Caroline är tillbaka i Sverige och skriver ett avslutningsinlägg

Sitter nu hemma i Sverige efter tre underbara månader på Phyllis. Har verkligen varit en otrolig upplevelse att få komma tillbaka en andra gång och se hur barnhemmet har utvecklats på de två år som har gått sedan sist jag var där. Tack Jacinta och Sabine för att ni återigen välkomnade mig till Phyllis. Har varit en härlig upplevelse att få träffa både nya och gamla ansikten bland barnen, men även att få lära känna den personal som tillkommit sen sist. Att säga hejdå till barnen var, liksom förra gången, väldigt jobbigt. Tre månader med dem sätter sina spår. Dagen jag skulle åka kom jag upp i matsalen lagom till barnens frukost. Maragia hade då samlat alla barnen i matsalen som tålmodigt väntade på mig. Först höll Maragia ett litet tal om min vistelse och sedan fick jag säga några ord. Efter det tog Joseph (stora) över och skulle hålla ett tal från alla barnen. Hans tal var riktigt fint och det var med sorg i hjärtat jag lämnade Phyllis. Men en sak är säker och det är att jag kommer komma tillbaka. Har man väl varit där en gång, blir det fler!

En söndag för ett par veckor sedan följde jag, Peris och Beth med Maragia till kyrkan. Barnen har tjatat på honom i veckor om att få följa med och äntligen fick de sin önskan uppfylld. Det är kul att få göra saker med barnen utanför Phyllis, man kommer de närmre på ett sätt som är svårt när man är på Phyllis. Jag tror även att barnen uppskattar att få komma iväg till stan. I Kenya är det väldigt vanligt att när man är ny på ett ställe skall man ställa sig upp och presentera sig. Eftersom jag redan varit med Maragia en gång tidigare i kyrkan slapp jag detta, men Peris och Beth fick uppleva det. Istället för att presentera sig, fick de gå fram och sjunga! De var så söta. Blyga gick de fram och sjöng, jättefint, och så fort de sjungit färdigt rusade de tillbaka till oss innan vi ens hunnit börja applådera!

Efter kyrkan åkte vi hem till Maragia för att laga lunch medan Peris och Beth fick titta på tv. Vilken lyx för dem! Förutom att de fick kolla på olika serier fick de även kolla på olika musikvideos. Beth hade en favoritsång som inte hade spelats upp under hela tiden vi varit där, och hon vägrade åka hem innan hon hade fått höra sin favoritsång. Så det var bara för Maragia att rota igenom lådan med dvd för att hitta sången. När hon väl fått höra den var det inga problem att gå. Innan vi åkte hem till Maragia hade jag lovat barnen att de skulle få en varsin läsk innan vi åkte tillbaka till Phyllis. När vi satt i matatun tillbaka in till stan frågade jag Beth om hon fortfarande ville ha läsk. Hennes svar blev ”yes, and a chapati!” De är så härliga. Maragia blev nog lite generad över hennes framfusighet och menade att en läsk blev bra. Själv är jag väldigt svag för chapatis så självklart skulle barnen få en chapati (ett sorts bröd) till läsken!

Utöver att servera uji, githeri och rensa ris och bönor tog jag en dag på mig att börja sortera upp kläder som skänkts till barnhemmet från olika håll. Det var ett antal flyttkartonger som bara stått i förrådet och som behövde sorteras upp. Sorgligt nog var många av kläderna söndriga och i sådan kvalitet att barnen inte kan ha dem. Dessa kläder gjorde vi oss av med - barnen förtjänar att ha hela och rena kläder på sig! (Vad som dock upptäcktes var att det är en väldig brist på pojkkläder. Så sitter ni därhemma med pojkkläder som inte används, tänk på Phyllis, där finns behov!)

Under min sista helg på Phyllis anordnade Sofia, Therese och jag en festmiddag. På lördagen inhandlades och slaktades en get och ett får. Sofia åkte även in till stan med Rachel för att inhandla diverse grönsaker och ris som skulle bli tillbehör. På söndagen var det sedan dags att börja förbereda middagen. På förmiddagen hackades grönsaker och ris rensades. För att vi sedan på eftermiddagen skulle kunna leka med barnen. Idag var det frees bee som stod på lekschemat! När kvällen väl kom var det en härlig stämning både bland barn och bland personal. Utöver den goda grytan med tillbehör blev det självklart godis till efterrätt. Fest var ordet och både vi och barnen var mycket nöjda med hela dagen!

Återigen, tack Jacinta och Sabine och till alla barnen och personal på Phyllis som välkomnade mig och gjorde min vistelse än en gång oförglömlig!

Midsommarfirande på Phyllis Memorial

Midsommar i Kenya! Hur firar man det på bästa sätt? Jo man surrar ihop lite pinnar, låter barnen plocka blommor och vips så har man en svensk midsommarstång uppställd på skolfältet på Phyllis. Barnen var väldigt nyfikna och uppskattade danserna som vi dansande runt stången. Vi gav oss på sånger som "jungfru jungfru kär" och "mormors lilla kråka". Favoriten var dock "the frogdance", både bland barnen och oss svenska volontärer.

Dagen fortsatte sedan med femkamp. Att se barnen hoppa säck, balansera potatis på sked och springa två och två med ihopknytna ben var en riktig fröjd för hjärtat. Vi är inte riktigt säkra om syftet med den svenska högtiden gick fram (vad är syftet egentligen..? ;) Huvudsaken är dock att vi hade roligt, och det hade vi verkligen! Och förhoppningsvis får barnen chans att fira midsommar nästa år igen!

Vänliga hälsningar från Therese, volontär på Phyllis Memorial

Fler bilder på pojkarnas nya sovsal!

Här ser vi nya bilder från pojkarnas sovsal! Pojkarna har nu bott där sedan april 2009, tillsammans med Maragia, vår socialarbetare, och Njoroge, en av våra lärare.



Denna bild är tagen från det nya köket. Den främre husgrunden är platsen det gamla köket och matsalen stod på, och den bortre grunden är det äldsta husets gamla plats. Dessa gamla hus har rivits eftersom de var mycket slitna och omöjliga att laga, samt för att vi nu har nya finare hus som ersatt dem!


Här har fotografen stått vid flickornas sovsal. I förgrunden ser vi ett fält med groundnuts (jordnötter).

Malaria och tandborstning

Livet på Phyllis har fått en vardaglig lunk, allt rullar på och man gör sina sysslor. Den senaste tiden har dock karakteriserats av många sjukhusbesök. I onsdags åkte jag och Sofia med två boardingbarn, Peter och Samuel, samt barnhemsbarnet Elijah till kliniken på Kabarak. Det har skett ett malariautbrott i området så var och varannan dag bär det av till sjukhuset för att testa barnen och när vi kommer hem igen är det ett nytt barn som är sjukt och som måste iväg för att testas. Peter och Samuel hade misstänkt malaria, alltså några av symptomen, och Elijah hade tandvärk. Efter en lång väntan fick vi komma in till läkaren som lyssnade på barnens problem och sedan konstaterades det att Peter och Samuel skulle testas för malaria och Elijah skulle få träffa tandläkaren som kommer till Kabarak varje onsdag. De är verkligen duktiga barnen, trots att de mår jättedåligt håller de ut och sitter och väntar. Peter och Samuels tester blev klara innan tandläkaren kommit och de visade positivt för dem båda. Dock hade Peter en värre malaria och fick mängder med mediciner. Jag led verkligen med dem, eftersom när deras tester var klara fick vi fortfarande vänta på tandläkaren. När tandläkaren väl kom konstaterades det först att Elijah var tvungen att dra ut två tänder. Elijah var verkligen jättemodig, är inte helt kul att komma till ett ställe och få en gigantisk nål instucken i munnen! Men tandläkaren och hennes assistent var jättepedagogiska och försökte att lugna honom. Är verkligen glad över deras lugnande ord till Elijah eftersom kiswahilin vi lärt oss inte var helt tillräcklig i den situationen. Som sagt först skulle två tänder dras ut, men när bedövningen väl verkat och de två tänderna dragits ut konstaterades det att ytterligare en behövdes dra ut samt att han ska tillbaka denna vecka och dra ut två till. Är verkligen tur att det bara är hans mjölktänder!

