onsdag 23 mars 2011

TIA och bad i Kabarak!

Vi har vid några tillfällen träffat på några svenskar här i Kenya, bland annat några som arbetar som volontärer för barnhemmets grannes organisationen. Alla använder ständigt samma uttryck när något tar lång tid här i Kenya: TIA = This is Africa!! Detta uttryck har vi inte kunnat låta bli att uttala, vi använder det nästan dagligen. Vi är vana vid Sveriges höga tempo och samhällets effektiva struktur men här i Kenya har man sällan bråttom.

Vi promenerar ut till vägen och ställer oss och väntar på att en matatu (minibuss) ska dyka upp. Det kan ta alltifrån en minut till en timme beroende på var man är, hur många man är och vilket girigt humor chauffören är på. Oftast tar det inte lång tid innan en matatu kommer tutande men man vet inte riktigt säkert. Det finns inga tidtabeller här! Man ska undvika att vara större sällskap då man inte kan räkna med att få plats i en matatu. Många är proppfulla och då menar jag verkligen proppfulla, så man kan retligt nog se ett antal matatus passera innan man lyckas ta plats i en bil. Här är man inte så noga med att följa lagen och vi åker allt annat än säkert när vi är ute på resande fot. TIA! Vi leker oftast leken "hur många personer, kycklingar och rissäckar kan man trycka in i en och samma matatu"!!

I fredags gjorde jag, Maragia och ett av de äldre barnen sällskap till sjukhuset St: Marys. Jag tog med mig en bok, lite vatten och lite godis och tänkte att vi kommer säkerligen stanna och äta lunch någonstans. Det var bara det att jag tänkte inte riktigt på TIA = This is Africa!

Vi lämnade Phyllis tidigt på morgonen, åkte till Kabarak för att betala för simningen (vilket i sig är en helt galen historia som ni kan ta del av längre ner) för att sedan ta oss till Nakuru där vi promenerade genom staden för att ta en annan matatu som åker förbi sjukhuset. Det tog säkert en halvtimme innan matatun var fylld så att vi kunde komma iväg. Sedan tog det drygt ytterligare en halvtimme till sjukhuset. När vi kom fram tog det så klart tid, det är ju sjukhus vi talar om och det kan vi ju inte direkt skryta om att det går snabbt i Sverige heller. Magen hade för länge sedan skrikit högt! Nu är det dags att äta men ingen lunch verkade aktuell på ett bra tag. När vi skulle ta en matatu tillbaka till Nakuru fick vi stå vid vägen i ca en timme innan vi alla tre lyckades ta plats i en trång matatu. Klockan var över 16 när vi kom till Nakuru och då var Therese matt och slak som en blöt vante. LUNCH!!! Fick till slut äta mat innan vi tog sista matatun för dagen hem till Phyllis. TIA!

Den spännande fortsättningen av "projekt simning" fortsätter här. Denna berättelse går också under temat TIA. Nämnde i mitt tidigare inlägg att vi har suttit ner med den man som är ansvarig för bokningen av poolen vid Kabaraks Universitet. Efter 3 timmars förhandling trodde vi att vi gått vinnande ur striden och var överlyckliga. Vi fick ett dokument som sade att vi regelbundet kunde använda poolen om vi bara ringde först. Kanon, tänkte jag! Nu kan barnen verkligen lära sig simma! Men dagen efter ringde han tillbaka och till var stora besvikelse sa chockhöjdes priset med nästan det dubbla. Vi hade då redan berättat den goda nyheten for barnen: att vi skulle åka och simma, allihop!

Vi gjorde flera försök att övertala att den poolansvarige skulle sänka priset men utan framgång. Han gick med på att diskutera det vidare tillsammans med sin chef då man kunde höra i hans röst att han nog hade lite samvetskval kring detta. Vi informerade att vi skulle komma kl. 14 på lördag och söndag och att vi skulle betala det högre priset denna gång då vi inte ville göra barnen besvikna. Han lovade att kontakta poolvakten så att han fanns på plats när vi kom.

När vi efter mycket om och men lyckats transportera 25 barn i tre olika matatu till poolen (fick vänta över 40 min på en beställd matatu) möts vi av en stängd grind! Jag ringer mannen jag pratat mer med i telefon denna vecka än någon annan för att höra vad som är fel. Han sade att han skulle ringa poolvakten direkt så att han kunde komma och öppna. Det tog bara en och en halv timme innan han dök upp. TIA! Detta var tufft för oss tre svenskar att ta med en klackspark medan barnen hade ett fantastiskt tålamod. Väl inne på det lilla poolområdet (nu kommer vi till veckans höjdpunkt) rådde ren och skär lycka blandat med lite spänning och rädsla. Det var magiskt att se dessa barns ansiktsuttryck när de nedtryckta i sina simringar sprattlade runt i vattnet. Var nog en av de starkaste upplevelserna under min vistelse har på Phyllis. Det var bara att glömma att ha någon gemensam simundervisning, alla var så uppspelta och glada att det var omöjligt att genomföra. Vi fick ta en i taget så gott det gick. Som ni säkert förstår så var det här värt allt krångel. TIA är helt ok om resultatet blir så lyckat.

Therese med några glada barn!

Oliver och glada badandes barn!

Trots att jag har skrivit om hur TIA kan reta gallfeber ur en så finns det verkligen en helt underbar fördel! Samma sak som här är nackdel, tempot! Var länge sen jag kände mig sa lugn. Vad är stress?

Har lovat att rapportera om hur det går med införandet av elektricitet på Phyllis och jag kan meddela att just nu står det still. Arbetare har varit här och gjort alla förberedelser, så nu väntar vi bara på att en transformator ska kopplas in. Ingen vet när den kan dyka upp!


Om några dagar får jag och hela Phyllis besök av min mamma och några av mina bästa vänner. Vi hälsar Mamma Ulla, kompisarna Julia, Emilie och deras mammor välkomna till Nakuru och Phyllis. De kommer att hjälpa till att genomföra den stora fest vi ska ha för barnen den 1:a april. Jag skriver mer om den festen i nästa inlägg.

Många kramar till alla Phyllisanhängare

Therese

Och så en bild på slakten, som inte kom med i förra inlägget

2 kommentarer:

  1. Kom hem nu Therése! Vi saknar dig oerhört mycket! <3 <3
    Det är så spännande att få läsa om hur du har det. Vi ser fram emot att få höra dig berätta om allt som hänt dig.
    Sandra har fått en lillebror. Hon vill att han ska heta Adam.
    Vi ses om en vecka!
    Många kramar från Klassen

    SvaraRadera
  2. Hej Therese, jag hoppas att ni har det bra och att det var spännande för mamma att se vad duktig du var. Många hälsningar från Anna

    SvaraRadera