Johannas och Gunns äventyr!

Det har nu gått över en månad sedan jag och Gunn kom hem från Kenya. Samma dag som vi åkte så skrev jag en lapp till min familj och lade på köksbordet. Jag skrev att jag skulle sakna dem, men att det här kommer bli  mitt livs äventyr. Idag kan jag utan tvekan säga att det stämde. Mitt livs äventyr är vår resa till andra sidan jordklotet. Vår resa till barnhemmet. Vår resa till Kenya.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har lärt mig något under min vistelse i Kenya. Jag har lärt mig otroligt mycket. Man har inte bara lärt sig om hur Phyllis vardag fungerar, hur man hackar kål, eller hur man säger hej på swahili. Man har lärt sig en hel del om livet. Idag har jag en klarare bild över vad som är viktigt. Jag prioriterar annorlunda, omvärderar, och uppskattar allt betydligt mycket mer. Att sitta här hemma i en stor villa med alla möjligheter i livet känns inte bara bortskämt, utan även uppskattande. Man lever ett underbart liv som bör uppskattas varenda sekund. Kom ihåg det. Men gemenskapen och glädjen i Kenya går inte att jämföra med Sverige. Man måste åka till Kenya för att förstå vad jag menar. 

Under vår vistelse i Kenya har vi bland annat hjälpt till på Phyllis och lekt med barnen samt via en kvinnorättsorganisation även träffat andra utsatta grupper i samhället. Jag och en kille på barnhemmet arrangerade även en fotbollscup på tre dagar som blev väldigt lyckad och uppskattad. Jag och Gunn åkte också in till Nakuru ett flertal gånger för att köpa nödvändiga saker till barnhemmet och till de blivande studenterna. Innan vi åkte hem höll vi en avskedsfest för barnhemmet där vi bjöd på mandasis som vi bakat tillsammans med personalen, samt godis. Det var en mycket trevlig kväll! 

Det finns så mycket och så många man saknar i Kenya. Jag saknar barnen och personalen, barnhemmets grannar och de människor som vi träffat via dem, och det kärleksfulla och omtänksamma Kenyanska folket som alltid kom fram och hälsade och frågade hur man mådde.

Jag saknar också att börja varje morgon med att gå upp till Uncle Maurice som mötte en med världens största leende, gav världens största kram, och därefter serverade världens godaste te. Jag saknar att höra barnen skrika ”Auntie!” för att få ens uppmärksamhet så att de kan visa vad de lärt sig. Jag saknar att gång på gång bli häpen över hur mycket barnen kan och hur kloka alla är. Jag saknar maten, klimatet, barnens böner, och att se barnen springa omkring med en pinne i handen och ett däck i täten. 

Jag saknar att se Gunn irra runt med en insektsspray i ena handen och sin lila foppatoffel i den andra för att försöka vinna kampen  mot de stora spindlarna som kom in i vårt rum när det regnade på eftermiddagarna. Jag saknar att hjälpa till, att lära mig nya saker, att se glädjen, gemenskapen, och hjälpsamheten. Jag saknar allt. Gunn saknar allt.  Vi saknar allt. 

 

Jag tror att varken jag eller Gunn riktigt har landat efter vår resa. Vi kommer nog aldrig att göra det helt. 

Halva ens hjärta och hjärna finns kvar i Kenya och man tänker på dem varje dag. Men en sak är säker, vår resa är mitt livs äventyr.

Skrivet av Johanna Larsson, som besökte barnhemmet tillsammans med Gunn Johansson, augusti – september 2014.

Olivers Volontärberättelse

Jag sitter nu i mitt lilla rum i ett kollektiv i Oslos statskärna. Utanför dundrar bussar och spårvagnar förbi, enligt sina tidtabeller. Sommaren lider mot sitt slut och hela livet skiftar nyans, det var två månader sen jag lämnade barnen på Phyllis. Två månader sen min fysiska kropp lämnade Kenya, men under mina ögonlock dansar och sjunger min andra familj varje dag. Min andra familj säger jag, för det är just det ordet som beskriver den samhörighet jag känner till barnen och personalen på Phyllis.