Men efter både malariautbrottet och Elijahs utdragning av tänder är det hårdsatsning på att alla barn ska ha myggnät och alla barn ska borsta tänderna efter maten varje kväll. I lördags kom det två nya volontärer, Petra och Linn, de hade med sig 100 tandborstar som TP skänkt, vilket kom alldeles lägligt när vi ska få barnen medvetna igen om vikten av att borsta tänderna. Tidigare volontärer har försökt få i system att barnen ska borsta tänderna, men nu måste det verkligen bli ett bra system på det. Maragia (vår socialarbetare) höll en lång information igår kväll om vikten av att borsta tänderna, annars kommer det att bli fler barn som får dra ut sina tänder. Så förhoppningsvis kommer det nya systemet fungera, nu är regeln att alla barn måste kunna visa upp sin tandborste för Maurice (kocken) när de ska få sin ugali (sin kvällsmat). Kan de inte visa upp den får de springa och hämta den innan de får mat. Samt ska det vara en vuxen som delar ut tandkräm.

Söndagar är barnens lediga dag så då är det mycket lek och bara häng med barnen. I söndags hade vi salong Phyllis, barnen gjorde flätor på oss och det som var kul den har gången, jämfört med förra gången vi var här var att även en del av pojkarna tog mod till sig och flätade vårt hår. Problemet med mitt hår är att det är alldeles för blankt, så när barnen väl gjort en fläta går den upp igen. Så det slutade med att barnen bara stod och klappade mitt hår! Men det var inte fy skam det heller, var lite som en huvudmassage. Sofia däremot fick hela håret flätat, och barnen var jättenöjda med det och hon fick lova att hon skulle ha kvar dem i två dagar!

Varje gång vi åker in till stan pikar Sarah, en i personalen, oss alltid för att vi ska ge henne godis. Så igår nar vi hade varit i stan köpte vi en godispåse till bara henne. Det är så härligt att se deras glädje, de blir som små barn. Vi hade även med oss en present till Maragia. Han har länge sagt att han vill ha en keps med Kenyas flagga på. Så igår när det kom fram en försäljare till oss på markanden, slog vi till. Väl hemma på Phyllis blev han helt överlycklig när han fick den, tror han även var nära till en tår! Känns bra att även kunna ge uppmuntran till personalen. Det är inte alltid bara barnen som behöver uppmuntran utan även de vuxna måste få lite för allt bra arbete de gör med barnen!

Caroline Nilsson

Inlägg från Sofia - glasögon och tårtkalas

Hej igen!

De senaste veckorna har allt rullat pa fint pa barnhemmet. Tiden gar valdigt fort, och det kandes som att Erik och Evelina bara var pa en snabbvisit aven fast de var pa barnhemmet i en manad. Det var roligt att fa sallskap av lite nya manniskor, och de ar saknade bade av mig, Caroline och Therese, och sjalvklart av alla barn och vuxna pa Phyllis!

Den nya spisen har nu anlant, och efter att den statt och torkat en vecka kunde uncle Maurice antligen borja anvanda den. Grytorna ar nastan dubbelt sa stora som pa den forra spisen, sa matlagningen kommer formodligen ga mycket smidigare framover. Det har aven inforskaffats en vattenpump som forhoppningsvis kommer gora arbetet med att hamta vatten lite lattare.

John Maina hade for ett tag sen problem med sina ogon, de varkte och sag inflammerade ut. Vi forsokte gora rent sa gott vi kunde med ogondroppar, men nar det inte blev battre tog Maragia med honom till sjukhuset. Dar visade det sig att han ser valdigt daligt, och det ar det som orsakat hans problem. Vi sponsrade honom med ett par fina glasogon, och nu mar han mycket battre! Aven fler barn verkar ha problem med synen, sa vi ska med hjalp av en medhavd syntavla forsoka gora enkla syntest pa barnen for att se vilka som kan komma att behova glasogon. De som ser daligt ska vi ta med till optikern och betala for deras glasogon. En annan bra sak ar att Pangani-kyrkan denna vecka har en gratis ogonklinik dit vem som helst far komma och undersoka ogonen och synen. Igar var jag dar tillsammans med Maragia, James (ur personalen), Veronica (fran Morop boarding school), Mercy Wanjiru och Richard, och det slutade med att vi kom hem med ett par glasogon till Mercy och ett par skyddande solglasogon till Richard. Forhoppningsvis hinner vi ta med nagra fler barn dit i slutet av veckan.

