Både bad & regn under Christas och Kerstins sista vecka på barnhemmet!

Nu har regnperioden börjat och damm har ersatts av lera. Jorden är törstig men när det regnar som mest bildas det översvämningar och vägar blir bäckar. Jag åkte med skolbussen igår morse och det var om möjligt ännu mer besvärligt än vanligt för bussförare uncle George att manövrera bussen mellan groparna.

"Auntisarna" har fullt upp i trädgårdslanden. Nu är allt färdighackat och plantering av vitkål, sukumawiki och lök är i full gång. Tomatplantorna som kom i jorden för en dryg vecka sedan ser nöjda ut.

Kerstin och jag försöker att komma åt att måla färdigt den gungbräda som vi har skänkt till lekplatsen. Det är inte lätt att parera in mellan skurarna men vi är optimistiska!

Denna veckan är vår sista på barnhemmet och vi försöker att avsluta de projekt vi har jobbat med. Både de synliga och de lite mer osynliga. Vi ska åka och bada i poolen i Kabarak med den sista gruppen barn och då har alla fått bada vars en gång. Vi ska ta med de minsta barnen till en "babypool" i Nakuru fastän badvakten i Kabarak avråder oss bestämt. Han säger att det bara gör att barnen tror att de kan simma fast de inte kan. Det ligger nog mycket i det...sist åkte vi med 28 barn och när Kerstin frågade dem om de kunde simma så svarade alla "ja!" Det visade sig att INGEN kunde. Vi tror att ordet "simma" egentligen betyder "bada" på Phyllis. Kan du bada? Ja!

Andra projekt är som sagt mer osynliga...relationer med barn som man vill fortsätta på något bra sätt...någon som man vill uppmärksamma genom att ge rätt liten present....en diskussion som har löpt över några veckor som man vill komma till punkt med... Det blir väldigt sorgligt att lämna detta underbara ställe!

Hälsningar Christa
 

Simträning i poolen!

Studiebesök - Sjuksköterskor är oumbärliga!

Tio flickor från klass fem och upp till andra året i gymnasiet samt Kerstin och jag har tillbringat förmiddagen på ett studiebesök på Valley Hospital i Nakuru. Vi blev mottagna av the matron Lydia Obwanga. Jag hade pratat matron Lydia i telefon ett par gånger och jag var nästan lite rädd för att träffa henne, hon lät så sträng och full av pondus. Hon tog emot oss med all sin afrikanska pondus och tillika en vänlig värme. 

 

Matron Lydia och jag skulle sitta på ena sidan av ett stort bord, Kerstin på kortsidan och alla barnen uppradade på andra sidan bordet, ordning och reda enligt rang och uppdrag! Hon berättade att sjukskötetska är något av det viktigaste man kan bli. Hon är själv utbildad sjuksköterska men numera arbetar hon som sjukhuschef (hur coolt är inte det!). Hon kunde möta barnen jättefint och uppmärksammade var och en, bad dem att "study hard" och sa att de var välkomna till henne efter highschool för volontärarbete så att de kan skapa sig en egen bild av yrket innan de läser vidare. Att vara välkommen och att bli inbjuden till en plats i livet är så viktigt för dessa barnen och jag tyckte att de sken upp. Jag kände att jag nog älskar matron Lydia. 

 

Efter att ha slått ett slag för "male nurses" och att både kvinnor och män kan vara utmärkta sjuksköterskor, så lämnade hon över till sjuksköterska John Kabochi. John svarade på frågor som barnen hade förberett. Det tar mellan 3-4 år att utbilda sig och det på universitetsnivå. Därefter kan man specialisera sig. Själv hade han utbildning inom intensivvård, AIDS-councellor, samtalsutbildning, operationssjuksköterska och ledarskap. John utstrålade kompetens och en oerhörd stolthet över sitt yrke. 

 

En sjuksköterska räddar liv, säger John, vad gör en sjuksköterska? RÄDDAR LIV! svarar alla barn i kör. En sjuksköterska har en bred kompetens, vad har en sjuksköterska? EN BRED KOMPETENS! svarar barnen i kör. En sjuksköterska är en oumbärlig del av sammhället, vad är en sjuksköterska? OUMBÄRLIG! ropar barnen. Sjukskötetskan är patientens vän, vad är sjuksköterskan? PATIENTENS VÄN! Där sitter jag i Kenya och känner att JA, JAG ÄR KOMPETENT, OUMBÄRLIG OCH HAR VÄRLDENS VIKTIGASTE JOBB!!! 

 

Tack John och barnen på Phyllis memorial. Vidare fick vi reda på att sjuksköterskeyrket är ett kall här, man kan ringas in för tjänstgöring när som helst och därför får man inte dricka alkohol eller gå på disco. Eftersom man är respekterad får man gentjänster från omgivningen, men man får inte låta sig mutas eller stjäla dyr medicin och sälja vidare för att Gud ser allt man gör. I slutet fick barnen var och en berätta varför just hon vill bli sjuksköterska och varje barn fick en applåd för sin motivering. Sen skulle jag hålla ett spontant avslutningstal och i mitt inspirerade tillstånd så blev det nog bra. En rundtur på detta lilla sjukhus blev avslutningen på ett fint besök. Sen tog Kerstin och jag barnen med oss till ett kontorskomplex i närheten där det finns hiss. Vi åkte upp till högsta våningen (första gången för en del av barnen) och där plockade vi fram juice och bulle. Med utsikt över rondellen i Nakuru blev det en liten fest.

 

Hälsningar Christa

Fritids öppnar på Phyllis!

När vi började plocka fram spel, pussel, böcker osv. Som vi hade med från Sverige blev barnen "eld och lågor". Alla ville ha/göra allt samtidigt och saker råkade försvinna. Efter lite rundfrågning bland barnen kom sakerna tillbaka. Barnen har stenkoll på det mesta här. I dessa situationer blev mötena och aktiviteterna med barnen inte så bra som jag önskat. Det gick så mycket energi åt till konfliktlösning och bevakning av material. Samtidigt märkte vi så tydligt barnens glädje över att få göra något av "bara lust". Det blev ett välkommet avbrott från skola och dagliga sysslor. ( barn över 10 år räknas som vuxna och ansvarar själva för tvätt osv.) Ur detta föddes tanken att öppna fritids/bibliotek. 

Där skulle vi kunna möta/aktivera en mindre grupp barn undermura lugna förhållande. Vi fick låna ett klassrum, ett datarum ( där inget hade fungerat på länge) och ett minibibliotek. Biblioteket bestod av en skrubb med några bokhyllor. I dessa fanns lite trasiga och slitna böcker under ett tjockt lager damm.Vi städade så mycket vi hade lust och startade upp verksamheten. I början hade vi öppet 17-18:30 dagligen. Det var personalens önskan. Vi fick inte inkräkta på barnens viktiga tid för skola och dagliga sysslor. Vi begränsade oss till en mindre grupp barn (ca10st).
 
I lördags var en grupp barn på heldagsutflykt i Nairobi. Christa öppnade upp Fritids på eftermiddagen för att barnen so var kvar skulle få något kul att göra. När jag kom dit fanns Christa där som enda vuxen med 27 barn. Alla var fullt upptagna med olika aktiviteter. Det vilade en härlig känsla av glädje och kreativitet över hela vårt fritids. Det spelas, pusslas, pärlas, målas, läses osv. Här finns inte någon form av utsmyckning. Allt förutom människorna är färglöst och smutsigt. Nu är alla barnens teckningar uppsatta på en vägg. De utgör en härlig kontrast till allt det färglösa och visar barnens kreativitet och skaparglädje. Underbart att få uppleva detta!

Auntisarna har blivit nyfikna på pärlorna. Denna veckan är dom hembjudna till oss för att fika och pärla!

Hälsningar Kerstin

 

Christa och barn på Fritids

Skaparglädje på Fritids!

