Ett avslutande inlägg

Jaha då var det sista gången vi hörs på detta sätt.

Jag har varit hemma i knappt två veckor och vardagen kom snabbt igång med jobb och allt annat som medföljer. Jag har även hunnit med att tänka lite nu när man varit hemma en stund.
Det är mycket tankar som samlas i huvudet och ibland känns det som att det är enda stor röra.

Något som slog mig är vilken otrolig lyx det är att ha dricksvatten direkt i kranen. Och vet ni vad? Jag kan välja om jag vill ha varmt eller kallt vatten, lite beroende på om jag ska dricka det eller duscha.

Alla dessa faciliteter som vi har i vårat samhälle och inte egentligen tänker på, de får en annan mening efter detta äventyr.

Maten är jättevarierande och smakar faktiskt gott, men vet ni vad. Jag saknar min kära ugali och sukumawiki.

Ni ska även veta att det inte bara är ugalin jag saknar. Jag saknar barnen nå enormt mycket och det kommer nog aldrig att gå över. Det speciellt band man knutit med dessa underbara små själar kommer aldrig att gå av. Jag kommer aldrig någonsin att glömma Phyllis Memorial Childrens Home. Denna stora familj, denna gemenskap och den glädjen som finns där.

Glädjen man får av Uncle Maurice varenda morgon när man kommer in i köket för chaiservering när han kramar om en och hälsar en välkommen saknar jag verkligen.

Kärleken man får av barnen, bara alla gånger man setat hand i hand med någon eller när någon av de minsta kryper upp i famnen på en och kanske tar sig en tupplur, detta är en obeskrivlig känsla.

Alla härliga samtal man haft med barnen och alla glada dagar med fotboll och övrig lek. Jag kommer även att saknar att springa omkring på området och leka “running game” ,eller jaga som vi skulle kalla det på svenska, på kvällstid när det är en aning svalare.

Tro det eller ej men jag saknar att sitta och rensa majs och bönor med auntisarna. Man gör någonting bra samt att man sitter i solskenet och lyssnar på kacklande kenyanska tanter =)
Det är en konstig känsla att ha sett barnen i princip varje dag i 23 veckor för att sedan säga adjö och vips så ser man dem inte längre. Visst överlever barnen och livet på Phyllis rullar på utan mig men personligen så känns det aning konstigt. Ursäkta om jag upprepar mig men jag saknar dem så himla mycket.
Jag saknar att höra deras ljuvliga sång på lördag eftermiddag och söndag morgon när det är kyrkan. Och ni ska veta att min sambo Emeli börjar tröttna på att höra mig sjunga “nani kama wewe” och “ni wewe bwana”.
Slutligen vill jag bara säga tack till alla er som stödjer Phyllis Memorial Childrens Home och Kampi Ya Motos Barn och alla er som jobbar för att ge dessa barn ett bättre liv. Ni är fantasiska.
Ta hand om er allihopa och var rädda om er.

Vem vet, vi kanske hörs igen här i framtiden.
Ps, bifogar lite härliga tidigare opublicerade bilder. Ds

Stora kramar

Uncle Tobias




Tröjstorleken satte stopp för
Obamas deltagande i fotbollsmatchen

 

Jag och Jacinta njuter som fotbollsåskådare

  

Esther råkar ut för vad hon skulle
 kalla ticki ticki medans jag skulle säga killi killi

Jag och underbara Catherine Wangui

Bästa mysgänget på julafton

 

Bus i poolen på Rift Valley Sports Club



Obama Picasso visar stolt upp
sin version av en påsktupp

Syster Catherine matar mig med sin födelsedagstårta

Jag och Jacinta på disco
under min sista helg innan hemfärd