For ett par veckor sen var det Thereses fodelsedag, vilket hon firade med att kopa tarta till hela barnhemmet! Efter maten pa kvallen bar vi in tartorna med ljus och sang och kalaset var valdigt uppskattat av barnen, fast kanske mest av de vuxna som verkar barnsligt fortjusta i sotsaker:-) Alltid trevligt med lite fest mitt i veckan!

Men det som jag uppskattar mest har pa Phyllis ar nog underhallningen pa lordagkvallarna efter maten. Det ar mycket sang och dans och de senaste gangerna har det framforts ett antal draman och sketcher, framst av de aldre pojkarna. I sondags spelade de upp ett laaaangt drama som de larde sig under tiden de spelade. Trots att vi svenskar inte forstar vad de sager eftersom allt ar pa kiswahili sa ar det oerhort roligt att se barnen skadespela och improvisera, och hora publikens reaktioner nar det ar spannande eller roligt. Och de ar riktigt duktiga skadespelare!

Nu ar det dags att atervanda hem, just nu osregnar det vilket jag inte tycker ar sa kul men jag ar anda glad for det betyder att grodorna kan borja vaxa ordentligt. Den senaste tiden har man sett hur majsen och potatisen vaxt, och haromdagen planterades lok utanfor vart hus. Nufortiden ser man nastan alltid nagon som ar i shamban (landet) och luckrar upp jorden och tar bort ogras sa det kan vaxa battre. Sa jag far halla mig till godo med regnet!

Halsningar fran Sofia

Evelina och Erik - våra två nya tillskott

Erik och Evelina från Falun, Dalarna, har nyligen kommit till Barnhemmet och ska hjälpa till i både skolan och på barnhemmet i ung. 1 månad. Både är väldigt engagerade och glada över att ha fått komma till Kenya och här kommer ett litet inlägg om deras första dagar samt hur de lyckades ta sig till BArnhemmet på egen hand - imponerande!

Hejsan!

Nu har vi kommit fram till barnhemmet och slagit oss till ro. Vi har varit på barnhemmet i snart 3 dagar, och trivs redan! Turen ifrån flygplatsen i Nairobi till barnhemmet gick oförskämt bra!
Vi fick skjuts av en taxi ifrån flygplatsen till busstationen, där han släppte av oss direkt på bussen till Nakuru. Väl i Nakuru så körde busschauffören oss hela vägen fram till nästa buss som skulle ta oss mot barnhemmet. Även denna resa gick kanonbra!

När vi kommit fram till barnhemmet så hälsade vi på de flesta som jobbade där, dock inte Uncle Maragia som var ute på ärenden i stan i två dagar. Barnen var till en början väldigt blyga, men det gick över efter några dagar. Andra dagen så plockade vi fram en av alla frisbee's vi hade med oss och började kasta med ett av barnen. Men det varade inte länge, för snart stod det minst ett tjugotal barn i en ring och kastade frisbee med oss =). Det var lätt dagens höjdpunkt!
Värmen här nere gör oss väldigt trötta, så vi har sovit mitt på dagen, men vi hoppas att vi ska vänja oss lite med värmen så att vi orkar med hela dagarna, som barnen gör =)

Vi har ännu inte varit i skolan och hjälpt till, men det ska vi göra så småningom
Än så länge har vi mest hjälpt Uncle Morris med maten, samt att hugga ved =)

Vi hoppas på mycket mer lek med barnen, vilket det garanterat blir!

Tack så länge!