Kontraster

Idag steg  jag upp 5:30 och åkte med skolbussen för att se hur/var barnen som  inte bor här  har det. Det blev som med mycket annat här stora kontraster.Jag fick se ett  bedårande vackert landskap i soluppgången samtidigt som jag berördes  av att se de smutsiga och trasigt klädda barnen  som hämtades längs vägen. Bostäderna är ofta små enkla plåtskjul. Barnen hoppar glatt på bussen, lyckligs över att få komma till skolan. Skolan verkar vara det viktigaste

Hälsningar Kerstin

Intryck från Christas första vecka vid Phyllis

Hej!
Idag har vi varit i Kenya i en vecka. Från först stund har jag blivit betagen av Afrika, eller Kanske just Kenya. Färden med den skraltiga Matatun från flygplatsen i Nairobi till byn Kampi ya Moto tog nästan fyra timmar. först när vår matatuförare pekar ut över en hänförande utsikt och säger att " this is The Great Rift dividing" fattar jag att vi befinner oss i Rift Valley, mänsklighetens  vagga och ett geologiskt eldorado. Och, minsann, tydligen finns lejonkungens klippa alldeles i närheten, förlagan till klippan i filmen alltså. Bara en sån sak gör ju att man blir lycklig! Som en "första-gången-i-Afrika-person" är jag chockad över fattIgdom och smuts. Och det är ingenting som bara utspelat sig utanför bilfönstret, utan här befinner vi oss nu. I två månader. Jag är glad att jag inte är rädd för att sova med spindlar, gå på toa med grodor eller tappar aptiten för att det luktar ni-vet-vad. Torkan ger damm och därtill vattenbrist. Visste ni att det går utmärkt att duscha i Max två liter vatten? Och att samma vatten kan användas till många ändamål med principen: först rent, sen mittemellan, sen smutsigt, D.v.s. Först tvätta sig själv, sen tvätta skorna, sen spola toaletten med det smutsigaste vattnet. Efter en vecka så har detta normaliserats och jag börjar kunna urskilja andra saker här på Phyllis Memorial Children's home.

Sju av barnhemsbarnen började på highschool i torsdags. Det betyder att de då bor på en internatskola några mil härifrån. Dessa 16 åringar flyttar alltså hemifrån kan man säga och kommer tillbaka till barnhemmet på skolloven. Barnhemmets socialarbetare följde med som pappa, och så vi volontärer. Internatskolan är som det verkar vara här, strikt engelskt, diciplin och regler. Man måste ha med exakt vissa exakt föreskrivna ting. Våra barn hade fel sorts tvättbaljor vilket innebar att vi snabbt fick åka och köpa nya. Vi gav oss av på pikipiki (typ "mopedmotorcykel"). En förare, volontären Klara i mitten och jag längst bak. Rakt genom det vansinnigt vackra landskapet, jag har inga ord...berg i bakgrunden, träd med breda plymliknande kronor, en liten bäck, bördiga småodlingar och massor med människor som skrattar och vinkar åt oss och med oss. Pikipikiföraren, Klara med sju plastbaljor på huvudet (var annars kan man ha dem när det är så trångt) och så jag längst bak med ryggsäcken på ryggen. Barnen blev antagna.

 

Vi  hackar kål, diskar, servera mat. Kerstin är duktig på att plocka fram spel och pussel och pyssel och att sjunga "en kulen natt natt natt min båt jag styrde" barnen sjunger med och skriker av skräckblandad förtjusning när hon ska till att jaga dem. Så som de flesta barn gör hemma som här. 

Jag är glad att få vara här! 

Hälsningar Christa

 

Alla hjälps åt att sortera bönor!

                                               

 

 

Tankar från en volontär

Det ger en enorm känsla av tillfredställelse och glädje att få inspirera barnen till lek  och att få vara någon som ser och möter dem villkorslöst  De yngre barnen talar swahili eller något annat stamspråk. Med kroppsspråk, lek, sång och bus blir mötena värdefulla. Vi kan prata med ögonen, som ett barn uttryckte det. De vuxna som finns här är fullt upptagna med sina sysslor. Jag har aldrig sett någon vuxen förutom volontärer leka med barnen. Samtalen är också värdefulla. Vi har tid att lyssna och ibland är det enklare att tala med någon utomstående. Vid somliga tillfällen är det fullt tillräckligt att bara finnas där fysiskt. Inga ord behövs. På kvällen sitter vi ofta och beundrar den fantastiska stjärnhimlen. Då känns det bra att få ha en arm omkring sig eller hålla handen. Jag sjunger mycket med barnen både på engelska och svenska. De älskar rörelsesånger och lär sig otroligt snabbt. Tyvärr har jag inte samma förmåga att lära deras sånger på swahili. 

