Tobias återvänder ännu en gång!

Jag har nu varit hemma ett tag sedan min resa till Kenya och Phyllis, om jag ska summera mina veckor på Phyllis så skulle det kunna göras med två enkla men betydelsefulla ord. Glädje och kärlek. Den glädjen och kärleken som man får ifrån barnen går dock inte att beskriva med ord. Men den underbara känslan i kroppen när barnen jublar när man anländer och alla härliga kramar som man omedelbart omfamnas av, samt att personalen hade kokat ugali åt mig till min ankomst är någonting som man aldrig kommer att glömma. Att sedan se gråtande barn när man ska åka därifrån är hjärtskärande, men det tyder också på en stark kärlek. Och om jag ska erkänna så rann tårarna ned för min kinder också när jag reste därifrån. Nu vill ni kanske inte bara läsa om mina känslor så jag ska även ge er ett litet axplock ur vad vi gjorde tillsammans med barnen. 

Det är underbart att mysa med sitt fadderbarn Jacinta igen.

Det var två volontärer på plats när jag anlände, Jenny och Clara. Två härliga tjejer som verkligen gjorde allt för barnen. Det var inte en dag som bara fortlöpte utan att något roligt hände. Det var allt ifrån större utflykter till pyssel och lek samt matlagning. Barnen uppskattar väldigt mycket när man lagar mat till dem. Även om jag själv uppskattar att få komma till Kenya och äta ugali så förstår jag att barnen ofta längtar efter annan mat. 

Det är tur att jag har alla fotografier tillgängliga så att de kan hjälpa mig att komma ihåg allt som hände. Jag kommer att lägga upp lite text och sedan bilder eftersom att bilder säger mer än ord.  Att måla och göra pärlarmband är något som barnen uppskattar mycket. Det visade sig även att barnen var mycket förtjusta i att göra armband av små gummisnoddar. Jag har själv provat att göra sådana förut och misslyckats totalt men med barnens hjälp så lyckades även jag att göra det. 

 

Fridah jobbar på bra med sin teckning.

Systrarna Eunice och Jacinta pysslar tillsammans.

Shiro visar att hon också kan.

Leah bemästrar tekniken.

Barnen anordnade en fotbollsmatch mot grannarna. Våra vitbeklädda hjältar stod emot ett tufft motstånd på ett bra sätt men fick till sist se sig beslagna. Men barnen var inte allt för nedslagna, de skulle ta revansch nästa match. 

I sedvanlig ordning så rullade vi köttbullar när jag var på Phyllis. Det är en härlig känsla att rulla drygt 400 köttbullar. Det är tur att barnen är väldigt hjälpsamma när det kommer tillmatlagning. Eunice, William och Johnny var mina hjältar denna gång.  

William

Eunice

Gänget

 Till köttbullarna så kokade vi 15 kg makaroner och gjorde en stor grönsaksstuvning. Att döma av barnens uttryck så var det en uppskattad middag. 

Catherine ser glad ut

Likaså gör Anita och Nancy

, 

Och även Mercy.

Efter maten så städades matsalen samt att bord och bänkar flyttades så att ett disco kunde uppenbara sig.   

Min nya discofrisyr

Innan jag reste till Kenya så bestämde jag mig för att någon utflykt skulle göras. Tanken var att låta barnen åka och bada, men det hade volontärerna nyligen gjort så det kändes roligare att göra något annat (och vem behöver bada när man är i ett 30 gradigt Kenya). Så vi packade in de yngsta och de senast tillkomna barnen i skolbussen och tog en tur till Lake Nakuru National Park för ett dagssafari. Vi såg en stor mängd djur, Makalai falls, och hade en mysig stund uppe på Baboon cliff med mycket fotografier. 

 

Vi bestämde oss för att ha en lekdag med barnen. Lekarna som vi lekte var potatis på sked, säckhoppning och penna i flaska. Det är dock en aning svårt att få alla barnen organiserade, men så länge alla har roligt så ser jag det som att alla är vinnare. För det viktigaste ju trots allt att ha kul. 

Ruth ser stabil ut

William och Rodgers var först ut i säckhoppningen

Caren och Jacinta gör upp i en tuff duell

Lekdagen avslutades med en födelsedagsfest. På ett barnhem med nästan 90 barn så är det omöjligt att ha fest varje gång det är någon som fyller år, så vi hade en gemensam födelsedag för alla barnen. Vi sjöng ”Ja må han leva” på svenska för barnen och bjöd på födelsedagstårta och saft. Det hela avslutades med att vi såg Tom & Jerry, till de äldre barnen förtret. Nästan alla lämnade matsalen för att göra något annat då tecknat är för barn. Men efter stund så började de droppa in igen. En efter en tills mer eller mindre alla satt och skrattade tillsammans. Det känns bra när man kan få även de tuffaste att inse att det är okej att vara barn ett tag till.  

Julia ser väldigt glad ut

Även personalen fick njuta av tårtan

Jag vill passa på att tacka min gode vän Jani Pajala och hans företag, Avoma, som bistod med över 100 t-shirts i olika storlekar så att alla barnen samt personalen kunde få åtminstone en var. Det blev även så lyckat så att alla barnen från barnhemmets dansgrupp fick gröna t-shirts och på så sätt kunde de ha en uniform när de skulle in till Kampi Ya Moto på nationaldagen på en dansuppvisning. De kom tillbaka efteråt och kallade sig för Avoma dancers.

Det verkar vara rätt storlek för Shaban

Såhär glad blev Caren för sin t-shirt

Det blev sedan uppvisning även i Phyllis matsal.

Efter uppvisningen så dukades det upp till nationaldagsmiddag. Denna gång så hade vi sett till att barnen skulle få pilau (ris med kött och kryddor), chapati, grönsaksstuvning, kött och läsk. Återigen en lyckad middag. Detta var även min sista kväll på Phyllis så det fortsattes med disco tills mina ögon inte längre kunde hålla sig öppna. En väldigt bra avslutning på en fantastisk vistelse tillsammans mina älskade barn.  

Vi har även gjort intervjuer av barnen så att jag kan skriva ihop utskicken och skicka till faddrarna. Det är ett ganska stort jobb att skriva alla utskicken så ni faddrar som läser detta. Ha tålamod, det kommer. 

 Sedan förra året när jag var på Phyllis så har det tillkommit sex stycken barn. Två av dessa kom under min vistelse i år. Det är Anita, Nancy, Rodgers, Leah, Chematai och Isak. Jag vill passa på att välkomna alla dessa barn till den stora familjen som lever tillsammans på Phyllis Memorial Childrens Home. 

Jag tror att det är dags för mig att avrunda här. Jag vill ta tillfället i akt att tacka er alla som valt att stödja Phyllis Memorial Childrens Home. Ert bidrag gör skillnad för barnen som bor och lever där. Ni ska vara stolta över det som ni bidrar med. Återigen ett stort TACK.

Jag hoppas att vi ses i framtiden.  

Bästa hälsningar och många kramar från Uncle Tobias