Habari!

Nu kan vi äntligen säga hej på swahili och till er läsare efter en hektisk vecka i Kenya och på Phyllis. Som väntat har det varit mycket nytt att vänja sig vid och många namn att försöka lära sig (4 John, 4 Josef, 4 Samuel och 2 tvillingpar gör det inte lättare). Trots att hälften av personalen är på semester och barnen har skollov har tristessen inte synts till en sekund, eller kanske är det just därför.

På to-do-listan har vi hittills hunnit med att dela ut våra skrymmande fotbollsskor till barnen, vilka de var ivriga att sätta på prov på planen utanför skolan. Stort tack till alla som skänkt sina avlagda par till oss! Dessutom har vi haft datorlektioner för flera grupper av de äldre barnen, något som de var om möjligt ännu mer hungriga på. Deras kunskaper sträcker sig från de som inte vet vad ett tangentbord är till de som redan har facebook och mail men inte så mycket mer. Några har under lektionerna lyckats skriva fadderbrev och brev till ”Auntie Jacinta” och vi hoppas på fler i framtiden. Som bekant blir inte allt som man har tänkt sig och en helg utan ström gör oss tyvärr påminda om att internet inte är något att ta för givet här nere.

Hur är då Kenya för någon som aldrig har varit söder om Egypten tidigare? Att kastas från ett superfräscht flygplan till en skramlande matatu-taxi som i fyra timmar tog oss genom den kenyanska landsbygden blev en abrupt provsmakning på livet vid ekvatorn. Resan kan liknas lite vid en tidsmaskin, fast där vissa 2000-talsinnovationer letat sig in och förstör bilden. Låt mig förklara kontrasten; städning görs med kvastar bundna av halm; maten lagas på träkol; vatten = regnvatten, samtidigt ser vi nyheterna på platt-tv; det finns mobiltäckning överallt (vilket utnyttjas högljutt) och varje kväll dansar barnen till Rihanna, pumpande på högsta volym ur högtalarna.

Några exempel på ögonblick som etsat sig fast extra hårt under veckan som gått: Varje gång Uncle Maurice (kocken) serverar Phyllis nationalrätt ugali till barnen. Ugali kan för en svensk liknas vid ett pulvermos som är gjort på majsmjöl, till denna läckerbit sereras kokt kål. Samtidigt älskar barnen det och jag med min grabbiga aptit kan inte ens äta ikapp med de minsta barnen på hemmet – de äter som det inte fanns någon morgondag. Glädjande är det att se alla mätta munnar efteråt och de serveras mat fyra gånger per dag (även om en svensk mage behöver mer än en kopp te till frukost för att vara glad).

De som är lättast att lära känna i början är de härliga småbarnen som alltid syns lekandes på barnhemmets gård: Obama, John (den lille), Ruth, John (Kamau) är alla så bedårande att ingen lämnas oberörd. Samtidigt försöker vi passa på att umgås med high school-eleverna som, när terminen börjar om två veckor, åker och bor på sina respektive skolor. Med svenska ögon är det slående hur en övervägande del av barnen, i alla åldrar, är både väluppfostrade och ambitiösa. De som har nationella prov i november har redan börjat studera och bland yrkena som nämns när vi frågar om framtidsdrömmar har vi hört bland andra: pilot, militär, lärare, advokat och förstås många fotbollsproffs.

Nu är det snart läggdags, i alla fall för oss volontärer. För sällan har sömnen varit så välbehövlig som efter en lång dag i solen på Phyllis Memorial!

Micke & Julie

Maurice vaktar målet

Kamau

Julie och Ruth

Datorlektion

Charmtrollen John och Obama