Ellinores volontärberättelse

Nu är det knappt sex veckor sedan jag kom hem från Kenya och från Phyllis. Tiden har gått så oerhört fort och vardagen på barnhemmet känns oftast väldigt avlägsen, det blir en sån oerhörd kontrast att komma hem och kastas tillbaka in i sitt vanliga liv som man stundtals saknat när man varit borta. Men på något vis finns alltid en del av mig kvar och flera gånger om dagen hör jag mig själv säga meningen ”I Kenya…” eller ”På barnhemmet…” och jag antar att det är naturligt att jämföra även om man ofta kommer fram till att det är helt omöjligt. Mina elva veckor på barnhemmet var verkligen helt underbara, stundtals har det också varit mycket tufft men jag är verkligen glad att jag fått uppleva det också då jag känner att det gett mig så många lärdomar för framtiden. 

Några veckor innan jag skulle lämna Phyllis började skuldkänslorna komma, för när ett barn kramar om en hårt och ber en att stanna, är det svårt att inte tänka på det fruktansvärda i att bo och leva så nära inpå varandra och hur man sedan bara försvinner. I mig gror de skuldkänslorna ännu men jag vill ändå tro att de fina minnena väger upp.

I alla hundratals bilder som jag tagit ligger så mycket kärlek, att det ofta svämmar över när jag tittar på dem. Då känns saknaden enorm och jag önskar att jag kunde teleportera mig tillbaka. Att jag vill åka tillbaka har jag känt hela tiden och det andra volontärer beskriver, hur underbart det är att återvända kan jag verkligen förstå. Att slippa starta från noll, det tog nämligen många veckor att lära känna alla barnen men att få förtroende och relation till så många människor är något som måste få ta tid.

Inför min resa försökte jag att inte bygga upp så mycket förväntningar, även om jag ändå tänkte och föreställde mig en hel del. Den som någon gång har rest till en så främmande kultur kan nog förstå den extrema omställning det innebär, själv var jag inte riktigt beredd på det. Jag kunde nog inte heller förlika mig med vissa av skillnaderna i början, och hur mycket jag än arbetade med mig själv för att acceptera dem, tog det mycket energi att vara frustrerad i början.  Exempelvis hur vissa kulturer ser på barn och barndom var något som skiljde sig så mycket från mitt eget tänk, men där nånstans i den frustrationen räddade barnen mig. Deras sätt att se på världen och livet, deras underbara framtidstro och deras drömmar, gav mig hopp om att de, trots deras ibland fruktansvärda bakgrund, kan läka och växa upp och bli helt fantastiska personer.

Under min tid på Phyllis var nog musiken det som barnen förknippade mig mest med, sångstunder och gitarrlektioner var uppskattade inslag i vardagen. Helt underbart för en musikälskare som jag att komma till en plats där musiken är en så viktig och stor del av vardagen. 

Det blev även många badutflykter, uppskattat av både stor och liten! Promenader, sport, lekar, pyssel, dans, bakning, matlagning och spel förgyllde också vardagen. 

Liksom andra har beskrivit är det i de små stunderna som man riktigt kan känna i hela sin kropp att man är lycklig och kanske till och med, gör en skillnad. När jag fick en egen stund med något eller några av barnen, då jag verkligen fick se just henne eller honom, upplevde jag den stora känslan som det innebär att bli insläppt i dennes liv, att få ta del av tankar, drömmar, minnen och frågor. Flera gånger försökte jag stanna upp och bara uppmärksamma de känslorna, det finns nästan inget starkare. För när man är omgiven av människor som gör en glad och får en att må bra, är det svårt att känna sig annat än lycklig.

Skrivet av Ellinore Eriksson, volontär på Phyllis Memorial Children's Home, september- november 2015