Lego och drakflygning

Hej!

Det byggs för fullt på Phyllis nu, och byggarna är pojkar i åldern från 8 år och upp till 17 år. Under våra första dagar på Phyllis så hittade vi 4 små askar med oöppnat LEGO (bil, flygplan, grävskopa och tåg). Det räckte att man tog med en kille och visade hur det fungerar att bygga Lego, sedan kommer pojkarna och frågar om vi har tid att bygga med dem. Vi gör så att det är en vuxen per barn och vi sitter ensamna med pojkarna, eller när de är duktiga kan man ha en pojke vid varje sida. Det här är något alldeles extra för dem att få en tid med en vuxen för sig själv och att få bygga så fint. Tänk på att de flesta har aldrig sett så fina och tekniska leksaker och att man ska bygga själv, det är något utöver det vanliga. Vi har ju några småkillar Obama och John (3 och 4 år) som är portade i rummet när vi bygger, det har dom mycket svårt att förstå. Straffet för att de inte får som de vill, är att försöka att låsa in oss (går att låsa från utsidan av dörren). Det har hänt att vi har blivit inlåsta en stund, men det är alltid någon nära som släpper ut oss så någon fara är det inte.

Pojkarna gillar även att bygga och flyga drakar. Det handlar inte om några fädigköpta drakar, som heter ”kite” här, utan två pinnar och en plastpåse och ett snöre. Alla de här sakerna är hårdvaluta här, man bygger av allt man kan få tag på. På skolgården som är en stor öppen yta så flyger de med drakarna. I går satt vi på trappen utanför ett klassrum och fyra getter lekte vid och på trappan. Vyn är bergen långt borta och i skyn flyger några drakar, ett gäng pojkar spelar fottboll och överallt hörs glädje och skratt. Visst kan man fundera vad som gör barn glada och lyckliga? Det vi har kommit fram till är att det inte alltid är i saker lyckan finns.

Hälsningar Ulla och Anna Maria

Pojkarna visar stolt upp sitt lego

Några av barnen flyger drake

Avskedsinlägg från Micke och Julie

Det är nu 64 dagar sen vi kom till Phyllis och möttes av barnens nyfikna och förväntansfulla blickar och det känns som igår. Det känns sorgligt att vår tid på barnhemmet är över då vi fått många minnen och vänner för livet. Vår resa går vidare men det är svårt att inte längta tillbaka till Maurices torra ugali när klockan slagit sju varje kväll. Vi kommer sakna de roliga kvällarna på dormen med kurragömmalekar, personalens galna skrattattacker, småbarnen som leker med bildäcken på den dammiga grusvägen, flickorna som pillar oss i håret…

Sista dagen blev som väntat ganska sentimental, men ändå väldigt lyckad. Vi hade förberett en avskedsgåva i ett par veckors tid, tidigare nämnda goodie-bag till vart och ett av barnen. Tack vare den billiga kenyanska shillingen, Gilani’s storpackavdelning och familjens bidrag lyckades vi för en liten penning komma över mycket smått och gått till barnen. Med hjälp av personalens disciplin kom de, eskorterade av 16-åriga John Kimani, klassvis till gästhuset för att få sina personliga påsar, då vi försökt anpassa innehållet efter kön och ålder. Många glada miner blev det under utdelningen och barnen var ivriga att sätta igång och använda sina nya saker.

Tyvärr blev det dock en del ledsna ansikten vid avresa och trots löften om att hålla inne tårarna lyckades Ulla och Anna Maria redan efter två minuter tvinga fram dem hos i alla fall en av oss (gissa vem!), när vi skulle ta farväl. De fina brev som barnen skrivit till oss gjorde det inte lättare, där bland annat tvillingen Peter bad oss att också skaffa tvillingar som om det vore postorder!

Vi vill passa på att skänka ett stort tack till all familj och vänner som har skänkt fotbollsskor, datorer, leksaker och annat som kommit barnen till nytta här nere. Också ett varmt tack till våra fantastiska medvolontärer Ulla och Anna Maria samt alla fina barn och personal som har gjort vår vistelse till ett äventyr vi aldrig kommer glömma.

