måndag 23 mars 2009

Ny Hemsida, www.kampiyamotosbarn.se

Vill här ta tillfället i akt och introducera Barnhemmet Phyllis Memorials nya hemsida - http://www.kampiyamotosbarn.se
Hemsidan är rykande färsk och innehåller uppdateringar, information om Barnhemmet (såklart), fina bilder, hur du enkelt kan bli fadder till ett av barnen, hur du kan åka som volontär och mycket mycket mer! Så vad väntar du på - kolla in den! :)
// av Cecilia Schubert, bloggansvarig och volontärsamordnare för Barnhemmet Phyllis Memorial
Mail: volontar@kampiyamotosbarn.se för mer information
Eller kontakta föreningen Kampi Ya Motos Barn

fredag 20 mars 2009

Fler volontärer på plats och mycket att göra!

Nedan kommer ett blogg-inlägg från vår nuvarande volontär Olof Drotz och två nya volontärer Kany och Kristina som kommer att berätta om sig själva och sin roll på Barnhemmet samt vad som händer 'där nere' just nu!

Habari senjo allihop!

För cirka 2 veckor sedan fick jag, Olof, nytt sällskap av två tjejer från Malmö och här kommer en liten presentation av dem: Kany är 20 år gammal och född samt uppväxt i Malmo. Hon har en svensk mamma och en pappa ifrån Senegal, detta har gjort att många, framförallt barnen på barnhemmet, blir lite förvirrade när hon berättar att hon är svensk mulatt med afro hår :P. Kristina är också 20 år, uppväxt i Malmo men född i Peru. Hon blev tipsad om barnhemmet genom sin granne, Gert Isgren, som administrerar barnhemmets bankgiroinsamling och sitter med i styrelsen och är en av de drivande i organisationen. Det är tack vare Gert Isgren och styrelsens insatser som Barnhemmet har kunnat få sitt efterlängtade 90-konto! 'Jag tyckte det lät intressant att åka som volontär till Kenya, som är så annorlunda gentemot Sverige' berättade Kristina.

Nu ska tjejerna berätta lite om deras första intryck av Barnhemmet och deras uppgifter under dagen: Våra första intryck var ganska blandade. När vi tog våra första steg utanför bilen, som kört oss från Nairobi till Phyllis Memorial, kände vi direkt värmen och nyfikenheten hos alla barn. Vi packade snabbt upp och gick upp till samlingsrummet, matsalen. Alla Auntis och Uncles tog emot oss med glädje. Olof som varit på hemmet i 4 veckor tog oss under sina vingar, visade oss runt och vi hälsade på alla barn. Kommande dagar blev det en del hembesök hos grannar i området som tycker det är så roligt med besök från Sverige. Vi besökte bl.a. barnhemmets nära granne Joshua med familj, samt Wendo och Shai som tar hand om en jättefin och stor farm längst ner på vägen och som också har ett Bed-and-Breakfast som är jättemysigt om man känner att man skulle vilja stanna där istället för på Barnhemmet då de har varmvatten och elektricitet :). Kändes väldigt bra att bli mottagen på detta varma sätt. Det som var viktigast för oss i början var att lära oss barnens namn, 110 barn innebär många namn att lära. :) Efter drygt 2 veckor kämpar vi dock fortfarande med hälften av namnen. Under skoltid hjälper vi kvinnorna i köket. där vi rensar majs, böner eller ris. Vi har också fått pröva att laga mat och hjälpt Uncle Morris, hemmets kock, med att röra runt i ugalin, majsgröten som är en riktigt tung uppgift, även för Morris. Efter lunch slutar de minsta barnen förskolan, så då leker vi med dem.

Jag, Olof, hjälper också till mycket i köket; rör runt i ugalin (bemästrar snart denna kok-konst till fullo), serverar uji (majsvälling), hugger ved, och fungerar allmänt som en allt-i-allo. Uncle Sammy, hemmets snickare och allt-i-allo nummer 1, och jag har satt upp nya stolpar att hänga tvättlina på som några av de tidigare volontärerna köpte in, så nu har barnen ca 130 meter extra tvättlina att hänga tvätt på! Kommer väl till använding eftersom alla barnen tvättar på lördagar och linorna fylls snabbt...Förra helgen kom vi på att det hade varit kul att bada med barnen. Uncle Maragia, socialarbetare pa hemmet, berättade att han tidigare tagit barnen till Kabarack University, som har en pool på campus. Det kostar inget och verkade perfekt, tyckte vi men tydligen var man tvungen att skicka en förfrågan om tillåtelse att komma dit innan man kunde bestämma något. Nu har iallafall Uncle Maragia skickat ett brev till Kabarack så förhoppningsvis i början av nästa vecka får vi klartecken om att kunna ta barnen till poolen mer eller mindre varje helg! Vi håller tummarna!

