Claras Volontärberättelse

Jag har skjutit upp det här skrivandet alldeles för länge nu, liksom för att inte behöva erkänna för mig själv att min fantastiska resa har tagit slut. Känslorna inom mig är så självklara, minnena och tankarna finns samlade här inuti mitt hjärta men så fort jag börjar sätta ord på dem för att fylla den blanka sidan med min berättelse kommer de bara ut i fullständig oordning. Hur ska man kunna beskriva någonting som varit ens liv i tre månader, en värld som är så långt ifrån den vi lever i och som de flesta av oss aldrig kommer att ha chansen att uppleva? Jag vet inte. Men jag måste försöka.

Det är såhär när vårsolen äntligen tittar fram mellan molnen och börjar värma mitt vinterfrusna ansikte som minnena från Kenya dyker upp allt starkare. Om jag bara står helt blickstilla, blundar och känner solens värmande stålar kan jag näsan höra hur tupparna och hönorna kacklar och sprätter runt mina fötter, hur barnen skrattar och stojar i väntan på lunchen, hur Maurice i köket högljutt skämtar med resten av personalen, hur någon försiktigt ropar ”Auntie Clara” och tar min hand i sin.  Att sedan tvingas inse att man befinner sig i en helt annan världsdel, tusentals mil ifrån dem, är lika smärtsamt varje gång.

Jag sitter i skrivande stund på ett flygplan mot nya destinationer och minns känslan av att vara på väg. På väg till Kenya. På väg till barnen. Och mitt uppe i mitt livs resa – både invändigt och utvändigt. Jag visste inte vad jag hade att förvänta. Med hjälp av gamla volontärberättelser, bilder och korta samtal med människorna som fått barnhemmet att blomstra försökte jag att pussla ihop någon form av bild av mina kommande tre månader. Men såhär med facit i hand hade jag helt fel. Det blev tusen gånger bättre. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur rogivande det skulle vara att tillbringa förmiddagarna medan barnen var i skolan med att hacka grönsaker och rensa bönor. Där satt jag tillsammans med auntisarna i skuggan under ett träd och rensade systematiskt bort allt skräp från bönorna som skulle bli morgondagens lunch. Ett litet samtal på engelska oss emellan övergick snabbt till vilda diskussioner på swahili. Jag plockade bort ännu ett litet gruskorn, snappade upp något enstaka ord som barnen nyligen lärt mig och började genast fantisera kring vad de kunde tänkas prata om. 

Sedan kom barnen tillbaka från skolan och det blev full fart. Efter femton fnittriga varv runt förrådshuset tvingades jag stanna för att hämta andan. Vi sjönk istället ner på gräset för att efter bara några sekunder vara inblandade i en enda stor kittlings-duell. På kvällarna efter maten satt vi ofta på avsatsen utanför matsalen och pratade om allt från vädret, Sverige och skolan till religion, evolutionsteorier och politik. Eller så pratade vi inte alls, utan bara satt där, höll varandras händer och räknade stjärnorna på den mörka himlen medan några av barnen flätade så många flätor de bara kunde i mitt hår.  

Barnhemmet är fantastiskt. Det har fört människor samman och givit dem en familj, en utbildning, hopp inför framtiden och har fått kärleken att fullständigt blomstra dem emellan. Men tack vare barnhemmet har inte gemenskapen vuxit bara i Kenya, utan också här i Sverige. Alla vi som har varit där har någonting gemensamt. Vi har någonting inom oss som är svårt att förklara med ord, någonting som är svårt att förklara för de som inte har varit där, någonting som måste upplevas med egna ögon. Vi har fått möjligheten att ta del av den gränslösa kärleken som finns på barnhemmet under ett och samma tak, något som jag aldrig vågade tro att jag skulle få vara med om. Vi har upplevt sådant som inte kräver ord för att uttala. Det räcker med en blick, en lycklig suck eller ett eftertänksamt hummande. Vi förstår. 

Livet här hemma i Sverige är inte som förr. Jag kliver upp ur sängen på morgonen, äter min frukost och åker iväg till jobbet, liksom förut, men jag lever numera med känslan av att det är någonting som saknas. Barnen. Personalen. Och den del av mig som finns kvar där nere. Tårarna tränger sig fram när jag tänker på det, hjärtat börjar bulta snabbare och ett leende kan inte låta bli att synas i mitt ansikte. Nu vet jag; min resa har inte tagit slut – den har bara börjat.

Clara Bergström

Skrivet av Clara Bergström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy oktober 2013 – januari 2014