Marijanas återresa; Att omformulera ödet

Sedan mitt förra besök har det tillkommit nio nya barn i åldrarna 3 – 14 och det är inte uteslutet att det framöver kommer ytterligare tre småttingar mellan 3 – 5 år.

Isaac är den nya minstingen som kom till barnhemmet för ca 1 månad sen tillsammans med storasyster Abigail på bilden nedan.

Abigail, Isaacs storasyster

Susan, 8 år är syster till Bryan på bilden nedan.

Syskonparet har bott på Phyllis i knappt ett år.

Julia är syster till Ann som sedan tidigare bor på barnhemmet.

Anastasia ovan, samt Rodgers nedan flyttade båda till Phyllis under 2015

Nancy och Anita har snabbt knutit en stark vänskap efter sin ankomst till barnhemmet förra året.

Att återvända flera gånger under några års tid har gett mig möjlighet att se hur barnen växer och utvecklas. Många barn har med sig traumatiska erfrenheter i bagaget när de anländer till barnhemmet vilket kan märkas exempelvis genom att de har mardrömmar, vaknar skrikandes om nätterna, gråter och väter sängen, är skygga och ibland märkbart nedstämda. I början kan de vara antingen tillbakadragna eller utagerande, ha svårt i kontakten med andra och behöva lång tid innan de börjar känna tillit och förtroende för omgivningen.  Men varje gång jag ser interaktionerna mellan barnen blir jag lika imponerad över att se hur fint våra barn tar hand om och välkomnar nykomlingarna in i Phyllisfamiljen, hur de visar och lär varandra och hur de ger både praktisk hjälp och emotionellt stöd till varandra. Den värme och kopiösa mängd kärlek som jag hittar här är unik och berör mig lika djupt varje gång. Och den har en helande effekt på barnens sår.

Att kärleken här helar både känns i kroppen och syns när man ser hur barnen förändras. Hur en  tidigare tillbakadragen och försiktig flicka nu har tryggats så pass att hon springer runt och busar med både barn och personal, nu tar hand om andra och närmar sig nya besökare, fortfarande lite blygsamt, men utan den osäkerhet och ängslighet som tidigare karaktäriserade henne. 

Hur en pojke som i början bråkade med alla nu hittat sin plats i barnaskaran och kommit att bli bästa vän med sin tidigare "rival."

 

 

Hur en vid ankomst deprimerad tonårstjej över tid sakta men säkert börjat söka sig utåt och ta kontakt, le allt oftare och skratta allt högre, och hur en annan, lite yngre flicka, som var mycket seriös och reserverad då hon kom till barnhemmet strax innan mitt första besök 2012 nu strålar som en sol och större delen av dagens timmar bländar omgivningen med sitt vackra leende. 

Kärlekens helande kraft märks och syns på många sätt. Och den framkommer även i samtal med de barn som, trots att de lämnat barnhemmet och lever ett självständigt liv, om och om igen återvänder för att besöka sitt hem och sin familj.

Sedan mina tidigare vistelser har nämligen flera av de äldre barnen (som jag trots att de nu är vuxna fortfarande betraktar som våra barn!) flyttat ut till sina släktingar eller till större städer där jobb kan vara lättare att finna än ute på landsbygden. För en del har det gått mycket bra medan andra har det tuffare och kämpar på bäst de kan med de utmaningar som de möter. Flera av barnen som bor och jobbar på andra orter var hemma över julen och hälsade på. Kontrasten som de möts av när de lämnar det trygga, gemensamma livet på Phyllis för att leva själva i en okänd stad är, på gott och ont, påtagligt stor och glädjen när de återvänder till barnhemmet och får träffa sina ”syskon” är enorm. Att besöka Phyllis på loven är extra roligt just eftersom både dessa "utflugna"och alla andra barn som under terminerna bor som internatelever på sina universitet, college och high schools, nu återförenas. 

Ann och Zipporah är bästa vänner men är internatelever på olika high schools och ses endast på loven

Samuel hittades som gatubarn av en man som tog hand om honom och ordnade så att Samuel fick bo och gå i grundskolan på Phyllis. Nu när Samuel går i high school bor han hos denna mans famlj och har kommit att betrakta honom  som sin far. Trots att han inte längre är barnhemsbarn hälsar han gärna på sina Phyllis-syskon.

Att få höra om deras  upplevelser och reflektioner om både sin uppväxt på Phyllis, nuvarande liv utanför Phyllis och kommande framtid är mycket intressant. De får börja ta eget ansvar och fatta egna beslut helt självständigt vilket är spännande men inte alltid så lätt, och det blir inte heller alltid rätt. Då och då uppstår stora problem pga. förhastade beslut som tas baserade på kortsiktiga fördelar snarare än långsiktiga mål. Varje tonårsförälder vet nog precis vad jag menar, och känner igen den frustration och förtvivlan som kan uppstå i sådana situationer.  

Men förutom de vanliga "tonårsriskerna" såsom att oansvarigt använda berusningsmedel, hamna i kompiskretsar med dåligt inflytande, bli kär i "fel" person osv. med alla dess konsekvenser så möter unga vuxna i Kenya andra svåra utmaningar då både arbetslösheten och korruptionen är hög i landet. Utan utbildning har man nästintill ingen chans ute på arbetsmarknaden, men även med vidareutbildning är det svårt att konkurrera.  Barnhemsbarnen har till skillnad från många andra barn med familjer inga kontakter ute på arbetsmarknaden som de kan använda för att få tillgång till arbetsplatser, praktikmöjligheter och dylikt. De har endast sina förmågor, färdigheter och sin personlighet att spela på. I en perfekt värld vore det allt som krävs, men i Kenya räknas det sällan och därför är lyckan och stoltheten mycket stor när de berättar att de lyckats hitta jobb och är självförsörjande.