Micke & Julie

Glada miner efter goodie bag utdelningen

Puss och hejdå

Skolaresa till Nairobi

Den här vecka har varit innehållsrik för oss på Phyllis. Torsdag 13 september bar det av till Nairobi på skolresa med elever från klass 8 samt en del internatelever, även några dagelever deltog. Alla elever från klass 8 fick vara med, för övrigt gällde det att föräldrarna kunde betala 1500 Kenyanska shilling, runt 120-125 SEK. Även en del föräldrar var med på resan samt alla lärarna (8 st) och rektorn.

Resan startade redan 04.30 från Phyllis mot Nairobi. De barn som var kvar ”hemma” vinkade av oss till tonerna av discomusik och en del tog sig även en svängom i den tidiga timmen. Vi åkte längs Rift Valley, det är underbart vackert med den djupa dalen långt ner och höga berg i fjärran. Vi åkte förbi en stor krater Longonot, där var stort vulkanutbrott för ca 500 år sedan.

Resan tog ca 4 timmar och till slut kom vi fram till flygplatsen i Nairobi. Barnen gör stora ögon när de får se de stora planen, bl.a. ”Kenya airways”. Många barns högsta önskan är att bli piloter, men de flesta har aldrig sett ett flygplan tidigare, än mindre suttit i ett. Medan vi väntar gör en glassförsäljare gyllene affärer. Barnen har 100 KES var att handla för, en glass kostade 30 KES och en del av barnen åt fler än en glass. (Barnens matsäck serverades inte förrän vid 14-tiden). Vi fick gå in i incheckningshallen, även gå upp på taket av hallen där man kunde se planen komma och gå. En anställd på flygplatsen berättade mycket om arbetet, planen mm. Barnen hade många frågor och intresset var stort. Efter flygplatsen gick färden vidare genom Nairobis gator i snigelfart. Trafiken var enormt tät och där det var ämnat för 3 filer gjorde chaufförerna om det till 4. Tack och lov hade vi en jätteduktig chaufför som lotsade oss fram på ett beundransvärt sätt (skulle inte velat ha handen mellan bilarna).

Då vi kom fram till Nairobis nationalmuseum var det dags för chaite och matsäck. Museet var enormt intressant, en stor hall med uppstoppade Kenyanska djur och fåglar. Det fanns även berättelser hur Kenyas historia vuxit fram. Här skulle vi kunnat gå en hel dag, men barnen hade väldigt bråttom igenom museet.

Alldeles i närheten av museet finns ”Snakepark” som vi även besökte. Det är facinerande att se dessa ofta farliga djur i sina terrarier. Vi såg klippyton, svart mamba, olika kobrer, Afrikas olika huggormar m.fl. Där fanns även krokodiler och sköldpaddor. Många av barnen var helt betagna av ormarna.

Efter ”Snakepark” bar det så ut i den täta trafikdjungeln igen. Vi åkte förbi ambassaderna, bl.a. den svenska, TV-huset och parlamentet där presidenten är högsta instans. Så ca 13 km från centrum ligger Nairobi Nationalpark med alla djuren. Där fick vi vita (mzungu) betala 20 US-dollar eftersom vi inte hade Kenyanskt pass (personer med Kenyanskt pass betalar 300 KES). Lärarna försökte säga att vi deltog i deras skolresa, men det hjälpte inte. In kom vi i alla fall. Vi fick se en hel del fåglar, dvärgflodhäst, noshörning, gepard, leopard, lejon, olika gaseller, hyenor, struts mm mm. Det är facinerande att se alla dessa djur och en hel del av barnen hade sett många tidigare.

Efter djurparken var det dags för matsäck igen, 1 dricka, ½ ”limpa” och en banan innan färden gick mot Phyllis igen. Bussen körde genom ett allt mörkare Kenya, vi var hemma strax innan 22.00 på kvällen. På natten är det ofta svårt att upptäcka både djur (kor, getter och får) samt mörkklädda personer, både till fots och på cykel då de inte har några lampor eller reflexer. När bussen svängde in på vägen mot Phyllis tutade chauffören flera gånger så den stora porten skulle öppnas och för att tala om att: Nu är vi hemma igen. En bön avslutar det hela innan vi klev ur bussen. Skönt vara hemma igen! Borta bra - hemma bäst.

