Nytt från Oliver!

Jag har nu varit här på Phyllis i två och en halv vecka. Dessa veckor har innehållit mycket utflykter runt Kampi Ya Moto, kubbspel, kortspel och annat skoj.

På barnhemmet har det den här veckan byggts en hög mur på hela framsidan vid grinden. Ungdomarna har varit väldigt duktiga och delaktiga i bygget. 

Själv åkte jag på sjukdom i lungor och hals som jag nu behandlar, inget allvarligt bör tilläggas. 
Igår promenerade jag, Irene (f.d. volontär på besök) och highschool pojkarna till poolen i Kabarak för att bada. Lite kyligt men jag tror det uppskattades.

På söndag är det highschooltjejernas tur och då är förhoppningsvis bussen här.
Jag har börjat komma in i en vardag på Phyllis som känns bekväm även om det är lov och barnen har mycket dötid. Ibland kan jag känna att de inte har förståelse för att jag är ensam volontär och tror att vi kan gå på utflykter varje dag ( vilket vi gjort den här veckan) och att jag ska vara överallt samtidigt. Om det är så eller om det är press som en del volontärer lägger på sig själva vet jag inte. 


Jag är glad att vara här och ser fram emot vad den resterande tiden ska erbjuda!

Oliver

Claras Volontärberättelse

Jag har skjutit upp det här skrivandet alldeles för länge nu, liksom för att inte behöva erkänna för mig själv att min fantastiska resa har tagit slut. Känslorna inom mig är så självklara, minnena och tankarna finns samlade här inuti mitt hjärta men så fort jag börjar sätta ord på dem för att fylla den blanka sidan med min berättelse kommer de bara ut i fullständig oordning. Hur ska man kunna beskriva någonting som varit ens liv i tre månader, en värld som är så långt ifrån den vi lever i och som de flesta av oss aldrig kommer att ha chansen att uppleva? Jag vet inte. Men jag måste försöka.

Det är såhär när vårsolen äntligen tittar fram mellan molnen och börjar värma mitt vinterfrusna ansikte som minnena från Kenya dyker upp allt starkare. Om jag bara står helt blickstilla, blundar och känner solens värmande stålar kan jag näsan höra hur tupparna och hönorna kacklar och sprätter runt mina fötter, hur barnen skrattar och stojar i väntan på lunchen, hur Maurice i köket högljutt skämtar med resten av personalen, hur någon försiktigt ropar ”Auntie Clara” och tar min hand i sin.  Att sedan tvingas inse att man befinner sig i en helt annan världsdel, tusentals mil ifrån dem, är lika smärtsamt varje gång.

Jag sitter i skrivande stund på ett flygplan mot nya destinationer och minns känslan av att vara på väg. På väg till Kenya. På väg till barnen. Och mitt uppe i mitt livs resa – både invändigt och utvändigt. Jag visste inte vad jag hade att förvänta. Med hjälp av gamla volontärberättelser, bilder och korta samtal med människorna som fått barnhemmet att blomstra försökte jag att pussla ihop någon form av bild av mina kommande tre månader. Men såhär med facit i hand hade jag helt fel. Det blev tusen gånger bättre. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur rogivande det skulle vara att tillbringa förmiddagarna medan barnen var i skolan med att hacka grönsaker och rensa bönor. Där satt jag tillsammans med auntisarna i skuggan under ett träd och rensade systematiskt bort allt skräp från bönorna som skulle bli morgondagens lunch. Ett litet samtal på engelska oss emellan övergick snabbt till vilda diskussioner på swahili. Jag plockade bort ännu ett litet gruskorn, snappade upp något enstaka ord som barnen nyligen lärt mig och började genast fantisera kring vad de kunde tänkas prata om. 

Sedan kom barnen tillbaka från skolan och det blev full fart. Efter femton fnittriga varv runt förrådshuset tvingades jag stanna för att hämta andan. Vi sjönk istället ner på gräset för att efter bara några sekunder vara inblandade i en enda stor kittlings-duell. På kvällarna efter maten satt vi ofta på avsatsen utanför matsalen och pratade om allt från vädret, Sverige och skolan till religion, evolutionsteorier och politik. Eller så pratade vi inte alls, utan bara satt där, höll varandras händer och räknade stjärnorna på den mörka himlen medan några av barnen flätade så många flätor de bara kunde i mitt hår.  

Barnhemmet är fantastiskt. Det har fört människor samman och givit dem en familj, en utbildning, hopp inför framtiden och har fått kärleken att fullständigt blomstra dem emellan. Men tack vare barnhemmet har inte gemenskapen vuxit bara i Kenya, utan också här i Sverige. Alla vi som har varit där har någonting gemensamt. Vi har någonting inom oss som är svårt att förklara med ord, någonting som är svårt att förklara för de som inte har varit där, någonting som måste upplevas med egna ögon. Vi har fått möjligheten att ta del av den gränslösa kärleken som finns på barnhemmet under ett och samma tak, något som jag aldrig vågade tro att jag skulle få vara med om. Vi har upplevt sådant som inte kräver ord för att uttala. Det räcker med en blick, en lycklig suck eller ett eftertänksamt hummande. Vi förstår. 

Livet här hemma i Sverige är inte som förr. Jag kliver upp ur sängen på morgonen, äter min frukost och åker iväg till jobbet, liksom förut, men jag lever numera med känslan av att det är någonting som saknas. Barnen. Personalen. Och den del av mig som finns kvar där nere. Tårarna tränger sig fram när jag tänker på det, hjärtat börjar bulta snabbare och ett leende kan inte låta bli att synas i mitt ansikte. Nu vet jag; min resa har inte tagit slut – den har bara börjat.

Clara Bergström

Skrivet av Clara Bergström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy oktober 2013 – januari 2014

Olivers första vecka på Phyllis!

Min första vecka på Phyllis är överstökad och det är så mycket jag skulle vilja säga, men jag är helt fylld av nya intryck och upplevelser att jag inte kan få ut någonting alls.

Jag anlände till Phyllis samma dag som barnen fick 3 veckors lov. Primary boarders åkte hem och highschool boarders kom till barnhemmet. Till en början är det otroligt mycket namn och ansikten att lära känna men för varje dag så får dessa ansikten ett namn och en personlighet.

Att hitta sin roll på barnhemmet är ganska svårt i början. Alla är vi olika individer med olika personligheter och vi besöker barnhemmet under olika omständigheter. Som ensam volontär utan någon som kan visa dig "grunderna" har det varit svårt att göra något större innan jag känner till närområdet. Vi har spelat fotboll, kubb, kort, hoppat hage och rep. När det är så många barn och när alla vill delta i allt så är det lätt att det bli lite kaosartat vid aktiviteterna. Jag antar att jag kommer att komma in i det och lära mig att hantera situationerna bättre.

Jag öppnade biblioteket igår och det var tråkigt att se att böcker låg i en röra på golvet bland andra prylar. Jag planerar att städa upp och organisera allting inom kort. Jag och några av barnen gjorde en kort utflykt till "Rafiki", en plats som inte alls är något speciellt men för barnen är det så härligt att bara byta miljö i en timme och fika lite. Bilder kommer att komma så snart jag lyckats laga min telefon.

Hej!

/Oliver

Möt vår nya volontär - Oliver!

Mitt namn är Oliver Hultqvist, jag är 21 år och bor i Västerås.

Jag har under de senaste 2,5 åren jobbat som maskinoperatör på ett företag i Västerås, men har nu inför min resa till barnhemmet sagt upp mig för att efter det hitta något annat. 

Jag är lite av en "konstnörd" och försöker konstant balansera in fotografering, film, tecknande och musik i min vardag. Min största passion är musiken då jag spelar en del olika instrument, främst piano och gitarr, och sjunger när ingen hör på. 

Det är svårt att säga vad jag förväntar mig av min vistelse på barnhemmet, för ingenting blir någonsin som man förväntar sig. Men jag kan säga att jag hoppas att jag kan bidra till en del skratt och stöd för barnen samt vara en avlastning för personalen. För min egen del hoppas jag att jag får en djupare förståelse och större perspektiv över saker och ting här i världen. 

Inför min resa har jag ordnat en middag för släkt och vänner där jag bjöd på mat & dryck och mina gäster fick då donera en summa pengar som jag tar med mig till barnhemmet. Jag planerar att efter min vistelse på barnhemmet träffa några svenska skolklasser och prata om hur andra barn har det ute i världen samt få en artikel publicerad i lokaltidningen. 

Vänliga hälsningar 

Oliver Hultqvist

Både bad & regn under Christas och Kerstins sista vecka på barnhemmet!

Nu har regnperioden börjat och damm har ersatts av lera. Jorden är törstig men när det regnar som mest bildas det översvämningar och vägar blir bäckar. Jag åkte med skolbussen igår morse och det var om möjligt ännu mer besvärligt än vanligt för bussförare uncle George att manövrera bussen mellan groparna.