/Erik och Evelina

(Sammanlagt är det just nu 5 volontärer på plats, vilket är ett undantag då det normalt ska vara max 4. Men finns det hjärterum finns det stjärterum // Cecilia Schubert, volontärsamordnare för Phyllis MEmorial, volontar@kampiyamotosbarn.se)

Blogginlägg från Caroline Nilsson

Hej,
Har nu befunnit mig på barnhemmet i två veckor idag, är helt otroligt vad tiden går! Min första tid på hemmet har till största delen bestått av att hjälpa Maragia, socialarbetaren på Barnhemmet, med alla hans sysslor. Just nu är han inne i en väldigt stressig period då skollovet håller på att ta slut och han måste inhandla en massa saker till de barn som går på Boarding School (ung. Gymnasium) samt betala in deras skolavgifter. I förra veckan var jag med honom på banken när detta skulle göras. Det är verkligen ett heldagsprojekt eftersom varje skola har konto på olika banker. Det innebar att vi var tvungna att gå till varje bank, stå i kö vid varje besök vilket innebär ca 30-45 minuter. I den stunden var jag väldigt tacksam över den svenska internetbanken!

Dagen därpå följde jag med Maragia när han skulle lämna Betrice och Lilian på deras skola. Jag hade glömt att tid i Kenya inte riktigt betyder samma sak som i Sverige. Alltså, Maragia hade sagt kvällen innan att han ville lämna Phyllis vid 8, så vid 8 var jag redo att lämna området men tji fick jag. Ingen Maragia eller Betrice och Lilian som var redo på långa vägar. Efter mycket packande och springande kunde vi en timme senare äntligen gå, men då var alla Matatu-taxina fulla och när vi väl fick tag på en visade det sig att den var sönder!! Så hur var det nu, pole pole (långsamt-långsamt)!! Det tar ett tag att komma in i kenyanska tidsuppfattningen, allt har sin tid här. Efter mycket om och men kom vi till stan i en ny matatu och vi kunde inhandla de sista sakerna innan vi skulle lämna barnen på skolan. Men innan skolan var det dags for lite lunch. Eftersom jag vet att de har en stram budget kände jag att jag kunde ta och bjuda dem på lite lyx. Betrice beställde det dyraste på menyn ha ha men det var hon värd. När vi, jag och tjejerna, sedan skulle på toaletten för att tvätta händerna fick jag uppleva hur man tar i där det behövs, även om man inte orsakat problemet! Något vi i Sverige är lite dåliga på ibland. Någon hade satt i proppen i vasken så den var överfylld med vatten, proppen hade helt enkelt fastnat. Tjejerna började då rota runt i skåpen för att hitta något att ta bort proppen med så att vattnet skulle försvinna, vilket de också lyckades med tillslut. Dessa tjejer är verkligen toppen!

Utöver att hjälpa Maragia med allt inför barnens avfärd till skolan har jag hunnit med att utföra lite sysslor på hemmet såsom rensa bönor och majs. Men så har det självklart blivit en hel del lek med barnen också! Förra helgen spelade vi brännboll, men blev abrupt avbrutna av ett skyfall. På väg tillbaka mot matsalen ser vi att Wilfred 10 år haltar väldigt mycket, sa vi tog med honom till vår lilla sjukstuga för att titta närmare på foten. Det visade sig att han tidigare under dagen trampat på en spik som hade gått rätt upp i foten, men inte velat säga till någon. Stackaren hade riktigt ont nar vi försökte rengöra foten. Vi lindade in den lite i bandage sa att den skulle hålla sig ren. Under tiden vi väntade på att regnet skulle upphöra spelade vi bingo med honom. Det var så härligt att se hur han först var jätteblyg men sedan sakta förändrades till väldigt framåt under spelets gång. Efter den dagen har han ständigt frågat när vi kan spela bingo igen. Det är ju inte helt enkelt att ha alla barnen att spela bingo samtidig, då det är nästan 70 av dem, men det blir nog att vi kommer ha en bingoturnering någon helg – vem gillar inte BINGO liksom! Nu är det dags för mig att åka tillbaka till Pyhllis, har varit en lång dag i Nakuru för mig och jag längtar tillbaka till barnen!

MVh Caroline

Nya volontärer på plats!

