Jocke Österberg – Avsked 30 augusti 2010.

Jocke här. För sista gången.

Jag har inte skrivit något sedan 5 augusti.
Om någon bryr sig, jag är ledsen för det.

Mycket, mycket grejer har hänt sedan mitt senaste inlägg.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Först och främst. 10-årsjubileumsfesten.
Eller rättare sagt, förarbetet.

För jag gjorde det.
Jag freaking gjorde det.
Skar halsen av en get.
Herregud, vilken grej. Inte många som har det på cv:t.
OK, I'll walk you through it.

Som jag skrev förra gången vi (alltså inte jag då utan jag vara bara med och höll geten) slaktade en get så gick det väldigt smärtfritt till.
Geten var med på noterna och kämpade inte emot allt för mycket.
En höll munnen stängd så det var tyst.
Ena minuten var det en get, andra minuten kött.
Smärtfritt, respektfullt, smidigt.

Det gick inte riktigt till så när jag gjorde det.
Först och främst så var det en skäggig rackare, vilket gjorde det desto svårare att se halsen.
Cirka 8 dudes håller geten. Jag tar kniven i min hand.
Går igenom händelseförloppet ett par gånger. Övar hugg- och skärteknik.
Pulsen ökar. Adrenalinet pumpar.
Nu är det dags.
Jag frågar om ingen ska hålla getens mun såsom vi gjorde förra gången.
Inget svar.
"Come on, Joakim. It's time."
Jag spänner min vänsterarm till bristingsgränsen då jag tar geten om munnen så att den inte ska låta.
Under getens huvud har jag en stor tom, oblodig bytta som nu skär in i mitt vänstra smalben på grund av min position.
Det känns inte. Too much adrenalin.
Ett stort andetag. Let's go.
Jag tar kniven i huggrepp. Pulsådern är målet.
Hugg.
Jag känner hur kniven glider genom huden som om geten var gjord av papper.
Den rycker till, kämpar emot.
Jag tänker att jag måste hålla munnen stängd, den måste vara tyst.
Jag anstränger min vänstra arm som aldrig förr. "Det var en stark jävla get."
Då händer det oförutsägbara.
Min axel går ur led.
Eller, den liksom klickar ur sitt läge.
Smärtan är där men jag känner inget. Too much adrenalin.
Inget val än att bara fortsätta. Ingen återvändo nu.
Den tidigare oblodiga byttan är nu alldeles röd.
Blodet forsar från den skakande geten.
Jag byter grepp till skärgrepp.
Börjar skära av halsen nerifrån och upp mot huvudet.
Kniven glider lätt igenom.
Halsen en decimeter helt öppen nu.
Då händer nästa oförutsägbarhet.
Kräkande, skrålande, geggiga, högljudda ljud kommer ut från halsen.
Helvete, nu är det på riktigt.
Jag fortsätter att skära.
Min kropp är fullkomligt vid liv, varenda cell i min kropp är på helspänn.
Halsen nästan helt öppen nu.
Blodet slutar att rinna.
Några enstaka ryckningar från min motståndare.
Sen stillhet.
Min puls går ner.
Jag tittar på getens ögon.
De stirrar livlöst ut på den kenyanska landsbygden.
"Now it's official", hör jag grannen Joshua (80+-aren till granne som normalt tar hand om getslaktandet).
Jag andas ut. Tar ett steg tillbaka.
De andra pojkarna börjar ta itu med resten av jobbet.
I'm done.
Känslan obeskrivlig.
Sjukt jävla grej, alltså.

Två getter till skulle slaktas någon timme senare.
Jag var inte intresserad.
En räckte mer än väl.

Skulle jag göra det igen?
Hmm...
Jag är otroligt glad att jag gjorde det men det var ingen dans på rosor, det kan jag säga.

10-årsjubiluemsfesten var kenyanskt underbar, med allt vad det innebär.
Energisk, kaosartad, livfull.
Jag är oerhört tacksam att jag var på Phyllis under denna tiden.
Jag fick äran att som representant för volontärerna hålla tal.
Jag gjorde det på både engelska och kiswahili.
Maragia hjälpte mig att översatta allt jag skulle säga dagen innan.

Det gick över förväntan.

Det gick fanimig så bra så att tiotalet människor oberoende av varandra kom fram till mig efteråt och pratade kiswahili, helt sålda på tanken att jag kunde prata.
Jag LÄSTE alltså mitt tal på kiswahili.

I det hyllade jag Phyllis, Jacinta, de 8 superhjältarna (Speciellt Maurice) och uttryckte min tacksamhet för att de har tagit mig till sig.

Själva festen var annars väldigt mycket tal, väldigt mycket böner.

Och skådespeleri från ett gäng Phyllis-kids, förstås.
Peter gjorde stor succé med sin ultra-tolkning av scenskådespeleri där han tog uttrycket overacting till en ny nivå.
Hans passion och inlevelse var magisk och hans humoristiska uttryck var briljant.

De sjöng, de dansade, de dominerade.

När sedan 2-300 kenyaner bjuds på gratis mat blir det oundvikligen kaos.
Jag serverade ciapatti.
Fick inte äta förrän vid 16, men då var det värt det.

Min relation till kidsen tog några kliv efter mitt tal, tror jag.

Det tar tid att komma de här rackarna in på livet.

Men den eftermiddagen var den klart bästa på hela min tid på Phyllis.

För första gången så tyckte jag mig se i deras mörka, glimmande ögon att jag kanske inte är så konstig ändå.
Jag kanske är ganska lik dem.

Veckan efter rullade på i det semesterbetonade, lullande tempot.

På lördagen var det dags för ännu en fest.

Bröllop på samma plats (Phyllis fotbollsplan) som 10-årsjubileumsfesten, liknande upplägg.
Med skillnaden att det denna dagen skulle vigas ett par.
Jörgen och Winnie.
Winnie är Jacintas släkting och bor nu i Sverige.

Århundradets coolaste präst vigde de, ett fantastiskt vackert bröllop.

Kenyanskt kaosartat till viss del men på helt rätt nivå.

Grattis, Jörgen och Winnie!
Ni var briljant vackra!

Sen åkte kidesn till Masai Mara 16 augusti och jag sen till Lamu 17 augusti där jag var fram till i lördags då jag återvände till Phyllis.

Idag är det måndag och jag sa farväl till de förtrollande personligheterna för två timmar sen.

Detta känner jag just nu (Och har du problem med att jag svär, förlåt men ibland måste man göra det...):

Fy fan vad jag glad jag är för att jag fick möjlighet att komma till Phyllis.
Fy fan vad underbart det är ibland på Phyllis. Fy fan vad horribelt det är ibland på Phyllis.
Barnen är underbara. Magiska. Förtrollande. De gillar mig nog.
Och taskiga. Ignorerande. Hårda. Orättvisa. Ibland gillar de mig nog inte.

Hur man än vänder och vrider på det så finns det inget som är så underbart som när sanningen är god.
När saker är goda men inte rimmar med sanningen, då är det inte gott.

Ojojoj, vilka kryptiska rader.

Vad jag försöker säga är att allt är inte strålande på Phyllis.
Det hjälper ingen att försöka säga det.

Ibland har de där jävla barnen varit så taskiga mot mig så det har gjort riktigt ont i mitt hjärta.

Men det är exakt så den typen av människor är.

Barn.

Jag har någorlunda lärt känna vartenda person på Phyllis och jag kan från botten av mitt hjärta säga att vartenda själ på Phyllis har en själ av guld.
Trots allt det jobbiga, eller kanske rent av tack vare, så uppskattar jag vartenda sekund av min tid på Phyllis.
Från tre timmars grönsakshackande till vedhuggning till kacklande med The Superladies i köket, till getslakt, till oändliga frågor till 104 (numera 105. Varmt välkommen, Stacey!) förtrollande personligheter till ögonblicket då konstant leende Elijah tar min hand bara för att han vill.

Tack så hemskt mycket alla barn!
Tack så hemskt mycket Maragia, James, Sammy, Maurice, Rachael, Ruth, Maggie, Sarah!
Tack för att jag fick chansen att lära mig saker av er.

Som jag har skrivit tidigare så är Superhero Maurice den finaste mannen jag har träffat.
Det har varit en ära att jobba under honom och varje volontär som åker ner till Phyllis ska vara jävligt tacksamma över att få träffa en sån man som honom.

På Phyllis finns en volontärhandbok som man ska skriva i när man åker.
"Tips till kommande volontärer."
Igår skrev jag 10-12 sidor i den.
Och eftersom jag jag är en ärlig (ibland kanske för ärlig) människa så måste jag även här uttrycka vad jag uttryckte där.
Vissa kanske tycker att mina åsikter är kontroversiella. Vad vet jag.
Detta är iallafall mina åsikter. Som jag har bollat med SuperAunt Jacinta.
– Det är inte synd om barnen på Phyllis.
– De lever ett gott liv.
– Sekunden de förstår att livet är tufft och att deras framtid inte hänger på om någon ska ge de saker, förbättrar de sin situation och hopp om framtiden med 1000%.
– Vill man åka till Phyllis och jobba som volontär så tycker jag att man ska fråga sig: "Varför gör jag det här?"
Det är inte självklart. Det finns lika många svar som individer.

Jag åkte till Phyllis för att lära mig saker om mig själv och om "livet".

Jag åkte inte dit för att "hjälpa" barnen.

Alltså, på ett sätt ja. Men inte på ett annat.

Phyllis är en fantastisk institution som kommer att leva för evigt.

Oavsett om svenskar kommer dit och lever med dem några månader.

Jag är evigt tacksam för vartenda ögonblick på Phyllis (ja, nu börjar jag upprepa mig. Jag är snart klar...) och de förtrollande personligheterna har lärt mig massor om livet och om att ha perspektiv.

Nu är det snart över.

Eller det är rättare sagt över.

Jag har kramat de Farväl och vi får se när jag träffar dem härnäst.

Tack för att du har läst dessa rader.

Tacka dig själv om du ska åka till Phyllis i framtiden.

Tack Phyllis och ALLT vad det står för för att ni tog mig till er och behandlade mig som en av er.

Bästa hälsningar Jocke Österberg

Random Pics i någon form av ordning.
Förarbete Getslakt.
Getslakt.
Mary och Sipporah.
Boaz, en pajas och Simon.
Pippi Långstrump-tittande (De gamla klassiska.)
Thuglife med Peter och Stephen.
SuperAunt Jacinta.
Everyday Life.
Superchildren posing for "Ultimate Fighting Magazine".












Andrew, vilken makalöst underbart fantastisk liten pojke.
Hans leende får bli min avslutande symbol från Phyllis.

Lite om 10-årsfesten

Sandra Petersson har varit nere på 10-årsjubileumet tillsammans med sin mormor! Läs mer om dem två på hemsidan. Här kommer ett litet inlägg om vad som pågick därnere för oss som inte kunde åka. Joakim kommer också snart att skriva sitt avskedsinlägg. Håll utikik

10 års festen. Det var full fart på alla, dagen och kvällen innan den stora dagen. Det kom grannar till Phyllis och dem hjälpte till med maten och på natten gjordes otroligt många chapatis.
På morgonen sattes tälten upp, med bord och stolar ute på fältet och det dekorerades med hjälp av Wendo. Foton sattes upp i biblioteket och alla barnen hade på sig sina nya gula t – shirts. Vilket dem hade fått av Jacinta kvällen innan. Runt 10.00 den 7 Augusti var nästan alla samlade utanför den nya byggnaden. Där stod alla barnen samlade och Beth höll i sången. Dem var otroligt duktiga och sjöng så fint trots att det var väldigt varmt och mängden människor som stod och tittade på dem. Därefter klippte Lotta och jag bandet och det nya biblioteket var därmed invigt. En snabb titt därinne sedan var det dags att bege sig upp till fältet.
Där pratade prästen, vänner till Phyllis och Jacinta. Joakim höll sitt tal som både var på engelska och kiswahili. Jacinta pratade lite och ett flertal gåvor gavs till henne och Phyllis. Barnen visade upp sin tacksamhet till Jacinta genom en otroligt rolig pjäs. Den handlade om en ond kung och en god drottning, där kungen tillslut gav med sig och behandlade alla väl. Barnen underhöll också oss med sång medans lunchen blev fram plockad.
Därefter blev lunchen serverad och det var väldigt många gäster. Det hade räknats runt 600st och det var nog inte långt ifrån. Därefter var det lite fler tal och fler gåvor gavs ut. Sen blev så klart tårtan delad och utdelad till alla, med hjälp av Wendo. Gästerna droppade av allt eftersom och barnen dansade till musiken som Dj:n höll igång. Det var en mycket lyckad dag och alla var glada och nöjda!!
Tack från Sandra!

Jocke Österberg – 5 augusti 2010.

Här sitter jag på återigen på internetcafét i Nakuru då ytterligare en vecka har ångat förbi i rasande fart.
Rasande fart är dock ingen beskrivning som riktigt funkar på kidsen på Phyllis för tillfället.
Det är sommarlov nu.
Det känns i luften. Det märks på barnen.
Ett par situationer som exemplifierar sommarlovet.
Jocke kommer gåendes från köket där han precis har hackat klart dagens kål (the cabbage) och känner sig allmänt glad och nöjd. I raska steg går han med tygpåsen i höger hand. I den finns kålresterna som Phyllis två svarta kor ska få smaska i sig likt en förmiddagskanelbulle i Bjärred. (Ingen aning varför det blev Bjärred. Först tänkte jag på Burlövs Center, fråga mig inte varför.)
På vägen möter han Diba.
Diba går i klass 8 och är utan tvekan den mest tekniska fotbollspelaren på Phyllis.
Han har ett otroligt gott hjärta och brukar vara lite av Jockes "under cover-agent" för att ta reda på vad pojkarna snackar om när det ibland råder lite konflikter mellan Jocke och the boys.
Diba har, denna måndag förmiddag då det är cirka 25 grader varmt , tagit beslutet att bära gallonbyxor i kombination med en juste Planet Hollywood-piké och ett par robusta vinterkängor à la hip-hip-stajlish.
Med långa, långsamma steg rör han sig mot Jocke.
J: ”Diba, Mr. Dude, habari?”
Diba ler som vanligt men förröker också som vanligt dölja det då Jocke nog har gjort något de senaste dagarna som inte Diba gillade, dock vet Jocke inte vad han har gjort.
D: ”Mzuri.”
Diba slinker förbi den förvirrade Jocke, som fortsätter mot korna.
Efter 20 meter vänder sig Jocke om.
Diba har kommit cirka en halv meter.
Om han är svettig eller inte med sina gallonbyxor står fortfarande oklart.

Jag har kommit närmre in på livet på tjejerna nu.
Det har inte varit hundratals dudes på Phyllis tidigare så det är inte världens enklaste jobb, men det går framåt.
Peris, Marcy, Catherine (som jag av någon oförklarlig anledning tidigare har stavat Kathryn), Alice, Virginia, Judy, Maureen m.fl. m.fl. (såklart) börjar sakteliga göra små charmiga försök till lite klassiskt försvarsmekanismsmobbning, vad annars ska de göra?
Ann försöker alltid skämta, men förstår aldrig att jag försöker skämta tillbaka.
Situation häromdan:
Jocke går från köket ut på andra sidan (alltså inte mot korna utan andra sidan. Alltså andra sidan.) mot diskplatsen.
Där står ofta ett gäng tjejer och antingen bara hänger eller diskar tallrikarna (sahani), skedarna (gichikos) och byttorna (suforia). Stavning ej kontrollerat.
(Ej heller om "byttor" är är en korrekt benämning på en monstruöst stor kastrull. Vad jag iallafall kan konstatera är att det är ett fruktansvärt fult ord. "Byttor".)
Cirka en gång i veckan (eller varannan eller nåt) så fixar de håret på sig själv och varandra.
Pojkarnas arbete är något simplare än tjejernas:
Lördagkväll. Bensin ner i generatorn. Strömmen på. TV:n också på.
Fram till Sammy som har en rakapparat i höger hand.
Snabba, koncisa drag i nån minut.
Klar, nyrakad. Inga krusiduller.

Tjejerna (de som har braids) är en livsupplevelse i sig att bevittna.
Fläta ut i några timmar.
Kamma ut i några timmar.
Resultat:
De förtrollande tjejerna fullkomligt chockar omgivningen (eller nej, egentligen ingen. Bara Jocke.) när de kammar ut sitt hår till en 100% real afro-frilla där vi snackar en halvmeter hår rakt upp i luften.
Tyvärr är jag kass på att fota så jag har inga bilder.

Enorm frilla, iallafall.

Denna dagen när tjejerna stod och flätade ut sitt hår vid diskplatsen försökte Ann som sagt som vanligt att skämta med Jocke.
Jocke fattar alltid att hon skämtar.
Ann är en väldigt smart tjej. Duktig på engelska.
Hennes ansiktsuttryck påminner om Judys (som jag har beskrivit tidigare).
Man är aldrig riktigt säker om hon är så där intellektuellt skeptisk eller förvirrad.
Jocke kommer iallafall ut med skärbrädan och kniven (som han ja, har hackat kål med) för att diska.
Ann (med ett oerhört domderande tonläge): "Wash everything."
Ann pekar på den fulla "byttan" (numera inofficiellt utsett till svenskans fulaste ord) som är full med skedar och tallrikar.
Jocke vet att hon skämtar.
Han ställer sig upp (var låg han innan?) och stirrar argt på Ann.
Jocke (på engelska med kraftig swahilibrytning och ännu mer domderande tonläge, som likvärdig respons på Anns kommentar): "Eeeeeh, you wash!"
Potentialen till något av en humoristisk scen med replikutbyten mellan Jocke och Ann uppstår.
Då tvivlar Ann. Det blinkar till i hennes ögon.
Ann: "Uncle, I'm only joking."
Jockes hjärta smälter. Han ler och tittar henne i ögonen.
J: "I know, Ann. I'm also joking. Do you think I would scream at you like that? I'm just playing along."
Ann förstår men förstår ändå inte riktigt.
Hon har redan på något jobbigt sätt bestämt sig för att hon har gjort fel.
"Hoppas inte Uncle Joakim är arg på mig nu", typ.
Jocke gör några patenterade danssteg och sjunger något förfärligt samtidigt som han går in till The Superhero i köket igen.
Tjejerna skrattar som vanligt. Även Ann. She will be fine.
Humor är en komplicerad värld och ibland fattar inte ens komikern Jocke varför de skrattar.
Gränsen mellan att skratta med och att skratta åt har aldrig varit mer hårfin.

På lördag är det 10-årsjubileum för Phyllis.
Fantastiskt vad som har åstadkommits.
Superaunt Jacinta är här nu.
Första gången jag träffade henne var i måndags.
Superkvinna.

Jag läste John 3:16 även i lördags.
De är för roliga, barnen.
Under dagen var de så jävla ignorerande mot mig så jag undrade om jag hade gjort något.
Jag tänkte, ska jag verkligen läsa idag? De kanske har tröttnat på mig.
Och så kommer ögonblicket då alla vänder sig mot mig i matsalen under Evening Devotion.
Jag ställer mig upp med The Holy Bible i högerhanden och frågar:
"Do you want me to read?"
Ett dånande "Yes" fyller lokalen.
Jag går fram där framme och betar av på svenska (det är underbart roligt för mig, men jag vet vad de väntar på.)
Franskan har sina ögonblick men är klar nästjumbo.
Kiswahilin börjar till och med sitta där för mig nu, men jag har mycket svårt för vissa ord så de skrattar väldigt mycket.
Avslutningsvis kommer det de har väntat på.
Vietnamesiskan.
Jag har ingen aning om jag är i närheten av att härma det asiatiska språket, men vad gör det?
De gillar det.

För finns det en sak, ett element, en känsla som 100 % av världens befolkning har 100 % gemensamt så är det skrattet.

Det är den gåva som gör oss till de vi är i vår renaste form.

Oj, helsicke vilka formuleringar.
Hur pretentiös kommer jag att vara när jag åker härifrån?

The Holy Bible i höger hand och snack om gåvor för människan.

Lugn nu, Jocke.

Avslutningsvis vill jag återigen uttrycka min beundran för The Superhero Maurice.
Vår relation börjar mer och mer likna den jag hade till min underbara far i tonåren.
Man kämpade och kämpade för hans bekräftelse.
Den kom sällan men när den väl kom så var allting värt det.
Maurice är professionell i köket och väntar sig att jag också ska vara det.
Därför är det: "Gör det.", inte "Kan du vara så gullig att göra det?".
Häromdan hade jag precis hackat klart kålen (för tredje gången, gör jag inget annat?) och visste att det var dags att hämta lök på åkern.
J: "Superhero, I go for onions."
M: "You know it, it's your office."

Min bänk där jag hackar är "mitt kontor."
Det sa Superhero till mig en av de första dagarna.
Jag gillade det så mycket så jag har själv tryckt på det ibland kanske lite för hårt.
Varje gång Maurice tillkännager mig och "my office" värmer det i hjärtat.
Fan vad jag kommer att sakna honom när jag åker härifrån.
Tack för att jag får vara här.
Asante sana!

ps. Ett stort supergrattis till min förtrollande farmor som idag fyller 88 år. I love you, farmor!

Eftersom jag är så kass på att ta bilder så kommer här några random pics, vissa några veckor gamla.
Superhero at work

Bön- och majsröra-Simon

Marcelyn (future surgeon), Marcy (the brilliant one), Winny (hängde jag med till Lake Baringo med), Sarah (glimrande lillasystern till Simon, John, James och Stephen), En pajas och Rutho.

Rutho, Mombi (Joyce. Tror och hoppas jag. Kan vara hennes tvillingsyster Salome), Purity, Marcy, Lydia, Superlady Maggie, Sylvia, Ann (inte skämtandes Ann utan Mrs. Armbroken-lady).

Random boys.