Bildspecial!

Nu är Oliver ungefär halvvägs in i sin vistelse på Phyllis och då blir det bildvisning! 

Morgonutsikt då solen går upp över fälten som omger barnhemmet

Oliver med Shiro, 4 år

Under barnens lov gjordes en massa utflykter i närområdet!

Picknick med minstingarna

Eunice visar hur man bär på huvudet!

Bad i Kabarak!

När barnens lov slutade och de återgick till skolan ersattes utflykterna med vardagssysslor på barnhemsområdet såsom odling, vedhuggning och grönsakshackning m.m.

På barnhemsområdet odlar man både frukt och grönt, 

bl.a. Apelsiner (som äts gröna), mango, papaya och bananer.

Framför pojkarnas sovsal odlas grönsaken sukumawiki

Många dagar börjar med att hjälpa Uncle Maurice med grönsakshackning

Såhär ser grönsakerna ut när de är perfekt hackade! De tillagas och serveras med ugali till över 150 barn!

Barnhemmets kor är ofta ute på bete, här mitt på skolgården.

Lilla Shiro leker också på skolgården, på den nya lekplatsen som tidigare volontärer skänkt!

Oliver & Catherine, tuffa som få!

Lucy, Sarah, Catherine, Oliver, Purity och John ute på promenad!

Föräldradagar & kulturkrockar

Halva min tid har nu flygit förbi här på Phyllis. Det är först nu jag inser hur fort tiden går. 

Förra veckan var jag på två studiebesök på två skolor. När barnen går i klass 1-8 så går de i barnhemmets egen grundskola Phyllis Academy. Men när de når gymnasienivå börjar de på andra skolor utanför Phyllis. Kampi Ya Moto Secondary School hade föräldrarnas dag under torsdagen. Vi har 4 st elever där så jag och en kvinna ur personalen besökte skolan. Dagens upplägg var en rundgång av skolan följt av ett långt möte där elever, föräldrar, lärare och rektor höll tal. Vid ankomst fick vi även ett papper på elevernas betyg där man tydligt kunde se vilken elev som låg först och vilken som låg sist med hjälp av nummerplacering. Jag tycker personligen att det är ett förskräckligt sätt att motivera eleverna på. Dagen avslutades med gemensam lunch och vi begav oss hemåt. 

Dagen därpå åkte jag och en kille som är mellan highschool och universitet till en skola lite längre bort där vi har en elev i highschool. Dagen startade med frukost med föräldrarna och sedan fick vi träffa eleverna. Tillsammans med min elev gick vi runt till respektive ämneslärare och där sattes betyg för föregående termin. Skolan här i Kenya är väldigt strikt och sträng, inte en enda av de 8 lärare jag träffade sa något uppmuntrande till eleven. Bara frågor om hur denna skulle kunna förbättra sig och hur denna skulle bestraffas om målen inte uppfylldes. Det här var en elev som toppade i några ämnen och naturligtvis hade sämre betyg i andra. Jag kände att det var viktigt att själv ge henne mycket positiv feedback eftersom att lärarna tydligen inte gjorde det. Efter rundgången var det tal som hölls av föräldrar, lärare och rektorer. Det pratades mest på swahili men de pausade och förklarade för mig vad de pratat om. 

En kulturkrock är deras syn på homosexualitet och religion. Under mötet sa en lärare från en av gymnasieskolorna att "världen var galen för att det fanns homosexualitet i den" följt av applåder.  
Det är så ovant att se någon uttrycka sånt hat mot homosexualitet utan att bli ifrågasatt. Det här är fina och givmilda människor men de är väldigt förvirrade. Jag har diskuterat samma tema med ungdomarna på barnhemmet tidigare och även om det är svårt och tar tid att förändra dessa slags attityder så är det bra att de här barnen i alla fall får höra att det finns andra sätt att se på saken genom samtal med volontärerna. Efter talet var det dags för mig att utan förvarning hålla ett motivationstal till eleverna inför alla på mötet. Mycket till motivation gav jag kanske inte men de fick se och höra en vit människa som inte är högutbildad och sitter på en hög häst (som jag fått intrycket att vissa kan tycka). Detta avslutade ännu en intressant dag.

På Phyllis rullar det på och rutiner följs. Biblioteket är öppet 3 dagar i veckan där barnen får rita och spela samt låna böcker. Varje söndag har vi åkt och badat i Kabarak och förra söndagen var det 30 tjejer från klass 7-8 som badade och spelade basket. Denna söndag ska jag och 17 av de små barnen spendera en heldag på Olo Ika attrationspark, spännande. 


Fred och kärlek, hej!



