Intryck från Christas första vecka vid Phyllis

Hej!
Idag har vi varit i Kenya i en vecka. Från först stund har jag blivit betagen av Afrika, eller Kanske just Kenya. Färden med den skraltiga Matatun från flygplatsen i Nairobi till byn Kampi ya Moto tog nästan fyra timmar. först när vår matatuförare pekar ut över en hänförande utsikt och säger att " this is The Great Rift dividing" fattar jag att vi befinner oss i Rift Valley, mänsklighetens  vagga och ett geologiskt eldorado. Och, minsann, tydligen finns lejonkungens klippa alldeles i närheten, förlagan till klippan i filmen alltså. Bara en sån sak gör ju att man blir lycklig! Som en "första-gången-i-Afrika-person" är jag chockad över fattIgdom och smuts. Och det är ingenting som bara utspelat sig utanför bilfönstret, utan här befinner vi oss nu. I två månader. Jag är glad att jag inte är rädd för att sova med spindlar, gå på toa med grodor eller tappar aptiten för att det luktar ni-vet-vad. Torkan ger damm och därtill vattenbrist. Visste ni att det går utmärkt att duscha i Max två liter vatten? Och att samma vatten kan användas till många ändamål med principen: först rent, sen mittemellan, sen smutsigt, D.v.s. Först tvätta sig själv, sen tvätta skorna, sen spola toaletten med det smutsigaste vattnet. Efter en vecka så har detta normaliserats och jag börjar kunna urskilja andra saker här på Phyllis Memorial Children's home.

Sju av barnhemsbarnen började på highschool i torsdags. Det betyder att de då bor på en internatskola några mil härifrån. Dessa 16 åringar flyttar alltså hemifrån kan man säga och kommer tillbaka till barnhemmet på skolloven. Barnhemmets socialarbetare följde med som pappa, och så vi volontärer. Internatskolan är som det verkar vara här, strikt engelskt, diciplin och regler. Man måste ha med exakt vissa exakt föreskrivna ting. Våra barn hade fel sorts tvättbaljor vilket innebar att vi snabbt fick åka och köpa nya. Vi gav oss av på pikipiki (typ "mopedmotorcykel"). En förare, volontären Klara i mitten och jag längst bak. Rakt genom det vansinnigt vackra landskapet, jag har inga ord...berg i bakgrunden, träd med breda plymliknande kronor, en liten bäck, bördiga småodlingar och massor med människor som skrattar och vinkar åt oss och med oss. Pikipikiföraren, Klara med sju plastbaljor på huvudet (var annars kan man ha dem när det är så trångt) och så jag längst bak med ryggsäcken på ryggen. Barnen blev antagna.

 

Vi  hackar kål, diskar, servera mat. Kerstin är duktig på att plocka fram spel och pussel och pyssel och att sjunga "en kulen natt natt natt min båt jag styrde" barnen sjunger med och skriker av skräckblandad förtjusning när hon ska till att jaga dem. Så som de flesta barn gör hemma som här. 

Jag är glad att få vara här! 

Hälsningar Christa

 

Alla hjälps åt att sortera bönor!