Tobias återvänder ännu en gång!

Jag har nu varit hemma ett tag sedan min resa till Kenya och Phyllis, om jag ska summera mina veckor på Phyllis så skulle det kunna göras med två enkla men betydelsefulla ord. Glädje och kärlek. Den glädjen och kärleken som man får ifrån barnen går dock inte att beskriva med ord. Men den underbara känslan i kroppen när barnen jublar när man anländer och alla härliga kramar som man omedelbart omfamnas av, samt att personalen hade kokat ugali åt mig till min ankomst är någonting som man aldrig kommer att glömma. Att sedan se gråtande barn när man ska åka därifrån är hjärtskärande, men det tyder också på en stark kärlek. Och om jag ska erkänna så rann tårarna ned för min kinder också när jag reste därifrån. Nu vill ni kanske inte bara läsa om mina känslor så jag ska även ge er ett litet axplock ur vad vi gjorde tillsammans med barnen. 

Det är underbart att mysa med sitt fadderbarn Jacinta igen.

Det var två volontärer på plats när jag anlände, Jenny och Clara. Två härliga tjejer som verkligen gjorde allt för barnen. Det var inte en dag som bara fortlöpte utan att något roligt hände. Det var allt ifrån större utflykter till pyssel och lek samt matlagning. Barnen uppskattar väldigt mycket när man lagar mat till dem. Även om jag själv uppskattar att få komma till Kenya och äta ugali så förstår jag att barnen ofta längtar efter annan mat. 

Det är tur att jag har alla fotografier tillgängliga så att de kan hjälpa mig att komma ihåg allt som hände. Jag kommer att lägga upp lite text och sedan bilder eftersom att bilder säger mer än ord.  Att måla och göra pärlarmband är något som barnen uppskattar mycket. Det visade sig även att barnen var mycket förtjusta i att göra armband av små gummisnoddar. Jag har själv provat att göra sådana förut och misslyckats totalt men med barnens hjälp så lyckades även jag att göra det. 

 

Fridah jobbar på bra med sin teckning.

Systrarna Eunice och Jacinta pysslar tillsammans.

Shiro visar att hon också kan.

Leah bemästrar tekniken.

Barnen anordnade en fotbollsmatch mot grannarna. Våra vitbeklädda hjältar stod emot ett tufft motstånd på ett bra sätt men fick till sist se sig beslagna. Men barnen var inte allt för nedslagna, de skulle ta revansch nästa match. 

I sedvanlig ordning så rullade vi köttbullar när jag var på Phyllis. Det är en härlig känsla att rulla drygt 400 köttbullar. Det är tur att barnen är väldigt hjälpsamma när det kommer tillmatlagning. Eunice, William och Johnny var mina hjältar denna gång.  

William

Eunice

Gänget

 Till köttbullarna så kokade vi 15 kg makaroner och gjorde en stor grönsaksstuvning. Att döma av barnens uttryck så var det en uppskattad middag. 

Catherine ser glad ut

Likaså gör Anita och Nancy

, 

Och även Mercy.

Efter maten så städades matsalen samt att bord och bänkar flyttades så att ett disco kunde uppenbara sig.   

Min nya discofrisyr

Innan jag reste till Kenya så bestämde jag mig för att någon utflykt skulle göras. Tanken var att låta barnen åka och bada, men det hade volontärerna nyligen gjort så det kändes roligare att göra något annat (och vem behöver bada när man är i ett 30 gradigt Kenya). Så vi packade in de yngsta och de senast tillkomna barnen i skolbussen och tog en tur till Lake Nakuru National Park för ett dagssafari. Vi såg en stor mängd djur, Makalai falls, och hade en mysig stund uppe på Baboon cliff med mycket fotografier. 

 

Vi bestämde oss för att ha en lekdag med barnen. Lekarna som vi lekte var potatis på sked, säckhoppning och penna i flaska. Det är dock en aning svårt att få alla barnen organiserade, men så länge alla har roligt så ser jag det som att alla är vinnare. För det viktigaste ju trots allt att ha kul. 