"Auntisarna" har fullt upp i trädgårdslanden. Nu är allt färdighackat och plantering av vitkål, sukumawiki och lök är i full gång. Tomatplantorna som kom i jorden för en dryg vecka sedan ser nöjda ut.

Kerstin och jag försöker att komma åt att måla färdigt den gungbräda som vi har skänkt till lekplatsen. Det är inte lätt att parera in mellan skurarna men vi är optimistiska!

Denna veckan är vår sista på barnhemmet och vi försöker att avsluta de projekt vi har jobbat med. Både de synliga och de lite mer osynliga. Vi ska åka och bada i poolen i Kabarak med den sista gruppen barn och då har alla fått bada vars en gång. Vi ska ta med de minsta barnen till en "babypool" i Nakuru fastän badvakten i Kabarak avråder oss bestämt. Han säger att det bara gör att barnen tror att de kan simma fast de inte kan. Det ligger nog mycket i det...sist åkte vi med 28 barn och när Kerstin frågade dem om de kunde simma så svarade alla "ja!" Det visade sig att INGEN kunde. Vi tror att ordet "simma" egentligen betyder "bada" på Phyllis. Kan du bada? Ja!

Andra projekt är som sagt mer osynliga...relationer med barn som man vill fortsätta på något bra sätt...någon som man vill uppmärksamma genom att ge rätt liten present....en diskussion som har löpt över några veckor som man vill komma till punkt med... Det blir väldigt sorgligt att lämna detta underbara ställe!

Hälsningar Christa
 

Simträning i poolen!

Studiebesök - Sjuksköterskor är oumbärliga!

Tio flickor från klass fem och upp till andra året i gymnasiet samt Kerstin och jag har tillbringat förmiddagen på ett studiebesök på Valley Hospital i Nakuru. Vi blev mottagna av the matron Lydia Obwanga. Jag hade pratat matron Lydia i telefon ett par gånger och jag var nästan lite rädd för att träffa henne, hon lät så sträng och full av pondus. Hon tog emot oss med all sin afrikanska pondus och tillika en vänlig värme. 

 

Matron Lydia och jag skulle sitta på ena sidan av ett stort bord, Kerstin på kortsidan och alla barnen uppradade på andra sidan bordet, ordning och reda enligt rang och uppdrag! Hon berättade att sjukskötetska är något av det viktigaste man kan bli. Hon är själv utbildad sjuksköterska men numera arbetar hon som sjukhuschef (hur coolt är inte det!). Hon kunde möta barnen jättefint och uppmärksammade var och en, bad dem att "study hard" och sa att de var välkomna till henne efter highschool för volontärarbete så att de kan skapa sig en egen bild av yrket innan de läser vidare. Att vara välkommen och att bli inbjuden till en plats i livet är så viktigt för dessa barnen och jag tyckte att de sken upp. Jag kände att jag nog älskar matron Lydia. 

 

Efter att ha slått ett slag för "male nurses" och att både kvinnor och män kan vara utmärkta sjuksköterskor, så lämnade hon över till sjuksköterska John Kabochi. John svarade på frågor som barnen hade förberett. Det tar mellan 3-4 år att utbilda sig och det på universitetsnivå. Därefter kan man specialisera sig. Själv hade han utbildning inom intensivvård, AIDS-councellor, samtalsutbildning, operationssjuksköterska och ledarskap. John utstrålade kompetens och en oerhörd stolthet över sitt yrke. 

 

En sjuksköterska räddar liv, säger John, vad gör en sjuksköterska? RÄDDAR LIV! svarar alla barn i kör. En sjuksköterska har en bred kompetens, vad har en sjuksköterska? EN BRED KOMPETENS! svarar barnen i kör. En sjuksköterska är en oumbärlig del av sammhället, vad är en sjuksköterska? OUMBÄRLIG! ropar barnen. Sjukskötetskan är patientens vän, vad är sjuksköterskan? PATIENTENS VÄN! Där sitter jag i Kenya och känner att JA, JAG ÄR KOMPETENT, OUMBÄRLIG OCH HAR VÄRLDENS VIKTIGASTE JOBB!!! 