Oliver

Christas Volontärberättelse

Min tid på Phyllis är ovärderlig. I mötet med barnen, med personalen och med omgivningarna har någonting som slumrat i mitt inre väckts till liv igen; det viktigaste vi har är våra relationer till varandra. Spelar ingen roll vilken ålder, vilken situation i livet, vilken livsåskådning vi har. Det viktiga är att möta varandra här och nu. Det är vad jag tar med mig från Phyllis.

Mina första intryck från Phyllis var att det luktade illa, var smutsigt, fult, och fullt med människor överallt. Jag var inte säker på hur jag skulle klara av att stanna kvar i detta i 8 veckor. Samtidigt var jag uppfylld över naturen, det enorma himlavalv som spänner över, eller snarare runt om landskapet, känslan av att befinna mig på jordens centrum och en känsla av, tja, kärlek. 

Grönsakshackning med lilla Shiro

Jag insåg snabbt att för mig var nyckeln till att komma in i livet på Phyllis att ta del av de dagliga rutinerna. Hacka kål, dela ut tallrikar, sortera majs och bönor… Snart startade jag och min resekamrat fritidsverksamhet varje eftermiddag och det blev också en rutin att hålla fast vid. Vi åkte också och badade varje helg med en grupp barn.

Efter några veckor började jag lära känna några av barnen bättre och också personalen. Då blev samtalen det viktiga och rutinerna fick formas efter dem istället. Snart började Phyllis ändra skepnad och jag upplevde alla blommor, fåglar, vackra ansikten, avokado som dignar i trädet, doften av citrusblommor, trumman och sången från söndagsgudstjänsten, talkörer från skolbarnens lektioner, småbarnens framropade bordsbön och uncle Maruices kärleksfulla ögon när han tittar på dem, den skrålande musiken på lördag kväll när barnen släpper loss i matsalen, auntisarnas kvällspaus i ”personalrummet” efter en full arbetsdag, all tvätt som hänger på tvättlina och häckar och taggtråd och buskar, grannen Joshuas dagliga välsignelse, soluppgång från skolbussens fönster, tupparnas galande och röklukten på tidiga morgnar. 

Jag är så tacksam att jag fick vara en del av allt detta, att få dela vardagen med människorna på Phyllis en liten stund på jorden. Jag bjöds in i gemenskapen och fick komma nära. Mitt liv har blivit rikare. Jag är gladare och mer levande, för mitt liv har fått ett större sammanhang och en mer verklig förankring i tillvaron. 

Christa Pranter

Skrivet av Christa Pranter, volontär vid Phyllis Memorial Children's Home and Academy, februari - mars 2014

Den lugna vardagen på Phyllis

Första veckan tillbaka i skolan för barnen har passerat. Det är minst sagt annorlunda från när barnen hade lov och var hemma hela dagarna. Barnen går i skolan, kommer hem och har någon timme fritid, sen är det middag följt av läxläsning. 

Dagarna fylls med mycket dötid om jag inte hittar på lite sysslor. Jag hackar grönsaker, diskar kanske, är med och hjälper till med kossorna, sen finns det inte så mycket att göra tills barnen slutar. Jag kanske drar igång något större projekt snart så jag har något att göra. 

Jag bytte strängar på 3 gitarrer som finns på Phyllis. Jag har haft några gitarrlektioner med de äldre men har en vision av att ha lite mer organiserade lektioner med några av barnen. 
Pressen om att hela tiden göra saker har uppenbarligen släppt nu när barnen knappt är hemma. 
Nu saknar jag dem istället och har insett att tiden flyger här och att det gäller att värdera den väl.

Tillbaka till skolbänkarna!

En månad har passerat på Phyllis, en månad sen jag anlände och en månad sen eleverna fick lov och nu är de tillbaka vid skolbänkarna. Under lovet har vi varit på många utflyter till olika platser men främst till Kampi Ya Moto där vi har fikat på ett café för att sen fortsätta våran hike till valfri destination. Vi har varit två vändor med highschool-barnen till Kabarak och badat. I lördags hade vi disco eftersom det var sista lördagen innan skolan började. Jag blandade saft och gjorde godispåsar åt alla och sen dansades det för fulla muggar. 

En ny vardag väntar mig, utan high school-elever och halva dagar utan några barn alls. Det känns tråkigt att de äldre åker tillbaka till sina internatskolor just när man börjat få en avslappnad och givande relation till varandra. Men det har kommit minst lika många internatelever tillbaka till Phyllis Academy så jag kommer ha fullt upp med nya namn och ansikten. 

Jag har lagt stor press på mig själv och haft svårt att riktigt njuta i början av min vistelse här men jag känner att jag börjar komma in i en tillvaro som jag verkligen trivs i och känner mig avslappnad i, lite hakuna matata så att säga.

Oliver