Blandade intryck under Claras första vecka på Phyllis

En vecka på Phyllis!

Tyvärr blev vi försenade redan på Landvetter och fick sova över i både Amsterdam och Nairobi innan vi äntligen kom fram, ett dygn senare än tänkt. Det var så speciellt att svänga upp på grusvägen mot husen och känna att man äntligen var här. Men konstigt nog kändes det inte ovant alls. Så fort jag klev ur bilen möttes jag av kramar från auntisarna och Ellinore. Fick omedelbart hjälp att bära väskor till gästhuset och Ellinore visade oss vart vi skulle bo.

Det kändes som jag varit här förut. Alla är så välkomnande och efter ett dygn kändes det så hemma att jag lika gärna kunnat vara här i en vecka eller mer. Samtidigt är det mycket nya intryck hela tiden. Många namn att lära, rutiner att komma ihåg och swahili att hänga med i. Tänk om vi inte hade haft Ellinore! Hon är en fantastisk person att ha som vän och guide. Hon kan rutinerna, vet hur vi planerar aktiviteter och var vi hittar saker vi behöver. Inte minst orkar hon med alla frågor vi har eftersom allt är nytt för oss. Det är mycket därför vi har hunnit med att hitta på en massa skoj.

Eftersom terminen för år 1-7 tog slut i fredags var vi med i skolan på onsdagen. Vi hade en liten lektion med klass 4 och 5 då barnen fick rita vad de ville medan lärarna satt och rättade de test som de gjort dagen innan. Det var ett bra och roligt sätt att se vilka intressen och funderingar som fanns i gruppen. 

 

På fredagen skulle vi vara med på en avslutningsceremoni men saker och ting blev försenade så medan klasserna samlades i det största klassrummet passade de på att dansa och sjunga tillsammans. Så härligt att se den energin så tidigt på morgonen. Här är det ingen som klagar på morgontrötthet minsann! Efter närmare en timme fick eleverna ställa upp sig i rader vända mot flaggstången. Ca 8 elever var utvalda att utföra en liten koreografi som ledde fram till att två av dem hissade flaggan och allihop sjöng nationalsången. Allt kändes ganska militäriskt och efteråt var det tal av en lärare och även vi volontärer fick säga några ord. När eleverna gick tillbaka till klassrummen gick vi för att hacka dagens vitkål.

Jag har funderat mycket kring skolan. Det är så himla annorlunda från hemma.

Medans vi blir vilsna om inte läraren är i tid, går barnen här upp 06.00 och är i skolan vid 7 för att plugga en timme själva innan läraren kommer. Och även på eftermiddagarna och kvällarna sitter de med sina skolböcker utan att någon varken övervakar eller kontrollerar. Utbildning betyder verkligen allt här. Alla elever, inklusive förskolebarnen, fick vid avslutningen tillbaka ett testresultat där det stod vilken placering de hade i klassen (ex 12 av 27) och om de är kvalificerade att börja i nästa årskurs efter lovet eller om de måste gå om. Hårt kan man tycka. Men för de som går i klass 8 avgörs hela livet de tre sista dagarna på terminen. Vilket för deras del är denna veckan. De kommer ha examensprov tisdag, onsdag och torsdag. De måste serveras all mat uppe i skolan och vi får inte vara på området omkring skolan och leka med de andra barnen. Dessutom kommer det vara beväpnad polis utanför skolan. Allt för att ingen ska kunna fuska. För dels så avgör dessa prov vilken, om ens någon, high school de får gå i de kommande fyra åren. Och dels så ger det skolan ett betyg där man jämförs med alla andra skolor i området. Det är alltså enorm press på dessa barn och de har nu suttit och pluggat i stort sett all sin vakna tid sedan vi kom hit.

Jag önskar så att de kunde få känna sig ovärdeliga oavsett betyg och rangordning. Att även de som inte passar in i mallen för skolan kan få känna att de har en självklar plats i samhället. Och att alla dessa barn får möjlighet når sina fantastiska drömmar om att bli allt från pilot och ingenjör till musiker och hjärnkirurg.

Det är så svårt att föreställa sig hur det är att ingå i ett sånt här skolsystem men det berör verkligen, både positivt och negativt, att se deras disciplin och hängivenhet till skolan.

Hoppas de kan få lite lov nu och bara vara ett tag.

Clara