll med nastan alla barnen... Andra populara aktiviteter ar
att flata mitt har, spela in videos med kameran och mobiltelefonen och
hjalpa mig att lara mig swahili!

I fredags var det Ruths fodelsedag, sa dagen till ara bakade jag 180
chokladbullar. Tror nog att de gjorde succe, for barnen fragar
fortfarande om det finns kakor kvar och personalen fascinerades over
att man inte behovde nagon ugn till kakorna.
I lordags hade vi besok fran en annan skola, sa det blev mycket dans,
sang och som avslutning en fotbollsmatch mellan de olika skolorna.
Phyllis vann pa straffar! Pastorn som var med bjod in mig till att
halla ett inspirationstal for eleverna pa hans skola, sa igar var
Sarah (en fran personalen) och jag i Kamp ya Moto och blev val
omhandertagna och utfragade av bade studenter och larare.

Nu ska jag ga och kopa ris och mjol, kwaheri!

/Madeleine

Ny volontär på plats!

Hej,
Mitt namn är Madeleine Kronblad. Jag är 22 år gammal, uppväxt i Malmö men befinner mig största delen utav året i Stockholm där jag läser till läkare. Jag kommer att arbeta som volontär i tre veckor på barnhemmet, och jag är både spänd, nervös och otroligt nyfiken över hur mycket jag kommer att få se och uppleva under denna tid! Jag har aldrig tidigare volontärarbetat, men det har varit en stor dröm för mig sålänge jag kan minnas. För tre år sedan var jag till exempel i Asien och besökte bland annat ett barnhem i Kambodja, en upplevelse som bara förstärkte min önskan om att få volontärarbeta! Den glädjen och energin man såg hos dessa barn var helt fantastisk och fascinerade mig något otroligt!
Även om jag som sagt är relativt resvan och tycker mig ha levt under de mest enkla förhållanden tidigare, tror jag aldrig att det går att förbereda sig tillräckligt för en sådan här utmaning och upplevelse. Jag har läst boken "Mitt afrikanska äventyr", skriven av en tidigare volontärarbetare på just Phyllis, och fått fantastiska naturskildringar och berättelser och barnen, blandat med historier om maskar i vattnet och majs och bönor till lunch dag ut och dag in. Så efter att ha blivit stamkund på Apoteket, lånat böcker på biblioteket och ätit extra mycket glass och godis, känner jag mig nu 100% laddad att hjälpa till i köket, spela fotboll, agera läxhjälp och allt annat som ingår i den kenyanska kulturen på Phyllis Memorial Children's Home!"

MVH
Madeleine

Caroline är tillbaka i Sverige och skriver ett avslutningsinlägg

Sitter nu hemma i Sverige efter tre underbara månader på Phyllis. Har verkligen varit en otrolig upplevelse att få komma tillbaka en andra gång och se hur barnhemmet har utvecklats på de två år som har gått sedan sist jag var där. Tack Jacinta och Sabine för att ni återigen välkomnade mig till Phyllis. Har varit en härlig upplevelse att få träffa både nya och gamla ansikten bland barnen, men även att få lära känna den personal som tillkommit sen sist. Att säga hejdå till barnen var, liksom förra gången, väldigt jobbigt. Tre månader med dem sätter sina spår. Dagen jag skulle åka kom jag upp i matsalen lagom till barnens frukost. Maragia hade då samlat alla barnen i matsalen som tålmodigt väntade på mig. Först höll Maragia ett litet tal om min vistelse och sedan fick jag säga några ord. Efter det tog Joseph (stora) över och skulle hålla ett tal från alla barnen. Hans tal var riktigt fint och det var med sorg i hjärtat jag lämnade Phyllis. Men en sak är säker och det är att jag kommer komma tillbaka. Har man väl varit där en gång, blir det fler!