I LEKEN är allt möjligt! -Vi leker att vi åker till Nakuru och köper allt vi vill ha. -Vi leker att vi lagar maten vi längtar efter. Mmm.... -Vi leker att vi åker till havet och badar. -Vi leker att vi är Klara, Caro, Tobias, Mariana (saknade volontärer) och att vi är på väg till Phyllis. Leken ger MIG kunskap, förståelse, glädje,samhörighet och flykt från en stundtals jobbig miljö. I leken behöver barnen inte tänka på rätt/fel och livets upplevelser kan bearbetas. Innan jag slutar vill jag berätta om mitt nya uppdrag. Jag "hittade" en symaskin i gästhuset! Nu kommer barnen med sina trasiga kläder och jag lagar så gott jag kan. Senast kom en pojke med sina enda två par shorts. De var till skoluniformen som de måste ha i skolan. Shortsen hängde knappt ihop. Jag lyckades laga det ena paret och han blev överlycklig. Deras kläder är så trasiga och det finns inga resurser att köpa nya.

Hälsningar Kerstin

Favorit i repris

Tidig kylig morgon, sen iskall kväll och däremellan obeskrivlig värme från såväl sol som människor. Januari i Kenya och vi njuter av våra sista veckor här på Phyllis. Dagarna är långa och omväxlande men går läskigt snabbt, barnen kämpar flitigt på med sina studier och vi svenskar organiserar och planerar den värdefulla tiden vi får med dem utöver det.

Den omtalade vardagen rullar på. Hjälper till i köket innan lunch och sedan pluggar vi i skuggan efter maten.

Lars har åkt hem till Sverige efter tre och en halv månad, men i början av februari får vi nytt tillskott från Lund, Kerstin och Christa. Ska bli jättekul med lite sällskap i gästhuset igen då även Sammy har åkt tillbaka till skolan.

De senaste veckorna har vi unnat oss lite vardagslyx. Kanelbullar med klubbor uppskattades efter en lyxmåltid bestående av kött och ugali. När vi hittat kakao i en butik bakade vi kladdkaka vilket också blev en succé som åts till Björn bröder 2.

Vi har även börjat med att bygga en lekplats och ska ut och måla i eftermiddag med barnen. Det ska bli fler gungor, en till rutschbana, en gungbräda som Lasse konstruerat och en klätterställning. Det har blivit många pikipikiturer fram och tillbaka till Kampi ya moto till smeden.

Vi har även hunnit med att åka till lake Nakuru med Kevin, Agnes, Jacinta och James. En riktig favorit i repris. Vi såg lejon och noshörningar och avslutade med en picknick vid vattenfallet.

Dagarna rusar förbi och vi njuter av våra sista dagar här på Phyllis
Caroline och Klara


Hälsningar
Caroline

Allt annat än vardag

Dagliga sysslor, dagliga samtal och guldkant på livet här i Kenya - det är rollen vi format utifrån oss själva och våra personligheter som volontärer här på Phyllis. Nu är vi tre volontärer kvar på plats, jag och Caroline som stannar till mitten av februari och Lars som har förlängt sin vistelse med två veckor till för att kunna avsluta vattenprojektet han kämpat med sedan oktober. Jag och Caroline har i skrivande stund precis vinkat av vår bättre tredjedel Clara som tog matatu till Nairobi från Nakuru idag för att sedan flyga hem till Sverige tidigt imorgonbitti. Vi och alls på Phyllis kommer sakna henne något otroligt. 

Livet i Kenya är inte alltid en dans på rosor, väldigt mycket här är annorlunda mot Sverige och vi lär oss nya saker nästan varje dag. Som Jacinta sa till mig när vi sågs innan jag åkte skiljer sig vardagen här och hemma som natt och dag. Det är en fantastisk erfarenhet och extremt nyttig upplevelse att få leva här och lära känna landet, barnen och alls människor. Samtalar mycket kring skillnaden Sverige och Kenya emellan både med de äldre och yngre, många vill prata och är nyfikna. Livet och framtiden, stort som smått. 