Hälsningar Ulla och Anna Maria

Barnen tittar förtjust på flygplanen

På väg in till Kenyas nationalmuseum

 

Giftermål och skattjakt

Nu är det inte långt kvar tills vi måste lämna Phyllis och gå skilda vägar; på söndag fortsätter vårt äventyr till Nairobi innan vi återvänder till svensk mark. Det känns förstås sorgligt att säga hej då till alla barn och personal då många av dem kommit oss mycket nära. Samtidigt är vi tacksamma för den härliga tid vi har haft här och är övertygade om att vi kommer återvända på ett eller annat sätt!

Låt oss ändå berätta lite om vad som har hänt vår sista vecka på Phyllis:

Ett exempel på vad som kan hända en kväll på flickornas dorm när fantasin får flöda fritt är när Jacinta Wangari fick fullt upp med att viga två bröllopspar på kenyanskt vis, bara efter att Julie hade kläckt frågan om hur det går till... Förutom sång och dans ifördes vi traditionsenlig klädsel när Mikael Nyström och Catherine Wangui blev äkta makar och Johnny Njenga och Ruth Nyambura följde samma öde. Svårt att beskriva i ord så se bilderna!

Igår var bara hälften av barnen och personalen på barnhemmet medan övriga var med klass 8 på skolresa i Nairobi. Då passade vi på att anordna en spännande skattjakt till de kvarvarande barnens glädje. Fem lag rände hysteriskt runt hela barnhemmets yta i jakt på lappar med ledtrådar för att ta sig vidare mot skatten som väntade. Sista steget var att med hjälp av bokstäver de samlat på sig skapa ett ord eller ett namn som skulle leda dem vidare. Det var på gränsen att tålamodet klarade av denna övning men när skatten (bestående av godis, nagellack och pärlor) till slut var nådd var glädjen total. Väldigt lyckat med andra ord, men minst sagt tidsödande förberedelser...

De sista veckorna har vi åter hållit datorlektioner, den här gången för klass 8 och auntisarna i personalen. Lektionerna har utgått från programmet Word och varit mycket lyckade, det är väldigt kul att se barn och vuxna som aldrig suttit vid en dator förut ta sina första steg. Ett knep att ta till när barnen börjar bli trötta efter långa skoltimmar är att locka med tävling om bubbelgum då de sätter fart och skrattar igen. Tyvärr har vi fått våra ambitioner grusade gällande att få till stånd rullande datorlektioner efter vår avfärd. Trots diskussioner med lärare och barnhemspersonal och att några av lärarna varit inbjudna till våra lektioner kommer det nog rinna ut i sanden när vi åker. Bristande kunskap är fortfarande ett stort problem men också en viss skepsis då den strikta kenyanska läroplanen tycks gå före allt annat och den inte ännu innehåller någon datorkunskap. Väldigt tråkigt tycker vi då barnhemmet äntligen har tillräcklig utrustning och en fungerande internetuppkoppling men ännu tråkigare att göra barnen besvikna då de alltid är ivriga att använda datorerna och aldrig slutar att tjata. Vi hoppas framtida volontärer kan ta vid och till slut övertyga personalen om hur viktigt detta ämne är!

Sist men inte minst har vi nu samlat ihop en massa post till special friends, tidigare volontärer och andra svenska vänner. Scenerna i matsalen kan närmast liknas vid en tomteverkstad med hårt pysslande tomtenissar som med färgade papper, klister och glitter skapade jättefina brev. Ska inte dölja att vi själva blev väldigt glada av att få några av dem, med väldigt fina ord och vi har sett till att skriva hej då-brev till så många som möjligt av barnen. Utöver detta har vi gjort en slags personlig ”goodie-bag” till vart och ett av de 105 barnen, innehållandes en liten saft, marmelad till morgonbrödet, godis, pärlor, kulor, färgpennor och block. Allt detta till en kostnad på 10 SEK per barn!

Micke & Julie

Nygifta paret

Även John och Ruth gifte sig

Busar uppe vid skolan

Julie och söta Eunice spexar

Sagostund för barnen

Full fart på skattjakten

Glada vinnare

Klass 8 djupt koncentrerade på datorlektionen

Tomtenissen Eunice använder paljetterna till något helt annat ärn brev!

Sena kvällar med goodiebags!

Kocken Maurice arbete på Phyllis

Hej!