Vi har nu 3 nya volontärer på plats, där 2 av dem varit på Barnhemmet tidigare för några år sedan. Therese kommer att vara på Barnhemmet ända till September så vi kommer framförallt att få följa hennes långa volontärvistelse. Caroline och Sofia kommer att vara i Kenya i nästan 3 månader, vilket även det är en lång tid! Resan ned dit har gått bra och nedan är deras intryck och tankar om deras kommande tid på Barnhemmet:

Therese: Så nu har jag äntligen anlänt till Phyllis Memorial Childrens Home. Jag heter Therese och ska stanna pa barnhemmet under ett par månader. Efter att ha varit i Nairobi i drygt en vecka och på barnhemmet i 3 dagar så är det många tankar som försöker samsas om plats i mitt huvud. Första kvallen var det många nya ansikten att hälsa på och många namn att försöka komma ihåg. Tyvarr så blev jag magsjuk andra dagen och lämnade inte gästhuset på hela dagen. Otåligheten växte då jag såklart ville fokusera på att lära känna barnen och inte ligga och sova. Dagen efter mådde jag bra igen. Känslan av att vara här är riktigt bra. Det känns genuint trevligt och lantluften är avslappnande. Igår hjälpte jag till med att rensa bönor inför lunchen tillsammans med Rachel and Sarah. Det är mkt smågrus som ska bort innan maten kan tillagas. Sarah's baby Ruth is too cute! Hon springer omkring och leker med Eunice och lilla Mary som är runt 5 år. Nu efter några dagar har jag fått en överblick av barnhemmet och vet mer hur allt funkar. Barnen är mer framåt också från att mest ha tittat nyfiket på oss nya volontärer. Efter middagen igår närmade sig ett flertal barn utan problem. Jag blev utfrågad om Sverige och om mig själv av bla Zipporah, två flickor som båda heter Mercy, Miriam, Peter and Maritha. Jag ser fram emot att prata med fler av barnen snart. De är dock så många och man vill väldigt gärna lära känna alla. Vi får se om det är möjligt.

Jag blev förvånad över gästhuset. Trodde att standarden skulle vara mer enkel. Herregud, det finns ju gasspis och solcellerna ger ju mer än bra ljus om kvällarna! Tvätta kläder och diska utomhus har aldrig skadat någon heller :)

Tuta nande badai från Therese!

Och från Caroline och Sofia som är två kompisar från Lund:

Vi heter Caroline och Sofia och kommer att befinna oss på Phyllis Memorial i ca 3 månader. Vi var volontärer här för 2 år sedan, och fick nu möjligheten att återvända till barnhemmet. Innan resan var vi både nervösa och förväntansfulla över hur det skulle vara att komma tillbaka eftersom många förändringar skett sen vi lämnade det förra gången. Då fanns det bara ca 35 barn på hemmet, medan det nu bor ungefär dubbelt så många barn där. Några byggnader har rivits, och nya och större hus har byggts till. Denna gång känns det som en större utmaning att lära känna alla barnen eftersom de är så många, men med tanke pa att vi har 3 månader på oss ska det nog inte bli en omöjlig uppgift. Men trots alla förändringar är atmosfären densamma, och barn och vuxna är lika välkomnande och nyfikna på vilka vi är. Det var roligt att se gamla bekanta ansikten, både bland barnen och de vuxna, och fascinerande att upptäcka att barnen fortfarande kommer ihåg oss och saker vi gjorde tillsammans med dem förra gången! Första kvällen var barnen lite reserverade och observerade mest allt vi gjorde, men redan morgonen efter vågade de sig fram självmant för att hälsa, ställa frågor och prata minnen. Många i personalen är dock nya ansikten för oss men det ska bli roligt att lära känna dem bättre. Extra roligt var det att återse Maragia, som är socialarbetare pa hemmet och som vi har haft brevkontakt med ända sen var förra vistelse där.

De första dagarna har ägnats åt att återbekanta sig med området och människorna. Igår spenderade vi hela dagen i flickornas sovsal där det hade kommit massa "bed bugs" i alla sängar, filtar och lakan. Tillsammans med Maragia och barnen Lewis och Sarah sprayade vi allt med ett speciellt medel och trots att det tog i princip hela dagen verkade det fungera på odjuren. Maragia tror dock att vi kommer att få göra om proceduren om ett par veckor, sa idag har vi varit i Nakuru och inhandlat två stora förpackningar med mer bed-bug-medel!
//Caroline och Sofia

Några sista hälsningar från Olof!