Byebye från tre mzungus på Afrikas savann!

Bilder fran Olof, Kany och Kristina

Dr. Olof plastrar om barnens sar!
Kany och Kristina med barnen Cathrine, Jacintha och Susan!

John och Richard lyssnar pa musik i huset :)

onsdag 11 mars 2009

Utflykt till poolen med pommes och sungu-sungu!

Med hjälp från våra sponsorer i Kirsebergs-gänget kunde vi dagen innan nyårsafton (2008) packa in oss i tre stora bussar som tog oss till ett jättefint hotell i Nakuru med både en härlig pool och en lekplats. Barnen hade ingen aning om att vi skulle iväg förrän kvällen innan, och inte ens då berättade Jacinta (Barnhemmets ägare och föreståndare)vart vi skulle, bara att de skulle klä sig i sina finaste kläder. På morgonen stod alla barnen och väntade vid grindarna i sina bästa kläder, med både hattar och nypolerade skor och stora leenden på läpparna. Då vi åkte ifrån Barnhemmet kunde man känna av spänningen i bussen och barnen, som oftast inte kan åka på några längre turer, satt knäpp tysta under hela resan och tittade storögt genom fönstren på allt som hände utanför.

Då vi väl kom fram blev vi lite oroliga då vi såg den djupa poolen, hur ska vi kunna ha koll på så många barn i vattnet samtidigt. Tur va så hade Jacinta och personalen stenkoll – det fanns ringar och armskydd, och framförallt – en babypool för de mindre barnen. När vi såg lekplatsen kände jag mig också lite lugnare, vi kunde enkelt dela upp barnen i två lag så hälften badade och hälften lekte, dessutom. Rutchkanorna och gungorna var en stor hit, framförallt för oss volontärer som kunde visa oss på styva linan hur man sätter igång fart med benen samt klättrar uppför rutchkanorna på finurliga sätt, dock visade det sig att barnen kunde allt sånt redan, och till och med bättre än oss gamlingar :)

Sungu-Sungun var favoriten. Det är en sak som går runt-runt och som man sitter i stolar och bara hänger på. Jag testade och blev rikgtigt yr och bestämde mig rätt snabbt för att vara den som bara puttar på, det var säkrast så för allas skull, framförallt så att inte sungu-sungun gick i sönder. För att få mer fart från oss volontärer ropade barnen sungu-sungu, och det tog ett tag att förstå vad de menade, men efter ett tag förstod även vi - snabbare snabbare!

Plaskandet i baby-poolen var en gigantisk hit och barnen var otroligt glada. Framförallt var mini-rutchkanan ner i poolen poppis. Det roligaste var nog att hoppa upp och ned så mycket som möjligt så vi som stod vid sidan av blev så blöta som möjligt – det intrycket fick jag iallafall från mina små busungars skratt då jag blev plaskblöt! :) Stora poolen var för de äldre barnen som klarade det galant trots att de varken tagit simborgarmärket eller baddaren.

Till middag blev det pommes och korv! Lycka! Och efterätten var glass, som många av barnen testade för första gången! Det var jätteroligt att få vara med då de minsta barnen smakade på jordgubbsglassen, och de flesta ville spara sin godsak, utan att vara medveten om glassens konsistens och vad som händer med den i värmen :) så vi försökte förgäves övertala dem om att äta så snabbt som möjligt. Men smält glass smakar faktiskt lika gott som frusen, om man tolkar barnens leenden då de åt den, vill säga he he.

På eftermiddagen åkte vi till Meningai Kratern som är ett stort hål från en komet för många hundra år sedan. Barnen tittade försiktigt över kanten och höll de minsta i hårt handen. Deras ansvarskänsla för varandra, och för de minsta är verkligen hjärteväckande. Kratern var verkligen vacker och väldigt grön.

På vägen hem somnade alla en efter en och jag kände att även jag kunde pusta ut, även vi hade haft en händelserik dag då hålla reda på 60 barn är en utmaning. På kvällen delade vi alla med oss av våra minnen, och denna dag kommer verkligen att leva kvar hos barnen – länge.

Tack till Kirsebergsgänget för denna möjligthet! Barnen var verkligen helt extatiska och glada.

Skriven av: Cecilia Schubert, Student Malmö

Simon och Mbogo


Peter


Mbogo och Willy


Samson


Simon


John


Elijah, David och Diba vid Menengai Crater

torsdag 5 mars 2009

Bilder kan inte läggas upp :(

Olofs bilder kan tyvärr inte läggas upp :(, men för dem av er som är medlemmar av Phyllis Memorial Children's Home -gruppen på Facebok kan se bilderna. Vet inte varför det inte går... :(

Olof bloggar!

Här kommer ännu ett blogg-inlägg från Olof Drotz - vår volontär på plats! 1/3-09

Bygget med pojkarnas nya sovsal fortskrider (som ni kan se). På tre veckor så åkte takstolar, bjälkar, plåt och fönster upp. Jag hjälpte till en del i början av åter-uppstarten av bygget, och undrade flera gånger vad arbetsmiljöverket hade haft att säga ha ha. Arbetarna klättrade och satt på bjälkarna för att spika fast plåt och allt annat, men vana som de är vid sådana förhållanden trillade ingen ner. Det är i princip bara färg kvar inne, men det kommer att dröja då cementen kräver ungefär en månad att torka. Det är inte lackage ni ser utan vatten. Vattnet är till för att “sätta” cementen så att det inte spricker. Uncle Sammy, bl.a. hemmets snickare och allt-i-allo hoppades på att i maj kunna hålla inflyttningsfest, om inget annat kommer i vägen vill säga…


Vi får också vara tacksamma för att var skola står kvar! En eld härjade på intilliggande fält bortom skolan. Skolbyggnaderna kom undan med endast några meters marginal! Elden härjade under fredagen då en del av oss var på boll-sports-dag, men vi kunde se röken från Kampi Ya Moto… Aunt Rachel, ansvarig för bl a flickorna och deras sovsal, berättade att de samlat alla barnen i matsalen och väntat ut branden. De hade hört hur djur flydde undan lågorna. Jag fick en ganska dålig känsla i magen då jag var och tittade på vad eldsvådan åstadkommit. Vi behöver regn av flera orsaker nu, och som en liten vink kom det ett skyfall igår (lördag)!

Blöta hälsningar från Olof Drotz, student i Malmö

söndag 1 mars 2009

En tidigare volontärs minnen

Jag kom till barnhemmet för första gången 2006 då det fanns 29 barn på barnhemmet. Hösten 2008 fick jag möjlighet att göra praktik i Uganda och passade då på att vara på barnhemmet en tid innan och efter. Att komma till barnhemmet när jag bodde i Uganda var som att komma hem, det var min fasta punkt i Afrika och gav en känsla av trygghet.
Något som berörde mig mycket under denna tid var när de tre syskonen Susan, Mbogo och Njoro kom till barnhemmet i början av juli. Flickan kom först och någon dag senare kom pojkarna. Njoro som då bara var fyra år grät för allt och inget den första perioden. Jag brukade då lyfta upp honom och ta honom i min famn varpå han slutade gråta tvärt. Om det berodde på att han blev tröstad eller chockad av att denna okända och vita person höll i honom vet jag inte men det kvittar nog. En dag hördes ett illvrål från matsalen. Susan och Mbogo flög upp direkt, rusade in och jagade ut en pojke. Njoro kom ut stapplade och torkade tårarna. Denna beskyddande syskonkärlek var underbar att se men vittnar om långa perioder då de har varit tvungna att ta hand om varandra. Med tiden vande de sig vid livet och tryggheten på barnhemmet och när jag kom tillbaka i december märkte jag hur Njoro sökte upp mig och ville gosa, bli jagad eller kittlad – ett helt nytt beteende.
När jag kom tillbaka i december 2008 hade regeringen tvingat alla flyktingbarn att lämna barnhemmet och trots att det var lite mer lätthanterligt med nästan 30 färre barn, blev jag liksom barnen ledsen och saknade några av dem mycket. Framför allt Gladys, en femårig liten tjej, saknade jag otroligt. Hon var alltid så härlig och pratsam. Hon kunde ingen engelska men pladdrade på swahili så det var bara att försöka förstå.
Det absolut bästa som hände mig under denna sju månader långa tid i Afrika var kontakten med Mercy Wanjiru. Denna tioåriga tjej och jag umgicks mycket i somras och kom varandra nära. När jag var i Uganda under hösten tänkte jag mycket på henne och i december pratade jag med Sabine. Vi kom överrens om att hon skulle bli mitt fadderbarn, ett beslut som nu i efterhand känns som helt självklart. Det var dock svårt att ta ett beslut om det, jag var rädd att det skulle kännas som att jag favoriserar henne inför de andra barnen, men insåg tillslut att det blir vad jag gör det till. Mercy hade lite svårt att inse vad det innebär att jag är hennes ”special sponsor”, men att hon var glad över det var uppenbart.
Hemma i Sverige igen går det inte en dag utan att jag tänker på dem alla. Framför allt saknar jag känslan av att vara där, en känsla som inte riktigt går att beskriva men som alla som varit där säkert upplevt. Hoppas jag får möjlighet att komma tillbaka snart igen!
Elna Fredriksson, student i Lund

Bilder till Olofs inlägg nedan!

Flickornas sovsal där alla barnen nu fått nya madrasser samt skydd.






Skolan med dess skolgård där turneringarna hölls. Det finns både fotbollsmål samt Volleyboll-nät som barnen leker mycket med, framförallt efter skolan! (synd dock inte på bild).



Andra lekar som är poppis är hopprep och springa med hjul framför sig som man slår på med en pinne.


Lille Elijah leker för fullt med sitt hjul

Sjukstugan, turneringar samt madrasser - livet på Barnhemmet!

Här kommer ett inlägg från vår nuvarande volontär på Barnhemmet, Olof Drotz, som är student i Malmö och kommer att vara på plats under några månader. Förhoppningsvis kommer vi att få många uppdateringar från Olof under de kommande veckorna.



Hej!

Som ni förstår sa är jag för tillfället på Phyllis Memorial och arbetar volontärt. Kom hit den 4 februari och tiden bara flyger förbi! Just nu är jag enda representanten från Sverige på barnhemmet. Känns faktiskt lite ensamt ibland, att inte kunna diskutera saker och ting samt upplevelser med någon annan. Men förutom den biten så är det inga problem. Barnen är hur giiioa som helst och personalen alltid lätttillgänglig och trevlig.Jag har precis börjat få ordning på alla namn, då är det lite lättare att få l kontakt med dem än bara "How are you/ Habari?".

Camilla, som var här för någon vecka sedan, fick igång en sjukstuga som barnen nu har börjat fatta galoppen med. De minsta barnen kommer med extremt små sår som mest blir psykisk ompyssling, men det bekräftar att de iaf vågar komma med sår. Man behöver sällan vara rädd för att det ska göra för ont när man tvättar, barnen är väldigt tåliga och rör knappt en min.

Igår (27/2) var 41 av de äldre barnen, som blivit uttagna till Kampi Ya Moto Primary School-turneringen, och spelade fotboll, volleyboll samt net-ball (typ basketboll men ända inte he he). Det var ingen vanlig turnering utan dagen var till för att se vilka av barnen som skulle bli uttagna för att slås samman till ett lag som om en vecka ska möta att annat ihopslaget lag från några andra skolor. Under dagen mådde jag lite dåligt, och nog tröttare än något av barnen som var med och spelade, för jag fick frågan ett antal ganger "Oh, are you too bored Uncle Olof?". Fick hela tiden försäkra alla om att det var solen och något jag ätit, och inte att spelet var tråkigt! Mr Njoroge, läraren som bor på Phyllis var ansvarig för lagen. Det blev tyvärr inte så många vinster for Phyllis, men ungefär 15 av barnen blev uttagna till nästa vecka! Väldigt kul!

För er som la ihop till nya madrasser åt barnen kan jag meddela att vi snart har delat ut alla! Pole pole! Vi har inte kunnat dela ut alla madrasserna vi köpte för några veckor sedan eftersom en del av de mindre barnen kissar i sangen. Vi har därför varit på jakt efter skydd (eller Macintosh som det kallas i Kenya :) åt dem som behöver. Jag och Maragia sprang på Nakurus gator, upp och ner, i måndags och försökte hitta den sorten vi behövde, men de finns inte att köpa någonstans!.Det slutade med att vi fick specialbeställa från en läderbutik. Hämtade ett prov-ex dagen efter, vilka passade perfekt så nu har vi beställt ännu fler. Vi hade lite synpunkter som vi ville få fram och att de skulle tillgodose, vilket vi fick... trodde vi. Skulle ha hämtat alla 14 skydd idag men det hade blivit missuppfattningar så på måndag ska allt vara rätt och riktigt! Pengarna som blev över efter madrass-köpet är nu helt slut, räckte precis till 15 skydd vilket var vad som behövdes åt barnen. TACK alla som puttade till pengar åt detta projekt, barnen blev jätteglada!

Ha det bra så länge!
Bye-Bye från Olof Drotz

torsdag 26 februari 2009

Julfirande samt nyårskalas på barnhemmet!

Jul och nyårsfirande på Barnhemmet!

Njorooo är sitt vanliga söta jag...


Jag fick det fantastiska tillfället att fira både jul och nyår på barnhemmet 2008. Båda festerna blev riktigt lyckade och jag saknade faktiskt inte julbordet eller raketer ett dyft. Istället fick vi äta nygrillad get med mungoböner och ris samt CHAPATI! Jacinta Wangari, 11år, förbyttes till en riktig affärskvinna då chapatin kom på bordet. Hon samlade ihop chapatibitar som de minsta inte orkade äta, samt sin egen chapati, och bytte bort dessa mot godisbitar. Hon är inte så förtjust i chapati själv, men hos de andra barnen är chapati en skänk från ovan och slår ut både läsk och godis, som i vanliga fall vinner med hästlängder över det mesta. Så tillslut satt hon med en hel godishög. Entreprenör uti fingerspetsarna, you go girl!
Vi fick också besök av tomten på juldagen. Joseph, som är känd som barnhemmets entertainer och älskar att sjunga och uppträda, ställde upp i tomtedräkt och skägg och satte upp en riktig show. De minsta barnen blev riktigt rädda – precis som det ska vara :) Det är inte jul annars. Men då de såg att han delade ut julklappar klev de försiktigt fram, men sprang tillbaka till vår trygga famn. Mitt favoritminne är då alla barnen öppnar sin julklapp och strålar upp som små solar. De fick inget stort av oss, men de blev riktigt glada ändå. I julkappen låg pennor, godis, linjal, suddi, mer godis, tandkräm (för att råda bot för allt snask vi gav dem) samt favoritleksaken – ballongen. Det händer inte i Sverige längre att barn uppskattar presenter, iallafall inte i min familj då syskonbarnen endast vill ha mer och är missnöjda med allt de fått och framförallt att syskonen fått mer än de. Skönt med omväxling.


Elijah och M'Bogo visar upp sina julklappar.
Shepkorir vågar sig fram till jultomten för att hämta sin julklapp






Susan, Purity och Catherine undersöker sina julklappar




På nyårsafton fick vi musik, en stor brasa och barnen fick lite godis. Vi dansade på diskotetet och satte oss framför brasan då vi blev för trötta av allt dansande. Mellan varven försökte vi övertala barnen att vara vakna lite till då det snart skulle vara nytt år. Jag fick lära mig afrikansk diskodans, som faktiskt liknar vår diskodans i Sverige, om jag får säga det själv. Det bästa på hela kvällen var då Elijah ung 6 år började dansa med mig, helt på eget initiativ och brydde sig inte om att de andra barnen skrattade. Han försökte visa mig hur man skulle dansa, och sen rockade han loss i en hel timme – riktig entertainer han med, precis som sin storebror Joseph. Flera av barnen somnade, Agnes 10 år somnade fem i tolv ha ha, hon var såååå nära men vi kunde inte övertala henne att stanna uppe längre.
En varm brasa, en himmel fyllt med stjärnor och två små barn som somnat i ens knä – jag måste erkänna att det slår ut de flesta av mina tidigare nyårsfiranden....




Joseph i tomtedräkt (märk att skägget är av silkespapper :) tillsammans med tomtemor som hjälpte honom.







Tack till Barnhemmet att jag fick denna möjlighet som jag sent kommer att glömma och jag hoppas det blir fler sådana jul- och nyårsfiranden för min del. Cecilia Schubert, student i Malmö.