Innan min avfärd visste jag egentligen inte vad som väntade mig, förutom ett hett klimat och hundra stycken barn. Jag var inställd på att jag skulle ställas inför en enorm prövning psykiskt och emotionellt och kanske var det denna acceptans om att det kommer vara perioder som är påfrestande som tog mig igenom just de stunderna då alla intryck och upplevelser fyllde bägaren till bredden. 

 

Jag hade drömmar och ambitioner om att spela musik med barnen och göra mycket kreativa pyssel tillsammans. Jag hoppades att jag skulle komma några under skinnet så de kunde känna tillit till mig och som kunna släppa in mig i deras värld. Jag hoppades att jag kunde få barnen att skratta. Jag hoppades att min vistelse på barnhemmet skulle ge mig ett nytt perspektiv på saker här i världen. 

Ingenting här i livet blir som man tänkt det, men det betyder inte att det är negativt, tvärtom. Min vistelse på Phyllis Memorial Childrens Home var fantastisk. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur alla dessa människor skulle komma att ha en sådan stor och betydande plats i mitt hjärta. Jag ställdes inför prövningar långt bortom min bekvämlighetszon och växte enormt igenom detta. Mitt tålamod testades dagligen men gav alltid med sig med en känsla av tacksamhet, kanske en tacksamhet över att vara behövd. 

 

Under min vistelse uträttade jag inga stordåd utan fanns mest bara där för barnen i deras vardag och anordnade roliga aktiviteter under deras lediga tid. Att bara finnas där och vara uppmärksam och nyfiken på barnen gav dem en känsla av att vara speciella, att vara behövda om så vill. När jag hade en jobbig dag, kände mig ensam, längtade hem eller bara var trött fanns det inget som kunde muntra upp mig mer än att bara se alla barn och få vara med dem. Jag tror jag behövde dom mer än vad de behövde mig, och är det inte det vi alla är här för? Att i livet få känna sig behövd, att känna att man har en mening.

 

Det är vad jag tror meningen med livet är. 

Kärlek, Oliver Hultqvist. 

 

 

Skrivet av Oliver Hultqvist, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home & Academy, april - juli 2014.

Pärlor och Disco

I lördags tog jag med mig två av barnhemstjejerna till Nakuru för att handla inför discot som vi ska ha nästa vecka. Tjejerna hade aldrig varit i Nakuru innan så de tyckte att det skulle bli spännande att åka dit. Väl i Nakuru bland alla människor och tutande bilar så hittade vi pärlor i en butik och tjejerna fick välja ut vilka färger vi skulle köpa. 

Barnen gör smycken

När vi sen kom till mataffären Gilanis så skulle de välja vilket godis som skulle vara i godispåsarna till discot. Det tog ett tag men efter omsorgsfullt väljande hade de bestämt sig vilket godis och vilka kakor som de ville ha. Efter en lång dag i Nakuru så var jag och tjejerna båda glada och trötta när vi satte oss i mataun tillbaka till Phillys.

Jacinta visar upp sitt halsband, gjort i Kenyas färger.

Koncentrationsnivån är hög hos Obama

Pärlorna höll barnen sysselsatta i fem dagar efter skolan. Det blev många halsband, armband och ringar. Alla ville trä pärlor så länge som möjligt, när mörkret började falla så ställde de sig vid fönsterna för att kunna använda sig av de sista solstrålarna.

Små fingrar jobbar snabbt

Elijah och kompisarna har fullt upp

En fokuserad John

Nu är mina dagar på Phillys snart slut. I kväll hade vi disco och med hjälp av Olivers discokula och musik så dansade vi till kl tio. Även om barnen är jätte trötta så blir dem besvikna när ljuset tänds. Godiset räckte precis, tyvärr blev det inte över något till de vuxna då många grannbarn också var med på discot.

Fridah (ovan) och Mary (nedan) visar stolt upp sina skapelser

 

Jag kommer sakna barnen på Phillys väldigt mycket och jag kommer garanterat tillbaka hit igen.

Elin

Barnens vardag i bilder!

 

 

Bilderna är tagna av Elin Magnusson

 

Olivers avskedsinlägg

Mina sista dagar på Phyllis var händelserika minst sagt. Ta barn till sjukhuset för undersökning efter skrapsår eller konstiga utslag. Försöka få ihop resterande barn som inte badat till poolen. Ta avsked av vänner jag lärt känna under min resa, och samtidigt bara försöka få ren kvalitetstid med så många av barnen som möjligt. Tack och lov hade nu Elin kommit för att kunna hjälpa mig. Att ha Elin som "kollega" var fantastiskt och gav en otrolig avlastning i vardagen, så skönt att ha ett par extra ögon och armar. 

Lördagen innan jag åkte hem var det disco planerat. Jag köpte, med hjälp av uncle Maurice, en get som han förberedde inför kvällens festligheter. Tillsammans med Elin kunde jag släpa hem flera kilo godis som resulterade i ett hundratal små godispåsar till barnen. 

Under mitt tidigare disco hittade vi ingen discokula och löste då detta med en vanlig ficklampa, det fungerade men var inte optimalt. Inför det här discot hade jag letat som en galning efter en kula varenda gång jag var i Nakuru, utan lycka. Jag tog till en nödlösning och hade sönder en spegel som jag köpt och rullade ihop en gammal tröja till en boll. Med hjälp av superlim klistrade jag fast spegelbitar på bollen och efter ett tag så såg det faktiskt ut som en väldigt ful discokula. Den fyllde, trots sin fulhet, sin funktion och barnen dansade sig svettiga till ljustmönstret på väggar och golv.

En fantastisk kväll där jag blev avtackad av personal och barn där de höll mindre tal och tackade för min vistelse. 

Min tid på Phyllis har varit fantastisk och något jag kommer att hålla till hjärtat resten av livet.

Elins första intryck!

För ett tag sedan kom jag till Phyllis och nu har redan mer än halva tiden av min vistelse gått. Efter en 26h resa till barnhemmet så välkomnades jag av Oliver, uncel Morris, uncel Gidraf och en massa barn!

De första dagarna var omtumlande, massa nya intryck och många nyfikna barn. Med hjälp av Oliver så hittade jag rytmen på Phyllis. Det är väldigt intressant att man anpassar sig väldigt snabbt till de enkla förhållanden som råder här. Visst saknar jag dusch och varierande kost, men kroppen anpassar sig så småningom. Första veckan var tuffast, kroppen var tvungen att ställa om sig, anpassa sig till den tunna luften och alla insekter. Värst är det när det har regnat mycket, då kommer alla slags insekter fram och stora paddor hoppar runt överallt. Jag är väldigt glad att Oliver var här den första tiden och hjälpte mig fram.

Barnen är fantastiska, de studerar nästan alla dagar i veckan, hjälper till där det behövs. Det kan vara att hacka kål, tvätta, diska och sopa mm. När vi skalar potatis så vill alla använda potatisskalaren istället för kniv nu. I början såg alla skeptiskt på mig när jag använde potatisskalaren, men efter ett tag ville alla använda den och den efterfrågas nuförtiden alltid när det är dags att skala potatis.

Tack vare Oliver så kom jag nog in i gemenskapen snabbare och på så sätt har jag också lärt känna en del barn bra. Förra veckan hade skolbarnen lov och då lärde jag känna barnhemsbarnen bättre eftersom internatbarnen åkte hem. Vi vek papperslådor och pappersflygplan på löpande band, gick på promenader och lekte en massa.

Jag känner att det är nog enklare när man är två volontärer, det känns som att det inte finns tillräckligt med tid för att umgås med alla barn nu när jag är själv. När tio barn skriker "auntie, look!" så är det tyvärr omöjligt att ge alla den uppmärksamhet de söker.

