Årets två största nyheter

Goddagens!

Är det ett blogginlägg ni inte ska missa detta året, så är det det här. According to my opinion.

Det är nu vecka 21 och nya vindar blåser på Phyllis Memorial Childrens Home. I lördags planerade jag att skriva om veckans lokala friidrottstävlingar och vårt fortsatta arbete i biblioteket. Och när jag planerat att skriva nånting på bloggen två dagar innan. Ofta mer än sällan blir så håller det.

Men... den här veckan, vecka 21, landade kanske årets två största nyheter (det får ni avgöra själva) och jag ska försöka återberätta dem Augustpris style. Försöka.

Vi släpper bomb nummer ett.

Maragia... Mannen, myten, legenden, som arbetat på Phyllis de fem senaste åren, från 2006 till 2011. Han Var barnens bästa vän och många volontärers stora bollplank. Han ägde skrattet, han var förtjust i svenska damer (vem är inte det?) och han var sämst i världen på att pruta. Förde man en diskussion med honom drog han till med "seeeriousssly" och "That would be nice, that woud be ver, very, very, very niiiice". Maragias standard fraser.

Han har nu valt att sluta arbeta på Phyllis Memorial. Det var ett drama värt Skilda världar och förtjänar att omnämnas i enbart klyschor. Tyvärr kan jag bara ett litet antal. Men tiden med Maragia utvinner iallafall en klyscha (som jag kan)... bättre sent en aldrig. Maragia var (och är, såklart!), enligt mig, en drömmare. Han drömde om Sverige, om universitet, om att gå på det där caféet som många volontärer besöker i Nakuru och kunna betala för sig själv. Om körkort och om att äga en kostym, listan kan göras lång. Få av dessa drömmar känns omöjligas. Kanske enbart den drömmen han hade om att gifta sig med en svensk kvinna plus en kenyansk kvinna (MEN om du känner dig villig så har jag numret). Och de diskussioner som jag och Torbjörn haft med honom så har vi påpekat att för att nå vissa drömmar måste man göra uppoffringar.

Maragia valde att offra Phyllis.

Och jag tycker inte det var ett konstigt val. Tyvärr är det så att som socialarbetare på ett barnhem (de flesta skulle jag tro) finns det inte så många möjligheter till avancemang. Med 25 år och drömmar så nöter det faktumet på en. Jag är glad för honom. Hans nya jobb ger honom förhoppningsvis möjlighet till att studera på universitetet, och det vill han... mycket. Vi får hoppas det. Vi hoppas också att det kommer in en lika bra socialarbetare och fyller Maragias skor. Så jag torkar bort tårarna på mig och barnen och tar ton och önskar dig lycka till. Oliver och gänget.

En mjölig Maraiga efter Silly Sports Olymics

Nästa bomb!

Elen är här!

Yepp, yepp, yepp, Igår (läs tisdag den 24 maj) kom ett stort (för stort, hur många kenyaner behövs... o.s.v) gäng spänstiga, stiliga och fullvuxna män från Kenya Power Lightning Company och svetsade och bankade med hammare och svetsade upp en sprillans ny transformator (Ja, den sken). Och som vi har väntat, i närmare 2 1/2 månad har den varit på väg. Dörrar öppnas!

Nu kan vi ha dataklasser och kidsen kan ha mailkontakt med sina special friends (faddrar) och volontärer (Ja, internet var även det en dörr). Det kommer tittas på TV utan ett brummande generator ljud i bakgrunden (som John Maina överlyckligt påpekade). Vilka partyn det kommer bli! Diskoljus, någon? Vi har ett kylskåp + frys som bara står och väntar på att blir nerkylt. "Göra is expriment" dörren är redo att öppnas. Och såklart bekvämligheten av att slippa åka ner till Kampi ya Moto när diesel står på inköpslistan. Att vara volontär nu är ju ännu mer lyx än tidigare (socialt lyx). Phyllis livet kommer nu att förändras. Hela året ska dörrar öppnas! Många dörrar!

Transformatorn installeras!

Nu till rutin.

Biblioteket byggs det vidare på och det blir urläckert. Jag åker till Nairobi, tar med mig Torbjörn och Julia, också!. Sen vidare till en brutal bestigning av Mt. Kenya och sen tillbaka till Phyllis. Tar med mig ett kvitto på böcker för 1500 kr (tack, farmor och farfar, älskar er, barnen med) som borde finnas i Nakuru, skickade från Nairobi, också! Vi målar ditt två blackboards för strölektioner samt datalektioner, bygger en 4 meter hög bokhylla som ska fyllas (Ja den ska fyllas) och ett litet prisskåp.

Bygge i biblioteket

Friidrott har också varit på agendan och vi volontärer följde med som Phyllis mer påklädda cheerleaders till Kipsyenan för att spana in våra flitiga tävlanden. Två gick vidare till distrikt mästerskapen i Kabarak, tyvärr tog det stop där. Respektive kom 3:a i sina grenar, Samson i 200 meter och Simanza i kula. Vad är det man säger? Andra platsen förlorar man och tredje platsen vinner man. Samson får en ny chans nästa år.

Sen avslutar vi med ett stort adjö till Julia som nu avrundar sin sista vecka på Phyllis. Tiden har gått fort (klyscha) och det strilar nog några tårar när vi på fredag ger oss av. Jämt fördelat mellan Mzungo kvinna och Phyllis Flickor. Även där torkar vi tårarna och önskar henne lycka till! Oliver och gänget.

Kram Oliver, hörs om två veckor (då från Torbjörn)