Då är det dags att vinka adjö till Phyllis. Kanske är det ett hejdå, eller kanske ett på återseende. Tiden får utvisa, men jag gissar på det sistnämnda. Senast igår sa jag till Torbjörn att jag vill inte skriva någon himla klyscha om hur snabbt tiden har gått, men faktum är att det är ju precis det den har gjort. Sex veckor har gått sedan jag först satte min fot på Phyllis. Det känns ofattbart att detta fantastiska äventyr nu närmar sig sitt slut, men samtidigt har jag upplevt så otroligt mycket. Tiden har gått fort men jag känner inte på något sätt att den har runnit mig ur fingrarna, eller ånger över saker jag inte hunnit göra. Jag har hunnit med mer än vad jag vågat hoppas på så kort tid. Jag har lärt mig otroligt mycket om den fantastiska afrikanska kulturen, men även om mig själv. Jag har mött så många eldsjälar och medmänniskor som jag aldrig skulle mött annars. Jag känner att jag har fått en riktigt god relation till barnen och personalen, jag känner att jag har bjudit på mig själv och att jag fått mycket tillbaka. Det känns otroligt skönt att med handen på hjärtat kunna säga att jag är absolut nöjd med min tid här. Ingenting var som jag hade tänkt mig, det var helt annorlunda allt jag förväntat mig. Men absolut lika bra om inte bättre!
Jag skulle kunna avsluta med att summera min tid här, mina tankar upplevelser och känslor. Men det tänker jag inte. Istället berättar jag om min sista helg här. I lördags fick jag slåss om ugnen och brödformarna med Torbjörn. Äppelkaka stod på schemat. Vad jag har förstått så är äpplen lite av en exklusiv frukt här i Kenya och många av barnens favorit. Så en äpple-kanel kaka tyckte vi kunde passa bra till lördagens filmmys. Hjälp med kakbaket fick jag av Jacinta och Stacy! Sammy berättade att det var "by far the best thing he had ever eaten". Så jag har lovat att göra om det en gång till innan jag åker hem!
Barnen tittade på Sagan om ringen, som vi hittat i Nakuru samma vecka. Vissa tittade med lite skräckblandad förtjusning och det var nog tur att Torbjörn och Oliver haft sin lektion om specialeffekter i film helgen innan. Andra var superimponerade och frågade efter nästa film innan de ens tittat färdigt på den första!
Söndagen hade vi planerat lite aktivitet. Vi kallade det för "Silly sports Olympics". Tanken var att det skulle vara ett roligt komplement till de atletics-games som några av barnen tävlat i veckan som gått. ”Silly sports olympics” omfattade säckhoppning, springa med en sked med en potatis på i munnen, irländsk julafton samt att fiska upp en apelsin med tänderna ur en hink vatten, och sedan på samma sätt plocka upp en bit godis ur en skål med mjöl.
Denna aktivitet planerades omsorgsfullt. Rekvisita inhandlades, priser köptes och allting planerades i minsta detalj och banan ställdes upp med god framförhållning. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Det blev väldigt mycket TIA. Maragia (socialarbetaren) släppte bomben om att han ska lämna Phyllis en stund innan. Barnen var jätteledsna men ville ändå leka. Vi tänkte att det var ju åtminstone ett bra avslut för Maragia att få göra något roligt med barnen. Så vi körde på. Säckhoppningen var först ut och det blev många goa skratt.
Men att tro att man skulle kunna hålla organiserade lekar var lite väl optimistiskt, att sedan tro att man kunde hålla organiserade lekar med mat var bara naivt. Potatisen från stafetten försvann innan jag hann blinka. Apelsinerna likaså. Och när det gick upp för barnen att det var godis i mjölet utbröt hysteri. Alla kom springandes på en gång och slogs om bitarna. Medan vi försökte styra upp det hela blandade några av barnen ihop mjölet med vattnet och satt och åt den kladdiga smeten med skedarna från potatisstafetten. Då kastade vi in handduken och gav upp. Det hela blev med andra ord inte som planerat, men vi hade roligt. Och i slutändan var det ju i alla fall det som var meningen. Spelar egentligen inte roll hur allting artade sig, vi ville ha många skratt och det fick vi.
Nu ska vi ge oss iväg och shoppa en masa grönsaker, på torsdag och min sista kväll ska barnen bjudas på grönsakssoppa deluxe med Torbjörns grymt goda hembakade bröd.
Tack till barnen och personalen på Phyllis som har fått mig att känna mig välkommen och som en i familjen här. Tack för att ni har öppnat er, bjudit på er själva och gett mig oförglömliga minnen från Afrika. Jag kommer sakna skratten, sången, musiken. Jag kommer sakna frukosten med Oliver och Torbjörn på morgnarna. Jag har trivts super med dem, med den här härliga duon jag haft som roomies, och jag tror att de volontärer som kommer efter dem får väldigt stora skor att fylla. Jag behåller dem en vecka till för en liten mini semester a la Nairobi/Mount Kenya innan jag flyger hem till Sverige och de återvänder till Phyllis.
Tack för den här tiden.
KRAM JULIA
Busfröet Ruth
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar