Några saker som märks ganska tydligt här...

• Ingen klagar. När jag klagar är det som att de inte förstår vad jag menar. Det finns inte i deras värld känns det som. Ingen håller med mig om att det är mkt grönsaker att hacka, om att det är kallt om morgonen, om att natten varit för kort, om att vi är uppe för tidigt. Alla bara gör det som ska göras, det är inte krångligare än så. Tiden man gör sysslor verkar uppfattas som en tid för socialt umgänge. 10-talet barn rensar majs tillsammans, de sjunger, de pratar, de skrattar och majsen blir rensad. Ingen verkar tycka att det är slöseri med tid. Kvinnorna bakar bröd tillsammans, fyra stycken, inte för att det behövs mer än en utan för att det är så man umgås. Genom att hjälpa varandra, att städa, att pumpa vatten, att bära vattenhinkar, att tvätta kläder… Vardagssysslorna är en självklar del av livet, de utgör en stor del av den sociala sfären, och de stunderna uppskattas.

• Ingen har bråttom. Jag tror inte ordet stress finns i kenyanernas ordbok. Allt får ta sin tid, att skynda är inte bra för själen, så det gör man helt enkelt inte. Det gör inget om har stämt tid för möte, det spelar ingen roll att andra väntar, det finns inga ”men”.. Det verkar helt enkelt inte finnas en anledning som är tillräckligt stor för att man ens ska fundera på att öka sin takt.

• Uncle Maurice har sitt stora, goda, värmande hjärta i köket. Han lagar maten på barnhemmet och han lagar den med gusto. Jag säger att uncle Maurice skapar magi i sitt kök. Av lite majsmjöl, vatten, 6 kålhuvuden, 6 tomater och en knippe lök trollar han fram en middag för över 140 personer. Hans blick följer varje barns ansikte i matkön, och han vet precis vem som äter vad och hur mycket. Han vet dessutom exakt hur mycket mat som behövs lagas för att det ska räcka till alla. Och det härligaste av allt är att se hur mycket han njuter av att få servera maten han trollat fram till oss andra. Efter att alla barnen får mat vänder han sig till mig med sitt nöjda leende och frågar stolt ”May I serve you now? I wish to serve you now” och tar med glimten i ögonen fram en tallrik. Med en annan plasttallrik skopar han upp ugali och tittar upp på mig där han står böjd över den stora grytan och undrar ”Like this? More?” och när jag säger ”Ki dogo more” skrattar han stolt och fyller på med lite till. När jag bekräftat att det räcker fyller han på med kålstuvning och sträcker över tallriken som om han ger mig en födelsedagspresent. Och lite så känns det, för jag vet att han gör det med hela sitt hjärta. Lika stolt som han blir över att servera mig den okryddade majsmjölsgröten, lika stolt blir jag av att få ta emot den.

Uncle Maurice i sitt älskade kök

• Tron är central. Kenyaner är starkt troende människor och det märks tydligt både innanför och utanför barnhemsområdet. Ungefär 8 av 10 låtar som barnen självmant sjunger handlar på ett eller annat sätt om Gud, majoriteten går i kyrka och man ber innan maten, innan sovdags.. ja, helt enkelt innan det mesta. Religion är även ett hett diskuterat ämne i sovsalarna då alla barnen är nyfikna på svenskarna som inte är speciellt troende. Ska man åka ner hit får man vara beredd på att spendera en hel del timmar på att besvara alla deras nyfikna frågor och bemöta deras funderingar.

• Auntie Ruth är nog världens vackraste. Jag ser inte henne ofta, och när jag ser henne sitter hon och rensar bönor tillsammans med de andra kvinnorna. Hennes mörka korta, lite lockiga hår döljer sig under någon av hennes huvudsjalar, hennes erfarna händer jobbar snabbt och smidigt, och hennes blick fokuserar på uppgiften i största allvar. Men så händer det att Johnny gör något roligt som får henne att fnittra till. Och jag älskar hennes fnitter. Auntie Ruth fnittrar nämligen med ihoptryckta läppar och skrattande ögon! De är så levande och gnistrande att jag inte kan slita blicken ifrån dem. Och när hon skrattar så smittar hon hela omgivningen med sitt stora, vita leende och härliga högljudda skratt! 

Vackra Auntie Ruth fnittrandes

• Det är omöjligt att inte bli kär i dessa underbara barn! Missuppfatta mig inte, de kan vara riktigt jobbiga ibland, de kan tjata, skrika, gråta, bråka och tjafsa precis som vilka barn som helst. Ibland vill man bara fly till tystnaden i gästhuset eller ta en promenad bland fälten runt omkring för att komma bort från dem, men det är sällan.  Snarare är det så att jag efter bara några obligatoriska timmar i Nakuru längtar tillbaka till dem. Det finns få mysigare saker än att få sin morgonkram av minstingarna som slänger sig över en så att vi alla rullar på marken skrattandes och kramandes på hög, eller pratstunderna i mörkret i tjejernas sovsal om kvällarna då allt mellan himmel och jord diskuteras, tusen frågor frågas och det busas, kittlas och fnittras för fullt tills det är dags för ”natti natti” som auntisarna säger när de för tredje gången skickar oss i säng.

Det kommer inte bli lätt att åka härifrån!

Marijana

Mys med minstingen Obama