Paul jobbar nu i en butik i Nairobi medan Joseph hjälper till på ett mindre hotell i närheten av Nakuru när extrapersonal behövs. Han hoppas på ett mera stadigt arbete framöver och i det långa loppet på möjlighet att starta ett eget företag.

I samtal med de äldre grabbarna märks både viss oro inför framtiden, men framförallt stort hopp och viljestyrka. Denna kontrast blev mycket tydlig när Joseph sa: "There are so many dream killers out there. They will say no to you when you try to achieve your goals, and they can kill all your dreams if you let them. But you have to stay strong and keep believing in yourself. You have to listen to YOU, not to them. They will try to make you quit but for me there is no such thing as giving up. I have to keep going forwards and I have to keep trying over and over again, always." 

Svensk översättning: "Det finns så många dröm-mördare där ute, och de kan döda alla ens drömmar om man tillåter dem. Men man måste vara stark och tro på sig själv. Man måste lyssna på SIG SJÄLV, inte på dem. De kommer att försöka få en att sluta, men för mig finns inget som heter att ge upp. Jag måste fortsätta framåt och jag måste fortsätta försöka om och om igen, alltid."

 

  Att höra deras kloka ord, se deras leenden och notera de vuxenpoäng som de ”samlat på sig” får mig att inse den långsiktiga betydelsen av barnhemmets verksamhet. Det öde som väntade dessa barn innan de kom till barnhemmet innebar en mycket mörk framtid och väldigt små chanser till någon form av frihet och självständighet.

 Alla barnen på barnhemmet befann sig i mycket svåra livssituationer innan de kom till Phyllis; hunger och fattigdom, gatuliv, psykisk och fysisk misshandel, övergrepp av olika slag, sjukdomar, svåra förluster av närstående, risk för könsstympning eller för att bli sålda och utnyttjade på diverse olika sätt m.m. Alla levde i någon form av otrygghet. Att få sjukhusvård vid behov, att få somna utan oro för vad som kan hända under natten, eller för vad som väntar kommande dag, att få äta sig mätta varje dag och sitta i ett klassrum där högkvalitetsutbildning erbjuds, att få leka och skratta ohämmat och att få möjlighet att gå på college och universitet fanns inte skrivet i deras öden, men det har nu blivit deras verklighet. Tänk att Jacinta, Sabine, Gert och alla vi andra tillsammans har bidragit till att skapa denna verklighet och till att erbjuda dessa barn det papper och penna som de behövde för att kunna omformulera sitt öde!

John jobbar inom hotell- och restaurangbranschen i Nairobi. Det har varit fantastiskt att se hur han har utvecklats från att vara en härlig men ofta trotsig och impulsiv ung kille till att bli en minst lika härlig mogen, ansvarsfull och mycket omtänksam ung man.  Han försöker på olika sätt att ge tillbaka till barnhemmet varje gång han kommer på besök och hjälper mycket gärna till i köket. Under min vistelse var det viktigt för John att få uttrycka stor tacksamhet gentemot både barnhemmet och oss i Sverige för vår betydelse i hans liv. 

Susan genomgår nu en salongsutbildning i Nakuru

Lewis ska nu påbörja sista året av sina universitetsstudier. Han läser juridik och vill bli försvarsadvokat.

Joel bor och jobbar i Nairobi där han uppträder med sin musik under artistnamnet Surjion Kun. Självklart blir det konsert när Joel besöker barnhemmet. Under jullovet uppträdde han till barnens förtjusning för allra första gången med sin nyaste singel.

College/Universitetsgängen återsamlade. Tjejerna Jane och Zipporah ovan samt Tabitha och Peris nedan. Grabbarna  Lewis, Peter, Jeremiah och David ovan samt Sammy och Patrick nedan.

 

Peter var ett av de barnen vars öde inspirerade Jacinta till att bygga ett barnhem. Han har bott på barnhemmet ända sedan första hyddan byggdes på tom mark för 15 år sedan. Peter studerar nu datateknik på college.

Superkvinnan Jacinta, som med inspiration från dottern Lotta, grundade barnhemmet. 

När jag hör barnens skratt och ser glimten i deras ögon fylls jag av kärlek. Kärlek gentemot dem, gentemot personalen som dedikerar sina liv till dem, gentemot Jacinta och Sabine som gör allt i sin makt för dem, gentemot Gert och hans vänner som tog initiativet till att starta en stödorganisation i Sverige och inte minst gentemot alla volontärer och sponsorer här hemma! Både er som jag känner mycket väl och er som jag aldrig träffat. Det låter kanske konstigt, men jag känner verkligen innerlig kärlek gentemot er alla för Er kärlek; den kärlek som Ni så villkorslöst sprider när ni på olika sätt stödjer barnhemmets verksamhet. Den behövs!

 

Den kärleken når ända fram till dessa barn, den tryggar dem, den växer sig stark inom dem och sprids mångfaldigt vidare av dem, och den gör all skillnad i världen! Jag saknar ord för att uttrycka den tacksamhet och värme som jag känner.  Ett simpelt tack låter fjuttigt, men i brist på tillräckliga ord säger jag ändå just det; Tack, från djupet av mitt hjärta.

/Marijana