 

Tack John och barnen på Phyllis memorial. Vidare fick vi reda på att sjuksköterskeyrket är ett kall här, man kan ringas in för tjänstgöring när som helst och därför får man inte dricka alkohol eller gå på disco. Eftersom man är respekterad får man gentjänster från omgivningen, men man får inte låta sig mutas eller stjäla dyr medicin och sälja vidare för att Gud ser allt man gör. I slutet fick barnen var och en berätta varför just hon vill bli sjuksköterska och varje barn fick en applåd för sin motivering. Sen skulle jag hålla ett spontant avslutningstal och i mitt inspirerade tillstånd så blev det nog bra. En rundtur på detta lilla sjukhus blev avslutningen på ett fint besök. Sen tog Kerstin och jag barnen med oss till ett kontorskomplex i närheten där det finns hiss. Vi åkte upp till högsta våningen (första gången för en del av barnen) och där plockade vi fram juice och bulle. Med utsikt över rondellen i Nakuru blev det en liten fest.

 

Hälsningar Christa

Fritids öppnar på Phyllis!

När vi började plocka fram spel, pussel, böcker osv. Som vi hade med från Sverige blev barnen "eld och lågor". Alla ville ha/göra allt samtidigt och saker råkade försvinna. Efter lite rundfrågning bland barnen kom sakerna tillbaka. Barnen har stenkoll på det mesta här. I dessa situationer blev mötena och aktiviteterna med barnen inte så bra som jag önskat. Det gick så mycket energi åt till konfliktlösning och bevakning av material. Samtidigt märkte vi så tydligt barnens glädje över att få göra något av "bara lust". Det blev ett välkommet avbrott från skola och dagliga sysslor. ( barn över 10 år räknas som vuxna och ansvarar själva för tvätt osv.) Ur detta föddes tanken att öppna fritids/bibliotek. 

Där skulle vi kunna möta/aktivera en mindre grupp barn undermura lugna förhållande. Vi fick låna ett klassrum, ett datarum ( där inget hade fungerat på länge) och ett minibibliotek. Biblioteket bestod av en skrubb med några bokhyllor. I dessa fanns lite trasiga och slitna böcker under ett tjockt lager damm.Vi städade så mycket vi hade lust och startade upp verksamheten. I början hade vi öppet 17-18:30 dagligen. Det var personalens önskan. Vi fick inte inkräkta på barnens viktiga tid för skola och dagliga sysslor. Vi begränsade oss till en mindre grupp barn (ca10st).
 
I lördags var en grupp barn på heldagsutflykt i Nairobi. Christa öppnade upp Fritids på eftermiddagen för att barnen so var kvar skulle få något kul att göra. När jag kom dit fanns Christa där som enda vuxen med 27 barn. Alla var fullt upptagna med olika aktiviteter. Det vilade en härlig känsla av glädje och kreativitet över hela vårt fritids. Det spelas, pusslas, pärlas, målas, läses osv. Här finns inte någon form av utsmyckning. Allt förutom människorna är färglöst och smutsigt. Nu är alla barnens teckningar uppsatta på en vägg. De utgör en härlig kontrast till allt det färglösa och visar barnens kreativitet och skaparglädje. Underbart att få uppleva detta!

Auntisarna har blivit nyfikna på pärlorna. Denna veckan är dom hembjudna till oss för att fika och pärla!

Hälsningar Kerstin

 

Christa och barn på Fritids

Skaparglädje på Fritids!

Kontraster

Idag steg  jag upp 5:30 och åkte med skolbussen för att se hur/var barnen som  inte bor här  har det. Det blev som med mycket annat här stora kontraster.Jag fick se ett  bedårande vackert landskap i soluppgången samtidigt som jag berördes  av att se de smutsiga och trasigt klädda barnen  som hämtades längs vägen. Bostäderna är ofta små enkla plåtskjul. Barnen hoppar glatt på bussen, lyckligs över att få komma till skolan. Skolan verkar vara det viktigaste