Några saker som har varit svåra att vänja sig vid är hur öppet man pratar om människors öden här i Kenya. Ex. kan personalen ibland berätta om barnens härkomst och historia som ofta är tragisk vilket ibland kan kännas utelämnande. En annan sak är att personalen inte alltid kommer ihåg att berätta för mig att vi ska få besökare vilket gör det svårt att planera aktiviteter.  Barnens lediga dag är nämligen söndagar och de senaste söndagarna har vi haft besök från andra skolor (högstadie- och gymnasieskolor) som kommer och gör reklam för deras skola så att elever från Phillys ska söka dit när de ska välja High School. Detta har gjort att hela dagarna försvunnit snabbt och att vi har fått skjuta upp aktiviteter.

Barnen gör mina dagar här på Phillys och jag kommer sakna dem när jag åker härifrån!

//Elin

Phyllisvideo!

En liten inblick i livet på Phyllis!

 

 (Tips: Förstora videon och välj HD längst ner i högra hörnet för bättre kvalitet)

 

 

På väg till Phyllis!

Hej,

Mitt namn är Elin Magnusson jag är 27 år och bor i Malmö med min sambo Magnus. I Malmö läser jag till statsvetare och nu skriver jag min kandidatuppsats om det kenyanska civilsamhällets roll i etableringen av demokrati i Kenya. Jag kommer fortsätta skriva under min vistelse på barnhemmet för att få en bättre inblick i hur det kenyanska civilsamhället fungerar i praktiken.

Förutom mina studier så är jag aktiv i Röda Korset som aktivitetsledare på avdelningen för krigs- och tortyrskadade i Malmö och arbetar med barn som har direkt eller sekundär PTSD (trauma). Jag har också varit aktiv inom Röda Korsets ungdomsförbund som verksamhetsledare i en aktivitetsgrupp för barn mellan 5-8 år på ett transitboende i Malmö. I mitt arbete med barn har jag lärt mig många pedagogiska lekar, lekar som är socialt utvecklande och lekar som bara är roliga.

Jag har alltid haft ett intresse att utforska den Afrikanska kontinenten. Hittills har jag bara varit i västra och norra Afrika och det här kommer blir den första resan till östra Afrika och Kenya.
Jag har ingen aning om vad som kommer hända när jag väl har kommit till barnhemmet, men jag hoppas på många skratt, lekar, pratstunder och att kunna ge barnen all uppmärksamhet som de behöver. Det kommer bli kul att lära sig att laga kenyansk mat, jag har förvarnats att
vissa rätter tar tid att lära sig att äta.

Nu är det inte lång tid kvar, snart sätter jag mina fötter på kenyansk mark och resnerverna har börjat komma. Ni kommer att få höra från mig igen när jag har hunnit samla mina första intryck från Phyllis

// Elin

Day of the African Child

Mina återstående dagar går nu att räkna på mina fingrar och tår. Tiden flyger verkligen här. 
För en vecka sen gjorde jag en dagsutflykt till den inaktiva vulkanen mt. Longonot och kratersjön Lake Naivasha. Det var härligt att komma iväg bara för en dag och se det vackra landet som varit mitt hem de senaste två månaderna.

På barnhemmet flyter vardagen på med studier blandat med lek. Idag 16/6 är det The International day of the African Child, vilket vi firade i fredags. Dagen firas till heder av de tusentals sydafrikanska skolbarn som genom en demonstration i Soweto år 1976 protesterade mot ett apardheidinspirerat skolväsende. Demonstrationen bemöttes av våld och resulterade i att hundratals försvarslösa barn sköts till döds av säkerhetsstyrkorna. Under dagen hedrar man deras minne och lyfter också fram frågor som rör dagens afrikanska barns livssituation såsom exempelvis funktionshindrade barns rättigheter, alla barns rätt till god utbildning m.m. 

Jag, två lärare och 20 stycken elever gick ner till byn där det hölls ett evenemang för skolorna i distriktet. Alla skolor hade förberett dikter, sånger, dans eller dylikt för att hedra barnens minne. Det var till om med en grupp elever som hade karateuppvisning vilket var höjdpunkten för våra elever då de är väldigt intresserade av den östasiatiska kulturen. Fantastisk dag med många tal som hyllade alla barns rätt till en trygg uppväxt. Dagen avslutades med fika och dans till en inhyrd DJ.

Igår söndag så åkte vi inte och badade som tidigare söndagar utan vi fick besök från en gymnasieskola. Gymnasieskolor åker nämnligen ut till olika barnhem ibland för att visa sitt stöd. En buss lastad med 70 st tjejer varav tre av våra egna rullade in på eftermiddagen. Detta möttes av glädjetjut av både barn och personal. Det är andra gången den här skolan kommer på besök och deras förra besök var så lyckat att de ville komma tillbaka. Vi samlades i matsalen och alla barn såg till att ha två vänner från den besökande skolan som de skulle eskortera runt på området. Alla var så snälla och utåtriktade mot varandra och det skrattades och skojades hela tiden. Efter rundgången så fikade vi och besökare och våra egna framförde sånger och dikter som handlade om föräldralöshet. Våra barn framförde samma dikt som de framfört under fredagen i Kampi Ya Moto med synkroniserade rörelser, jätte bra! 

Det hela avslutades med små tal från oss vuxna och min förmåga att hålla spontana tal har inte förbättras trots att jag utsatts för det vid flertal tillfällen här. Jag sa att en volontär är här för att bidra med gratis hjälp men att det lilla jag gjort för några av er barn är ingenting jämfört med vad ni ger mig varje dag när ni välkomnar mig in i eran värld. Fantastisk dag. 

Om en vecka får jag sällskap under min sista tid här av en ny volontär, kul! 

Kerstins Volontärberättelse

Så har det redan gått två månader sedan jag lämnade Phyllis Memorial Childrens Home. Det har blivit många tankar, reflektioner och diskussioner här hemma. När jag var där längtade jag stundtals mycket efter mitt "vanliga " liv här hemma. Jag saknade familj, vänner, min dusch, min säng mm. Nu känner jag en stor saknad efter livet på Phyllis. Alla härliga barn och vuxna.

Det kändes som en stor härlig familj. Glädjen, kärleken, gemenskapen och delaktigheten i allt detta. Det är svårt att förklara. Kanske måste det upplevas där för att förstås.

Det underbart vackra landskapet, solnedgångarna på Phyllis, stjärnhimlen som på ett magiskt sätt omfamnade mig, det behagliga klimatet. Ja, listan kan göras lång.

För mig är möten mellan människor viktiga. På Phyllis hade jag så många bra och utvecklande möten/samtal med barn och vuxna.Här hemma finns så mycket som tar fokus från livets väsentligheter. Det är svårt att verkligen vara här och nu. Jag påverkas ständigt av intryck utifrån. Ex. ljud, synintryck, tider som ska passas, information osv. Där fanns en helt annan ro att verkligen leva och saker och ting fick bli som det blev och det blev bra.

Jag mådde också så bra fysiskt under min tid i Kenya. Majsvälling, böngryta och ugali med vitkål eller sukumawiki. Det är säkert rena hälsobomben. Längtar efter ugali. Jag köpte majsmjöl med hem. Kanske festar till det med lite Ugali i helgen?

Det är klart att det också fanns jobbiga stunder under min tid i Kenya. På barnhemmet var det framförallt kulturkrockarna som tog kraft. Utanför barnhemmet fanns det tråkigheter som korruption, djup fattigdom, våld mm. Allt detta tenderar att blekna och det positiva med min tid på Phyllis är det jag tänker mest på. Mina tankar går också till alla er som gör Phyllis möjligt. Både ni som arbetar där och här i Sverige, kanske framförallt till Jacinta Njoroge som genom sitt engagemang gjort så stor skillnad för så många. TACK alla!

Tiden på Phyllis kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Kerstin Lundin

Skrivet av Kerstin Lundin, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014