Ny volontär - Clara

I skrivande stund kan jag räkna timmarna tills planet lyfter på fingrarna. Hur många gånger jag än räknar och hur noga jag än tänker igenom det kommande dygnet går det inte ihop i min hjärna. ”Afrika vore ju en kul grej”, tänker jag, precis som jag gjorde för sex månader sedan och inser inte att det faktiskt händer på riktigt. Just nu. Jag heter Clara, är 19 år gammal och bosatt i Västerås. Afrika har länge varit en dröm och min resa dit började egentligen redan i våras. När studenten närmade sig med stormsteg och paniken över vad jag skulle vakna upp till dagen efter växte allt mer, kom reportaget om den tidigare volontären Tobias i lokaltidningen som en räddare i nöden. Att volontärarbeta har alltid funnits där någonstans i bakhuvudet och när jag besökte barnhemmets hemsida och bloggen kändes det helt plötsligt som en självklarhet. Jag är en riktig teaterapa som tillbringade tre år på det estetiska programmet med inriktning teater under gymnasiet. Jag har varit scout under största delen av mitt liv, skrivit i lokaltidningen, och jobbar nu som personlig assistent till en sjuårig kille; erfarenheter jag hoppas och tror att jag kommer att ha nytta av under mina tre månader på barnhemmet. Det är en ära att få dela min resa med er här på bloggen. Ser verkligen fram emot att höras av igen! /Clara

Två nya volontärer

Vi är ett par från Lund/Höllviken i Skåne som skall tillbringa en tid på barnhemmet. Lasse är 61 år, civilingenjör, och har jobbat som mekanisk konsult. Gerd är 54 år och har jobbat med ekonomi och personal hela sitt yrkesverksamma liv. Vi tycker mycket om att resa och har tidigare besökt olika länder i Afrika som turister. Känner att vi gärna skulle vilja se mer av "vardagen" och komma närmare befolkningen men främst kunna göra en humanitär insats. Sedan några månader har vi deltagit i Aktivgruppen för Kampi ya motos barn och hört flera lyriska berättelser om barnhemmet och ser mycket framemot att få uppleva detta på plats. Vi hoppas att kunna finna några intressanta uppgifter att hjälpa till med på Phyllis där våra kunskaper kan bidra på ett positivt sätt. Det svåraste för oss blir dock att lämna Selma katt här hemma, men vi vet att hennes gammelmattar kommer att ta väl hand om henne under vår resa. Lasse som älskar att cyklar ser med spänning framemot att ge sig ut och testa Kenyas vägar. Nu har vi börjat vår packning, sprutor är tagna, myggnät är inhandlat och vi är "taggade"! Hälsningar Gerd och Lasse

Fridas volontärberättelse.

Drömmen om Afrika har jag haft väldigt länge, under så lång tid att jag inte riktigt kommer ihåg när eller varför den väcktes.
 
Så var det en torsdagskväll i januari förra året som två kompisar och jag var iväg på en inspirationskväll med temat just drömmar. Föreläsaren ifrågasatte vad vi hade för framtidsplaner, det var en fråga jag gärna undvek då jag inte hade någon aning om vad jag egentligen ville ta vägen. Men så frågade han, "vad har du för dröm?". Min hjärna svarade automatiskt Afrika.
Han sa till oss att drömmen finns där av en anledning, det är en önskan ditt hjärta har och vill att du genomför.
 
När jag kom hem den kvällen satt jag uppe sent och sökte om volontärarbeten i östra Afrika och till sist hittade jag Phyllis hemsida.
 
Nu, äntligen mer än ett år senare har jag kommit hem efter att ha bott elva veckor på Phyllis Memorial Children's home i Kenya. Det har vart veckor fyllda med mycket skratt och glädje, men även en del tårar. I efterhand har känns det som om hela resan gick väldigt snabbt, och jag har hört från flera håll att det knappt känns som om jag har varit borta. Min tid i Kenya är så himla annorlunda från hur jag har det i Sverige så därför är det lätt att nästan glömma bort att man har varit så långt hemifrån och hade en vardag som såg helt annorlunda ut för bara två veckor sedan, men det är en vardag jag saknar väldigt mycket.
 
Att varje morgon bli hälsad på av uncle Maurice's puttriga röst och sen träffa alla mysiga barn när det är dags för chai. Att någon gång ha lyckas övertyga Paul att följa med på morgonpromenad då vi pratar om stora och små saker under tiden vi ser solen gå upp.
Att spendera några timmar i skolbänken på madam Dorcus eller teacher Douglas lektion för att sen gå ner och hacka grönsaker med Sarah samtidigt som vi lyssnar och sjunger med till deras favoritartister som Rihanna, Beyonce eller Eminem eller dem gångerna, till deras skratt, jag har försökt mig på någon av popsångerna på swahili. Tiden på dygnet jag kommer att sakna allra mest är den mellan skolan och kvällsmaten när alla barnen har några timmar ledigt och det finns tid till att vara ute och leka, spela spel och kort eller bara att prata strunt.
 
Att sen efter att solen har gått ned och maten är uppäten bara sitta i stillhet med barnen när dem pluggar eller hålla Kimani sällskap (och även praktisera lite) när han öppnat sin frisörsalong om kvällarna och vissa av barnen ska få sitt hår rakat.
Alla dem småsakerna saknar jag så himla mycket, och kanske är det lätt att tänka bort att jag faktiskt har varit borta eftersom det går så snabbt att falla tillbaka i sina gamla rutiner men för mig går det inte en dag, timme eller minut utan att jag undrar hur mina vänner i Kenya har det eller önskar att jag kunde träffa dem snart igen.
 
Jag hoppas att stunderna jag har spenderat ihop med alla i landet långt där borta har betytt minst en bråkdel för dem jämfört med det har betytt för mig, för redan då har det betytt väldigt mycket.
 
Så vad är din dröm?
Du bor i Sverige och du har alla möjligheter att göra den drömmen till verklighet och att inte ta vara på den chansen skulle vara att förringa all världens befolkning som inte har samma möjligheter.

/Frida
 

Sista helgen på Phyllis

Nu har jag varit hemma i Sverige i två veckor och det känns väldigt konstigt att inte träffa alla barnen på Phyllis varje dag längre.
 
Innan jag gråtandes sade hejdå till alla på måndagen hade vi haft en härlig helg med god mat, efterrätt och disco!  Här kommer lite härliga bilder från det!
 
Så tack för mig, jag har haft en underbar tid på barnhemmet och saknar alla så himla mycket! 

/Frida

Celebration

Idag var det celebration på Phyllis!
Det var för att uppmärksamma alla som slitet i skolan förra året, elever och lärare.

De som hade fått höga betyg fick belöning i pengar, ett A 1000Ksh, A-, 600 Ksh, B+, 400 Ksh, även läraren som hade haft eleven i det ämnet fick samma summa pengar.

Det uppmuntrar ju verkligen eleverna till att plugga hårt och lärarna till att göra sitt allra bästa, för det handlar ju om en hel del pengar, men för mig känns det konstigt att en skola delar ut pengar på det sättet, eller?

Dagen innehöll även en del framträdanden som dikter, sånger, teater och tal,tal,tal och mera tal.
Sen så bjöds det på en stor välbehövlig lunch!

/Frida 

Phyllis får besök av skola

I söndags hade vi besök från en high-school som några av Phyllis barn går på, så himla roligt att träffa dem igen innan jag sticker tillbaka till Sverige, det trodde jag inte att jag skulle få göra.


Dem kom på besök för att se hur det ser ut på Phyllis, vi åt en stor lunch tillsammans och sen var det dags för fotboll och volleyboll!

Efter hölls lite olika tal och våra 8-graders spelade upp en pjäs som teacher Douglas har regisserat, riktigt rolig och många av barnen är teaterapor som stormtrivs att uppträda.

Det var en jätterolig dag för barnen, jag missade tyvärr mycket eftersom jag låg nere i gästhuset med feber, men efter en hög olika sorters tabletter kunde även jag vara med på ett hörn på volleybollplanen. Allt avslutades som vanligt med att barnen fick lite godis var, ett enkelt sätt att få dem nöjda ;)

/Frida

Två nya toaletter

Ett projekt som påbörjats för några veckor sen här på barnhemmet är byggandet av två nya toaletter, en utanför pojkarnas sovsal och en precis utanför tjejernas.

Det här kommer verkligen bli jättebra eftersom de som används nu är gjorda i plåt, de är fulla och det är kolsvart på kvällarna så ingen vågar gå dit ensamma utan ficklampa.

Så precis utanför sovsalarna stinker det av kiss för att det är så långt de flesta vågar att ta sig på natten, den stanken kommer förhoppningsvis att försvinna då det här nya är färdiga!

De är de äldre killarna som har gjort allt jobb. Först grävt ett superdjupt hål, typ 10m rakt ner!

Sen så har det konstruerat ett stenhus runt omkring med tre toaletter i varje hus.

Och ja, det är såhär toaletterna i Kenya set ut, ingenting att sitta på här inte!

Killarna har verkligen gjort ett kanonjobb och den första toaletten kommer att vara klara om ca fem dagar, så då är det dags för invigning ;)

Bad

Nu har alla barnen varit och badat i Kabarak, även om inte vädret har varit det bästa så har barnen inte klagat en enda gång. Inte ens de yngre killarna sade ett enda negativt ord efter vi sprang genom spöregn i en timme för att komma fram eller när vi långsamt gled fram i leran på vägen hem, riktigt imponerande!

Men vi har haft jätteroligt med allt badande, ”simlektioner”, skvättande och hopptävlingar!