Vi vill berätta om storköket och hur det fungerar här. Grunden i hela köket är Maurice. Han har långa arbetsdagar, vid ca kl 5 på morgonen måsta det eldas i spisen för klockan 6.30 kommer barnen till matsalen och får Chaite. Ett te som är kokt på mjölk och hårda teblad med mycket socker. Det här teet älskar barnen, det är enda dom får till frukost före skolan som börjar kl 7.00.

Spisarna är stora och det är grytor som är nedsänkta i spisen och längst ner så brinner elden. Det är rökkanaler från spisarna till en skorsten, men ibland så är hela köket fyllt med rök. Nu kokas det gröt, ja den kallas så, den dricks i muggar och heter Uji. Det är bönor som kokats sönder tills det går att dricka. Bönorna odlas här, ja det odlas på all mark runt barnhemmet även Sukumawiki(en kål), sötpotatis, mer kål och bönor samt bananplantor. Det är ett hårt jobb för personalen att hacka och rensa alla odlingar och varmt och soligt är det. Mer närodlat kan man få leta efter.

Nu kommer vårat bidrag till arbetet i matlagningen. Vi hackar kål och sukumawiki, 6 vitkålshuvuden och en jättehög sukumawiki, 4 tomater och 2 rödlökar. Vi står ute och hackar och runt oss så går hönsen och kycklingarna. Maurice passar på att klyva ved då.

Det är på bakgården disken diskas, det är stora baljor på marken och man använder en sorts tvål som diskmedel och en trasa och sedan sköljs det. Barnen är fantastiska på att diska efter sig, men det är alltid några som har huvudansvaret för disken.

Att få vara och jobba med Onkel Maurice (som vi kallar honom) är fantastiskt. Han är inte så duktig på engelska, men Maurice har ett kroppsspråk så man kan inte misstolka vad han vill. Han är glad, skrattar och i bland blir det en liten glädjedans. Alla lyssnar på honom, särskilt barnen älskar Maurice, men han kan bli arg på dem, när han ryter så tystnar alla och lyder.

Vi delar ut muggar till uji och tallrikar och en sked till getherin. Vid ugalin är det bara tallrik som delas ut för då äter man med fingrarna. Kl 13.00 serveras getherin, bönor och majs kokta som en kraftig soppa. Då kommer alla från skolan och det är ca 300 barn som får getheri.

Under förmiddagen kokas det ugali och här kommer receptet; 40 liter vatten och 22 kg majsmjöl. Det blir en gråvit fast massa som kokas hela dagen och det är mycket tungt att röra i den grytan. Sedan bärs det vatten i mängder till köket och en del värms i de stora grytorna.

Nu äntligen tar Maurice en paus och han brukar gå och vila några timmar mitt på dagen. Strax före kl 19 hör man Maurice gå runt och ropa på barnen, då är det ugalitime. Före serveringen står alla i kö och Maurice ber en bön med barnen, nu är det bara barnhemsbarnen och internatbarnen.

Visst är det många andra i köket av personalen som kokar maten och kunskpen om mathantering är bra. Det görs ett fantastiskt jobb och barnen får mycket bra mat här, vi äter maten tillsammans med barnen i matsalen och barnen äter med glädje och MASSOR med mat.

Varma hälsningar från Pantertanterna Ulla och AnnaMaria

Sukumawiki och gräslök

Lök, tomat och kål hackas

En utav tre spisar i köket

En glad Maurice delar ut ugali till barnen

Bara en och en halv vecka kvar!

Terminen rullar på här på Phyllis och snart har vår tid här gått. Känns väldigt tråkigt att tänka på att lämna alla men tror alla minnesvärda ögonblick kommer finnas kvar på näthinnan länge.

Största som har hänt under veckan är att istället för att bara baka bröd en gång i veckan ska barnen nu få det på daglig basis. En ny, ugnsliknande manick (i gästhuset kallad ”Phyllis-micron”) som genom ånga ska ”expressjäsa” brödet ska underlätta arbetet. Med Dr. Uncle Sammy som testchef har vi nu hittat en process som ger bra resultat och barnen uppskattar förstås att ha något till morgontéet.

Några av bilderna kommer också från häromkvällen när vi lekte med barnen uppe på fältet. Nu har vi också börjat lära känna internateleverna som annars ofta håller lite lägre profil än barnhemsbarnen. Micke spelade basket till svetten rann medan Julie såg på när Phyllis egna cheerleading-grupp, Mercy, Jessica och Purity, tränade på pyramiden och andra akrobatiska ställningar. Vi frågade om vi fick vara med men på grund av betydande viktskillnader fick vi bara hålla oss på bottenvåningen sa de och skrattade.

Auntie Ulla och Auntie Anna Maria har varit snälla och köpt två populära leksakstraktorer (”tinga tinga” på swahili) till småbarnen Obama och Johnny. Trots deras robusta kvalitet lyckas ändå vildarna slita märkbart på leksakerna, men kul har de verkligen, med alla tänkbara leksaker och prylar som chaufförer och passagerare.

Då tiden börjar bli knapp har vi också jobbat på att skapa något system för datorlektioner, gärna som kan fortgå efter att vi lämna Phyllis. Detta försvåras av att lärarnas datorvana är begränsad samtidigt som den kenyanska läroplanen är minst sagt fullsmockad. Vi skulle i alla fall ha påbörjat lektion med klass 8:orna tillsammans med Teacher Sammy igår när vi drabbades av ett annat bakslag: strömavbrott. Några vi dock har haft roliga lektioner med är personalen som skrattar mycket när vi låter dem skriva recept och inköpslistor i Word.

Helgens avslutande fadderbarnsintervjuer bjöd också på en höjdare som vi vill dela med oss av: Lilla men ständigt hungriga (och runda) Obama svarade på frågan om vad han gillade att göra på sin fritid ”Drinking chai”!

Julie och Micke

Akrobatikträning

Att spela kort är populärt

Bakning

Konstiga passagerar ombord

Micke visar Rachel hur man använder word

Pojkarna spelar basket

Hej igen!

Återigen ett litet inlägg till bloggen från Phyllis Memorial.

I början på veckan regnade det dåligt så barnens vattencistern där de tar vatten till duch tog slut så reservcisternen måste användas. Som tur var kom regnet som vanligt på eftermiddagarna igen från mitten av veckan och fyllde på.

En dag fick vi volontärer delta i en historielektion i skolan, det var jätteintressant. Handlade till stor del om Afrikas utveckling och mycket om Nelson Mandela, Sydafrikas president under en tid.

Under veckan har barnen haft tester-skrivningar i skolan onsdag, torsdag och fredag. De ska få svar senast nästa fredag 7 oktober. Det låter på de flesta barn som att det gått bra för dem. Barnen är väldigt flitiga i skolan, bra diciplin och barnen är väldigt flitiga att plugga i biblioteket på kvällarna.

En eftermiddag hade vi en riktig ”mysstund” med de 4 minsta. Vi plockade ut böcker från biblioteket och satt i skuggan och läste för dem. Det var mycket uppskattat att härma olika djur, vi sjunger för dem efter bästa förmåga, barnen härmar efter svenska ord. De sjunger även på swahili för oss, det är jättefint, men vi förstår knappt ett ord.

Under tiden vi varit här har vi ju hjälpt barnen laga kläder och även hjälpt och lärt framförallt flickorna sy och sticka (nu börjar även pojkarna komma och vilja ha stickor och garn – de sitter i långan rad och kämpar med maskorna) så nu tyckte vi det var pojkarnas tur att få en aktivitet.

Pojkarna har kommit och frågat oss efter plastkassar från affären som de gör drakar att flyga med av. Vi köpte tunn ”vaxduk” i Nakuru vid senaste besöket och tänkte det skulle kunna fungera. Klippte till i lagom stora bitar och delade ut, pojkarna blev jätteglada. De fick ”vaxduk”, snören att binda med och en liten sax att klippa av med. Tyvärr visade det sig att de var alltför tunga att kunna flyga med så vi får nog tänka om. Hoppas de kan använda delarna till något annat, tror nog det, uppfinningsrikedomen är det absolut inget fel på.

Annars flyter livet på som vanligt, vi hjälper till i köket, rensar majs och bönor, leker med barnen, syr och stickar mm.

Många Phyllishälsningar

Ulla och AnnaMaria

Auntie Rachel och Auntie Sarah rensar majs

John Kimani lär sig sticka