En söndag för ett par veckor sedan följde jag, Peris och Beth med Maragia till kyrkan. Barnen har tjatat på honom i veckor om att få följa med och äntligen fick de sin önskan uppfylld. Det är kul att få göra saker med barnen utanför Phyllis, man kommer de närmre på ett sätt som är svårt när man är på Phyllis. Jag tror även att barnen uppskattar att få komma iväg till stan. I Kenya är det väldigt vanligt att när man är ny på ett ställe skall man ställa sig upp och presentera sig. Eftersom jag redan varit med Maragia en gång tidigare i kyrkan slapp jag detta, men Peris och Beth fick uppleva det. Istället för att presentera sig, fick de gå fram och sjunga! De var så söta. Blyga gick de fram och sjöng, jättefint, och så fort de sjungit färdigt rusade de tillbaka till oss innan vi ens hunnit börja applådera!

Efter kyrkan åkte vi hem till Maragia för att laga lunch medan Peris och Beth fick titta på tv. Vilken lyx för dem! Förutom att de fick kolla på olika serier fick de även kolla på olika musikvideos. Beth hade en favoritsång som inte hade spelats upp under hela tiden vi varit där, och hon vägrade åka hem innan hon hade fått höra sin favoritsång. Så det var bara för Maragia att rota igenom lådan med dvd för att hitta sången. När hon väl fått höra den var det inga problem att gå. Innan vi åkte hem till Maragia hade jag lovat barnen att de skulle få en varsin läsk innan vi åkte tillbaka till Phyllis. När vi satt i matatun tillbaka in till stan frågade jag Beth om hon fortfarande ville ha läsk. Hennes svar blev ”yes, and a chapati!” De är så härliga. Maragia blev nog lite generad över hennes framfusighet och menade att en läsk blev bra. Själv är jag väldigt svag för chapatis så självklart skulle barnen få en chapati (ett sorts bröd) till läsken!

Utöver att servera uji, githeri och rensa ris och bönor tog jag en dag på mig att börja sortera upp kläder som skänkts till barnhemmet från olika håll. Det var ett antal flyttkartonger som bara stått i förrådet och som behövde sorteras upp. Sorgligt nog var många av kläderna söndriga och i sådan kvalitet att barnen inte kan ha dem. Dessa kläder gjorde vi oss av med - barnen förtjänar att ha hela och rena kläder på sig! (Vad som dock upptäcktes var att det är en väldig brist på pojkkläder. Så sitter ni därhemma med pojkkläder som inte används, tänk på Phyllis, där finns behov!)

Under min sista helg på Phyllis anordnade Sofia, Therese och jag en festmiddag. På lördagen inhandlades och slaktades en get och ett får. Sofia åkte även in till stan med Rachel för att inhandla diverse grönsaker och ris som skulle bli tillbehör. På söndagen var det sedan dags att börja förbereda middagen. På förmiddagen hackades grönsaker och ris rensades. För att vi sedan på eftermiddagen skulle kunna leka med barnen. Idag var det frees bee som stod på lekschemat! När kvällen väl kom var det en härlig stämning både bland barn och bland personal. Utöver den goda grytan med tillbehör blev det självklart godis till efterrätt. Fest var ordet och både vi och barnen var mycket nöjda med hela dagen!

Återigen, tack Jacinta och Sabine och till alla barnen och personal på Phyllis som välkomnade mig och gjorde min vistelse än en gång oförglömlig!

Midsommarfirande på Phyllis Memorial

Midsommar i Kenya! Hur firar man det på bästa sätt? Jo man surrar ihop lite pinnar, låter barnen plocka blommor och vips så har man en svensk midsommarstång uppställd på skolfältet på Phyllis. Barnen var väldigt nyfikna och uppskattade danserna som vi dansande runt stången. Vi gav oss på sånger som "jungfru jungfru kär" och "mormors lilla kråka". Favoriten var dock "the frogdance", både bland barnen och oss svenska volontärer.

Dagen fortsatte sedan med femkamp. Att se barnen hoppa säck, balansera potatis på sked och springa två och två med ihopknytna ben var en riktig fröjd för hjärtat. Vi är inte riktigt säkra om syftet med den svenska högtiden gick fram (vad är syftet egentligen..? ;) Huvudsaken är dock att vi hade roligt, och det hade vi verkligen! Och förhoppningsvis får barnen chans att fira midsommar nästa år igen!

Vänliga hälsningar från Therese, volontär på Phyllis Memorial

Fler bilder på pojkarnas nya sovsal!

Här ser vi nya bilder från pojkarnas sovsal! Pojkarna har nu bott där sedan april 2009, tillsammans med Maragia, vår socialarbetare, och Njoroge, en av våra lärare.