Skolan har börjat nu igen, alla våra borders har lämnat och nya tillkommit. De som slutat åttan och gått ut high school väntar på sina resultat och är lite rastlösa men njuter samtidigt av ledigheten och hjälper till mycket i köket och gräver med Lasse till vattenprojektet. De som går i skolan studerar flitigt på kvällarna, tystnaden i matsalen är rofylld men koncentrerad - vilken skillnad mot när det var lov!

Uncle Maurice är på benen igen men måste vila så fram tills han är helt hundra är Gidraph en  hjälte i köket och serverar stolt ugali till alla barnen. Igår fick vi kött och kål till, glada miner!

Varma kramar från Kenya

Klara och Caroline

Tillbaka på hemmaplan och äventyr i lake Nakuru

Nu är vi alla hemma från Mombasa och en helt underbar resa full av nya lärdomar och upplevelser. Julfirande i tropisk värme med svalkande havsbris, simträning i indiska oceanens vågor med såväl barn som personal och mysiga stunder att bara vara. Spännande utflykter till djurpark för att mata giraffer och se läskiga ormar plus en halvdag inne i staden där vi utforskade Fort Jesus och åkte färja över till södra kusten. Med ryggsäckarna fyllda av nya erfarenheter är vi nu som sagt alla hemma på Phyllis igen men historierna från de fem dagarna vid kusten hänger kvar i luften och minnena vi alla fått är något vi kommer bära med oss hela livet. 

Något vi också fick med oss från Mombasa var en hel del malaria trots allt kämpande med myggnät. Tre av de mindre barnen, Caroline och Uncle Maurice fick uppleva den nya erfarenheten också, de har alla varit på sjukhus och fått behandling så mår mycket bättre nu som tur är. 

Igår, Söndag 5 januari, stod det äventyr i kalendern! Det var jag, Clara, Kristina (Lasses syster som är här och hälsar på), Caroline, Ann Mugure, Kenedy, Fridah, Omondi och Shiro till Lake Nakuru på heldagssafari. De tre sista är syskon och alla sex barnen kom till Phyllis under 2013 och hade därför aldrig varit på safari och sett de vilda djuren. Vi åkte hemifrån vid åtta på morgonen och barnen var pigga och förväntansfulla. Bara att åka bil genom Nakuru är ett äventyr! Väl i parken såg vi noshörning nästan direkt, black rhino. Mot slutet av dagen såg vi white rhino också! Inga lejon tyvärr - hakuna Simba - men massa zebror, apor, giraffer, bufflar, impalor osv. Åt lyxig picknick vid lake nakurus vackra vattenfall, duktiga Clara gjorde Chapati med hjälpsamma Auntie Sarah igår till matsäck - mycket uppskattat! Sedan fick de varsin juice, liten yoghurt och bananer. Som snacks i bilen fick de chips och choklad! Sockerchock!! Lilla Shiro kunde knappt sitta still men på hemvägen somnade nästan alla och Omondi sov i mitt knä hela vägen hem. Shiro var också bilens boss hela dagen, när hon tröttnade på att bilen stod still sa hon bestämt "twendeni" och off we go! (Let's go på swahili). Chauffören var mycket road. Väl hemma igen fortsatte kvällen med lek och bus, storytelling och självklart ugali!

Måndag idag. Ny vecka, nytt år. Idag åker de första barnen iväg till high school - killarna som går på Soalay boys high school - och de ser verkligen fram emot att komma tillbaka till skolan och vardagen. Ingen som klagar. Nu i veckan åker resten av våra borders tillbaka till sina high school, det kommer bli tomt utan alla härliga tonåringar men också roligt att få träffa de nya borders som kommer hit för att gå i Phyllis Primary School. Det är också ett stort gäng som blir kvar här i Januari, de som slutade klass åtta och de som slutade form 4 förra året. Alla väntar spänt på sina resultat från slutproven, åttorna som ska börja high school och de andra som slutat och nu väntar på att kunna ta nästa steg in i framtiden. Funderingarna kring den är många och drömmarna når långt! 

Clara har med min hjälp fortsatt jobbet med intervjuerna som ska få inviga det nya året med nyheter här från Kenya till alla er hemma i Sverige. Barnen tycker det är roligt att få svara på frågor både kring livsönskingar och favoritmat och vi får samtidigt lite kvalitetstid med dem! 

Stor kram,

Auntie Klara K

Mombasa

Mombasa Äntligen så var dagen kommen, den 23 december då alla barnen skulle få åka till Mombasa. Efter lite strul med en av bussarna så kom vi iväg några timmar efter planerad avresa. Resan var lång och svettig. Det tog oss ca 18 timmar att resa. Det som slog mig mest under dessa 18 timmar var att inget utav barnen klagade. Inte på värmen, tristessen, sömnbrist eller någonting annat. Det är helt fantastiskt.


Shiro sov långa stunder i mitt knä



        

Väl framme så installerade vi oss i våra dorms, myggnäten sattes på plats och magarna fick i sig ett nattmål. 
Morgonen kom snabbt efter några få timmars sömn och barnen var ivriga att komma iväg och äntligen få se havet. Först ut var det en tjejgrupp. På grund av ebb så var det väldigt långgrunt, men barnen lekte på i vattnet.
På eftermiddagen så var det killarnas tur. Uncle Maurice var väldigt ivrig att få se vattnet och strax därefter så låg han i vattnet och plaskade i en badring. Det var otroligt roligt att se barnen och personalen plaska, leka och simma i vattnet. De, liksom jag, njöt verkligen.

                                                                                                                                                                                        

Simträning i det långgrunda vattnet

                                                                                                                                                     

Fridah, Shiro och Mary ser ut att njuta av badet

På kvällen blev det lite dans och uppträdande. Barnen (med hjälp utav läraren Douglas) framföre en pjäs om Jesu födelse. Det skrattades gott. En fin avslutning på ”vår julafton”, barnens julafton är imorgon.

Beatrice och Joseph showar lite

Beth som ängel och Joel som Josef

Barnens julafton bestod utav bad. Det var jättemånga barn i vattnet och det blev väldigt mycket bus och simträning med barnen. Och en aning brända axlar om jag ska vara ärlig. Auntiesarna var en aning skeptiska och gjorde tappra försök att få stanna på land. Men detta kunde inte accepteras och när vi väl fått i dem i vattnet så fick vi kämpa lika hårt med att få upp dem igen. De älskade att bada.  Återigen en otroligt givande dag tillsammans med de badande barnen.

Fullt ös i vattnet

    



Shiro visar precis hur nöjd hon är med att
sitta i Susans knä vid vattenkanten

    

Utöver bad så har vi även varit till Haller Park, en naturpark i Mombasa. Där fick vi se en hel del djur, reptiler, fiskar, fåglar och växter. Man vandrade igenom parken och det hela avslutades med alla fick mata giraffer. Vissa utav barnen var lite osäkra på om de skulle våga men när de såg de andra barnen rusa fram till girafferna och mata dem så släppte det för resten utav barnen också. En bra avslutning på denna rundvandring.

Det är inte så farligt att mata giraffer



Auntie Sarah ställer upp på en bild med en av girafferna



Denna utflykt blev också mitt farväl utav barnen för dagen efter så bar det av till Sverige för vår del. Det är alltid så otroligt jobbigt och sorgligt att ta farväl utav alla dessa underbara barn. Vi kommer verkligen att sakna dem.
Vi har haft tre underbara veckor tillsammans med barnen och vi kommer att titta tillbaka på denna vistelse i Kenya och le. Och vem vet, vi kanske ses igen.
 
Jag hoppas att ni som stödjer barnen på Phyllis Memorial fortsätter att göra det. Ni kan stolt klappa er på bröstet och veta att er hjälp är ovärderlig för dessa barn. Ni gör skillnad och ni är fantastiska.

Kram på er alla
/Uncle Tobias