Hälsningar Kerstin

Intryck från Christas första vecka vid Phyllis

Hej!
Idag har vi varit i Kenya i en vecka. Från först stund har jag blivit betagen av Afrika, eller Kanske just Kenya. Färden med den skraltiga Matatun från flygplatsen i Nairobi till byn Kampi ya Moto tog nästan fyra timmar. först när vår matatuförare pekar ut över en hänförande utsikt och säger att " this is The Great Rift dividing" fattar jag att vi befinner oss i Rift Valley, mänsklighetens  vagga och ett geologiskt eldorado. Och, minsann, tydligen finns lejonkungens klippa alldeles i närheten, förlagan till klippan i filmen alltså. Bara en sån sak gör ju att man blir lycklig! Som en "första-gången-i-Afrika-person" är jag chockad över fattIgdom och smuts. Och det är ingenting som bara utspelat sig utanför bilfönstret, utan här befinner vi oss nu. I två månader. Jag är glad att jag inte är rädd för att sova med spindlar, gå på toa med grodor eller tappar aptiten för att det luktar ni-vet-vad. Torkan ger damm och därtill vattenbrist. Visste ni att det går utmärkt att duscha i Max två liter vatten? Och att samma vatten kan användas till många ändamål med principen: först rent, sen mittemellan, sen smutsigt, D.v.s. Först tvätta sig själv, sen tvätta skorna, sen spola toaletten med det smutsigaste vattnet. Efter en vecka så har detta normaliserats och jag börjar kunna urskilja andra saker här på Phyllis Memorial Children's home.

Sju av barnhemsbarnen började på highschool i torsdags. Det betyder att de då bor på en internatskola några mil härifrån. Dessa 16 åringar flyttar alltså hemifrån kan man säga och kommer tillbaka till barnhemmet på skolloven. Barnhemmets socialarbetare följde med som pappa, och så vi volontärer. Internatskolan är som det verkar vara här, strikt engelskt, diciplin och regler. Man måste ha med exakt vissa exakt föreskrivna ting. Våra barn hade fel sorts tvättbaljor vilket innebar att vi snabbt fick åka och köpa nya. Vi gav oss av på pikipiki (typ "mopedmotorcykel"). En förare, volontären Klara i mitten och jag längst bak. Rakt genom det vansinnigt vackra landskapet, jag har inga ord...berg i bakgrunden, träd med breda plymliknande kronor, en liten bäck, bördiga småodlingar och massor med människor som skrattar och vinkar åt oss och med oss. Pikipikiföraren, Klara med sju plastbaljor på huvudet (var annars kan man ha dem när det är så trångt) och så jag längst bak med ryggsäcken på ryggen. Barnen blev antagna.

 

Vi  hackar kål, diskar, servera mat. Kerstin är duktig på att plocka fram spel och pussel och pyssel och att sjunga "en kulen natt natt natt min båt jag styrde" barnen sjunger med och skriker av skräckblandad förtjusning när hon ska till att jaga dem. Så som de flesta barn gör hemma som här. 

Jag är glad att få vara här! 

Hälsningar Christa

 

Alla hjälps åt att sortera bönor!

                                               

 

 

Tankar från en volontär

Det ger en enorm känsla av tillfredställelse och glädje att få inspirera barnen till lek  och att få vara någon som ser och möter dem villkorslöst  De yngre barnen talar swahili eller något annat stamspråk. Med kroppsspråk, lek, sång och bus blir mötena värdefulla. Vi kan prata med ögonen, som ett barn uttryckte det. De vuxna som finns här är fullt upptagna med sina sysslor. Jag har aldrig sett någon vuxen förutom volontärer leka med barnen. Samtalen är också värdefulla. Vi har tid att lyssna och ibland är det enklare att tala med någon utomstående. Vid somliga tillfällen är det fullt tillräckligt att bara finnas där fysiskt. Inga ord behövs. På kvällen sitter vi ofta och beundrar den fantastiska stjärnhimlen. Då känns det bra att få ha en arm omkring sig eller hålla handen. Jag sjunger mycket med barnen både på engelska och svenska. De älskar rörelsesånger och lär sig otroligt snabbt. Tyvärr har jag inte samma förmåga att lära deras sånger på swahili. 

I LEKEN är allt möjligt! -Vi leker att vi åker till Nakuru och köper allt vi vill ha. -Vi leker att vi lagar maten vi längtar efter. Mmm.... -Vi leker att vi åker till havet och badar. -Vi leker att vi är Klara, Caro, Tobias, Mariana (saknade volontärer) och att vi är på väg till Phyllis. Leken ger MIG kunskap, förståelse, glädje,samhörighet och flykt från en stundtals jobbig miljö. I leken behöver barnen inte tänka på rätt/fel och livets upplevelser kan bearbetas. Innan jag slutar vill jag berätta om mitt nya uppdrag. Jag "hittade" en symaskin i gästhuset! Nu kommer barnen med sina trasiga kläder och jag lagar så gott jag kan. Senast kom en pojke med sina enda två par shorts. De var till skoluniformen som de måste ha i skolan. Shortsen hängde knappt ihop. Jag lyckades laga det ena paret och han blev överlycklig. Deras kläder är så trasiga och det finns inga resurser att köpa nya.

Hälsningar Kerstin