Denna bild är tagen från det nya köket. Den främre husgrunden är platsen det gamla köket och matsalen stod på, och den bortre grunden är det äldsta husets gamla plats. Dessa gamla hus har rivits eftersom de var mycket slitna och omöjliga att laga, samt för att vi nu har nya finare hus som ersatt dem!


Här har fotografen stått vid flickornas sovsal. I förgrunden ser vi ett fält med groundnuts (jordnötter).

Malaria och tandborstning

Livet på Phyllis har fått en vardaglig lunk, allt rullar på och man gör sina sysslor. Den senaste tiden har dock karakteriserats av många sjukhusbesök. I onsdags åkte jag och Sofia med två boardingbarn, Peter och Samuel, samt barnhemsbarnet Elijah till kliniken på Kabarak. Det har skett ett malariautbrott i området så var och varannan dag bär det av till sjukhuset för att testa barnen och när vi kommer hem igen är det ett nytt barn som är sjukt och som måste iväg för att testas. Peter och Samuel hade misstänkt malaria, alltså några av symptomen, och Elijah hade tandvärk. Efter en lång väntan fick vi komma in till läkaren som lyssnade på barnens problem och sedan konstaterades det att Peter och Samuel skulle testas för malaria och Elijah skulle få träffa tandläkaren som kommer till Kabarak varje onsdag. De är verkligen duktiga barnen, trots att de mår jättedåligt håller de ut och sitter och väntar. Peter och Samuels tester blev klara innan tandläkaren kommit och de visade positivt för dem båda. Dock hade Peter en värre malaria och fick mängder med mediciner. Jag led verkligen med dem, eftersom när deras tester var klara fick vi fortfarande vänta på tandläkaren. När tandläkaren väl kom konstaterades det först att Elijah var tvungen att dra ut två tänder. Elijah var verkligen jättemodig, är inte helt kul att komma till ett ställe och få en gigantisk nål instucken i munnen! Men tandläkaren och hennes assistent var jättepedagogiska och försökte att lugna honom. Är verkligen glad över deras lugnande ord till Elijah eftersom kiswahilin vi lärt oss inte var helt tillräcklig i den situationen. Som sagt först skulle två tänder dras ut, men när bedövningen väl verkat och de två tänderna dragits ut konstaterades det att ytterligare en behövdes dra ut samt att han ska tillbaka denna vecka och dra ut två till. Är verkligen tur att det bara är hans mjölktänder!

Men efter både malariautbrottet och Elijahs utdragning av tänder är det hårdsatsning på att alla barn ska ha myggnät och alla barn ska borsta tänderna efter maten varje kväll. I lördags kom det två nya volontärer, Petra och Linn, de hade med sig 100 tandborstar som TP skänkt, vilket kom alldeles lägligt när vi ska få barnen medvetna igen om vikten av att borsta tänderna. Tidigare volontärer har försökt få i system att barnen ska borsta tänderna, men nu måste det verkligen bli ett bra system på det. Maragia (vår socialarbetare) höll en lång information igår kväll om vikten av att borsta tänderna, annars kommer det att bli fler barn som får dra ut sina tänder. Så förhoppningsvis kommer det nya systemet fungera, nu är regeln att alla barn måste kunna visa upp sin tandborste för Maurice (kocken) när de ska få sin ugali (sin kvällsmat). Kan de inte visa upp den får de springa och hämta den innan de får mat. Samt ska det vara en vuxen som delar ut tandkräm.

Söndagar är barnens lediga dag så då är det mycket lek och bara häng med barnen. I söndags hade vi salong Phyllis, barnen gjorde flätor på oss och det som var kul den har gången, jämfört med förra gången vi var här var att även en del av pojkarna tog mod till sig och flätade vårt hår. Problemet med mitt hår är att det är alldeles för blankt, så när barnen väl gjort en fläta går den upp igen. Så det slutade med att barnen bara stod och klappade mitt hår! Men det var inte fy skam det heller, var lite som en huvudmassage. Sofia däremot fick hela håret flätat, och barnen var jättenöjda med det och hon fick lova att hon skulle ha kvar dem i två dagar!

Varje gång vi åker in till stan pikar Sarah, en i personalen, oss alltid för att vi ska ge henne godis. Så igår nar vi hade varit i stan köpte vi en godispåse till bara henne. Det är så härligt att se deras glädje, de blir som små barn. Vi hade även med oss en present till Maragia. Han har länge sagt att han vill ha en keps med Kenyas flagga på. Så igår när det kom fram en försäljare till oss på markanden, slog vi till. Väl hemma på Phyllis blev han helt överlycklig när han fick den, tror han även var nära till en tår! Känns bra att även kunna ge uppmuntran till personalen. Det är inte alltid bara barnen som behöver uppmuntran utan även de vuxna måste få lite för allt bra arbete de gör med barnen!

Caroline Nilsson

Inlägg från Sofia - glasögon och tårtkalas

Hej igen!

De senaste veckorna har allt rullat pa fint pa barnhemmet. Tiden gar valdigt fort, och det kandes som att Erik och Evelina bara var pa en snabbvisit aven fast de var pa barnhemmet i en manad. Det var roligt att fa sallskap av lite nya manniskor, och de ar saknade bade av mig, Caroline och Therese, och sjalvklart av alla barn och vuxna pa Phyllis!

Den nya spisen har nu anlant, och efter att den statt och torkat en vecka kunde uncle Maurice antligen borja anvanda den. Grytorna ar nastan dubbelt sa stora som pa den forra spisen, sa matlagningen kommer formodligen ga mycket smidigare framover. Det har aven inforskaffats en vattenpump som forhoppningsvis kommer gora arbetet med att hamta vatten lite lattare.

John Maina hade for ett tag sen problem med sina ogon, de varkte och sag inflammerade ut. Vi forsokte gora rent sa gott vi kunde med ogondroppar, men nar det inte blev battre tog Maragia med honom till sjukhuset. Dar visade det sig att han ser valdigt daligt, och det ar det som orsakat hans problem. Vi sponsrade honom med ett par fina glasogon, och nu mar han mycket battre! Aven fler barn verkar ha problem med synen, sa vi ska med hjalp av en medhavd syntavla forsoka gora enkla syntest pa barnen for att se vilka som kan komma att behova glasogon. De som ser daligt ska vi ta med till optikern och betala for deras glasogon. En annan bra sak ar att Pangani-kyrkan denna vecka har en gratis ogonklinik dit vem som helst far komma och undersoka ogonen och synen. Igar var jag dar tillsammans med Maragia, James (ur personalen), Veronica (fran Morop boarding school), Mercy Wanjiru och Richard, och det slutade med att vi kom hem med ett par glasogon till Mercy och ett par skyddande solglasogon till Richard. Forhoppningsvis hinner vi ta med nagra fler barn dit i slutet av veckan.

For ett par veckor sen var det Thereses fodelsedag, vilket hon firade med att kopa tarta till hela barnhemmet! Efter maten pa kvallen bar vi in tartorna med ljus och sang och kalaset var valdigt uppskattat av barnen, fast kanske mest av de vuxna som verkar barnsligt fortjusta i sotsaker:-) Alltid trevligt med lite fest mitt i veckan!

Men det som jag uppskattar mest har pa Phyllis ar nog underhallningen pa lordagkvallarna efter maten. Det ar mycket sang och dans och de senaste gangerna har det framforts ett antal draman och sketcher, framst av de aldre pojkarna. I sondags spelade de upp ett laaaangt drama som de larde sig under tiden de spelade. Trots att vi svenskar inte forstar vad de sager eftersom allt ar pa kiswahili sa ar det oerhort roligt att se barnen skadespela och improvisera, och hora publikens reaktioner nar det ar spannande eller roligt. Och de ar riktigt duktiga skadespelare!

Nu ar det dags att atervanda hem, just nu osregnar det vilket jag inte tycker ar sa kul men jag ar anda glad for det betyder att grodorna kan borja vaxa ordentligt. Den senaste tiden har man sett hur majsen och potatisen vaxt, och haromdagen planterades lok utanfor vart hus. Nufortiden ser man nastan alltid nagon som ar i shamban (landet) och luckrar upp jorden och tar bort ogras sa det kan vaxa battre. Sa jag far halla mig till godo med regnet!

Halsningar fran Sofia