Ruth ser stabil ut

William och Rodgers var först ut i säckhoppningen

Caren och Jacinta gör upp i en tuff duell

Lekdagen avslutades med en födelsedagsfest. På ett barnhem med nästan 90 barn så är det omöjligt att ha fest varje gång det är någon som fyller år, så vi hade en gemensam födelsedag för alla barnen. Vi sjöng ”Ja må han leva” på svenska för barnen och bjöd på födelsedagstårta och saft. Det hela avslutades med att vi såg Tom & Jerry, till de äldre barnen förtret. Nästan alla lämnade matsalen för att göra något annat då tecknat är för barn. Men efter stund så började de droppa in igen. En efter en tills mer eller mindre alla satt och skrattade tillsammans. Det känns bra när man kan få även de tuffaste att inse att det är okej att vara barn ett tag till.  

Julia ser väldigt glad ut

Även personalen fick njuta av tårtan

Jag vill passa på att tacka min gode vän Jani Pajala och hans företag, Avoma, som bistod med över 100 t-shirts i olika storlekar så att alla barnen samt personalen kunde få åtminstone en var. Det blev även så lyckat så att alla barnen från barnhemmets dansgrupp fick gröna t-shirts och på så sätt kunde de ha en uniform när de skulle in till Kampi Ya Moto på nationaldagen på en dansuppvisning. De kom tillbaka efteråt och kallade sig för Avoma dancers.

Det verkar vara rätt storlek för Shaban

Såhär glad blev Caren för sin t-shirt

Det blev sedan uppvisning även i Phyllis matsal.

Efter uppvisningen så dukades det upp till nationaldagsmiddag. Denna gång så hade vi sett till att barnen skulle få pilau (ris med kött och kryddor), chapati, grönsaksstuvning, kött och läsk. Återigen en lyckad middag. Detta var även min sista kväll på Phyllis så det fortsattes med disco tills mina ögon inte längre kunde hålla sig öppna. En väldigt bra avslutning på en fantastisk vistelse tillsammans mina älskade barn.  

Vi har även gjort intervjuer av barnen så att jag kan skriva ihop utskicken och skicka till faddrarna. Det är ett ganska stort jobb att skriva alla utskicken så ni faddrar som läser detta. Ha tålamod, det kommer. 

 Sedan förra året när jag var på Phyllis så har det tillkommit sex stycken barn. Två av dessa kom under min vistelse i år. Det är Anita, Nancy, Rodgers, Leah, Chematai och Isak. Jag vill passa på att välkomna alla dessa barn till den stora familjen som lever tillsammans på Phyllis Memorial Childrens Home. 

Jag tror att det är dags för mig att avrunda här. Jag vill ta tillfället i akt att tacka er alla som valt att stödja Phyllis Memorial Childrens Home. Ert bidrag gör skillnad för barnen som bor och lever där. Ni ska vara stolta över det som ni bidrar med. Återigen ett stort TACK.

Jag hoppas att vi ses i framtiden.  

Bästa hälsningar och många kramar från Uncle Tobias

Nu är det snart dags att lämna

Den sista tiden har varit känslosam, tanken på att detta skulle vara en av de sista dagarna som jag hackar kål, eller en av de sista dagarna som jag serverar gideri, eller en av de sista dagarna som jag får se barnens leenden fanns hela tiden närvarande i tanken. Jag hoppas att jag ska kunna återvända inom en snar framtid för att få träffa barnen igen, just nu känns det som att detta måste ske. 

I veckan tog jag och Clara med oss de äldre tjejerna på picknick i närområdet med ca 15 minuters gångavstånd svensk tid och 35 minuters gångavstånd kenyansk tid. Utsikten över de kenyanska slätterna bredde ut sig framför oss. Vi hade med Claras lilla högtalare vilket fick tjejerna att tjoa av förtjusning. Några av tjejerna dansade till musiken och det blev saftdrickning, mentosätning och många fotografier i noga utvalda poser.

Dagen efter var vi iväg med de yngsta barnen till Lake Nakuru. En resa som var mycket svettig där vi satt inklämda i skolbussen jag, Clara, Tobias, aunt Sarah och om jag inte minns fel 25 barn. 

Det blev extra varmt när vi var tvungna att stänga igen alla fönster då vi passerade babianerna. De kan nämligen få för sig att klättra in genom fönstrena och roffa åt sig någon smaskig kaka eller kanske en banan. Tobias fick sig ett smakprov av babianernas påträngande då vi skulle äta picknik utomhus på babianklippan. Trots varningar från en safariguide om att babianerna kunde vara besvärliga så bestämde vi oss för att fika utomhus eftersom bussen var så fasligt varm. En babian kom dock smygandes mot Tobias bakifrån och slet påsen med bananer ur hans hand. Vi blev ganska skärrade och fick picknicka i bussen istället. 

 

 

I djurväg fick vi bland annat se vita noshörningar, giraffer, impalas, babianer, vita flamingos, Buffalos. Men oj vad trötta vi var stundtals under resan och väl hemma, inte konstigt med så många nya intryck. 

 

Nationaldagen firade vi genom att laga get, grönsaksstuvning och chapati (en slags pannkaka) som hade förberetts dagen innan då de tillagades över glödande kol. Det var häftigt att se auntisarnas och de äldre barnens chapati-tillagningsskills. Innan maten gästades Phyllis av en dansgrupp på tre killar. Phyllisbarnen dansade även sin rutin som de övat på länge och stämningen var på topp. På kvällen hade vi disco och några av de yngsta barnen fick sina ansikten glittrade och så även Gidraph och Sarah. 

Marijana och Emina kom till barnhemmet på måndagskvällen, till barnens förtjusning. Och så kom plötsligt den sista dagen för mig och Clara på barnhemmet då vi spelade brännboll och för en gångs skull var vi både de äldsta och de yngsta som spelade tillsammans. Om det var för att det var vår sista dag eller inte vet jag ej men det var riktigt kul. Sen bakade vi lussekatter som vi delade ut till maten. Det kändes märkligt och riktigt fint att baka lussekatter med dessa barn som vi spenderat så mycket tid med de senaste veckorna och det slog mig i denna stund vilken tur jag har haft som har fått umgås med barnen på Phyllis och hur mycket fina stunder vi haft tillsammans. För det är jag evigt tacksam.

Jenny

Claras sista vecka på Phyllis

Den sista veckan vi spenderat på Phyllis har varit fullspäckad. Vi har hunnit ta med de yngsta till Lake Nakuru, varit på picknick, firat nationaldagen, ätit födelsedagstårta och bakat lussekatter.

Varje dag finns det olika arbetsuppgifter för barnen som ska utföras. De flesta av dem görs av naturliga skäl av de äldre barnen, vilket ger mig som volontär mer tid med de yngre. Därför var det väldigt roligt att ta med de äldsta tjejerna på picknick en eftermiddag.

 

Man kan tycka att en picknick inte är en så stor grej men det är inte ofta de kommer bort från arbete eller studier och bara kan umgås och prata om det de vill. Vi hade med oss lite fika och godis och dessutom en liten bärbar högtalare som de genast kopplade in sina mobiler i. Plötsligt stod vi där med ett gäng dansande tjejer i gräset med en, till synes, oändlig utsikt över fälten och bergen! Men det fanns även tid att bara sitta och prata eller fundera. Nya miljöer ger nya möjligheter inom och mellan grupper!

Det är många barn på Phyllis och därmed många olika bakgrundshistorier. Därmed blir en sådan självklar sak som födelsedagar inte lätta att fira. Nu när året nästan är slut har i stort sett alla fyllt år, eller fyller år snart. Därför beställde vi en tårta som räckte till alla och anordnade ett gemensamt firande en kväll.

Vår sista dag på Phyllis hade vi bestämt oss för att baka lussekatter. Visserligen två dagar efter lucia men bättre sent än aldrig! Det är väldigt mysigt att baka i ett kök med vedeldad ugn och grytor som puttrar även om det kan bli väldigt rökigt ibland. Det är oftast ganska många i köket samtidigt eftersom någon eller några ansvarar för elden, några vill hjälpa till och baka och så är det alltid några som bara är nyfikna och tittar förbi. Det gör det till ett roligt tillfälle att umgås och prata samtidigt som man samarbetar. Dessutom kan det vara lita andra konstellationer av barn än de man är van vid vilket är roligt eftersom det ofta tar fram nya sidor hos oss alla.

Eftersom jag nu lämnat barnen och snart även Kenya är det många tankar och känslor som ska bearbetas. Mer om det kommer jag skriva om i mitt sammanfattande inlägg när jag kommit hem. Men en sak är säker, jag tänker på barnen och Phyllis nästan oavbrutet och saknar de redan något enormt!

/Clara