Och haha, den sista bilden är tagen under inspelningen av en musikvideo till någon gospelmusik. Dem ville att jag skulle vara med, och vem skulle inte vilja det liksom, om det är något jag är grym på så är det ju sång och dans… eller inte! Det blir förhoppningsvis bortklippt.

/Frida

Phyllis Party

I lördags var det PP = Phyllis-Party!

Min plan gick väl inte riktigt i lås, det blev sent, antalet stämde inte och det var kaos, alltså standard i Afrika, men hur som helst hade alla jätteroligt i alla fall och det var ju det viktigaste!

Utöver den vanliga kvällsmaten hade vi ordnat så att alla fick en tallrik serverad till bordet, på den fanns det kött, potatis, kål, chapati och varsin dricka. Borden var fint ordning ställda med ljus på varje bord, när alla hade varsin tallrik bad vi alla bordsbön tillsammans, det släktes ned och sen käkades det!

Efter maten hade vi ordnat brownies till efterrätt och jag hade förberett en liten film med bilder och musik från de veckorna jag har vart här som ledde till många skratt.

Sen drogs borden undan, musiken höjdes, ballongerna kom fram och discot var igång!

/Frida

Ett avslutande inlägg

Jaha då var det sista gången vi hörs på detta sätt.

Jag har varit hemma i knappt två veckor och vardagen kom snabbt igång med jobb och allt annat som medföljer. Jag har även hunnit med att tänka lite nu när man varit hemma en stund.
Det är mycket tankar som samlas i huvudet och ibland känns det som att det är enda stor röra.

Något som slog mig är vilken otrolig lyx det är att ha dricksvatten direkt i kranen. Och vet ni vad? Jag kan välja om jag vill ha varmt eller kallt vatten, lite beroende på om jag ska dricka det eller duscha.

Alla dessa faciliteter som vi har i vårat samhälle och inte egentligen tänker på, de får en annan mening efter detta äventyr.

Maten är jättevarierande och smakar faktiskt gott, men vet ni vad. Jag saknar min kära ugali och sukumawiki.

Ni ska även veta att det inte bara är ugalin jag saknar. Jag saknar barnen nå enormt mycket och det kommer nog aldrig att gå över. Det speciellt band man knutit med dessa underbara små själar kommer aldrig att gå av. Jag kommer aldrig någonsin att glömma Phyllis Memorial Childrens Home. Denna stora familj, denna gemenskap och den glädjen som finns där.

Glädjen man får av Uncle Maurice varenda morgon när man kommer in i köket för chaiservering när han kramar om en och hälsar en välkommen saknar jag verkligen.

Kärleken man får av barnen, bara alla gånger man setat hand i hand med någon eller när någon av de minsta kryper upp i famnen på en och kanske tar sig en tupplur, detta är en obeskrivlig känsla.

Alla härliga samtal man haft med barnen och alla glada dagar med fotboll och övrig lek. Jag kommer även att saknar att springa omkring på området och leka “running game” ,eller jaga som vi skulle kalla det på svenska, på kvällstid när det är en aning svalare.

Tro det eller ej men jag saknar att sitta och rensa majs och bönor med auntisarna. Man gör någonting bra samt att man sitter i solskenet och lyssnar på kacklande kenyanska tanter =)
Det är en konstig känsla att ha sett barnen i princip varje dag i 23 veckor för att sedan säga adjö och vips så ser man dem inte längre. Visst överlever barnen och livet på Phyllis rullar på utan mig men personligen så känns det aning konstigt. Ursäkta om jag upprepar mig men jag saknar dem så himla mycket.
Jag saknar att höra deras ljuvliga sång på lördag eftermiddag och söndag morgon när det är kyrkan. Och ni ska veta att min sambo Emeli börjar tröttna på att höra mig sjunga “nani kama wewe” och “ni wewe bwana”.
Slutligen vill jag bara säga tack till alla er som stödjer Phyllis Memorial Childrens Home och Kampi Ya Motos Barn och alla er som jobbar för att ge dessa barn ett bättre liv. Ni är fantasiska.
Ta hand om er allihopa och var rädda om er.

Vem vet, vi kanske hörs igen här i framtiden.
Ps, bifogar lite härliga tidigare opublicerade bilder. Ds

Stora kramar

Uncle Tobias




Tröjstorleken satte stopp för
Obamas deltagande i fotbollsmatchen

 

Jag och Jacinta njuter som fotbollsåskådare

  

Esther råkar ut för vad hon skulle
 kalla ticki ticki medans jag skulle säga killi killi

Jag och underbara Catherine Wangui

Bästa mysgänget på julafton

 

Bus i poolen på Rift Valley Sports Club



Obama Picasso visar stolt upp
sin version av en påsktupp

Syster Catherine matar mig med sin födelsedagstårta

Jag och Jacinta på disco
under min sista helg innan hemfärd