Marijanas återresa; Det där välbekanta...

Att skriva den här reseberättelsen har tagit emot. På något sätt har det känts som att den kommer utgöra ett avslut på en resa som jag inte vill ska ta slut. Känslorna från resan ligger fortfarande kvar, dansar runt inombords och påminner om allt det välkända som karaktäriserar varje Kenyaresa:

Gryningens fågelkvitter. Tuppens pålitliga väckningar. Åsynen av myggnät i samma stund som ögonen slås upp. Morgonkylan utanför gästhuset. Grindens gnissel på väg ut. 

Det behagliga skramlet från köket. Röken från vedspisen. Te som kokar över eld.

 

      

Penslat bröd som glänser i solsken. Ljud av sopkvast som möter golv där en auntie städar, och rinnande vatten som möter en färgglad plasthink där ett nyvaket barn fyller på duschvatten ur brunnen.

Barnarösters ord på swahili medan alltfler barn går upp och beger sig mot matsalen för frukost. Sömniga blickar och glada leenden som möter mig. 

Små händer som tar tag i mina och skänker långa kramar som inte vill ta slut. Små röster som viskar ”good morgning auntie” i örat och svarar ”fine” trots att jag inte hunnit fråga hur de mår.

 

Ljudet av flip-flops som hastigt rusar iväg efter busande barnafötter.

Små röster som tillsammans ber en morgonbön innan maten. Värmen av morgonteet mot mina händer medan jag häller upp det, från en kopp till en annan, och sträcker ut till varje barn.
Ordet ”asante” i över 80 olika toner.

 

Händer som klappar in rytmen till söndagarnas melodier.

Den stekande hettan mot ryggen medan kål, lök och tomater hackas i sällskap av barn som söker närhet och kontakt, som ställer otaliga frågor och delar med sig av sina funderingar om allt från grönsaksbitarnas till universums storlek och om livet som oundvikligen hamnar där mitt emellan. 

Motviljan mot att vid behov åka in till staden för att handla. Värmen som översköljer en i trängseln på en överfylld matatu. Tutande fordon av alla dess slag trafikerandes dammiga gator.





Lukten av grillad majskolv som säljs vid gatuhörnen. Virvel av människor i rörelse som ställs i kontrast till landsbygdens stillhet.

Bubblande frustration när man efter flera timmars ärendespring fortfarande inte är klar. Intensiv, fysiskt kännbar längtan tillbaka till barnhemmet. Matatuförarnas rop och gatuförsäljarnas korgar. Mynt som skramlar. Dåsighet som förstärks av matatuns brummande motorljud på hemvägen. Samma längtan som åter gör sig påmind, och som när trafiken stannar upp väcker impulser att vilja hoppa ut och springa resten av vägen.  

En tunnel av träd som vackert ramar in bilvägen. Utbredda fält med mörka trädsilhuetter i förgrunden till blånyanserade berg genom vänster sidofönster. Afrikanska solnedgångar.

Två efterlängtade slag mot busstaket som signalerar ankomst. En rödsandig, gropig väg omgiven av majsfält, lerhyddor och boskap. Små barn i trasiga kläder som ropar ”How are you!”

 En blå-gul skylt som betyder ”äntligen hemma!”

Ett nyfiket par välbekanta ögon som kikar ut genom dörren till en hög metallgrind.
Ljudet av barn som springer fram för att öppna.

Vinkande händer i alla storlekar. Förväntansfulla barnablickar som sneglar ner i överfyllda påsar. Röster som hoppfullt frågar ”Will you stay here now?”  Små fingrar som flätas ihop med mina. En enorm mängd kärlek som översköljer en vid varje hemkomst, oavsett hur lång eller kort frånvaron varit. 

Eftermiddagssolens tendens att måla allt den belyser i ett skimmer av magi. 

 

Dess lek med flugorna, vilka omvandlade till glitter vackert smyckar luften medan små händer glatt jagar dem.

 

 

Barnaskratt som stiger mot himlen.

 Toner som översvämmar hjärtat. Stunder som etsar fast sig i själen.

Dimma av rödbrun sand som sätter sig överallt och som på bara några sekunder färgar tvättvattnet rött. Vatten som droppar från nytvättade, utslitna kläder i alla färger och storlekar, hängandes på torklinor, träpålar, staket och buskar. 

Ugalin som trots sin fullständiga smaklöshet smakar så himla gott, kanske tack vare alla vackra känslor som sedan länge är förknippade med middagar i en högljudd matsal med hårda, vita bänkar.

Kvällskyla och träsmak i baken under långa filmkvällar i solcellsbelysning.

 

Små liv som kryper upp i ens famn för att somna i trygghet. Obekväma sittpositioner som vidmakthålls för att stödja tyngden av deras avslappnade kroppar medan de lyckligt beger sig mot drömmarnas värld. Famlande steg i mörker bärandes sovande minstingar till sängs. 

Sovsalar fyllda med busiga skratt, kittlande och lek, lässtunder, långa samtal och godnattmys ända tills kriget mot ögonlockens tyngd är förlorad. 

En stund av ovärderlig egentid vid varje barns sängkant, värmande kramar, viskningar som säger ”natti natti”, ”nakupenda” och ”lala salama.”

Ljudet av metalldörr som stängs på väg ut. Syrsornas läten under klar stjärnhimmel. Kylig kvällsluft mot tunna kläder. Kallt gräs mot barfota fötter. En stark känsla av innerlig rofylldhet, behaglig utmattning, djup tillfredsställelse, oändlig uppskattning och omåttlig kärlek. En känsla av att vara vid liv och fullt ut levande, i varje sekund av varje stund.

Ojämn stig kantad av högt gräs. Välbekanta skuggor som leder vägen i natten. En känsla av kall metall mot handflatan och ett välbekant, gnisslande ljud medan grindlåset fälls ner och hänglåset klickar god natt. Och slutligen en underbar känsla som saknar ord, men som oundvikligen dyker upp under de sista korta sekunderna av vakenhet medan jag, liggandes på en tunn madrass i en hård gammal säng, omgiven av främmande insekter och ljudet av surrande mygg, tackar universum för dagens gåvor. 

Medan den här reseberättelsen närmar sig sitt slut förstår jag att de här känslorna och minnena trots allt inte har ett avslut. De kommer även fortsättningsvis att dansa vidare inom mig, och de fortsätter att förändra, forma och prägla mig - i allt jag gör, i allt jag är och i allt jag kommer att bli.



Det finns inte längre några avslut eller avsked, bara återseenden. Och jag längtar redan till nästa! 

/Marijana