Jaha, då har alltså redan 10 veckor gått. Känslorna inför att på måndag lämna Phyllis är självklart väldigt blandade! Jag kommer att sakna barnen och personalen något enormt! De har ju under de senaste 10 veckorna blivit en del av min vardag och min familj har i Kenya. Men det kommer också att bli ganska skönt att få komma hem till min “vanliga” vardag och familj.

Här kommer lite händelser från de senaste veckorna: För cirka tva veckor sedan var jag och Uncle Sammy och köpte två getter. De slaktade vi samma dag som barnen slutade skolan, det var Kickie, Kanys och min, fast typ 2 veckor för tidiga, avskedspresent till barnen och personalen. Det blev en väldigt rolig och uppsluppen stämning på Phyllis. En av anledningarna var nog för att barnen gick på lov, vem gillar inte det! Det kändes nästan som en svensk sommarfest! Sedan dess har jag återigen varit enda västerlänning på Phyllis. Men det har varit 2 extraroliga veckor. Mest på grund av att barnen inte gått i skolan så jag har kunnat spendera väldigt mycket tid med dem. De äldre killarna har hjälpt Uncle Sammy med de sista smågrejorna på sovsalen, så då har jag haft chansen att jobba med killarna, vilket har varit väldigt roligt. I förrgår satte de upp ett staket, och igår hjälptes dem åt att satta upp stolpar till tilltvättlinan, som nu löper parallellt med ena väggen till sovsalen. Totalt har de nu 9x25m lina att hänga sin tvätt på, och på måndag då internatbarnen återvänder kommer det att behövas! (Bild på sovsalen hittar ni i inlägget här under!).

I måndags var jag med på hembesök med några av barnen hos deras släktingar i Elburgon tillsammans med social arbetaren Uncle Maragia. Väldigt kul och intressant att få uppleva hur det ser ut och fungerar i ett äkta kenyanskt hem. Vi sov ockå över en natt där. Uncle Maragia berättade att Barnhemmet ser det som en viktig del att barnen har kontakt med de släktingar som de har kvar, och känner att de har någon utanför Phyllis som de kan söka kontakt med. Både släktingarna och barnen blev såå glada över att få träffa varandra igen! För en del var det väldigt länge sedan de senast träffade varandra. Maragia hade planerat fler hembesök men tyvärr visade det sig att det inte fanns pengar till att göra fler just nu utan skulle få vänta, ekonomin är lite stram för tillfället och mat samt skola måste prioriteras. Jag kände verkligen för de barn som inte skulle få åka på hembesök, de var verkligen förkrossade. Så därför sa jag att jag betalar gärna kostnaderna för att ta barnen till deras släktingar. Detta då jag vet att det betyder väldigt mycket för barnen!

Kickie hade med sig pengar som hon samlat ihop hemifraån som skulle gå tillbarnhemmet. Hon hann dock inte spendera allt, sa hon lämnade därför pengarna till mig och vi kom överrens om att vi skulle köpa flip-flop för hela slanten, då det fanns ett behov för detta. Så idag åkte jag, Uncle Maragia och en av pojkarna, Lewis, in till Nakuru för att köpa flip-flop till de av barnen som behöver nya. Tur att vi hade med Lewis som hjälpte oss att bära alla nya flip-flop!

Detta var allt från mig, både i Kenya och på Phyllis, då jag nu åker jag vidare på nya äventyr. Men på söndag kommer det tre nya tjejer som kommer att ta över bloggandet! Jag passar pa att tacka både Jacinta och Sabine för allt de gör och föratt de gav mig chansen att åka till Phyllis. Alla andra involverade som gör Phyllis till vad det är. Och till sist, men absolute inte minst, vill jag tacka barnen och personalen på Phyllis som välkomnade och tog hand om mig under min tid hos dem.

Ha det bra så ses vi kanske i svenska vårkylan!

Hälsningar,
Olof

Bild pa sovsalen

Pa bilden ar fortfarande arbetet igang, men i sjalva verket ar vi helt klara! Eller okej, lite smapill haller jag och Uncle Sammy fortfarande pa med, men vi vantar bara pa att fargen ska torka, sen blir det inflyttningsfest! Kanns verkligen jattekul for killarna som nu far mer plats!