tisdag 5 januari 2016

Nu är det snart dags att lämna


Den sista tiden har varit känslosam, tanken på att detta skulle vara en av de sista dagarna som jag hackar kål, eller en av de sista dagarna som jag serverar gideri, eller en av de sista dagarna som jag får se barnens leenden fanns hela tiden närvarande i tanken. Jag hoppas att jag ska kunna återvända inom en snar framtid för att få träffa barnen igen, just nu känns det som att detta måste ske. 


I veckan tog jag och Clara med oss de äldre tjejerna på picknick i närområdet med ca 15 minuters gångavstånd svensk tid och 35 minuters gångavstånd kenyansk tid. Utsikten över de kenyanska slätterna bredde ut sig framför oss. Vi hade med Claras lilla högtalare vilket fick tjejerna att tjoa av förtjusning. Några av tjejerna dansade till musiken och det blev saftdrickning, mentosätning och många fotografier i noga utvalda poser.



Dagen efter var vi iväg med de yngsta barnen till Lake Nakuru. En resa som var mycket svettig där vi satt inklämda i skolbussen jag, Clara, Tobias, aunt Sarah och om jag inte minns fel 25 barn. 



Det blev extra varmt när vi var tvungna att stänga igen alla fönster då vi passerade babianerna. De kan nämligen få för sig att klättra in genom fönstrena och roffa åt sig någon smaskig kaka eller kanske en banan. Tobias fick sig ett smakprov av babianernas påträngande då vi skulle äta picknik utomhus på babianklippan. Trots varningar från en safariguide om att babianerna kunde vara besvärliga så bestämde vi oss för att fika utomhus eftersom bussen var så fasligt varm. En babian kom dock smygandes mot Tobias bakifrån och slet påsen med bananer ur hans hand. Vi blev ganska skärrade och fick picknicka i bussen istället. 



 

I djurväg fick vi bland annat se vita noshörningar, giraffer, impalas, babianer, vita flamingos, Buffalos. Men oj vad trötta vi var stundtals under resan och väl hemma, inte konstigt med så många nya intryck. 



Nationaldagen firade vi genom att laga get, grönsaksstuvning och chapati (en slags pannkaka) som hade förberetts dagen innan då de tillagades över glödande kol. Det var häftigt att se auntisarnas och de äldre barnens chapati-tillagningsskills. Innan maten gästades Phyllis av en dansgrupp på tre killar. Phyllisbarnen dansade även sin rutin som de övat på länge och stämningen var på topp. På kvällen hade vi disco och några av de yngsta barnen fick sina ansikten glittrade och så även Gidraph och Sarah. 



Marijana och Emina kom till barnhemmet på måndagskvällen, till barnens förtjusning. Och så kom plötsligt den sista dagen för mig och Clara på barnhemmet då vi spelade brännboll och för en gångs skull var vi både de äldsta och de yngsta som spelade tillsammans. Om det var för att det var vår sista dag eller inte vet jag ej men det var riktigt kul. Sen bakade vi lussekatter som vi delade ut till maten. Det kändes märkligt och riktigt fint att baka lussekatter med dessa barn som vi spenderat så mycket tid med de senaste veckorna och det slog mig i denna stund vilken tur jag har haft som har fått umgås med barnen på Phyllis och hur mycket fina stunder vi haft tillsammans. För det är jag evigt tacksam.

Jenny

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar